View tracker

I går var en tung natt att jobba, 13,5 h och mycket mer att göra än vanligtvis. Den stora fördelen och det jag annars gillar med de långa arbetspassen är att jag får en bra start på veckan när det kommer till vad som måste bli gjort. Jag kan ta igen allt som inte hanns med av olika skäl innan min kollega gick av sin arbetsvecka, alla högar med tvätt som samlas varje dag. Men nu under julbordet är det massor av tvätt... massvis med extra tvätt. Det tar tid och varje minut är viktig när det är så mycket. strular något eller dyker något annat upp som måste fixas blir det tight om tid. De 7,5 h jag jobbar räcker bara så långt och minst två av dem måste jag lägga på art förbereda frukost och ställa i ordning lobbyn och restaurangens matsal. Sånt tar inte bara tid utan måste också göras ordentligt och vara klart i tid. Det innebär egentligen att jag krasst har fem timmar på mig att göra allt annat inklusive en matpaus jag oftast tar på stående fot medan jag springer med saker fram och tillbaka genom köket, haha.

Men, snart går jag av min arbetsvecka och får ledigt. Sen jobbar jag bara 19e till morgonen 22a när jag går av för två veckors julledighet! Så jag längtar. Jag ska dessutom försöka pyssla ihop julklappar till familjen, de jag ska fira med i år i alla fall. Det blir enkelt och hemmagjort för jag har hemskt dåligt med pengar just nu (läs; alltid), men det ska bli kul! Funderar på ett litet "care package" med någon påse lite lyxigare te, lite (veganskt) julgodis och kanske en lussekatt eller någon fint lite töntigt krimskrams? Jag har inte bestämt mig än men jag har en liten idé om vad det skulle kunna sluta i.

Nu ska jag gå och sova, det har jag verkligen förtjänat! Dessutom kommer E hit och myser, vi ska bland annat äta middag, kramas och dekorera pepparkakssnoppar! Ser mycket fram emot att socialisera med någon annan är kollegor och gäster i alla fall en kväll denna vecka! ❤

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag blir så himla trött på att många veganer fortfarande envisas med att bråka om definitionen av ordet vegetarisk. För att kort förtydliga handlat det om att vegetarisk (och sådeles vegetarian) betytt rent vegetabilisk (och att en vegetarian då enbart äter vegetabiliska födoämnen) och att en därför "måste" de som förutom vegetabilier konsumerar vissa animalier så  som ägg benämna sig som och kosten som lacto-ovo. Jag är med på att det finns poänger att i vissa lägen definiera närmare men det handlar främst om att vegetarisk eller vegetarian idag (och typ för evigt) används för att samla ihop de som äter ägg och/eller mjölk.

Anledningen till att det berör mig så mycket är att djurrätt ligger mig väldigt nära hjärtat och detta skadar kampen för djuren mer än den hjälper (ja, den fyller ingen funktion för kampen öht utan caterar bara till kränkta veganer självbild). Såna här saker förlamar och stagnerar kampen men är så svår att få bukt med. Meninglöst disskutioner och totala trivialiteter leder liksom ingenstans.

Språket är levande och "ord har bara betydelse eftersom vi gemensamt använder dem på samma sätt" som min "egen lingvist" uttryckte det.

Jag vet inte varför ni ältar detta och vägrar erkänna språkets beskaffenhet, att det förändras och att en inte kan hindra det från att förändras. Denna förändring har skett och vi måste acceptera det och se framåt innan vi fastnar likt n*bollsivrarna och går i cirklar. Vem vill vara något så när som dem, om ens bara i vår envisa vägran att släppa meningslöhet. Kan vi fokusera på viktiga saker som faktiskt hjälper djuren istället?

Likes

Comments

View tracker

Det är mycket nu. Jag började må bra, riktigt bra med nytt jobb och fina vänner, lite kärlek på det. Men som alltid blir såna saker en enorm påfrestning. När saker går bra och jag blir medveten om det så får jag väldigt lätt till ångest och det tröttar ut mig totalt i längden. Ångest är enormt energikrävande.

Det nya jobbet trivs jag oerhört bra med. Jag jobbar nätter vilket påverkar mitt sociala liv väldigt negativt då jag inte orkar mycket mer än att sova och jobba, men som det ser ut nu är jag ledig varannan vecka vilket gör under för både ork och annat.

Jag har haft en del otur och varit lite sjuk på senaste men annars är allt liksom bra. Förutom att det ger mig ångest och nu går mig sjukt nedstämd. Men det löser sig tids nog... Nu har jag en förkylning på gång igen. Jag hatar den här tiden på året, jag drar nämligen på mig allt. Men jag behöver bara härda ut en vecka och sen kan jag vara hur sjuk jag vill, hoppas bara att jag inte blir riktigt sjuk innan dess... håll tummarna. Nu måste jag sova om jag ska orka med mitt måndagspass på 13,5 timmar.

Likes

Comments

Skammandet av oss med psykiska sjukdomar som äter mediciner måste sluta. Att kritisera förhållandet mellan läkare och "big pharma" är en sak men att sitta och om och om igen säga till sjuka människor som mår bra med hjälp av sin medicin att det a) faktiskt inte alls är säkert att SSRI-höjade har någon egentlig verkan eller att det b) egentligen är ens kost och vanor som behöver läggas om och att en bara är lurad är inte okej.

Många pratar också om detta med att medicinering bara skulle vara något som fungerar kortsiktigt och i väntan på andra resurser eller bara skrivs ut som en "Quick fix" vilket också provocerar mig.

Jag har varit sjuk i många år nu och jag har fått jättebra stöd av psykiatrin (jag vet doxk vilket tur jag haft eftersom att jag från början har haft hög sjukdomsinsikt och har kunnat tala för mig själv och därför också fått hjälp snabbt och bra) och jag har ätit samma mediciner i flera år nu.

Jag hittade inte rätt dosering och kombination på en gång och det tog ett tag innan vi hittade vad som fungerar för mig. Men medicinerna hjälper mig. De håller mig stabil nog att märka av om jag stressar mg farligt mycket, om jag måste backa och ta det lungt. De ger tillbaka mig förmågan att vara uppmärksam och kunna ta hand om mig själv, något min sjukdom lätt tar ifrån mig.

Innan jag fick mina mediciner hoppade jag allt oftare mellan hypomani (ett upphöjt tillstånd där energin och upplevelsen av ens egen förmåga uppnår absurda nivåer) och efterföljande depression  (bland annat på grund av att en helt enkelt bränner ut sig och går ner sig totalt när det hypomna "ruset" lagt sig). Jag kunde knappt urskilja skoven eller se vad som triggat dem. När jag fick medicinen jag har nu (som är kombination av SSRI-höjande och stämningsstabiliserande) började jag kunna göra just detta.

Mina problem är inte att jag främst har en massa issues att jobba igenom eller behöver lära mig en massa färdigheter för att hantera my every day life och livets med och motgångar. Jag har ganska bra koll på det där, efter alla år. Den hjälp jag behöver för att kunna fungera har jag fått genom rätt medicinering.

Med detta sagt behöver ALLA individuell behandling och hjälp. Vad som fungerar för många är bara en indikation för vart en ska börja, inte vad en vet kommer att fungera och vissa behöver olika delar medicin och annan hjälp. För vissa ger dagliga promenader mycket, för andra är de från början en omöjlighet.

Oavsett vad vi har för sjukdomar och problem och vad vi behöver för hjälp måste vi få den utifrån just oss. Det är inte okej att skamma någon av oss.

Jag medicinerar, jag är idag stabil men jag har en sjukdom som jag inte kommer att slippa. Antagligen kommer jag medicineras hela livet, och det är okej. För det hjälper mig, det får mig att fungera och ger mig möjlighet att hantera och leva livet precis som vem som helst.

Jag har andra grundförutsättningar än många andra, jag lever med dessa och måste leva utifrån detta. Det är egentligen inte svårare än så.

Likes

Comments

Det har hänt förr och jag har haft nyktra perioder. Jag mår bra under dessa och att vara nykter stämmer bra med många av mina värderingar, men det är svårt att hålla kvar (jag har skrivit om detta många gånger förr, bland  annat här).

Det finns många skäl till att det nyktra tilltalar mig; de pengar vi (jag) lägger på berusning och beroenden (cigaretter och snus), den otroligt destruktiva alkoholkultur vi lever i, att visa upp alternativ till denna, energi till engagemang som bakamällor och långa utekvällar försvårar, min hälsa och mycket mer.

En kan så klart argumentera för att en inte måste gå så långt som att helt ta avstånd, att en kan dricka måttligt osv. Men varför inte bara upphöra med det hela? Jag säger inte att det är den enda vägen men jag tror det skulle ge mig mest.

Gällande "to claim edge" är det en ganska stor grej. Det handlar om ett stort ställningstagande och jag vill inte ta det lättvindigt - oavsett hur mycket jag känner för engagemang i det som ofta upplevs som en löst sammansatt "rörelse". För mig är det likt att jag kallar mig vegan - ett ställningstagande - snarare än en tillhörighetsstämpel. Om jag skulle kalla mig Straight Edge skulle det innebära att jag ställer mig bakom en rad av de saker som finns i ideologin (i brist på bättre ord) som kan kallas Straight Edge. Att jag emotsätter mig alkoholkulturen, att jag väljer att själv inte berusa mig av en rad (ovan nämnda skäl) och vill uppvisa och leva i ett alternativ till dessa. Det rimmar dessutom bra med övriga ställningstaganden jag gjort gällande exempelvis veganismen. Vi får se, men jag överväger det starkt. Utan att ställa för höga krav på mig själv tänker jag vara nykter så länge det känns rätt. Så får vi se vad framtiden bär med sig.

Eller?

Likes

Comments

Nazister våld går (förhoppningsvis) få förbi men det är lätt att en glömmer av det. I nyheter kommer och går och ofta vänds disskutioner om nazisternas våld till en om vänsterns (men det är en annan fråga). I dagarna misshandlades en 28årig man i Helsingfors av Finska motståndsrörelsens (Suomen Vastarintaliike SVL) anhängare i samband med en demonstration. Misshandeln slutade med Jimi Karttunen miste livet. Jag vet inte om Jimi skulle vilja ha den uppståndelse som är kring honom i dag, jag kände honom inte men det handlar inte om att göra honom till någon martyr. Vi sörjer helt enkelt ännu ett offer för nazismens våld. En konsekvens av att vi som samhälle blir mer och mer accepterande för denna människofientliga, våldsbejakande och ickedemokratiska rörelse.

Bland annat SvD har samlat en lång rad rasistiskt motiverade mord och mordförsök i denna artikel. Det är skrämmande.

Bildkälla

I går hade SUF Uppsala en manifestation för att uppmärksamma mordet på Karttunen och det hela kom väldigt nära inpå. Att stå där och höra folk predika till kören berör mig inte så mycket som jag önskar (även om det ger mig hopp och motiverar mig lite mer i kampen ändå) men att stå där på Storatorget och tända ljus, stå i stilla betänksamhet med mina bröder och systrar i kampen berörde mig. Karttunen blev mer tydlig för mig, det han utsatts för, det våld som lett till hans död och de människor och den ideologi som mördade honom... samhällets ökade acceptans för och normaliseringen av rasism och till och med nazism som hela tiden sker runt i kring oss. Det äcklade och skrämde mig, sänkte mig.

Men saken är den att vår sorg inte får bedöva oss. Sörj men glöm inte att vi måste kämpa tillsammans.

12e november ska nazisterna tydligen demonstrera i Stockholm. Samma organisation som i Helsingfors. Jag ska kolla upp detta och komma med mer information sen, men när SvP demonstrerade var vi tusentals som visade att vi är fler och vi måste göra det igen. Jag vill (som en av talarna sa) se var och en av er där. Det är bara tillsammans vi kam skapa förändring.


¡No Pasaràn!

Likes

Comments

Å detta bröd är amazing och otroligt lätt att göra. Jag kan verkligen rekommendera att gör mackor med soltorkad tomat på av detta bröd. Tomaterna gör sig så fint med valnötterna.

Enligt receptet jag använde ska det bli 24 bröd men jag får verkligen inte ut fler än kanske 10!

1/2 pkt jäst
6 dl vatten
2 dl grahamsmjöl eller fullkornsdinkel
11 dl vetemjöl
2 1/2 tsk salt
100 g valnötter
cirka 1/2 dl vetemjöl till bakbordet

Receptet är ursprungligen härifrån!

Brödet var gott till mina svartbönsburgare hör om dagen också!

Likes

Comments

Grrrl power overload. Är så glad över att jag fick växa upp med denna serie där starka kvinnor är i huvudfokus och Xena ät ju the ultimate princess of power (sorry She-Ra) också!

Jag kanske skulle ta och se om serien, den är ju i kackigt 90-talsstuk men likväl är det en guldserie. Xena var för mig vad jag vet Buffy varit för många!

Vad har du för barndomshjältar eller starka kvinnor som du ser upp till i ditt liv? Fiction or nonfiction alike!

Likes

Comments

Jag har haft en bra helg. E är bortrest och svår att få tag på pga bristen på Wifi så saknar hen lite men annars har det varit en jättebra helg. I fredags låg jag bara hemma i soffan med katterna vilket var precis vad jag behövde men i går var det kulturnatten! Jag gjorde inte så mycket och utbudet var lite skralt men jag var inne på Uplandsmuseet och fick hem lite böcker och köpta mig en bit Uplandskubb som är ett sirapabröd på rågmjöl starkt rotad i Uppland. Jag ska köpa mig en bit cashewost med pepparrot från Ultuna mejeri i veckan för enligt mannen i stånden passade den jättebra med det söta brödet! Det är roligt att prova nya saker.

Spenderade kvällen hemma hos mamma och åt middag med henne, hennes man och lite annat trevligt folk. Det blev en väldigt bra kväll även om jag så här i efterhand ångrar att jag la 250 spänn på en taxi för att hinna träffa några vänner nere på krogen innan de stängde (tiden flög ifrån mig hos mamma så det blev plötsligt bråttom). Det är inte en lyx jag har råd med, men nu är det gjort!

Zucchiniplättar med sallad och kokt potatis.

Wok med marinerade sojabitar och risnudlar.

Pastasallad med belugalinser, marinerat sojakött och soltorkade tomater.

Likes

Comments