Kära Lucas!

Din pappa och jag hade länge planerat att få barn. Det tog en stund innan den önskan blev verklighet. Det var idag för 1 år sedan som du föll ner från himlen. Du landade i min mage och där skulle du växa och blir stark och stor.

Jag var så glad att du skulle komma in i våra liv. Jag hade en hemsk graviditet. Jag mådde fruktansvärt illa halva graviditeten och blev uttorkad pga det. Jag fick efter det en hemsk foglossning/bäckensmärta som blev allt värre för varje dag som gick.

Men trots detta hade jag en underbar och lätt förlossning. Du hade bråttom ut till världen.

När jag fick se dig första gången så började det regna kärlek. Jag visste inte hur stark en kärlek till sitt barn kunde vara. Det visade sig vara en av de starkaste kärleken som finns på denna jord.

Du gör mig fruktansvärt galen och låter mig aldrig få sova. Men trots det kliver jag stolt upp med dig varje morgon. Så fort man känner sig nere är det dig man tittar på. Du lyser upp varje dag och visar att livet är helt underbart. Du har lärt både mamma och pappa att livet kan vara helt fantastiskt!

Du är rolig, du är glad. Du föddes med ett rent och vackert hjärta. Du kom till världen för att göra den bättre!

Att du kom till just oss är en välsignelse.

Tack för att du ville komma. Du gör helt enkelt mitt liv vackert!

Älskade son!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Att bilder säger mer än ord har nog många hört. Jag själv tror verkligen att det stämmer. Jag försöker fånga min sons uppväxt så mycket jag bara kan. Jag vill inte missa en enda liten sak som han gör. Kan jag fånga det på bild eller film så har jag det livet ut!

Jag hade lovat mig själv att inte lägga ut och dela bilder på min son varje dag. Det kan tyckas drygt för en annan som ser inläggen på Facebook eller på bloggen. Jag hade redan tänkt igenom allt det där och lovat mig själv att inte överdriva.


Men nu är det så att när Lucas väl kom till världen så kunde jag verkligen inte låta bli. Jag älskar min son och jag delar gärna med mig om det till alla andra också. Sedan är det upp till var och en vad som fattas drygt eller inte. En del kan även sitta och tycka det är kul när bilder läggs upp rätt ofta.

Jag försöker hålla mig till att inte lägga ut bilder på vad som helst. Man vet inte vilka typer det finns där ute som mer än gärna gör mer än att bara titta på bilderna. Jag som mamma måste därför tänka vilka bilder som kommer ut på internet.
Det är hemskt egentligen att man måste tänka ett steg längre. Det enda jag vill är att dela med mig av den lilla person som jag älskar.

En sak jag gärna skulle vilja var att dela med mig av filmer av min goa pojk. Men då krävs URL, taget från Youtube till exempel. Jag vill absolut inte lägga ut honom så offentligt så det får duga med bara bilder på bloggen.

Så tillbaks till att bilder säger mer än ord. Vad tycker ni själva om det?

Om jag själv säger något om saken som jag ser det.

Jag kan lägga ut en bild och skriva tusen ord om just den bilden. Men alla ser vi helt olika så det som jag beskriver om min bild kan ge andra ord till den som ser bilden.

Allt handlar om detaljer, saker som man lägger märke till eller inte. Det är faktiskt helt otroligt hur olika vi människor ser på saker och ting. Det är en unik sak!

Låt bilden på dig själv få säga den du är, precis som bilderna på Lucas säger vem han är!

Likes

Comments

Återigen så går tiden fort fram.

Lucas börjar göra olika grimaser och har även börjat skratta.
Han badar allt oftare och då en gång med sin pappa så mamma kunde ta en massa bilder.

Oftast är han en glad liten filur men det är klart att det finns stunder då han tycker att allt inte är lika kul.

Lucas har börjat smaka en hel del på sina händer. Dom är ju så himla goda tycker han.

Han har blivit hemsk på att dregla och måste nu har dregellappar på sig. Men det är bara kul det för han blir ju så söt i dom även om de snabbt blir blöta och måste snart bytas ut.

Det är så roligt att både prata och busa med honom då han alltid svarar tillbaka eller också skrattar.

Jag hade en tråkig stund en dag så jag satt med snapchat igen. Lucas blir så otroligt söt på bilderna.

Snart flyttade vi in hans säng till vårat sovrum där han skulle få börja sova i under dagarna. Vi försökte få in lite sov rutiner. Först vaknade han mellan klockan 8-9 på morgonen. Vid 11-12 skulle han sova och vaknade vanligtvis 2 timmar senare då klockan var mellan 13-14. Sedan sov han igen mellan 18-19 för att vakna en timme senare då klockan var mellan 19-20. Vi lade oss allihopa sedan på kvällen vid 23.

Hans sovtider funkade väl i ca 1 vecka ungefär. Snart kom han på att det är roligare att vara vaken. Som idag har han sovit 2 gånger men totalt 2 timmar på hela dagen om ens det.

Tror vi får börja acceptera att han börjar bli stor och vill vara vaken allt mer.

Mammas lilla buspojke!

Snart drabbades jag av förkylning, inte så kul.
Det är skapligt jobbigt att sitta förkyld och ta hand om sin lilla bebis medans sambon är på jobbet. Tack och lov var Lucas väldigt snäll mot mig och låg mycket i sitt lilla babygym. Han låg även och tittade på ett avsnitt av Alfons Åberg.

Men allt var inte så bra länge till för snart blev Lucas också förkyld. Nu satt vi båda två, snoriga och gnälliga.

Det roliga var att även Lucas pappa drabbades av förkylningen bara några få dagar efter oss. Lucas hade en mild och snabb förkylning. Han snorade bara på ena sidan av näsan. Han blev snart frisk och pigg igen.

Vi hade även en varm sista sommardag och vi passade på att vara ute lite. Då fick jag även se att Lucas börjat lyfta upp sitt huvud allt mer och högre upp än tidigare.

Vi var som sagt i Bollnäs en hel del och nu var det sista turen dit på ett tag. Då var vi och hälsade på hela familjen och Lucas somnade på mitt bröst. Det är jobbigt att åka runt och hälsa på alla säger Lucas men är självklart glad över att få träffa alla.

Det blir allt mer och mer kallare väder och Lucas får nu börja ha lite varmare kläder på sig.

Medans Lucas pappa står och jobbar med veden så tar jag hand om lillpojken. Men vi gick ut lite då och då för att titta hur det gick. Det är ju inte så lätt för mig att jobba med veden just för att min kropp är inte den bästa. Det har varit jobbigt i rygg osv under och efter graviditeten. Men det är så skönt att jag har börjat bygga upp kroppen igen. Snart är jag precis som jag varit om inte bättre. Blir bara mer och mer full fart på mig. Sedan så kräver Lucas mycket uppmärksamhet och mat. Ibland är det svårt om hans pappa tar hand om honom. Under den tiden hinner jag inte göra så mycket med veden då Lucas snart ska ha mat igen.


Men är glad över att vi kommer få hjälp nu nästa helg. Hoppas vi kommer bli klar med veden. Man vill gärna klara sig under vintern.

Tiden susar iväg och det är bara några få dagar kvar tills Lucas blir 4 månader gammal. Vi tar honom på kollen där vi får se att han växt ytterligare. Efter det åker vi vidare och köper lite gröt och frukt på burk. Lucas ska få börja smaka på lite annat än bara mammas bröstmjölk. Plommonspure gick bra och det gav vi i 2 dagar i rad. Den 3:e dagen fick Lucas prova smaka på gröten. När han såg att jag kom med skeden gapade han stort men inser snart att det var något helt annat än plommonspure. Det var inte lika gott tyckte Lucas men som ändå fick i sig lite i alla fall.

Han sitter mycket i sin gåstol och har börjat tagit sig mer bakåt än framåt. Lucas kom fram till sin hoppgunga och kunde inte släppa blicken av den. Det slutade med att han fick sitta i hoppgungan. Det är alltid lika kul!

Sen åkte vi till biblioteket för att hämta ut Lucas bok. En bok som även hans mamma och pappa också hade som små. Det var ganska kul, pappas bok till vänster och mammas bok till höger. Undrar om Lucas nöjer sig med 3 samma böcker. Haha!

Lilla Lucas, idag blev du 4 månader gammal. Jag kan inte förstå vart all tid har tagit vägen. Du fyller mitt liv med lycka och kärlek varje dag. Jag hoppas verkligen att jag kommer kunna ge dig samma hela livet ut. Du är och kommer förbli den bästa del av mig.

Idag satt du i din hoppgunga, lika go och glad som alltid.

Du är en busig liten grabb.

Du sitter i din gåstol och börjar ta dig mer framåt. Du leker med dina leksaker även om dom bara kastas på golvet eller äts på.

Du ligger på mage och trycker upp din rumpa. Jag vet inte vad det är du försöker göra, men jag antar att du har din egen teknik att flytta dig på. Du vet säkert vad du gör och jag hoppas att du en dag kan berätta för mig vad det var.

Du var i soffan idag och jag kunde få så fina bilder på dig. Jag ställde dig upp och fick en riktigt fin pose. Du är cool, du visar fulfingret lite diskret. Du står upp i bara någon sekund för att sedan sätta dig ner.

Du står på knä och gör återigen en fin pose. Jag vet inte vad jag ska tro, men min pojk är en blivande fotomodell.

4 månader gammal idag. Som du har växt. Som du har lärt dig själv och dina föräldrar.

Vi älskar dig mer än vad ord kan beskrivas!
Våran fina stora pojke!


Likes

Comments

För varje dag som går blir Lucas bara mer starkare.

Lucas rullar i sängen allt mer och mer på nätterna och ligger väldigt tätt intill mig. Det kan kännas lite jobbigt då det blir varmt och snart svettas båda. Oftast efter ett tag kan han vakna av värmen så då är det bara att ge honom bröstet så han somnar om och försöker flytta honom en liten bit bort så vi inte behöver ligga så nära varandra. Men inget är enkelt när man har en envis son, för snart rullar han ändå tillbaka till mig. Ibland vaknar jag av att Lucas ligger och krafsar mig på ryggen. Det är skönt och jag vet inte om jag egentligen vill vakna men jag inser snart att det är Lucas som söker efter mat.

Lucas föddes dessutom med långa ögonfransar som jag bara måste visa bild på.

Då mitt avslag avtog så kunde jag äntligen bada och det blev till och med så att Lucas fick hoppa ner i badet med mig. Först blev han förvånad och visste inte riktigt hur han skulle reagera men ganska snart började han gilla läget.

Vi har haft en otroligt tråkig och kall sommar men med några få dagar av sol och värme. Så en dag fick Lucas ligga ute och lufta rumpan lite vilket han tyckte var jätteskönt.

Återigen tog jag lite bilder på snapchat. Jag tyckte det var lite kul och vi hade ändå ganska tråkigt då Lucas pappa var på jobbet.

Lucas blir mer och mer pigg på att vara med och föra en diskussion. Han försöker gärna i alla fall.

Sedan åkte vi till Grillnatta som höll till i Bollnäs. Där var affärerna öppet sent och ute stod de och grillade kyckling man fick köpa. Men det var inte allt, Jon Henrik var även där och jojka lite. Jag var jätteglad att få se honom live. Det man var orolig över var ljudet för Lucas. Vi hade hörselkåpor och stod en bit bort i alla fall. Mot slutet gick vi tidigare då musiken blev allt högre. Men vi hade en trevlig stund i alla fall.

Även om Lucas är lite liten för hoppgunga så började han vara i den ganska tidigt. Han hade stark nacke och älskar att stå så vi kände att det helt enkelt var dags att han fick sitta i den.

Han började även uppskatta tiden i babygymmet.

Sen var det dags för 3-månaders sprutan. Det var 2 olika sprutor och han fick en spruta i vardera ben. Jag var så orolig så jag ville inte se allt så jag satte mig bakom Lucas och hans pappa. Lucas satt alltså i sin pappas knä.

Det gick ju relativt bra, men det gör ont i mammahjärtat när ens bebis blir ledsen. Att sitta där och veta att han får ont som vi medvetet gör emot honom. Ledsen blev han ju såklart och ville absolut inte vara kvar. Väl i bilen kunde han somna.

När vi var hemma så var Lucas väldigt trött och grinig. Och det var så tråkigt för det var precis på hans 3 månaders dag då jag så gärna ville ta bilder på honom.

Men mot kvällen kunde vi få honom glad en kort stund och jag lyckades få några fina bilder på min pojke.

Han slapp feber men hade dock ont i benen. Det var verkligen ingen vidare 3-månaders dag tyckte Lucas.


Likes

Comments


Tiden bara rusar iväg och Lucas är över 1 månad gammal.

Eftersom det var sommar kom vi iväg på lite skoj. Vi var till Furuviksparken där pappa vann en Toblerone. Det var en härlig varm dag och Lucas var jätteduktig och sov för det mesta.

Sedan firade vi både midsommar och Lucas mormors 44-års dag.
Sambon var ledig hela sommaren utom alla torsdagar och fredagar. Detta gjorde att vi åkte fram och tillbaka till Bollnäs under hela sommaren.

Vi tillbringade väldigt mycket tid i husvagnen som vi hade ståendes hos Lucas mormor på landet. Det härliga var ju att Lucas sov mycket bättre i husvagnen än vad han gjorde hemma i våran säng.

Jag hade även lite kul på snapchat och tog bilder på mig och Lucas.


Under den här tiden av Lucas utveckling skedde ganska mycket. Han började ge svarsleenden och började jollra när vi pratade med honom. Han visste fortfarande att på natten sover man fast med 3-5 gångers måltider.

Han var någorlunda stark i nacken, men han hatade att ligga på mage under vaken tid. Han lärde sig rulla runt, från rygg till mage.

På nätterna skulle han bums ligga på mage än hur jag försökte ändra hans liggställning så rullade han bara tillbaka. Många gånger låg han även med ansiktet neråt i madrassen. Detta gjorde mig orolig och sov ytterst dåligt på nätterna då jag kände stort behov att kontrollera hans andning flera gånger. Man har ju ändå hört talas om spädbarns död och bm med flera varnar hur barnen skall ligga den första tiden, alltid på rygg. Så Lucas gjorde det verkligen inte lätt för mig.

Lucas började även få magont, mycket gaser och kunde inte längre bajsa själv. Vi fick ett bra råd från bm att vi kunde använda Windi pysventil. Så iväg på apoteket och köpte ett paket. Väl hemma så provade vi och han sket i mängder och gaserna kom. Efter det blev han lugn och go igen. Drygt som det var fick vi hålla på med pysventil tills Lucas blev nästan 4 månader gammal. Men det är värt att rekommendera då det lugnar ens bebis mage och då slipper dem skrika.

Lucas var med farmor i ett par timmar också medans mamma och pappa var iväg på bio. Vi kollade på apornas planet 3. Herre gud vilken bra film det var!

Lucas hade mammas utpumpade bröstmjölk i en nappflaska under tiden. Allt gick jättebra.

Lucas fick även äntligen träffa sin äldre morbror som annars bor långt ner i Sverige. Han fick även träffa mammas moster från Norge med hennes två barn.

Sedan blev Lucas 2 månader gammal och mamma tog återigen lite bilder med systemkameran.

Likes

Comments

Det var nytt och spännande första tiden hemma och jag var så glad över att sambon var föräldraledig samtidigt som mig den första tiden. Utan honom hade jag nog blivit ganska deprimerad. Jag älskar min son, det gjorde jag från första stund! Men då han var ledsen och jag inte kunde göra något så gjorde det fruktansvärt ont. Att vara två föräldrar hjälper faktiskt en hel del och speciellt då allt var nytt för oss båda.

Den första månaden var då egentligen väldigt lätt. Det var nog jag som inte litade på mig själv till en början. Jag såg honom som liten och skör, att bära och byta blöja var jobbigt för mig. Men ju mer tiden gick blev man mer van och man insåg att bebisar klarar av mer än vad man tror.

Efter ca en och en halv vecka var vi ute på den första promenaden. Lucas tyckte väl inte att det var en jättehöjdare men han somnade ändå tillslut. För min egen del så hade jag fortfarande foglossning (bäckensmärta) kvar och ryggbesvär. Min kropp hade en hel del att ta igen sig efter graviditeten så det var bara skönt att komma ut.

Jag lade även märke till att när gravidmagen var borta så sjönk jag verkligen ihop, alltså jag kunde komma på mig själv sitta som en krok. Det blev så tomt då magen försvann så man satt nästan med magen i knät. Idag är det ju inte så längre, men märkligt ändå på hur det kan bli ibland. 

Sen upptäckte jag att han var upphöjd på ena sidan av bröstkorgen. Den var liksom ojämn och det syntes ändå mer då Lucas drog in djupa andetag. Jag blev ju såklart livrädd att något skulle vara fel på min lilla bebis. Vid 1 månaders kollen så bad vi dem att kolla upp och då sade de att vi eventuellt skulle få åka till en barnläkare. Men de lyssnade på hans hjärta och lungor vilket lät väldigt bra så vi skulle inte vara så oroliga tills vi fått tiden till barnläkaren. Väl hos barnläkaren kollade de igenom honom noggrant, lyssnade på lungor och hjärta. Men lika där så såg allt helt normalt ut och vi började fundera om han helt enkelt bara inte var symmetrisk.
Jag kan snabbt säga det att redan nu idag så är hans bröstkorg mer symmetrisk. Förmodligen var hans skelett omoget eller hur man nu kallar det. Med tiden han har växt och utvecklats så han även allt annat gått åt rätt håll. Det gäller även bulan han fick efter födseln, den syns knappt nu för tiden. Detta har faktiskt lättat en hel del då man som förälder är mycket orolig av sig.

En till sak som kunde vara lite dryg var att Lucas nästan varje dag kissade igenom sin blöja. Nu var det inte så att blöjan var genomblöt på det viset utan det var mer att han kissade ut mot ben och mage. Så blev det en glipa just för att han sträckte sig och pissade samtidigt. Exempelvis när jag låg i sängen med honom och ammade så sträckte han på sig och så kände jag en varm stråle mot min mage. Detta pågick väl tills han blev ca 1.5 månader gammal. Jag vet inte om blöjan i sig satt dåligt eller hur det var men blöta kläder och massor av tvätt blev det. Idag kan man i alla fall lita på att blöjan gör sitt jobb förutom när han bajsar så det hamnar upp över ryggen. The next problem! Haha!​​

Sen var Lucas 1 månad gammal precis på dagen då jag tog bilder med min systemkamera. Dagarna gick fort även om man gick i orotankar ett tag.

Likes

Comments

Efter förlossningen så fick vi komma till ett eget rum där alla 3 skulle få bo i ca 3 dagar. Eftersom vi bodde 2 timmar ifrån förlossningskliniken så fick vi stanna kvar till den där kollen då lilla Lucas (som han heter) var 48 timmar gammal.

Vi gjorde såklart inte så mycket, och jag minns inte det så väl heller. Men timmarna gick väldigt fort och vi spenderade mycket tid på att titta och beundra det liv vi två hade skapat tillsammans. Sedan blev det självklart en hel del sömn också.
Det var olika sköterskor som kom in och tittade till oss. Dom kollade så Lucas mådde bra och att amningen hade kommit igång. Sedan fick vi en märklig sköterska som jag lovar var sjukt likt min egen mormor till sättet. Hon var äldre och ruggigt sminkad. Hon kom in och frågade om vi hade några funderingar på något och vi bägge svarade snabbt att vi var nöjda. Snart så sätter hon sig ner på en stol och stirrar på oss, med ett påtvingat flin. Min sambo och jag visste inte vad vi skulle göra för att få ut henne utan att vara otrevliga. Snart frågade hon igen om vi funderade på något speciellt och lika då svarade vi att vi var nöjda och hade inga frågor för stunden. Hon sitter kvar och bara tittar på oss med sitt flin i någon minut och ställer frågan, det här med sexlusten.. NEJ, vi är inte intresserade av några frågor svarade vi snabbt. Vi hoppades att hon skulle lämna rummet och låta oss vara, men så såg det inte ut att bli. Pojken ska få göra en koll snart så ni måste gå iväg med honom till en sköterska säger hon. Ja visst okej svarade vi och ser henne resa sig till slut upp. Men jag kan ju kolla gulsot på en gång sa hon och hämtade grejer för det. Suck tänkte vi, och Lucas som låg och sov tätt intill sin pappa och så kommer hon tillbaks och ska krångla. Dryg människa var hon då verkligen.

Hur som helst gick dagarna snabbt och vi fick göra den 48 timmars kollen där allt visade sig vara bra. Dom frågade mig om jag hade använt sugklocka just pga att Lucas hade fått som en bula på huvudet. Nej, det hade jag inte använt och vi tror bulan hade att göra med att han dels låg långt ned med huvudet tidigt och blivit klämd samt snabb förlossning. Denna bula kunde ta fram till 1 års ålder innan den försvunnit sade dom då till oss.

Hur som helst fick vi äntligen åka hem. Känslan var fantastisk men samtidigt väldigt skrämmande. Direkt då vi kom hem lade vi oss i sängen och där låg vi i några dagar utan att lämna rummet. Det var verkligen skönt att återhämta sig och bara ta det lugnt. Efter 1 vecka kom första besöket av Lucas mormor och morbror och veckan efter den kom Lucas pappas familj. Det som många tror är att man aldrig mer får sömn med en bebis, men ärligt så sover dom nästan hela tiden i början. Lucas började bli väldigt mer aktiv när han var ca 1 månad gammal och tyckte det var kul att stå upp osv.

Det som dessutom många inte heller brukar nämna är själva amningen, den gör helt ärligt talat skitont i början. Brösten är spända och vårtorna är ömma och för många och även i mitt fall fick sår och började blöda. Men ju mer tiden gick så blev dom härdade. En till sak som ingen pratar om är hur det känns efteråt i underlivet efter man fött barn. Nu känner ju alla helt olika men i mitt fall var det inte så värst farligt. Jag var lite öm men inga problem med att kissa och jag tyckte att knipa inte var så svårt heller då man skall träna upp underlivet igen. Det jag var totalt livrädd för var att göra nummer två! Att sitta och krysta var totalt uteslutet så antingen fick det komma av sig självt eller så fick man gå och vara smånödig. Detta var faktiskt ganska drygt och jobbigt till en början.
Sedan så blöder man från livmodern då den ska läka osv, detta kallas för avslag och det måste jag säga luktar som sopor. Det var ca 1 vecka som jag blödde ganska normalt mycket och sedan var det mörkt och färre blod som kom. Dock blödde jag i ganska precis 8 veckor och känslan att behöva duscha hade aldrig varit så stor. Man ville duscha flera gånger om dagen för lukta sopor ville man då inte gå runt och lukta. Hur som helst är nu allt läkt och det känns toppen. Idag är min son, om bara några dagar, 4 månader gammal!

Jag kan inte fatta att tiden ändå har gått så fort som den gjort. Mycket som hänt med Lucas utveckling. Men jag ska försöka uppdatera bloggen allt eftersom. Jag får ta en månad i taget nu.

Livet med ett barn är helt fantastiskt och jag gör gärna om allt igen! Helt ärligt så är jag redan bebis sugen. Känslan att få vara mamma är underbart!


Likes

Comments

Äntligen har jag hittat tid att berätta om min förlossning!
Till och börja med så föddes min son den 16/5-2017 klockan 12:16.

Jag låg till sängs och tittade på serien smallville (hade tråkigt) så sent som 02.00 på natten, därefter släckte jag ner för att sova. Men snart vaknade jag bara 2 timmar senare, alltså 04.00 med vad jag trodde vanlig magknip. Även om jag sprang på toan x antal gånger utan några större resultat och knipen vägrade försvinna så började jag smått ana vad som kunde vara på G. Jag satte mig i soffan, klockan var då 05.00 och började ta tid mellan "värkarna" som än så länge var milda. Men hur milda dom än var så var de skapligt täta, på 10 minuter hade jag 3 värkar. Sambon som skulle upp och jobba klev upp 6.00 och undrade då varför jag satt uppe. Jag sa att jag misstänkte att det var värkar på G och tog tid. Han skyndade sig att ringa in till förlossningen för att rådfråga när vi eventuellt skulle åka in och om han nu skulle hinna att jobba. Till svar fick han att det skulle ta en sån lång tid just pga att jag var förstföderska så dom tyckte att han skulle hinna åka och jobba.

Men så snart han åkte började värkarna göra allt ondare och mer tätare. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen så jag stod på alla fyra på golvet ett tag och sedan på knäna med huvudet och armar i soffan. Jag gjorde det förmodligen många gör, att börja gråta men snart så kickade "överlevnadsinstinkten" in och jag slutade gråta och blev mer fokuserad. Jag ringde till förlossningen och berättade att jag hade ont och värkarna var täta med bara 2-3 minuter emellan. Dom svarade att jag fick gärna åka in. Eftersom vi bor 2 timmar ifrån förlossningskliniken så visste jag att det skulle ta ett bra tag innan vi kom fram och då satt sambon på jobbet (kom precis fram) då jag ringde och hade då ca 40 min bilfärd hem.

När allt det var klart fick jag fokusera vidare på varje värk som gjorde skitont men ändå hanterbart. Jag kunde inte hålla helt tyst utan blev tvungen att skrika. Och redan här kan jag säga att många sagt att skrika hjälper inte, men det gör många! Och det är ett sätt att tackla den smärtan! Sambon kom hem, han sprang fram och tillbaka med att packa bilen med väskor och såg till att någon kunde komma och hämta våra hundar. Jag skyndade mig ut till bilen innan nästa värk och snart var vi på väg. Det kändes overkligt att vi skulle få ett barn, att det verkligen skulle ske nu, alla tankar strömmade igenom under färdens gång. Värkarna kom nu varannan minut och snart blev det jobbigt, en hel timme kvar innan vi skulle vara framme och jag upplevde att pausen mellan värkarna inte avtog helt utan var en mild smärta. Det var jobbigt men tiden gick skapligt snabbt ändå för snart var vi äntligen framme! Dock var det ingen där att ta emot mig även efter vi ringt på dörrklockan. Men så snart jag kom in blev jag väl omhändertagen.

Nu är det lite tråkigt att det är lite luckor i mitt minne. Antagligen vill man inte komma ihåg all smärta. Först kollade de hur öppen jag var och sa förvånat att det var 6 cm öppet, sedan ville de att jag skulle försöka tömma blåsan, just för att jag ville ha ryggbedövning. Eftersom mitt vatten inte hade gått fick dom skrapa på hinnan. Men när jag väl fick bedövningen så hann jag bli öppen 9 cm. Vid varje värk så tröck det hemskt mycket nedåt och det gick inte att hålla emot direkt. Jag kommer ihåg mig säga att jag lätt skulle kunna föda fler barn (innan han kom) då värkarna inte gjorde så överdrivet ont som jag ändå trodde. Snart ville de att jag skulle prova krysta och då såg de att han var på väg så det var bara att fortsätta krysta. Det gjorde svin ont när han var på väg ut, jag vet inte hur jag såg ut men enligt min sambo var jag knallröd och skrek för fulla muggar. Jag började krysta klockan 12.10 och på 4 krystningar inklusive den jag provade så var han ute klockan 12.16.

Känslan när han kom ut och skrek var helt obeskrivligt underbar. Min blick gick från min älskade sambo som själv stod i tårar till alla sköterskor och min son. Jag grät av lycka, jag kunde inte fatta att det lilla liv som växt inne i mig äntligen var ute. Jag fick äntligen hålla om det liv jag väntat på i hela 9 månader. Jag vet dock inte hur mycket jag fick sy men det var någonstans mellan 4-6 stygn. Förlossningen gick oerhört snabbt och även då sa jag att jag lätt skulle kunna föda fler barn. Jag tjatade om och om igen att jag var vrålhungrig efteråt, då jag inte hunnit ätit något. Dom kom snart in med mackor som jag glatt satte mig upp för att äta medans sambon fick hålla i sin son för första gången.

Kort sagt så började värkarna klockan 04.00 den 16/5-2017 och slutade klockan 12.16 den 16/5-2017.
Genom denna resa fick vi en otroligt vacker och frisk liten pojke!
Han vägde 2960 gram och var 48 cm lång.
Föddes i vecka 38+5.​

Nu har jag dom två bästa killarna i mitt liv!

Jag älskar er!

Likes

Comments

Jäklar vad tiden bara susar fram nu när man mår bättre. Även om jag nu lider av ryggsmärta och foglossning så är det inget jämfört med att må illa. Så ja jag är och kommer nog förbli sjukskriven fram tills bebis kommer.

Det är ganska jobbigt att ha ont, speciellt på nätterna. Att vrida sig i sängen är som att få en kniv rakt i underlivet och ligger jag på ryggen så får jag sjukt ont där istället. På dagtid känns det bättre, mycket beroende på vad jag gör om dagarna. Skulle jag göra någon hushållssyssla så får jag samma hemska smärta som jag har under natten. Att sätta sig ned eller resa sig upp, då känns det som om kniven skär i underlivet igen och ryggen vill inte heller vara snäll. Men en lugn dag med mycket liggandes eller sittandes så brukar dagarna och nätterna kännas mildare.
Men jag känner på mig att denna smärta är inget med jämfört hur den kommer utvecklas med tiden, ondare kommer jag troligen att få.

För övrigt så känns det så kul att känna bebis rörelser, mer eller mindre varje dag. Det är allt från hicka, lugna och goa sparkar och superarga sparkar. Så man har en busig liten rackare i magen, helt klart.

Vi har egentligen handlat in snart allt som behövs till bebis och det är så skönt att ha det gjort. Har dessutom precis beställt en gravidkudde för mig själv, kanske och hoppas att den förbättrar natten för mig.

Tydligen så har jag fått lågt blodtryck så nu måste man börja äta järntabletter. Men för övrigt mår bebis och jag bra än så länge i alla fall.

Imorgon är det 3 månader kvar till bebis kommer enligt beräkningar, men vi får se när liten bestämmer sig för att titta ut.

Likes

Comments


Då sitter man här igen, flera veckor senare. Jag är fortfarande sjukskriven, när illamåendet gick över börjar jag få ont i ryggen och det verkar sprida sig vidare, troligen foglossning på gång.
Jag måste säga att det har verkligen varit en tuff tid för både mig själv och min älskling.

För bara någon vecka sedan var vi iväg på ultraljudet och fick då se våran lilla skatt.

Mycket hände innan vi kom fram till ultraljudet.

Dagen innan kände jag väldigt väl att det var sparkar jag kände och inte några tarmar. Det påminde lite som nervryckningar och så pass tydliga att även sambon lyckades känna. Det var nog rättare bestämt i vecka 19 och en stor rolig grej för oss. Man kände en ren lycka och man började förstå att allt verkligen var verkligt.
Dagen vi åker iväg på ultraljudet som var en bra bit att åka. Det var mörkt och man kunde inte se så värst mycket. Efter en stund såg jag något på vägen, rött reflex av något slag och snart såg jag hur allt blev mer tydligt, det var renar!
Fulla vägen var full av renar och jag skriker till sambon att stanna flera gånger. Men vi var redan alltför nära för att kunna få stopp på bilen och jag kunde bara se bilder i huvudet hur vi kör på en ren och blir skadade bägge två. Men av ren förvåning ser jag att sambon svänger över till den andra sidan av vägen och lyckas undvika renarna. Han i all rädsla lyckades i all hast se en räddande lucka och tog oss båda genom all flock renar. Självklart slog vi i några av renarnas huvuden och det blev en buckla på bilen, men jag är så glad att vi överlevde och det tror jag renarna också gjorde, även om de kanske fick lite ont i deras huvuden och nackarna.

Väl inne på ultraljudet så känner jag en liten rädsla som nog de flesta kanske brukar känna, att inget finns i magen. Men snart kunde vi se en liten krabat som rörde sig. Jag blev stum de första minuterna och bara tittade på det lilla livet. Allt såg bra ut och snart kunde hon säga att det såg ut att bo en liten pojke i min mage. Snart fick vi en bunt med bilder och fick åka hem. Men då var det full rulle i magen efter det, som jag brukar säga att han har ett litet disco.

Jag kan känna honom varje dag även om vissa dagar är han lite mer lugnare och andra riktigt hemsk som sparkar mig på blåsan som om det vore en hobby (Då kallar jag honom för Herkules). Många har sagt att det är så mysigt att känna sparkarna och visst är det, men när det är hårda sparkar på blåsan så vill jag bara gråta.

Allt börjar bli mer och mer verklighet och igår beställde vi de första barnsakerna så som spjälsäng, babysitter, vagn, babygym bland andra saker också. Jag längtar så tills vi kan börja inreda barnrummet även om pojken kommer få sova inne hos oss de första månaderna.

Halva tiden av graviditeten har alltså gått och jag har börjat inse att tiden går fruktansvärt fort och snart kan vi välkomna våran skatt till världen. <3


Likes

Comments