Tomhet. Att vara fylld med ingenting men samtidigt allting. Att inte veta vad man ska göra av sig själv och det slutar med att man man fastnar uppkrupen på soffan i sin extra fluffiga morgonrock för att det då känns som man ligger i ett moln och världen gör inte lika ont för kanterna av verkligheten inte blir lika tydliga. Stora delar av mitt liv har slösats på att försöka fylla just det där tomrummet, oftast med olika självdestruktiva beteenden som byter av varandra. Jag analysera cyklerna i ett desperat försök att skrika stopp nu orkar jag inte mer jag vill av släpp av mig (snälla?) men såklart lyssnar varken jag eller livet och jag slängs abrupt genast in i det som står på tur. Det känns sällan som om jag faktiskt har ett val i frågan, det känns mer som att det enda jag kan göra är att mildra fallet. Regelbundenhet och rutiner, mat sömn medicin. Någon sträcker ut sin hand men jag ignorerar, fortsätter istället rätt fram i 180 mot det jag vet fungerar men som egentligen drar ned mig. Ned i tomheten. Ensamheten. Jag önskar livet kunde sluta påminna mig om att allt jag håller fast vid är på låtsas och betyder egentligen ingenting. En simpel önskan om att få leva lycklig i ovissheten. Men tyvärr är jag ibland lite för smart för mitt eget bästa, kan man beställa en lobotomering istället?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag hatar att inte få behålla min kontroll. Igår kväll gick det snett, åt alldeles för hetsigt på grund utav att jag köpt hem saker som egentligen inte är tillåtna och jag förlorade kampen. Idag får jag lida, ont i magen och känner mig lika stor som ett femvåningshus med ångest ifrån helvetet.
Gamle vän, det var flera månader sedan sist och jag har inte saknat dig, försvinn och kom aldrig mer tillbaka. Ibland då jag tänker lite för mycket och lite för djupt (läs: varje dag) blir jag rädd för vart mitt kontrollbehov skall leda mig. I mitt ätstörda huvud pågår en svår balansgång, förbjuder jag för mycket leder det till hets men samtidigt behöver jag uppnå viktminskning. Jag har dock en mental lista på livsmedel som är förbjudna i mitt hem. Det började sunt men nu har jag börjat lägga till saker som egentligen inte borde vara något problem men som jag har upptäckt att jag inte kan hantera. Som knäckebröd. Senast tillagd är mitt kära jordnötssmör för jag såg tendenser till hets då jag inte längre kunde limitera det till en sked till kvargen på kvällen. Jag är rädd att jag ska förbjuda så mycket att jag ej får något kvar som räknas som "Tillåtet", vad händer då?

Likes

Comments

Råttorna i bröstet är tillbaka och jag stelnar till av rädsla för att det skall bli som förr. Hela min vakna tid sen jag fick kallelsen till öppenvården har spenderats med att få mig själv att må dåligt och köra vartenda scenario och händelseförlopp i huvudet hundra gånger om. Vilket nu har visat sig var helt i onödan för det hade blivit ett missförstånd. Jag skall dit för min bedömning inför psykolog kontakt inte för att gå igenom mina mediciner. Det känns rätt så snopet. Ett bra bevis på att jag konstant tar ut för mycket negativt i förskott. Blir så trött på mig själv. Vi ändrade dessutom så skall träffa min ordinarie läkare inte den nya. Så nu borde jag väl må bra? Nej, jag har fastnat i negativiteten och allt tippar nedåt. Blir måttligt förbannad på mig själv.

Likes

Comments

Sent i den stilla månaden Mars faller min dom, ännu en gång läggs mitt sköra "vara eller icke vara" i händerna på en (för mig) ny okänd manlig läkare. Precis nu när jag nått en punkt då jag kände lugn och förtroende för min psykläkare skall allt brytas upp åter igen. Något så sällsynt som ett samarbete hade formats mellan oss. Inte längre ett krig (jag mot resten av världen), inte längre utrustad till tänderna bara för ett samtal på fem minuter över telefonen. Varför skall allt förstöras så fort det börjar bli bra? Varje gång jag känner att min existens är acceptabel, att såhär kan jag stå ut med att må, slår det till som en knytnäve placerad mitt i magen. Jag vet vad han kommer vilja göra. Jag vet vilka mediciner han kommer vilja eliminera från mitt liv. (Stesolid. Lyrica. Stilnoct) Jag hade nämligen ett litet samtal med honom för ett halvår sedan då jag fick akuta biverkningar av Seroquel och min ordinarie läkare hade semester. Redan då la han sig i och berättade bestämt hur illa han tyckte om min medicin lista. Vädrade åsikter som inte alls var relaterade till mina biverkningar, om hur mycket bättre jag skulle må utan Lyrica för det visste han mycket väl fast han aldrig har träffat mig. Redan i det ögonblicket väcktes min avsky. En översittare som vägrar lyssna på sina patienter, fast i sina principer om hur en "ung kvinna" ska medicineras för vi är ju allihopa PRECIS LIKADANA. Förstår du nu varför jag är livrädd? Jag ser allt jag byggt upp raseras. Min självdestruktivitet bubblar upp när ångesten får härja fritt, bjuder in till sin dans igen och jag omfamnar mitt öde. Jag är inte värd att må såhär bra, mörkret försvinner aldrig och det är dags att vakna upp.

Likes

Comments

Du ljuger för mig och det gör så ont. Gång på gång, samma idiotiska beteende. Du väljer bort mig (fast du lovat) och ljuger om varför och jag låtsas som om jag inte vet vad du håller på med. Dumt av mig, jag vet, men jag har inte hittat något sätt att berätta det för dig. Snälla välj sanningen för jag är så trött på denna lek (..eller ljug åtminstone bättre så jag aldrig får reda på fakta). Vet inte ens om jag skall vara arg eller ledsen längre för det händer så ofta att jag blir likgiltig och tom.

(Du kommer aldrig läsa detta men det spelar ingen roll för det är inte syftet med inlägget)

Likes

Comments

Jag har haft ständig samtalskontakt eller pågående terapi sedan unga tonåren men nu det senaste året har jag varit helt utan. Blev nekad mer terapi för att "jag skulle gå hemma och arbeta med det själv under minst några år" och "du kan ju redan allt det här". Kan meddela att det inte har fungerat. Jag kan inte hantera det själv och jag har grävt mig djupare ned i bland annat mitt tvång och destruktiva impulser. Jag vart erbjuden samtalskontakt en gång i månaden men (ursäkta ordvalet) skötaren var totalt värdelös på sitt jobb och jag kände inte att jag kunde prata med henne om allt det viktiga. Så jag valde att avsluta den kontakten. Dömd att gå hemma och knapra stora mängder piller fem gånger om dagen för att orka existera. Jag tycker väldigt bra om min läkare, tro inget annat, det är övriga öppenvården jag är förbannad på. Nu har mer än ett år gått och nu får det vara nog. Måste ringa och be om ny samtalskontakt. Men det tar emot. Otroligt mycket. Har så mycket att säga att det låser sig och egentligen tycker jag inte att jag är värd någon hjälp så varför ska jag ringa? Gjorde ett tappert försök men då kom jag bara till deras telefonsvarare. Kastats mellan att vilja göra skillnad på mitt mående  och att inte orka bry mig och bara rulla vidare nedför min branta backe tills jag slår i botten totalt.

Likes

Comments

Groteskt rastlös var eviga kväll, tack så otroligt mycket Abilify. Har myrkryp i överkroppen och vill börja på hundra projekt men upprepar alltid samma oeffektiva mönster: Äta för mycket av särskilt utvalda varor (vanligtvis knäckebröd eller kvarg), slå på Youtube/spotify i bakgrunden och spela yatzy på mobilen tills medicinerna kickar in och jag slocknar. Vill verkligen ändra på detta då det sabbar alla försök till viktnedgång och jag hatar när jag inte kan sluta äta. Ska försöka komma på mer kreativa sätt att använda min energi. Skriva, måla/färglägga, virka och kanske läsa en ordentlig bok för en gångs skull istället för att googla och noja sönder. Låter bra men så svårt att få till då jag dras till det bekväma och bekanta.

Likes

Comments

kronisk fulhet. alltid hittar jag något nytt. klämmer, river, krafsar. aldrig bra nog. sminkar mig, tar bort, på med nytt, tar bort. nej nu ger jag upp. stannar hemma hela nästa decennium, för ful för att gå ut. rastlöshet gör sig påmind igen. saknar tiden när jag kunde sova bort mina problem. vågar inte nu, allt känns så starkt. så mycket tid att lägga på tvång och frustration, allt går åt helvete, allt är mitt fel. förlåt.

Likes

Comments

Sanningen känns som en käftsmäll när allt faller på plats. Nästan alla i mitt liv får betalt för att närvara och jag är ingen för dom egentligen. Jag är ett jobb, projekt, experiment, betydelselös, meningslös, fruktansvärt ful. Nu gör det ont när jag förstår att jag aldrig får se dig igen. Inget mer kvällsté och inga mer hundpromenader.  Jag kommer sakna dig mer än jag borde. Jag träffar min personal mer än min familj, är det så konstigt att det blir känslomässigt vid avsked? Det var inte ens du som levererade nyheten och jag måste låtsas att allt är okej men nu ligger jag här och gråter ändå.

Likes

Comments

Förlåt älskling men vår relation har blivit omöjlig. Jag kan inte hantera din stil eller karaktär, du lockar fram mina sämsta sidor och jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag älskar ju dig men detta fungerar inte längre. Det är inte dig det är fel på, det är mig. Nu kommer jag utesluta dig ur mitt liv tills läget har blivit mer stabilt, vilket lika väl kan betyda förevigt för jag har fastnat och kommer inte ur mina beteenden. Min mentala lista med mat jag har slutat köpa hem bara växer och jag är rädd, för vad händer när det inte finns något tillåtet kvar? 

Likes

Comments