Jag har åkt på LPT nu två gånger på knappt två månader. In och ut på vårdcentralen för att sy. In ett antal gånger med ambulans och polis. Jag är så jävla trött på den här depressionen som just nu känns övermäktig. Jag har ingen talan. Bokstavligen. Jag slussas runt på olika psykiatri avdelningar och påbörjar med ännu fler mediciner att jag tappat räkningen på hur många jag har. Det skulle fan inte bli såhär. Men nu har jag tappat motivationen helt. Allt är en stor sörja och det är jävligt svårt att hitta rätt i den. Jag kämpar ändå med att jobba de perioder jag inte är inlagd. Jag går itu. Jag är inte mig själv. Jag är ett stort jävla ångestmonster som lättast hanteras med bältningar och injektion på injektion.

Ger strax upp.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag orkar inte, står inte ut. Jag famlar i mörkret och vet inte vart jag kan hitta ljuset. Försöker upprätthålla någon slags vardag men allting känns så becksvart. Mörkret inom mig gror alltmer och för varje andetag jag tar blir det allt tyngre och tyngre att få någon luft. Jag kan inte gråta längre. Det är totalt stopp. Allt känns bara så tungt.

Likes

Comments

Jag fallerar, stupar och sjunker genom leran ner under jorden. I alla fall så känns det som så. Jag hinner knappt vara ovanför utan och andas innan jag sjunker ner igen. Och varje gång detta sker blir det dubbelt så jobbigt att simma upp igen. Jag kippar efter andan och hoppas på att någon ska fånga upp mig. Jag vet inte ens om det är värt att kämpa för livet längre eller om det är bättre att bara totalt strunta i allt som har med liv att göra. Går på helspänn hela dagarna med en ångest som inte går att beskriva med ord. Livet är ett jävla maraton utan mål. Men en sak vet jag säkert- vi ska alla en gång dö. Frågan är bara när det är min tur..

Likes

Comments

Jag har saknat att skriva av mig och har därför nu valt att börja skriva i en blogg igen men till skillnad från dem jag haft tidigare så är jag anonym här (just nu).

Varje dag är en fruktansvärt kamp mellan mig och livet. Ångesten fräter sönder mitt inre och mitt hjärta håller på att slå sig fri. Paniken gör att jag får andnöd samtidigt som jag hyperventilerar och kan inte avgöra om jag är i ett tropiskt klimat eller att jag är på nordpolen eftersom jag kallsvettas något sådär extremt. Min hjärna skriker efter någon slags sinnesro, ett lugn, men det är bara att glömma. Någons slags sinnesro kommer jag nog aldrig att få överhuvudtaget. Jag kommer aldrig bli sams med mig själv. Av alla människor på den här jorden så lyckades jag få oturen att bli den människa, lilla människan som jag hatar så otroligt mycket. Att vrider och vända på det här går verkligen inte. Jag vill utrota mig själv för jag förtjänar inte att leva ett liv. Att predika om att det finns människor som har det så mycket värre än mig. Ja, jag vet att det finns människor som bara drömmer om att få mitt liv. Och jag skäms så mycket över det. Hur fan kan jag klaga på mitt liv medans det finns barn på flykt här i världen som bara vill ha ett hem. Jag skulle gladligen förinta mig.

Stop. sluta. Jag orkar inte så mycket mer längre. Min ångest är hemsk och jag är nästan 100 procent säker på att jag kommer stupa någon dag (vet dock inte när).. Men än så länge har jag lite kämpande kvar.

Mår så brutalt dåligt att jag inte vet jag ska göra. Att ha värmefilt och vetekuddar har jag dagligen förutom när jag jobbar. Jag mår så illa på grund av att ångesten ryker i hela kroppen. Kommer jag någonsin bli fri(sk) eller är det försent att bygga mitt hjärta som fallit i tusen bitar på marken. Går det någon att lappa ihop mitt hjärta som ligger i en stor hög av skärvor.

Jag vill verkligen må bra men det känns som det bara är att glömma. Game over. Jag tycks ha förlorat mig själv. Jag vill ej mer. Så många år jag kämpat. O

Likes

Comments