Sent i den stilla månaden Mars faller min dom, ännu en gång läggs mitt sköra "vara eller icke vara" i händerna på en (för mig) ny okänd manlig läkare. Precis nu när jag nått en punkt då jag kände lugn och förtroende för min psykläkare skall allt brytas upp åter igen. Något så sällsynt som ett samarbete hade formats mellan oss. Inte längre ett krig (jag mot resten av världen), inte längre utrustad till tänderna bara för ett samtal på fem minuter över telefonen. Varför skall allt förstöras så fort det börjar bli bra? Varje gång jag känner att min existens är acceptabel, att såhär kan jag stå ut med att må, slår det till som en knytnäve placerad mitt i magen. Jag vet vad han kommer vilja göra. Jag vet vilka mediciner han kommer vilja eliminera från mitt liv. (Stesolid. Lyrica. Stilnoct) Jag hade nämligen ett litet samtal med honom för ett halvår sedan då jag fick akuta biverkningar av Seroquel och min ordinarie läkare hade semester. Redan då la han sig i och berättade bestämt hur illa han tyckte om min medicin lista. Vädrade åsikter som inte alls var relaterade till mina biverkningar, om hur mycket bättre jag skulle må utan Lyrica för det visste han mycket väl fast han aldrig har träffat mig. Redan i det ögonblicket väcktes min avsky. En översittare som vägrar lyssna på sina patienter, fast i sina principer om hur en "ung kvinna" ska medicineras för vi är ju allihopa PRECIS LIKADANA. Förstår du nu varför jag är livrädd? Jag ser allt jag byggt upp raseras. Min självdestruktivitet bubblar upp när ångesten får härja fritt, bjuder in till sin dans igen och jag omfamnar mitt öde. Jag är inte värd att må såhär bra, mörkret försvinner aldrig och det är dags att vakna upp.

Likes

Comments

Du ljuger för mig och det gör sÄ ont. GÄng pÄ gÄng, samma idiotiska beteende. Du vÀljer bort mig (fast du lovat) och ljuger om varför och jag lÄtsas som om jag inte vet vad du hÄller pÄ med. Dumt av mig, jag vet, men jag har inte hittat nÄgot sÀtt att berÀtta det för dig. SnÀlla vÀlj sanningen för jag Àr sÄ trött pÄ denna lek (..eller ljug Ätminstone bÀttre sÄ jag aldrig fÄr reda pÄ fakta). Vet inte ens om jag skall vara arg eller ledsen lÀngre för det hÀnder sÄ ofta att jag blir likgiltig och tom.

(Du kommer aldrig lÀsa detta men det spelar ingen roll för det Àr inte syftet med inlÀgget)

  • 40 readers

Likes

Comments

Jag har haft ständig samtalskontakt eller pågående terapi sedan unga tonåren men nu det senaste året har jag varit helt utan. Blev nekad mer terapi för att "jag skulle gå hemma och arbeta med det själv under minst några år" och "du kan ju redan allt det här". Kan meddela att det inte har fungerat. Jag kan inte hantera det själv och jag har grävt mig djupare ned i bland annat mitt tvång och destruktiva impulser. Jag vart erbjuden samtalskontakt en gång i månaden men (ursäkta ordvalet) skötaren var totalt värdelös på sitt jobb och jag kände inte att jag kunde prata med henne om allt det viktiga. Så jag valde att avsluta den kontakten. Dömd att gå hemma och knapra stora mängder piller fem gånger om dagen för att orka existera. Jag tycker väldigt bra om min läkare, tro inget annat, det är övriga öppenvården jag är förbannad på. Nu har mer än ett år gått och nu får det vara nog. Måste ringa och be om ny samtalskontakt. Men det tar emot. Otroligt mycket. Har så mycket att säga att det låser sig och egentligen tycker jag inte att jag är värd någon hjälp så varför ska jag ringa? Gjorde ett tappert försök men då kom jag bara till deras telefonsvarare. Kastats mellan att vilja göra skillnad på mitt mående  och att inte orka bry mig och bara rulla vidare nedför min branta backe tills jag slår i botten totalt.

Likes

Comments

Groteskt rastlös var eviga kvĂ€ll, tack sĂ„ otroligt mycket Abilify. Har myrkryp i överkroppen och vill börja pĂ„ hundra projekt men upprepar alltid samma oeffektiva mönster: Äta för mycket av sĂ€rskilt utvalda varor (vanligtvis knĂ€ckebröd eller kvarg), slĂ„ pĂ„ Youtube/spotify i bakgrunden och spela yatzy pĂ„ mobilen tills medicinerna kickar in och jag slocknar. Vill verkligen Ă€ndra pĂ„ detta dĂ„ det sabbar alla försök till viktnedgĂ„ng och jag hatar nĂ€r jag inte kan sluta Ă€ta. Ska försöka komma pĂ„ mer kreativa sĂ€tt att anvĂ€nda min energi. Skriva, mĂ„la/fĂ€rglĂ€gga, virka och kanske lĂ€sa en ordentlig bok för en gĂ„ngs skull istĂ€llet för att googla och noja sönder. LĂ„ter bra men sĂ„ svĂ„rt att fĂ„ till dĂ„ jag dras till det bekvĂ€ma och bekanta.

  • 69 readers

Likes

Comments

kronisk fulhet. alltid hittar jag något nytt. klämmer, river, krafsar. aldrig bra nog. sminkar mig, tar bort, på med nytt, tar bort. nej nu ger jag upp. stannar hemma hela nästa decennium, för ful för att gå ut. rastlöshet gör sig påmind igen. saknar tiden när jag kunde sova bort mina problem. vågar inte nu, allt känns så starkt. så mycket tid att lägga på tvång och frustration, allt går åt helvete, allt är mitt fel. förlåt.

Likes

Comments

Sanningen känns som en käftsmäll när allt faller på plats. Nästan alla i mitt liv får betalt för att närvara och jag är ingen för dom egentligen. Jag är ett jobb, projekt, experiment, betydelselös, meningslös, fruktansvärt ful. Nu gör det ont när jag förstår att jag aldrig får se dig igen. Inget mer kvällsté och inga mer hundpromenader.  Jag kommer sakna dig mer än jag borde. Jag träffar min personal mer än min familj, är det så konstigt att det blir känslomässigt vid avsked? Det var inte ens du som levererade nyheten och jag måste låtsas att allt är okej men nu ligger jag här och gråter ändå.

Likes

Comments

Förlåt älskling men vår relation har blivit omöjlig. Jag kan inte hantera din stil eller karaktär, du lockar fram mina sämsta sidor och jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag älskar ju dig men detta fungerar inte längre. Det är inte dig det är fel på, det är mig. Nu kommer jag utesluta dig ur mitt liv tills läget har blivit mer stabilt, vilket lika väl kan betyda förevigt för jag har fastnat och kommer inte ur mina beteenden. Min mentala lista med mat jag har slutat köpa hem bara växer och jag är rädd, för vad händer när det inte finns något tillåtet kvar? 

Likes

Comments

Jag gör allting lite sämre än vanligt, lite slappare, det tar emot mer än det borde. Alla skriker VARFÖR VARFÖR och jag har inte något svar. När jag började med Abilify för ungefär två månader sen öppnades mitt gömda förråd med energi och motivation, rastlös kallas det även. Kanske har jag bränt hela reserven nu? Är det dags att gå tillbaka till mitt orkeslösa och deprimerade jag? Nej, jag har blivit extremt bortskämd med att må  okej och jag har ingen önskan att vända. Men de destruktiva tankarna trycker på och jag gör så mycket motstånd jag kan, men var händer när jag inte ens orkar det längre? 

Likes

Comments

Lämnar dörren till balkongen på glänt, kylan kryper upp tätt intill. När jag fryser vet jag att jag lever. De senaste dagarna har varit mer minus än plus och idag fick inte heller en bra start. Snabb visitvårdcentralen och möte med diabetessjuksköterskan. Tjat och gnat om kost och motion. Om hon bara visste hur mycket av min energi som går till att älta just de två. Min ätstörda hjärna som jag aldrig blir av med hur mycket eller lite jag än väger. Ständig känsla: Fet, ful och tråkig. Redan bytt kläder fyra gånger idag men känner mig aldrig bekväm. Min dragkedja slet sönder min finaste blus och jag gråter inuti.

  • 99 readers

Likes

Comments

Jag känner mig extra skör idag, depressions dimman ligger fortfarande tät. Lägger allt fokus på att fixa kosten, inte bryta några regler. Igår gick okej och idag med so far, men som sagt, väldigt ömtåligt läge. Minsta snedsteg, minsta lilla frestelse.. Allt kommer vara förstört. Från och med igår får jag ansvara över min stilnoct själv så jag kan ta den precis innan sänggående och det ska förhoppningsvis göra mig mindre hungrig på kvällen. Lite ledsen att jag inte kunnat promenera men det är -20 såååå.. nej tack. Har dock gjort mina övningar från sjukgymnasten.

Likes

Comments