Jäklar vad tiden bara susar fram nu när man mår bättre. Även om jag nu lider av ryggsmärta och foglossning så är det inget jämfört med att må illa. Så ja jag är och kommer nog förbli sjukskriven fram tills bebis kommer.

Det är ganska jobbigt att ha ont, speciellt på nätterna. Att vrida sig i sängen är som att få en kniv rakt i underlivet och ligger jag på ryggen så får jag sjukt ont där istället. På dagtid känns det bättre, mycket beroende på vad jag gör om dagarna. Skulle jag göra någon hushållssyssla så får jag samma hemska smärta som jag har under natten. Att sätta sig ned eller resa sig upp, då känns det som om kniven skär i underlivet igen och ryggen vill inte heller vara snäll. Men en lugn dag med mycket liggandes eller sittandes så brukar dagarna och nätterna kännas mildare.
Men jag känner på mig att denna smärta är inget med jämfört hur den kommer utvecklas med tiden, ondare kommer jag troligen att få.

För övrigt så känns det så kul att känna bebis rörelser, mer eller mindre varje dag. Det är allt från hicka, lugna och goa sparkar och superarga sparkar. Så man har en busig liten rackare i magen, helt klart.

Vi har egentligen handlat in snart allt som behövs till bebis och det är så skönt att ha det gjort. Har dessutom precis beställt en gravidkudde för mig själv, kanske och hoppas att den förbättrar natten för mig.

Tydligen så har jag fått lågt blodtryck så nu måste man börja äta järntabletter. Men för övrigt mår bebis och jag bra än så länge i alla fall.

Imorgon är det 3 månader kvar till bebis kommer enligt beräkningar, men vi får se när liten bestämmer sig för att titta ut.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments


Då sitter man här igen, flera veckor senare. Jag är fortfarande sjukskriven, när illamåendet gick över börjar jag få ont i ryggen och det verkar sprida sig vidare, troligen foglossning på gång.
Jag måste säga att det har verkligen varit en tuff tid för både mig själv och min älskling.

För bara någon vecka sedan var vi iväg på ultraljudet och fick då se våran lilla skatt.

Mycket hände innan vi kom fram till ultraljudet.

Dagen innan kände jag väldigt väl att det var sparkar jag kände och inte några tarmar. Det påminde lite som nervryckningar och så pass tydliga att även sambon lyckades känna. Det var nog rättare bestämt i vecka 19 och en stor rolig grej för oss. Man kände en ren lycka och man började förstå att allt verkligen var verkligt.
Dagen vi åker iväg på ultraljudet som var en bra bit att åka. Det var mörkt och man kunde inte se så värst mycket. Efter en stund såg jag något på vägen, rött reflex av något slag och snart såg jag hur allt blev mer tydligt, det var renar!
Fulla vägen var full av renar och jag skriker till sambon att stanna flera gånger. Men vi var redan alltför nära för att kunna få stopp på bilen och jag kunde bara se bilder i huvudet hur vi kör på en ren och blir skadade bägge två. Men av ren förvåning ser jag att sambon svänger över till den andra sidan av vägen och lyckas undvika renarna. Han i all rädsla lyckades i all hast se en räddande lucka och tog oss båda genom all flock renar. Självklart slog vi i några av renarnas huvuden och det blev en buckla på bilen, men jag är så glad att vi överlevde och det tror jag renarna också gjorde, även om de kanske fick lite ont i deras huvuden och nackarna.

Väl inne på ultraljudet så känner jag en liten rädsla som nog de flesta kanske brukar känna, att inget finns i magen. Men snart kunde vi se en liten krabat som rörde sig. Jag blev stum de första minuterna och bara tittade på det lilla livet. Allt såg bra ut och snart kunde hon säga att det såg ut att bo en liten pojke i min mage. Snart fick vi en bunt med bilder och fick åka hem. Men då var det full rulle i magen efter det, som jag brukar säga att han har ett litet disco.

Jag kan känna honom varje dag även om vissa dagar är han lite mer lugnare och andra riktigt hemsk som sparkar mig på blåsan som om det vore en hobby (Då kallar jag honom för Herkules). Många har sagt att det är så mysigt att känna sparkarna och visst är det, men när det är hårda sparkar på blåsan så vill jag bara gråta.

Allt börjar bli mer och mer verklighet och igår beställde vi de första barnsakerna så som spjälsäng, babysitter, vagn, babygym bland andra saker också. Jag längtar så tills vi kan börja inreda barnrummet även om pojken kommer få sova inne hos oss de första månaderna.

Halva tiden av graviditeten har alltså gått och jag har börjat inse att tiden går fruktansvärt fort och snart kan vi välkomna våran skatt till världen. <3


Likes

Comments


Det är tråkigt att det har gått en sån lång tid sedan jag skrev något här.
Men mycket har hänt. I och med graviditeten har jag mått sjukt dåligt och blev tillslut inlagd på dropp pga uttorkning.
Idag mår jag mycket bättre och har mest illamående mot kvällen, oftast strax efter 17.00 än hur mycket jag småäter hela tiden så kan jag liksom inte undkomma den. Det har varit så himla jobbigt att spy upp allt och lite till och då speciellt då jag har sådan extrem fobi mot att spy. Jag försöker peppa mig själv att snart är den värsta tiden över. Jag hade heller inte klarat mig utan min älskling som hittills har orkat stått ut med mina humörsvängningar. Han har verkligen fått kämpat och gjort mig så nöjd som han bara kan. Jag har varit kräsen, behövt viss mat osv. Men jag har varit i ett sånt dåligt skick att jag inte klarat mig själv, hämta ett glas vatten har även det varit tungt för mig.

Nu är frågan om det börjar bli bättre. Illamående mestadels mot kvällen är bättre än dygnet runt. Jag är i graviditetsvecka 12 och jag väntar nu för varje dag som går att illamåendet ger med sig helt som nu alla har lovat mig.

Efter att ha tillbringat nästan 2 veckor i Bollnäs så kom jag äntligen hem igen. Trött som jag var på våran möblering osv så det blev ommöblering direkt. Nu är tv-rummet ett mer mysigt rum och jag trivs bra att sitta där nu.

Jag hoppas i alla fall att jag nu kommer kunna skriva lite mer på bloggen. Första graviditeten är en stor grej och sånt vill man gärna titta tillbaka till.

Likes

Comments

Tiden går.

Igår började det roliga, illamående! Jag är glad att jag har åksjuketabletter, dom hjälper fast det tar några timmar. Jag börjar sova dåligt pga illamående så nu blir det att ta tabletterna morgon och kväll ett tag. Bebis börjar redan kosta en massa pengar, haha.

Vi fick våran nya säng i måndags oxå, som vi snabbt monterade ihop. Igår sa min rygg att det inte var någon bra idé. Jag har haft riktigt ont igår och idag. Tur är väl det att det blir bättre för varje dag som går.

Vi kan äntligen sova i det nya rummet med den nya sängen. Men, listerna är fortfarande kvar som måste göras. Men förutom det så är det ett trevligt rum att sova i nu. Nya täcken har vi oxå som ger mycket värme.

Att jag haft mitt täcke i mer än 10 år är illa. Det hade till och med krympt med ca 30 cm. Hur som helst så sover vi som kungligt folk just nu!

Likes

Comments


Dagarna går sakta.

Det är en sak att veta att man är gravid och en helt annan sak när man tänker på riskerna.
Jag ville väl egentligen kanske inte gå ut med det så tidigt som jag gjorde. Men som jag nämnt förut så vill jag kunna blicka tillbaka på den här stunden. Jag skulle gärna vilja göra ett ultraljud ganska snart, men det är troligen lite väl tidigt.
Men tanken på risken för missfall gör en ganska rädd. Jag tar dagen som den kommer och hoppas på det bästa.

Jag hoppas att detta är bara början till något helt nytt och fantastiskt.

Vi kommer göra om ett rum till bebisen, tapetsera och lägga golv. Köpa in en massa tillbehör och saker som man måste ha. Det är mycket som kommer att göras men det mesta kommer att göras efter julen. Varje månad kommer en helt ny grej att förändras. Året 2017 kommer bli fantastiskt!

Jag känner mig så lycklig men samtidigt helt livrädd!

Tankarna säger ena stunden att allt är helt underbart och fantastiskt medans andra stunder då man funderar på förlossning osv. Många gånger tänker jag att detta är vi tjejer byggda för, vi ska klara det här. Det hjälper att tänka att många faktiskt har överlevt hela processen också. Det får mig att tänka mer positivt ändå om rädslan kanske fortfarande finns kvar. Jag antar att många går igenom samma tankar då det gäller deras första barn.

För övrigt mår jag väl rätt ok. Har lite yrsel nu och illamående av och till. Känner av tröttheten korta stunder genom dagarna men inget man inte kan hantera än så länge.

Har snart varit gravid i 5 veckor och går snart in på graviditetsvecka 6.
Jag längtar verkligen!

Likes

Comments


Vi har plussat idag!

Idag kommer killen hem med ett graviditetstest. Jag skyndade mig in på toa och kollade. Jag var sjukt skakis och visste inte vart jag skulle ta vägen. Snart träder det fram 2 streck och det betyder alltså positivt. Jag springer ut till Killen och visar honom testet och snart står vi och kramas av ren lycka.

Jag kan knappt själv tro det. Jag tittar på resultatet om och om igen men det känns som en dröm, det känns så overkligt. Men jag antar att vi är mer än redo för en liten bebis. Vi äger ett hus, båda har jobb även om jag bara har ett tillfälligt så känns allt toppen.

De senaste dagarna har jag haft lite ont i magen men det skall visst vara växtvärk då allt växer där inne nu. Jag har korta och vissa stunder mått illa, men inte så farligt. För övrigt så laddade jag snabbt ner en app där jag fick se att beräknad förlossning blir den 25 maj 2017. Får vänta och se om det stämmer.

Kan inte känna annat än lycka just nu, samt pirr och skakningar men det är nog bara normalt!


Likes

Comments


Idag höll jag på att dö!

Kanske inte på riktigt men mitt hjärta hoppade till. Jag var på jobbet då en tjej gav mig någon sorts frökapsel. Hon bad mig att klämma till den utan att avslöja något mer. I ren skräck skrek jag och kastade det jag hade i handen, den hade sprängts. Jag kan inte beskriva känslan, men det var väldigt obehagligt och läskigt. Den skulle alltså ha kastat fröer omkring sig för att få fler sådana blommor. Aldrig igen! Aldrig någonsin!

Såg en stor spindel idag.

Jag som de flesta andra är rädd för spindlar, även andra läskiga insekter. Jag hade tur att det fanns någon som kunde utrota spindeln. Men jag började fundera lite. Tänk hur tufft det är att vara en insekt. Vi människor är oftast rädda för dessa mest för att de ser annorlunda ut. De kan ha 6 ben eller fler, vara gjorda av skal, ha många ögon osv. Men vi är nog även rädda för att dessa insekter just för att vi inte vet deras åsikt, deras natur. Vi väljer att slå ihjäl dem vi möter eller springer ifrån med ett skrik. Men undrar hur de känner egentligen när vi, stora som jättar, kommer och går. Men ibland är det insekterna som "ber" om det. När de inkräktar i våra hem, när de landar på oss så fort vi går ut. Jag tycker att det är rätt åt dom. Antingen håller man sig undan eller helt enkelt blir dödad, totalt insekternas val.

Jag kan ärligt säga det, att jag fattar inte folk som är orädda. Såna som gränsfall skulle kunna sitta hemma en fredagskväll och mysa med spindlar eller andra "odjur". Men jag ser även upp till de människor ändå, eftersom de har ett mod som jag aldrig kommer att få känna på.

Livet är fullt av överraskningar, lyckliga stunder, sorgsna stunder och självklart de stunder med ren rädsla.
Men vad är vi utan dessa känslor!?

Vi gillar spänning i filmer, bara för att få känna på känslan ren skräck. Ibland är det kanske romantik eller bara vanlig Disney. Vi vill ha olika, vi vill känna.

Vi är bara som vi är!









Likes

Comments


Sitter och funderar.

Kan man ärva otur? Vad är det man egentligen ärver från sina föräldrar?

När jag tänker på min pappa så ser jag en massa saker.
En familjefar, en som älskar att prata om nu och dåtid, otur som jag ser lite som ironisk.
Det finns personer som inte förstår mitt band som jag har till min far. Vi kanske inte är bästa vänner och träffas sällan, mycket för att vi bor på långt håll från varandra. Men vad som än händer kommer jag att alltid älska honom. På något sätt har han ändå funnits och jag är glad för varje stund jag kan få med honom och hans familj.

Men nu var frågan om arv av otur.

Jag nämner min pappa eftersom hans otur har gett mig många skratt genom åren. Vissa saker är bara helt sjukt att det ens kan ske. Men självklart fanns det stunder som var mindre ironiska.

Saker jag minns.

En gång när det var åskväder ute, på natten. Min pappa klappade sig på bröstet och tänkte, nu lyckades jag dra ut allt, och allt bör vara i behåll. Dagen efter sattes grejerna i igen, men... Tv funkade inte längre!
Vi åkte in med den till affären där de själva inte hittade något fel och vi fick tillbaka den som den var. En sista chans kopplade vi in tv som då funkade felfritt! Vi stod och kliade oss i huvudet och idag funkar den fortfarande.

En annan gång då jag satt vid min pappas dator.
Snart såg jag hur det lös blått strax bredvid mig. Min pappa kom springandes och jag sade snabbt att det lös till vid modemet. Strax efter det hörde vi alla åskan. Det roliga var att min pappa faktiskt skyllde på mig som inte dragit ur innan och att modemet nu var trasigt. Men åskvädret hade smugit sig på, ingen visste om den tills det redan var försent Han var liksom inte arg men ville väl ha någon att skylla på, då han ofta själv råkade ut för sådana saker.

En gång jag gjorde hos min pappa.

Det var dags för mat och av någon anledning skulle vi ta den ur ugnen. Utan att ens fatta hur man öppnade så drog jag ut luckan ganska kraftigt. Det flyger en plastbit och snart fattade vi vad det var, pappas sambo och jag. Jag blev ju rädd förstås, här kommer jag och har sönder deras ugn, luckans lås. Pappas sambo tittade på mig och med en lugn och mild röst. Ta det lugnt, jag säger att det var jag som hade sönder det, så slipper han bli arg på dig, sa hon. Detta gjorde hon också och det tog nog år innan vi berättade vad som egentligen hände. De fick under några år använda en gaffel för att öppna luckan efter den händelsen. Men idag kan vi skratta åt saken allihopa, inklusive min pappa.

Än idag tycker jag att dessa saker bara varit roliga. Jag blickar tillbaks på många liknande stunder som jag sedan kan skratta åt. Men jag tänker även på de mer tråkiga sakerna också. Många gånger kan jag tänka att så illa har jag då aldrig haft. Men då man blev äldre började mina otur också komma.​​

Först förlorade vi 2 jämthundar. Många säger att de hundarna inte ens var mina. Nej, kanske inte.. Men de var en del av familjen. Men snart förlorade jag min egna hund. Detsamma gäller med råttor och kaniner också. Att jag ens har kvar den hund jag har kvar idag är för att hon alltid är kopplad. Är hon ute så sitter hon i en lina. Självklart har det skett att hon lyckats smita ur huset någon gång och med min otur kan man ju bara gissa vart hon dras till, stora vägen. Men än så länge har inget skett och jag bönar och ber att det inte sker heller.

Killens hund kan jag säga springer isåfall mot skogen. Han verkar ha mildare otur än mig.

Så om man kan ärva otur. Det är en fråga från person till person. Alla ser vi saken på helt olika sätt. Men jag känner mig helt hemma på den planen. Min otur härstammar från mina föräldrar.

Livet är inte bara pest och pina, ibland finns det bra och lyckliga stunder också, det får ingen glömma.

Likes

Comments

Att övningsköra på trafikskola.

Jag känner en hel del stress, det gör att jag kör sämre. Efter 2 veckors paus var jag där igen och tyckte det gick ganska bra. Men det jag stötte på idag var ett äldre par som korsade vägen. Istället för att se sig för innan och att inte ens vara på övergångsstället så hade det kunnat skett en olycka. Hade det varit någon som kört bil för första gången, vem vet vad som hade kunnat hända. I mitt fall gick det bra.

Jag gillar heller inte trafik skolans växellåda. Hur jag än gör när jag ska växla upp till 3:an så får jag i 1:an. Jag tar inte i, jag försöker verkligen få i 3:an. Tryck lite lätt uppåt så ska den automatiskt åka in. Eller hur!?.. säger jag. Den åker lika lätt in på 1:an. Jag är heller inte helt störd. Jag har kört sambons bil en hel del och har inte växlat fel på den. Man känner lätt vart man har växlingarna om man jämför med trafik skolans bil.

PS. skriver på mobilen idag om nu något skulle vara felstavat 😊

Hur som helst överlevde jag dagen.

Likes

Comments


Captain America: Civil War.

Igår kväll började vi kolla på en film. Utan att ens tänka på hur lång den faktiskt var så satt vi uppe till 00.00. Det blev ganska sent men ännu en film de lyckats bra med. .


Förutom det så känner alla säkert till Pokémon go.

Precis som de flesta så började jag med ren iver att börja spela. Men som för de flesta, även mig, så tröttnar man lite efter ett tag och återgår till sitt vanliga liv. Jag hade valt laget Valor och är nu uppe i level 18, inte långt ifrån 19 nu. Hösten är här och det börjar bli kallare ute vilket gör att det blir kallare att spela spelet. Jag har långt ifrån hittat alla pokémon men börjar redan nu längta till nästa år då de släpper fler. Det kallas för gen 2 och ca 100 nya pokémon kommer in i spelet.

Jag har som sagt inte spelat så mycket nu på slutet men är alltid in och kollar lite nu och då.

Likes

Comments