View tracker

Alla kräver så mycket ifrån mig.

Alla sitter och kräver att jag ska sitta och hjälpa dem med sina problem, men jag klarar inte av det här. Det är alldeles för mycket. Och jag har mina egna problem som jag är tvungen att hantera.

Jag är helt jävla värdelös. Jag kan inte hjälpa folk. Jag kan inte. Jag vet inte vad jag ska säga, eller göra. Och det är så jävla psykiskt påfrestande när jag sitter där i tystnad i telefonen när de säger att de vill dö. Vad fan svarar man på det? Och man förväntas hjälpa dem, men jag klarar verkligen inte av det här. Jag får psykbryt och börjar grina och må dåligt när jag sätts i den här situationen. Särskilt när det händer i stort sett varje dag. Jag får aldrig vara glad. Jag får aldrig vara med folk som är glada. Varenda jävla gång ska de dra ner mig med sig, och jag mår så jävla dåligt över det. Och de vet om detta, men de fortsätter ändå att trycka upp deras problem i mitt ansikte. Det gör mig ännu mer ledsen, eftersom att jag har försökt förklara för dem att det här inte fungerar. Men de förstår inte. Ingen förstår. Alla är så jävla själviska. Och jag är väl också självisk, eftersom att jag inte kan hjälpa dem.. Men jag klarar inte av det här.

Jag mår bara så jävla dåligt. Och när jag väl lyckas må bra för en sekund, kommer alla andra med sina problem och trycker ner mig igen. Det är en sådan jävla obehaglig känsla att sitta där och inte kunna säga någonting samtidigt som man själv faller isär, när man vet att det man säger kan vara avgörande varesig personen i fråga tar sitt liv inatt. Jag är bara så slutkörd, krossad och ledsen. Jag orkar inte med det här. Jag vill bara slå och skrika, men jag kan inte. Fan ta allting.

Det här inlägget kommer inte att hänga ihop så mycket, eftersom att jag skriver detta samtidigt som jag mår piss. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, eller hur jag känner. Eller hur jag ska försvara mina känslor.. Jag är en hemsk människa. Jag borde finnas där för mina vänner..

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Allting går åt helvete. Sitter och gråter ihjäl mig just nu. Jag vet inte riktigt varför.

Precis alla mår dåligt just nu. Alla omkring mig. Alla kräver så mycket. Alla är så jävla krävande. Jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte existera just nu. Det är lite för mycket. Det är så mycket negativ energi i luften omkring mig, och jag klarar inte av det här. Det är för mycket som händer nu, och jag orkar inte ens skriva ut allt. Jag vet inte ens själv vad som händer. Jag vill bara långt, långt bort. Bort från alla omkring mig. Jag vill inte längre, jag förtjänar inte ens dessa människor. Jag är bara ett fucking trassel som borde göra alla, inklusive mig själv, en tjänst och bara försvinna. Fan ta allting, dra åt helvete.

Likes

Comments

View tracker

You're never gonna love me, so what's the use?
What's the point in playing a game you're gonna lose?
What's the point in saying you love me like a friend?
What's the point in saying it's never gonna end?

Jag är kär i dig. Jag har känslor för dig, känslor som små, små fjärilar instängda i en fågelbur. Och jag försökte verkligen. Trots mina problem, jag försökte. Och du var den enda som frågade mig om jag var okej, om jag mådde bra. Det värmde, och jag kände mig välkommen. Som om någon faktiskt brydde sig. Och jag var så jävla tacksam över att du märkte när jag var extra tyst, och jag såg alltid upp till dig, för att du hade det där lilla extra. När dina skor nuddade marken kändes det som en tändsticka snabbt dragen mot ett tändstickspaket. Och jag grät varenda gång jag gick in i det där huset. Men att du fanns, gjorde det lite, lite lättare att överleva.

Och du blev kär i fel person.
Vilken annan person som helst hade jag kunnat levt med, men just henne.
Du var tvungen att bli kär i just den personen som jag har levt i skuggan av.
Den enda som du hade kunnat krossat mig hjärta med.

I don't wanna admit that we're not gonna fit
No, I'm not the type that you like
Why don't we just pretend?

Lies, don't wanna know, don't wanna know, oh
I can't let you go, can't let you go, oh
I just want it to be perfect
To believe it's all been worth the fight
Lies, don't wanna know, don't wanna know, oh

Likes

Comments

Skjut mig. Skjut mig här och nu. Allting ska alltid gå åt helvete. Jag förstår inte varför jag får upp hoppet, allting går åt skogen varenda jävla gång. Vad i helvete förväntade jag mig, det går alltid åt helvete. Och personen som står närmast mig är orsaken till att det går åt helvete just nu, jag har ingen att vända mig till. Jag vill bara lägga mig ner på golvet och gråta. Jag har gett upp. Det finns ingen jävla mening längre, och jag blir bara sårad hela tiden. Jag vill inte förlora en till vän. Jag vill inte varenda dag vara orolig över att vara i personens närhet, jag vill inte gråta i timmar för att jag inte förstår varför och jag vill inte att vi inte ens ska kunna se på varandra längre. Men jag vet inte längre. Jag förstår ingenting, men jag kan just nu, inte svara den här personen eller vara i kontakt med den här personen. Det här är för mycket, och jag är så jävla sårad. Jag är verkligen sårad, för det här är någonting jag verkligen har sett fram emot och nu krossas allting och den enda saken som gör mig glad är krossad och jag tror inte att någon förstår hur djupt det här skär sig i mitt hjärta. Jag bryr mig inte om orsaken, det är jag som blir sårad. Och det här är bara toppen på körsbäret på allt som jag har känt på senaste tiden. Fan vad jag är sårad. På riktigt. Fan i helvetes jävla skit.

Likes

Comments

Varför ska det alltid vara jag?

Varför ska jag alltid vara så jävla korkad?

Jag har haft en fas av självfortroende. Jag tycker att jag är vacker. Jag har känt mig fri och jag har kunnat känt mig fri att bemöta andra och hantera situationer. Men det krävs en liten sak, en liten person som är så, så, så liten, men för mig är denna person så, så, så stor och hon är ett mörkt moln över mig som dränker mig och drar ner mig mot marken med sina regndroppar.

Det är inte konstigt att ingen vill vara min vän. Det är inte konstigt att ingen gillar mig. Det är inte konstigt att ingen lyssnar på mig. Jag är ful. På insidan och på utsidan. Jag är oattraktiv, ingen ser mig som vacker. Ingen vill höra det jag har att säga, det blir vara fel ändå. Jag är klängig. Jag är för mycket. Jag är alltid för mycket. Och ingen gillar mig. De skulle klara sig utan mig. Ingen lyssnar ju på mig eller bryr sig ju när jag mår dåligt..? Ingen ser mig, ingen ser mig seriöst. Mina vänner föredrar mina andra vänner framför nosen på mig och jag orkar inte. Jag är ett hopplöst fall, en röra som ingen vill ha med att göra. Och i förrgår var allt jag behövde en kram. Allt jag ville så desperat ha var någon att bara prata med om vad som helst. Min bästa vän orkade inte se mig den dagen. Det är inte hennes fel. Hon visste inte. Men då brast jag i gråt och jag fattade att jag är helt ensam i det här. De förstår inte och alla som är nära mig står med ryggarna mot mig och tycker att jag är ful. På insidan och utsidan, och there is only so much a girl can take.

Jag skäms och är så arg på vem jag är. Jag är så besviken på hur jag är. Jag antar att jag bara ska skaffa en ny personlighet? Det är inte som att jag inte har gjort det förut. Jag existerar inte ens längre, jag är ett spöke. Och när jag väl existerar, verkar jag existera lite för mycket och jag hatar mig själv och att jag alltid stannat kvar vid dessa vidriga människor som trycker ner mig på det här sättet och föredrar andra framför mig, klart och tydligt jämför mig och sätter mig nere på botten och sparkar och jag vill inte dö, men just nu är det lite för mycket att existera.

Sometimes to stay alive, you've got to kill your mind.

Likes

Comments

Jag vet inte ens hur sorg känns längre. Jag är tom, numb och ett stort trassel av allting annat. Jag kan inte urskilja känslorna, jag kan inte sätta ord på känslorna längre och jag är konstant tvungen att undra vad fan det är jag känner. Och med tanke på att det svänger på en halv sekund, blir det svårt att hinna få en syn om vad det är jag känner. Jag vill inte vara lycklig längre. Jag vill känna någonting. Känna någonting. Jag vill känna smärta och sorg. Jag vill inte känna den här konstant tomma och numb känslan, det kliar i min hud. Jag gråter men jag vet inte varför. Det känns inte riktigt. Det känns som att det är på låtsas, som att jag egentligen inte är ledsen. Det känns inte som sorg, det känns inte som den dränkande, knivskärande sorgen som jag begär. Det är jag som flyter på ytan, ledlöst i en flytväst. Jag har blivit beroende. Jag vill känna, jag vill veta att jag kan, jag vill få bekräftelse att jag lever och inte bara flyter. Jag gråter hela tiden, men det är bara ett trassel. Jag är numb, tom och full av ett trassel av känslor som försvinner och kommer lika fort, jag hinner inte förstå vad det är jag känner.

Allt jag ber om är att få känna mig levande.

Min största rädsla var att känna för lite, och det känns som att jag desperat försöker hålla kvar det enda jag har.

Jag vet inte längre.

Jag vill slänga mig framför bilar, jag vill hamna i bråk, jag vill dricka alkohol, jag vill ta droger, jag vill röka, jag vill ha sex med främlingar, jag vill göra illa mig, jag vill sluta äta, jag vill bli kär och få mitt hjärta krossat.

I want to feel something so badly.

Det här är fult, patetiskt och rent ut sagt ett helvete.

  • 57 readers

Likes

Comments

Jag är kluven.

Han är det där ljudet som tändstickor gör när man drar de emot paketet och skapar eld.
Hon är det där ljudet av en lugn och ren flod, som flödar över stenar.
Han är piercings, armband och revolution.
Hon är drömmande ögon, lockigt hår och höghet.
Han är röd.
Hon är blå.
Han är fräck.
Hon är elegant.
Han är sena utekvällar med bilar, kompisa och otur.
Hon är mysiga kvällar med netflix och blickar.
Han ser livet ett halv-fullt glas.
Hon ser ett halv-tomt glas.

Han är eld, vild, aska, rök, läder, spikar, stål, metall, trä, torkat kött, medeltid, flin, hånleende, vulgär, rufsigt hår som vägrar tämja sig, rovdjursögon, agerande innan tänkande, sönderslitna jeans, kängor, skrapsår.

Hon är vatten, målningar, klassisk musik, överflödande känslor, tystnad, nervositet, respekt, vacker, ansiktsdrag, polaroidbilder, silke, nytvättad tvätt, papercuts, aldrig stiga up ur sängen, blommor och sång.

Han är kaos.
Hon är kontroll.

Likes

Comments

Idag är en dag, för alla ni kvinnor som har låg självkänsla eller lågt självförtroende.
För alla ni kvinnor som har hög självkänsla eller högt självförtroende.
För alla ni kvinnor som är feminina.
För alla ni kvinnor som är maskulina.
För alla ni kvinnor som har stora bröst.
För alla ni kvinnor som har små bröst.
För alla ni kvinnor, oavsett vilken kroppsform ni har.
För alla ni kvinnor som har kort hår.
För alla ni kvinnor som har långt hår.
För alla ni kvinnor som har en vagina.
För alla ni kvinnor som inte har en vagina.

Jag kan fortsätta i evighet, men denna dag, den 8:e mars är till för alla kvinnor.

Att vara kvinna har alltid varit sett som någonting negativt. Vi har inte samma förutsättningar som män, vi har inte lika mycket makt som män, vi har inte samma rättigheter som män.

Vi är inte jämställda med män, men det är viktigt att veta att du som kvinna inte är mindre värd än en man, bara för att samhället säger det. Du är inte mindre kompetent eller svagare än en man bara för att samhället säger det.

Du är du för den du är, inte för vilket kön du identifierar dig som.

Vi som kvinnor måste hålla ihop och slåss för vad vi förtjänar. Och vi förtjänar att bli behandlade lika som män, varken mer eller mindre. Alla kön, sexualiteter, etniska bakgrunder osv förtjänar att bli behandlade lika väl, och det gäller alla.

Och detta är en dag att fira, möjligheten att få vara kvinna precis som man är.

Det är någonting som bör hyllas.

Tillsammans är vi jävligt starka. Och just idag, är det våran dag.

Fortsätt vara så vackra ni är, och låt ingen ta sig rätten att säga någonting annat.

Happy Women's Day! ❤️

Likes

Comments

En sak som inte så många vet om mig är att jag har känslor. Jag vet inte vad som har gjort så att de drar den slutsatsen av mig, men så är det iallafall. Och det gör ont i bröstet att varenda jävla dag bli misstagen för en stark person, av mina närmaste vänner.

Jag är inte en stark person. Jag är svag. Jag är så, så, så otroligt liten och svag. Jag mår inte bra. Jag har så otroligt många känslor som jag inte kan sätta ord på eller uttrycka, jag är en jättekänslig person. Och jag har ingen här. Ingen ser ju, ingen tänker ju tanken på att "åh, någon annan kanske mår dåligt förutom jag!"

Och somliga ser inget annat än sig själva. Somliga har aldrig sett hur jag mår, somliga har aldrig brytt sig, och somliga lämnar mig som om jag vore ett använt tuggummi som de bara kan kasta i papperskorgen, som om jag inte är värd något alls när de har tuggat färdigt, som om allt vi byggt är helt plötsligt borta för ingenting. Så mycket betyder jag. Och jag är inte sur. Jag är inte arg. Jag är sårad, jag är så otroligt, innerligt sårad, men det är någonting som somliga inte kan förstå. För somliga är jag bara ett skal, ett argsint skal utan tårar, utan känslor, någon man kan trycka ner, någon som inte viker sig, någon som inte gråter sig själv till sömns.

Jag är inte en robot, jag är bara så jävla trött och ledsen för att bli misstagen för allt detta som jag inte är.

Och somliga kan gå och ta sig i röven, efter alla tårar jag har gråtit som de har bidragit till men inte sett.

  • 87 readers

Likes

Comments

Jag är så jävla trött på att hela tiden vara tvungen att anstränga mig för att iallafall få bekräftelse av någon att vi är vänner. I början av dagen i stort sett visar personen inte något som helst intresse av att prata med mig eller ens bekräfta att jag existerar. Jag är tvungen att hela tiden försöka muntra upp personen för att vi ska ha ett roligt, glatt slut på dagen som bra vänner. Vilken är det jag vill, och förmodligen det hon vill också. Men när det här föregår varje dag, och det känns som att personen inte ens försöker... Needless to say, jag orkar inte. Jag orkar helt enkelt inte att hela tiden göra mitt bästa för att muntra upp någon varje dag som morgonen efter har totalt suddat över gårdagens lyckliga slut. Jag förstår bara inte varför. Och visst, jag kan respektera det, men jag orkar fan bara inte hålla på såhär. Jag personligen, orkar inte. Och jag tycker att det är jävligt själviskt att förvänta att jag alltid ska.

//en liten meningslös rant av mig.

Likes

Comments