Jag har inget internet. Som ni, tappra besökare som ändå är inne här, säkert har anat. Jävlar hur det gått upp och ner i livet det sista. Jag är inte OK än, men idag är en bra dag och jag känner mig konstigt stolt över att jag ändå har känt mig så glad och fått saker gjorda idag. Jag överlevde den här virveln också. Nu inväntar jag bara nästa och gör mitt bästa för att vara så stark som möjligt när den kommer, vara förbered, mer rustad.


Livet hörni. Fyfan.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Och så står jag där och ska byta sängkläder. Det där lila och vita påslakanet som du valde, som du valde till vårt nya dubbeltäcke. Vårt nya dubbeltäcke till vårt nya sovrum. Det som vi senare på kvällen brottades med, skrattade högt medan vi försökte få på det överdrivet stora påslakanet till det överdrivet stora täcket vi köpt. Ett såndär dubbeltäcke, eftersom vi ville sova så nära, nära. Och för att du alltid tog båda singeltäckena när du sov och lämnade mig utan.

Det där jävla påslakanet har en kedja där man ska föra in själva täcket genom. Och det tog mig femton minuter och några tårar för att inse att den där jävla kedjan sitter ju på långsidan och inte kortsidan. Ut med täcket igen, vända in och ut på påslakanet igen. Gråta, igen. Jag kan inte ens få på ett jävla påslakan själv. Ett påslakan som ska sitta på ett täcke för två, till sängen för två. Det liksom skrattar mig rakt i ansiktet - jag kan inte ens få på sängkläder själv. Påslakanet skrattar, dubbeltäcket skrattar och den svindyra memory-foam madrassen skrattar åt mig - vad fan ska jag med dubbelsäng till?

Jag kryper in i det där jävla lakanet. Ja, jag kryper in med täcket och försöker få det att passa i de där jävla hörnen som det är en mil av tyg emellan. Känner mig otroligt stolt över mig själv och den position jag är i just då, gråtandes i ett jävla påslakan. Får täcket på plats, drar och fluffar till. Och drar igen den där jävla dragkedjan tillslut och inser att påslakanet nu är ut och in. Ironin där också. Tölade och krånglade och försökte som fan och när jag äntligen tror att jag lyckats så är det ut och in. Precis som jag och min värld just nu - ut och in, upp å ner. Nästan rätt men ändå inte. Ah, symboliken.

Slänger på täcket på sängen ändå. Sätter på det matchande örngottet på en kudde. På den andra kudden sitter fortfarande ett annat örngott kvar. Det som du brukade ha. Det har suttit på ända sen vi lämnade Sthlm. Och jag låter det sitta kvar även om det inte matchar alls. Jag lägger det under täcket och bäddar med resten av kuddarna över. Kanske för att jag inte vill att nån ska se den udda kudden och fråga. Eller, så är det för att jag vill försöka bevara den lilla doft av dig som fortfarande finns kvar i tyget, men jag vill inte erkänna hur jävla patetisk jag är.


Likes

Comments

De säger att jag ska vara glad för erfarenheter. Endel människor upplever det aldrig under hela ens liv, säger de. Som att det skulle vara en tröst. Idag känner jag att den här erfarenheten skulle jag kunna vara utan.

Jag har läst igenom min gamla blogg. Jag överlevde ju allt det, då borde jag ju överleva det här. Eller? Samtidigt kan jag inte minnas att ångesten, panikattackerna, sömnlösheten och bristen på motivation till någonting varit såhär stark. Jag blir rädd för mig själv, tänk om jag inte klarar att ta mig upp igen?


Jag vet inte ens vad jag ska göra. Jag vet hur jag inte vill att mitt liv ska bli, men jag vet inte hur jag ska få kraften att ändra det. Jag har kommit till insikt med att jag inte kan ändra det förflutna - jag kan inte ändra nu, att jag ställde in resplanerna då. Att jag gav upp på just det målet, för att ett annan kom emellan. Det var så jag ville prioritera då. Men jag kan däremot ändra att det inte händer igen. Men jag vet inte hur. Hur gör ni? Ni som reser, ni som söker skolor, ni som söker kurser utomlands, ni som hittar en hobby att brinna för - hur gör ni? Hur lär man sig att ta tillvara på livet och inte bara dra ner rullgardinen och stirra in i väggen hela dagen istället?








Likes

Comments

Fjärde jävla gången år 2017 som jag fått maginfluensa, vinterkräkssjukan, spysjukan, vad ni nu vill kalla det. Fjärde gången som jag gång på gång spenderat natten och morgonen med att spy upp allt jag har och lite till. Hukandes över toalettstolen, gråtandes, skakandes. Spottar blod tillslut. Blivit lätt religiös när jag känner halsen spänna sig. "Snälla, snälla Gud, jag vill inte spy". Tvi fick jag för att jag bara blir troende när jag behöver det. Klart som fan att jag spyr ändå, hur mycket jag än ber.


Så nu har jag återigen spenderat en helg med att ligga i sängen, tycka synd om mig själv och tynat bort lite mer. Det jobbigaste med det är att när jag kräkts upp allt i magsäcken så övergår det till att ta på krafterna istället, all den lilla energi och jävlar anama jag försökt bygga upp, så börjar jag gråta igen. Och tappar hoppet. Känslan att jag aldrig kommer bli OK igen växer sig starkare och fyller upp det där tomrummet som bildats i kroppen. Tillbaka på ruta ett, tillbaka längst ner i trappan. Åter igen, har jag ramlat ihop och glider längre och längre ifrån mållinjen.


Jag är så jävla trött på det här.
Det har inte ens gått en månad sedan den där sista gången. Så ibland säger jag till mig själv att det är OK att fortfarande vara ledsen för att det inte ens har gått en månad. Ibland känns det som det var evighet sen sist, och jag borde fan vara över det nu. Andra gånger känns det som att, nu har det gått en tid - kan vi gå tillbaka till det normala nu? Kan den här lilla perioden, den där "jag måste hitta mig själv"-tiden du pratade om, vara klar nu? Har du hittat dig själv nu? Kan du inte söka lite snabbare, så vi kan fortsätta och jag kan bli hel igen? Så jag kan hitta mig själv igen. För i mitt fall är det så att jag inte vet vem jag är utan dig. ​Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din. 

Håkan Hellström. Mannen som sätter ord på hela mitt liv.

Likes

Comments

Hej bloggen! Gud vilken dag. Allt har gått så himla for ska ni veta. Från det ena till det andra - från botten till toppen. Det är konstigt hur det funkar egentligen. Det kan gå hur trögt som helst, hjulen sjunker ner i leran och du sliter och tar i allt vad du kan för att ta dig framåt. Men det går jättesegt, nästan så du står still. Sen helt plötsligt så lossnar det och det rullar på i en histnande fart, nästan så du inte hinner med! Tokigt.

Jag hade såna himla dippdagar igen. Kunde knappt fungera som människa. Grät utan att kunna säga varför, grät över allt, var arg, ledsen, blev ledsen över att jag var arg och ledsen. Jag spenderade tiden liggandes i sängen och tittandes på The Vampire Diaries. Igen. Eller, jag fortsatte från säsong 4 där jag slutade sist.

Tiden då jag och min syster bodde tillsammans i Stockholm är en av de bästa tiderna i mitt liv och hon är helt utan tvekan den bästa roommate du kan ha. Det var under en låååång period i vårt liv där som vi kom hem från jobbet, gick till ICA och köpte en grillad kyckling, färdig beasås och snus, sen så gick vi hem, tog hissen till vårt hem på sjunde våningen, och satte oss framför datorn och såg på Vampire Diaries. Blev kära i Damon, i Stefen, och framför allt i Klaus. Grät, skrattade, blev arga som fan på Bonnie som ingen av oss gillar, älskade Caroline, störde oss på Elena. Samtidigt som vi åt grillad kyckling som vi doppade i kall bea. Den bästa tiden i mitt liv.

Likes

Comments

Gud vilken produktiv kväll i Memmies nya hobbysökande anda. Ja, efter förra inlägget dedikerade jag några minuter till att fundera på vad jag ska ha om hobby, och anmälde mig då till en skrivarkurs, kontaktade ridskolan här i stan och frågade om nybörjarkurser för vuxna (fick svar direkt, pris, tid och plats! bästa!!) och så youtubade jag på hur man viker böcker, för det vill jag också lära mig.

Så jag vek en bok också.
Ni ska veta att mamma har fnittrat åt mig tusen gånger redan. "Jag behöver en linjal, bok och penna!!!!" utbrast jag, sprang runt, letade pennor, hittade inte en linjal jag hittade tre och kunde inte bestämma mig för vilket, så jag tog med alla tre till soffan. Jag skickade ett meddelande till L på ridskolan, jag klickade upp youtube videon igen, kom på att jag måste ha en bok också, mamma hjälpte mig hitta en bok vi hade två av, starta videon igen, fick svar från L, svara L, skriva på sidorna i boken, leta åt ABF på internet också, anmäl mig till en skrivarkurs, se på videon, fick ett svar från L igen - kanske syrran vill börja rida också?! - , skicka ett meddelande till syrran, fram med linjalen, vika mer, oj nu skrev nån mer på chatten, och L, och Jennie, och vika mer i boken, behöver kaffe, kramp i armen, oj nu fick jag ett mail, javisst det var ju bekräftelse från skrivarkursen, youtubevideo igen, svara på FB, vika mer..

Jag vet att det kanske ringer lite varingssignaler för er med tanke på hur jag varit så sjukt jävla nere, och nu är jag så sjukt jävla hypad. Men, det här är så jag funkar. Går från noll till tusen, jag älskar faktiskt den här fasen. Sen kommer jag dippa igen, sen bli taggad, och efter andra gången så landar jag i mitten - där jag är som normalt.

Såhär blev det iallafall.
Det här ska bli min terapi. Men nästa gång ska jag försöka att bara fokusera på bokvikningen. Så nöjd!! ​Men ja, den är lite sne, jag vet. 



Likes

Comments

Nej nu fan.

Nu fan får det vara nog med all jävla ångest för Memmie. Inget mer tänk på vad jag skulle ha gjort då, för nu ska jag bannemig förstå att jag kan inte ändra det förflutna! Okej? Kapisch Memmie? Men däremot kan jag se till att jag gör saker idag och i framtiden som gör att jag känner att jag gör något i livet.

Så nu Memmie. År 2017 är fan ditt from nu. All skit som jag kommer gå emot i år har jag redan gått igenom så nu är det bara det braiga kvar!. I år ska du:

⭕ fan ta tag i tränandet igen och forma den kropp du vill ha

⭕ söka in till konditorskola

⭕ sök in till andra kurser bara för att du kan

⭕ gå en skrivarkurs

⭕ spara ihop summan så att jag 2018 kan göra the camino compostela

⭕ skaffa en hobby

⭕ spraytana mig

⭕ åk nånstans

⭕ se Sverige

⭕ bli sjukt jävla äcklgt lycklig

⭕ och jag ska se fram emot TWIN PEAKS som släpps i år ju!

⭕ 

⭕ 


⭕ 



Lämnar tre punkter för er läsare, hjälp mig fylla i något bra, positivt, nått som gör en glad.




KOM IGEN  MEMMIE YOU CAN DO IT.

⭕ sök hjälp för att jag pratar och skriver om mig själv i tredje person fler gånger per dag än vad som troligtvis är normalt

Likes

Comments

Chokladpudding, vaniljsås, kladdkaka med vaniljsås, hallon, hallonpannacotta, pannacotta med after eight, dill chips, popcorn, ostbågar, cheese crushies, såna där stora godisnappar man köpte för 2kr när man var liten, godislöständer, praliner, Ben & Jerrys Phis Food. Kalkon med den där himmelska såsen som moster & mamma gör, eller fläsk med löksås, bakad potatis med knaperstekt bacon, bara bacon, beasås, en medium-rare biff, pommes med massa krydda på, klyftpotatis, kycklingklubbor, friterade kycklingklubbor, grillad kyckling, alla sorters kyckling, kycklingkebab från kinan, kebabtallrik, kebabpizza, den där pastan jag åt till lunch idag, kassler med champinjonsås, mer beasås, pepparsås, gräddsås, cafe de paris, tryffel, blåbärspaj, bacon-och-ost-paj. Chicken Tikka Masala från Holy Cow på Söder, en nummer 18 från Thaikiosken i Sthlm. Äggröra, pappas pannkakor, a full english brakefast, toast med skagenröra, räkmouse, ungstekt lax i den där färdiga citronsåsen. Mer popcorn. Och bacon.


Likes

Comments

Det värsta just nu, det är att jag har nått en punkt då jag antingen inte känner nått, eller bara ilska. Jag har nått en sån punkt, då jag inte längre orkar hantera alla känslor; glädje, sorg, nervositet, att vara spänd och förväntansfull, irriterad, nostalgisk, nyfiken. Istället slås alla de där känslorna bort och nu är jag bara tom. Eller så kommer en ilska som bubblar upp från ingenstans. Jag höjer rösten utan att tänka på det, jag klickar om någon säger "va" två gånger och har lust att slå näven i väggen. Jag får stanna mig själv, andas och tänka på vad jag håller på med för att komma ner på jorden igen. Fråga mig själv vad fan som händer egentligen.

Och det är skitjobbigt. För jag är inte såhär. Jag är den där tjejen som alltid är glad. Händer det att jag mot alla odds har en dålig dag så är jag ändå trevlig. Sätter andra och vad de vill berätta, framför mig. Medveten om att det är en dålig dag och inte ett dåligt liv. Därför blir jag lite rädd för mig själv. Och arg på mig själv. Arg för att jag inte gläds över min nykära syster och go all "tell me more. tell me more"- grease style över det. Eller att jag inte skuttade ner till Systemet för att köpa en Grattis till nya lyan-öl till Veron. Att jag inte ens orkar sitta uppe till klockan 22.00 med mor & far på kvällen, utan istället går och lägger mig innan det ens blivit mörkt, även om jag inte ens somnar snabbt. Eller alls. Sömnen är ju helt fucked upp den också just nu. Minns inte hur det känns att vara utvilad. 

Det värsta är att just nu är jag så mitt uppe i all den här förvirringen, ilskan och tomheten, att jag inte ens kan förklara vad det är med mig. Andra tittar undrande på mig och lurar på vad som är fel, men jag säger ingenting. Låt dom undra rå. Någon frågar hur jag mår och jag svarar antingen med ett "jorå" eller ett "Det är inte så bra faktiskt. Men det blir säkert bättre". För jag kan inte ens ge det en sån distans att jag kan sätta ord på det, mindre än förklara. När jag har försökt så bubblar bara ilskan över att vara ilsken upp över mig och det blir bara pannkaka av alltihop. Allt kommer ut som ett virrvarr, fyllt med svordomar och osammanhängande meningar om boende, pengar, kärlek, ålder, jobb, plugg, oro, ont i magen, sömnbrist, besvikelse, om hur ont det gör i hjärtat att jag faktiskt, på riktigt, tror att det kan gå sönder. Man kan faktiskt dö av ett broken heart har jag läst och jag är ganska säker på att det är det som håller på att hända med mig.

we'd make noise til 3 am and the neighbours would complain?

Jag vet att det blir bättre.

Jag längtar så jävla mycket till den dagen då alla jävla sår jag dragit på mig, all stress som fortfarande gror, hjärtesorgen, oron, besvikelsen och alla andra negativa känslor, drar ihop sig, börjar läka. För en dag, då vet jag att allt detta bara kommer att vara kvar som små, små ärr, som påminner mig om att jag faktiskt tog mig igenom det här också. För det gör jag väl?

Likes

Comments

Jag brukade ibland klaga på att nyckelknippan inte fick plats i det lilla innefacket i väskan, eller i tröjfickan. 5 nycklar hade jag på den, och flera nyckelringar. En Star Wars figur, en elefant. I en egen ring satt en miniatyrskylt med ordet PUB på, en fyrklöver och ett ölglas, köpt i Dublin.

I helgen lämnade jag tre av dom nycklarna i Sthlm. Idag ska jag lämna tillbaka en till Velo.

Så var det bara en kvar. En nyckel kvar tillsammans med alla nyckelringar. Jag kan inte längre klaga på att den inte får plats någonstans, nu är den nästan för lätt, för liten, lätt att tappa bort i väskan.

Men jag antar att det är så det är. Tas en nyckel bort lämnas plats för en ny? Okej, kanske inte så man säger men ni förstår. För snart, väldigt snart hoppas jag, ska en ny nyckel sättas på knippan. Till ett nytt ställe, nya äventyr, en ny era.

Likes

Comments