Header
View tracker

Totalt slut ikväll, somnade på soffan medan jag spelade Candy Crush Jelly.
Nu är ju det inte ovanligt i sig förstås, jag brukar bli helt braindead av att spela spel på paddan och jag brukar slockna, allra helst om det som ikväll var fotboll på TV:n men ikväll var jag även slutkörd.

Det var en låååång arbetsdag idag som kändes som den aldrig skulle ta slut. Jag var på slutet av min arbetsdag så övertrött att jag pendlade mellan jävligt dåligt humör och att bara garva.
Jag började mitt jobb på Nyhammars förskola som förskollärare i morse kl. 7.30 sen kl. 11.30 åkte jag och jobbade som NTA-samordnare för förskolan i Ludvika kommun till kl. 16 sen tillbaka till förskolan och möte till kl. 18.15.

Tur jag har ett så helt otroligt jobb annars skulle jag aldrig orka. Känslan av att få vara delaktig i barnens utveckling och veta att jag, just jag som pedagog har gjort skillnad går inte att beskriva. Vi har Babblarna och språket som projekt nu och att vara med när "mina" ett- och tvååringar går från enstaka ord till att börja med flerordsmeningar är så otroligt härligt, ja det finns inte ord nog att beskriva den känslan. Det är just den känslan som gör att jag älskar mitt yrke - dålig lön, oregelbundna arbetsdagar och underbemanning till trots.

Nä nu är det dags att slå igen de blå i morgon är det dags igen - upp kl. 5.00 för att vara på jobbet till kl. 6.00. God Natt kära vänner!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej alla vänner och bekanta, ja obekanta med för den delen. Obekanta är ju bara sådana vi ännu inte träffat eller hur?!

Som en del av er redan sett på min Instagram- och facebooksida har jag börjat dejta någon i mitt fall beroendeframkallande, ja det är ju nu ingen någon egentligen då det inte är en levande varelse utan en maskin men för mig är den beroendeframkallande. Den jag talar om är mitt löpband.

Jag har ju som en del av er redan vet gjort det förut, börjat med löpbandet och slutat igen, men då jag har en förmåga att bli beroende av träningen, jag kör på utan att lyssna på min kropp och jag kör på alldeles för hårt direkt vilket resulterat i bland annat ont i benen och då har ju träningen upphört för återhämtning och under den återhämtningen har jag tappat lusten/gnistan. Den här gången var det inte så utan löpbandet kom in efter att jag kommit igång att röra mig mer.

Det är nämligen så att den här gången började jag i en annan ände, jag började med att tanka ner appen My fitness pal för att få hjälp att hålla koll på vad jag stoppade i mig och för att se hur det såg ut mot hur jag rörde mig/tränade och den appen hade bra effekt och jag började känna att jag hade mer ork efter att ha fått lite mer ordning på mitt ätande. Man får en helt annan syn på vad och hur mycket man stoppar i sig när man faktiskt ser det i ett förhållande mot den egna aktiviteten, inte alltid så smickrande men nyttig (i alla fall för mig).

Efter att jag fått lite mer koll på intaget och känt att orken fanns letade jag efter en app som kunde hjälpa mig att ha koll på hur mycket jag rörde mig, utan att tokträna. Jag hittade appen Pacer och den har, som ni säkert fattar, en massa olika funktioner men den jag ville ha var stegräknaren och möjlighet att ställa in ett mål för hur mycket jag minst skulle gå varje dag, jag har ställt in min på 3K, det vill säga att gå minst 3000 steg varje dag. En annan funktion som visat sig bra för mig är att man kan välja att lägga in notes varje dag, man kan skriva lite kort om hur det gått att nå målet och så vidare. Dessa notes ser andra användare och kan klicka gilla och även kommentera, det är detta som varit bra för mig. Jag trodde inte från början att jag skulle beröras av den här funktionen men jag upptäckte att inte bara det att jag kunde läsa om hur andra kämpade och kände glädje av att man uppmuntrade med ett gillaklick eller en enkel kommentar utan jag kände att jag blev stärkt av att någon klickade gilla när jag nått målet och faktisk lyckades gå mer än målet, bara den lilla kommentaren "great job" när jag lyckades gå mer än det inlagda målet gjorde att jag började sträva efter mer, jag ville gå mer varje dag.

Det var en dag, en riktigt slapp dag, jag upptäckte att jag inte skulle nå målet om jag inte gjorde nåt radikalt. Det var då jag bestämde mig för att börja dejta löpbandet och efter den dagen har jag tränat på bandet varje dag och det har inte varit för hårt utan enligt ett intervallprogram med lagom stigning så jag inte ska få ont igen. För varje dag går det bättre och bättre och jag får mer och mer ork. MEN jag blev beroende igen, jag klarar inte att inte gå, jag kan känna ett sug att gå igen fast jag redan gått och det är något jag måste arbeta med för mitt eget bästa, det kommer komma dagar då jag inte kan gå på bandet och det måste vara okej, det är ju inte kroppen som inte klarar av att ta ledigt en dag utan min hjärna, det är den som ställer till det.

Till löpbandsträningen har jag nu, då jag kände att något mer behövdes, börjat med träning av magmusklerna. Att ha bra magmuskler är ju otroligt bra när man är skytt, jag märker redan skillnad i att jag orkar hålla upp kroppen på ett annat sätt i mitt ståskytte. Min kropp har dock en del begränsningar på grund av bland annat skador, jag kan exempelvis inte göra sit-ups, kan inte göra ryggres och övningar som belastar hand-/handled är helt uteslutna på grund av vänster handled (som fortfarande inte är okej). Jag letade runt och hittade en övning som hette Russian Twist och man kan välja att göra denna med eller utan boll, jag har valt med boll då jag har en medicinboll på 3 kg. Övningen går till som så att man sitter ner på golvet med benen i lätt vinkel, man håller bollen (om man använder boll) med båda händerna och medan man håller emot med magmusklerna vrider man överkroppen sidleds och låter bollen nudda golvet på varje sida, det blir en vridningsrörelse och den stärker flera muskler i magen på en gång så man behöver inte en massa olika, vilket i mitt fall är perfekt och det att man kan göra den hemma på golvet är ju ännu bättre. Det man måste tänka på är att när man håller emot med magmusklerna blir det gärna en lätt lutning bakåt med överkroppen men man får inte krumma med ryggen, den ska vara så rak som möjligt annars får man ont.

Att jag börjat gå ner i vikt och har tappat en hel del centimetrar runtom har till och med uppmärksammats av andra runt mig vilket gör mig jätteglad och än mer taggad att fortsätta, men det viktigaste är att nå mitt mål med allt detta tränande och det är att nå en vikt jag kan känna mig nöjd med och må bra med. Blir jag sedan smal på köpet är det en oerhörd bonus.

Nej nu ska jag försöka få i mig och sonen något att äta för kl. 18 är det skytteträning. Gör er en underbar kväll och vi höres när vi höres. Kram på er!

Likes

Comments

View tracker

Första semesterdagen och inget vettigt blivit gjort så här långt.

I huvudet surrar tankarna på som en bikupa, mycket handlar om jobb men också annat som jag vänder och vrider på.

Läser på Facebook om än det ena än det andra och förundras över hur lätt det är att låta stursk och kaxig i inlägg men sen inte göra nåt i verkliga livet åt det man anser är fel och borde åtgärdas. Var var till exempel alla de som har åsikter om våldtäktsmännen/tafsarna på festivalerna? Ingen har ju agerat när det skedde men många hade åsikter på FB om vad som borde gjorts. Jag förundras även över hur snabbt det bildas åsikter om det som gjorts, man lägger in ras, religionstillhörighet och fan vet allt istället för att ha fakta. Nej alla som gör dessa brott är inte utlänningar dessa män finns överallt i vårt samhälle och jag tror (lägg märke till tror) att det faktum att invandrarna får skulden utnyttjas till fullo och brotten ökar då man tror sig kunna komma undan med det just på grund av det.

Jobb ja, tänk att man inte kan släppa jobbet fast man har semester. I huvudet surrar tankar om höstens verksamhet och vilka aktiviteter som kan vara intressanta och utvecklande för barnen. Tankar om de uppdrag jag har förutom i barngrupp snurrar också på - som det är idag tar en del av dessa uppdrag tid från barngruppen utan att det går att lösa för kollegorna, det har ofta hänt att jag utfört uppdragen på rast eller på fritid för att det inte ska störa mitt uppdrag i barngruppen. Det har börjat kännas otroligt stressande att ens tänka på dessa extra uppdrag som stjäl min barngruppstid. Men lägg ner de då säger nog en del men jag är kluven för samtidigt som jag känner att de stjäl tid så tycker jag ju om uppdragen och vet att jag är bra på dem. Det finns dock ett uppdrag som jag vet att jag är väldigt duktig på men som jag tappat gnistan för, jag uttalade mina tankar om detta högt för en av mina närmsta kollegor häromdagen och hon var ärlig och sa att hon gärna ser att jag kliver av det uppdraget av egoistiska skäl, hon vill hellre ha mig i barngruppen. Efter att ha sagt det högt och inte bara tänkt har det snurrat än mer i huvudet dock utan att komma fram till nåt vettigt. Jag har väldigt svårt att med känslan att jag sviker ett förtroende. Usch denna bikupa.

Nåja jag ser i alla fall fram emot eftermiddagen - ska äntligen klippa mig, verkligen på tiden och borde gjorts för länge sen. Ska till en ny salong, för mig, som många andra rekommenderat. Hade det inte varit för att en skyttevän börjat prata klippning på skyttetävlingen igår hade det nog inte blivit av idag heller. Vi skojade om gör du det gör jag det och idag bokade hon tid åt oss. Tack Anneli! Ska försöka ta före och efter bilder och kanske lägger jag upp dem så ni kan se skillnaden.

Nej nu ska jag umgås med sonen en stund innan jag ska iväg och klippa mig.

Likes

Comments

Ja så är det faktiskt! Det är kroppen som får lida om inte hjärnan är med och gör rätt på en gång.

I förrgår kom jag mig äntligen för och började träna och äta rätt igen. Laddade ner en ny app på mobilen som skulle kunna mäta kaloriåtgång även när man använde löpband, bytte om till träningskläder, startade min träningslista på Youtube och tryckte in hörlurarna i öronen och hoppade upp på löpbandet med mycket entusiasm och energi. Tryckte in vikt och gjorde programval P5, tryckte in 6 på panelens direktvalssiffror (stort misstag) och tryckte på start, det gick inte speciellt fort, jag gick ett bra tag och tänkte "ja men den ökar nog snart farten" men det gjorde den inte så jag kollade speeden genom att luta fram I-paden från panelen, det stog inte 6 på speed utan 2 så jag tänkte att "aha det var inte det snabbknapparna var till för", och tryckte fram 4,2 på pilknapparna på handtagen istället, lutade tillbaka I-paden igen och fortsatte gå. Efter ca 4 minuter kändes det väldigt tungt och jobbigt och jag tänkte att "nä men va fan nu då, är jag i så dålig kondition efter en sån vila?" fortsatte gå men efter ca 10 minuter valde jag att sänka farten till 4 istället för det har jag ju haft förut och inte haft problem med, har ju för sjutton gått på 6;an innan jag gjorde uppehåll, tänkte för mig själv och peppade "nä kom igen nu, jag ska gå i i alla fall 45 minuter har ju för sjutton gått minst en timme förut".

Kämpade på och gick, såg till att det inte var någon lugnt låt som spelade utan bara sådana med tempo så jag fick draghjälp av musiken. När jag gått ca 26 minuter av mina 45 tog jag kort med mobilen på displayen och kände att jo men jag var ju bra ändå som bränt så pass med kalorier, fortsatte gå mina 45 minuter och jag kan säga att när det var gjort var jag helt slut och genomsvettig (jag hatar att svettas!!!) och längtade efter att få ligga ner och vila mina ben som då gjorde riktigt ont.

Slängde mig på soffan och la ut min bild på Instagram och hoppades (som alla andra bekräftelsetörstare) på att någon skulle gilla att jag ansträngt mig. Började studera min bild lite närmare för jag kände att något var fel i min bild och min uppfattning om vad jag gjort/ställt in på bandet, kollade länge och väl innan jag insåg var jag gjort fel och lärde mig att man ska fråga någon som kan om man inte orkar läsa manualen. När jag tryckte in 6 på snabbvalsknapparna gjorde jag det på fel sida om panelen, det finns två sidor med snabbvalsknappar för två olika val (har jag nu lärt mig), den ena sidan ställer man in incline (stigningen) med och den andra sidan ställer man hastigheten med. Jag hade tryckt in på vänster sida och där sitter då inclinevalen så istället för att välja hastighet 6 hade jag då valt stigning 6, jag har aldrig varit över stigning 4 förut så därav blev promenaden så tung och jag helt slut så JA! är huvudet dumt får kroppen lida.

​Hade ju tänkt gå varje dag en bra tag framöver och kämpa med muffinstoppen som hänger över byxlinningen men fick på grund av att jag inte hade hjärnan med mig (eller om sanningen ska fram hade för mycket Kan själv och behöver inte fråga) välja en ny vila för att inte få benhinneinflammation som tar längre att hämta sig ifrån än det jag nu upplever. Imorrn är det bara att upp på löpbandet igen och göra rätt vid inställning av incline och speed för det var då väl själva fan om jag inte ska lyckas gå ner mina kilon och bli av med den här dumma muffinsen som hänger över och är i vägen för att jag ska få igen mina skyttebyxor utan att åla omkring som en galning.

Jag har två härliga inspiratörer som gör att jag vet att jag också kan göra det och det är Sanna Carlsson och Andreas Rosendahl, de är ena riktiga kämpar och jag beundrar dem för deras beslutsamhet och för hur långt de kommit. Nu ska även jag se till att komma dit jag vill.

Jag är i alla fall stolt över att jag sköter min kosthållning ordentligt, har skärpt till mig med ättider, dricka ordentligt med vatten, vara noga med vad jag stoppar i mig, har slutat med sås, godis, mackor och onödigt fikabrödsätande och går det där lilla extra både hemma och på jobbet.

Nu ska jag sluta skriva och gå ner och umgås med min härliga dotter som kom hem igår, snart dags att gå ut i stallet och natta hästarna och tjata på mitt älskade sto Explosive att se till att föla nån gång så jag får träffa lilla bäbbän, hon var beräknad igår men hon tycker tydligen att vi kan vänta lite till.

Kram och SeYaa!

Explosive den 22 april

Likes

Comments

Japp jag kom med i Smartsons testpanel för Thera Pearl nacke.
De har meddelat att produkten ska komma under vecka 15 så nu är det bara att vänta.

Ska bli spännande att se vad den kan göra för min ömma nacke. Har haft problem sedan ridolyckan i vintras så hoppas denna lindrar.

Bilden hämtad på Smartsons facebooksida. Alla rättigheter till bilden är deras.

Likes

Comments

Mm stolt är det minsta man kan säga. Jag är faktiskt superstolt över sonens prestation i helgen.
i fredags åkte vi ju ner till Borås och sov på hotell, återkommer med uttryck om just hotellet längre ner.
På lördag tävlade sonen i Luftgevärs-SM i Kinna, han tävlade i klasserna Herr junior C och Herr. Det här var första gången han var med på SM i luftgevär och jag hade trott att det skulle bli mycket nerver och lite si och så med resultat men tji fick jag. Han var lugn och sansad, hade full fokus på sitt skytte i juniorklassen som gick tidigt på lördag morgon. Han slutade 8 i klassen och det är inte illa för att vara första gången. Herrklassen gick inte lika bra, den var sent på kvällen och stativet krånglade som bara den och en hel del fokus hamnade på det istället för på själva skyttet. Vi tycker dock att han gjorde bra ifrån sig totalt sett. Bara på och träna mer så kommer resultaten att bli högre, ja och så fixa stativet också så klart.

Här står han och laddar inför juniorklassen

Förbereder provskott

Skjuter herrklass

Hotellet ja.
Hmm ja jag kan ju inte direkt påstå att jag var nöjd med vårt familjerum. Det gick inte att mörklägga rummet då dels en persienn inte gick att fälla ner och dels så fungerade det inte att dra för mörkläggningsgardinerna helt, jag måste ha mörkt för att sova så minus för det. Sängarna i vårt trebäddsrum bestod av två riktiga sängar och en tältsäng, som var helt slut i botten, stort minus! Håkan har dålig rygg och sonen skulle tävla så jag kamperade i tätsängen. Badrummet var jättelitet och lyset var uruselt, man fick sitta på toastolen för att borsta tänderna då handfatet var bredvid, alldeles inpå toastolen. Duschen var trång och var inte helt ren. TV:n var superusel i bild och ljud så det var inte någon höjdare att glo på den. Nej jag kan absolut inte rekommendera detta hotell till någon jag känner. Var bodde vi då? Jo vi bodde på Hotell Sköna Nätter, ironiskt att det heter så för det stämde inte med vår vistelse.

Likes

Comments

Ligger på ett hotellrum, det är varmt, ljust, lyhört (rumsgrannarna har en konversation) och det snarkas - alltså alla ingredienser som behövs för en sömnlös natt.

Min hjärna vandrar hit och dit och jag känner mig klarvaken. Den formar något som kanske kan liknas vid poesi eller bara strunt om man så vill. Den formar på engelska, det är inte första gången, men jag tänker att nä nu ska jag skriva ner det som flyger omkring i huvudet så kanske jag kan sova sen.

There is a felling of sorrow, a hollow felling of empty space in my chest. I look down on my chest, lay my hand over my heart, there is nothing, just stillness, no beat no nothing.

I look down on the floor. There it is in a thousand pieces, shattered over the floorboards. Why does it look so ugly? Why is it not beautiful like in all the songs, like in all the paintings? Why am I not surprised, upset or scared? Why does it feel right?

I should scream, try to put my heart back in one piece, put it back in my chest. But I just stand there with my feeling of emptiness and sorrow. I am greaving a lost heart but feel nothing at all.

I lay down beside my heart on the cold floor. I welcome the cold and darkness. Good night heart I say and close my eyes. I fall asleep once and for all.



Så där då var det nerskrivet. Håll tummarna för att jag får sova lite nu. Grannarna har tystnat men rummet är fortfarande ljust och varmt och det snarkas. Men med lite tur så ett par timmar i alla fall.

Likes

Comments

Känslan av att inte duga till, inte vara nog bra fast man tränar infinner sig återigen idag efter skyttetävlingen. Visst jag sköt ungefär som vanligt men det gör inte känslan bättre, jag vill vidare, nå bättre resultat. Det vill väl alla är ett vanligt svar om man säger hur man känner men vad hjälper det när man är missnöjd med sig själv. Idag var vi i Nyköping och det är en hel del mil att sitta av innan man är hemma igen. Långa mil med tankarna om hur man återigen sköt sämre än man vet att man kan, många mil att analysera allt man gjorde fel, ni vet "om jag hade tagit ner istället för att trycka av där kanske jag lyckats skjuta en tia, eller om jag flyttat fötterna lite kanske jag hamnat mer rätt i träffpunkten" alla dessa jävla om hit och dit som man inte kan skaka av sig.

Fick en paus i självömkandet, för det är väl det det är, självömkan, när vi stannade och åt i Kvicksund. Det var en skön paus med mat till hungrig kropp, vilket jag inte märkte förrän vi började äta. En paus med lite avslappnat prat och en del skratt. När vi sedan fortsatte resan hem och jag återigen satt med känslan av att vara fullkomligt missnöjd med mig själv, känslan av att inte ha presterat något att vara nöjd med bestämde jag mig för att hoppa upp på löpbandet igen efter en, som det känns, lång frånvaro, visserligen har min opererade handled varit orsaken men nu var det fanimej dags att komma igång och få känna att man gjort något bra.

Beslutet satt kvar när jag kom hem och jag gjorde i ordning min Träningsspellista på YouTube, tog bort låtar jag förra gången inte tyckte var bra och fyllde på med både gamla och nya låtar. Drack en kopp te och åt en banan innan jag bytte om och tog tag i mig själv och klev upp på löpbandet.

Fick hjälp av sonen att välja ett lämpligt program, när jag mår så här är annars chansen stor att jag blåser på och kör skiten ur mig själv och nu hade jag bestämt mig för att jag skulle överleva till i morgon och då kunna fortsätta träna både löpband och skytte. Det blev program 6 som är ett intervallprogram där man kan välja incline (stigningsgrad) själv, valet blev 4%. Det var ett bra program med ett varierat tempo, även om jag tycker att de sista minuterna är lite väl långsamma, känns som jag står still, men men jag hann återhämta mig under de minuterna och kunde köra vidare.

Det var superskönt att gå på bandet och med musik i öronen går det så mycket lättare och man får en boost att fortsätta. De som känner mig vet att jag HATAR att svettas, det är nog bland det äckligaste jag vet men idag var det faktiskt skönt när jag kände svetten bryta ut, den var ju ett bevis på att jag presterade. För att verkligen få igång kroppen och pulsen samt känna att jag VERKLIGEN tränade tog jag mina 1-kilos hantlar och gjorde en del olika övningar med när jag gick. Kan säga att jag inte har balans för att göra bicep-curls i snabbt tempo, höll på att landa i väggen bakom bandet :)
Men jag fixade det i ett lugnare tempo och det fanns andra övningar att göra i snabbt tempo.

Jag har dock en tendens att inte kunna sluta när jag väl kommit igång då jag älskar känslan av träningen, när jag väl är igång alltså, så jag bestämde mig för att sluta när jag insåg att jag gått nästan 75 minuter. Det var svårt för träningsjävulen i mig ville fortsätta men förnuftet sa att det var dags att avsluta och varva ner innan duschen.

Jag kan säga att nu ÄNTLIGEN har jag en känsla som är bra mycket bättre än självömkan efter skyttet. Jag känner mig nöjd med min prestation, på löpbandet, och vet att imorgon är det bara att ta tag i träningen igen och kämpa på mot bättre resultat, fortsätta leta en position i det stående skyttet som känns stabil och avslappnad så att resultaten ökar, hitta en inställning på geväret som hjälper mig få en bra stabil och avslappnad avfyrning.

I morgon är en annan dag och kanske kommer jag att känna som Kenta sjunger Just idag är jag stark om inte så är det bara att bita ihop och köra på för om inte imorgon så en annan dag. Hoppet är det sista som överger människan sägs det så jaja vi får väl fortsätta hoppas då.

Puss och kram allihop på denna Alla Hjärtans Dag!

Likes

Comments

Nu har jag varit sjukskriven sedan den 5 januari och eftersom jag har jobb betalar min arbetsgivare de första 2 veckorna av min sjukpeng och sedan går det över till försäkringskassan, tyvärr.

Jag gjorde min sjukanmälan på ett alldeles riktigt sätt den 20 januari och har sedan väntat på utbetalning, då den dröjde och det såg konstigt ut på min sida på försäkringskassan ringde jag och frågade om utbetalning och om allt var rätt, fick till svar att ja allt var rätt och bara en handläggare hade tid skulle jag få min sjukpeng utbetald, kan tilläggas att den dam jag pratade med var allt annat än trevlig i tonen.

Sen har jag väntat och väntat på utbetalning men inga pengar har synts till. Så igår damp det ner ett papper i brevlådan där de vill ha in ett papper påskrivet av min arbetsgivare om hur min framtid ser ut och vilka rehab eller omflyttningsmöjligheter som finns för mig och vad som gjorts hittills.

Jag ringde och frågade vad det här var då det stod att det var när man varit sjukskriven i mer än 90 dagar, jag fick inte ihop 90 dagar från 5 januari till 29 februari. Men tydligen hade jag inte varit friskskriven nog länge mellan förra operation till nu och då skulle detta papper fyllas i, jag hade ju inte varit i arbete över 90 dagar, bara två månader.
KUNDE DE INTE KLÄMT UR SIG DET HÄR NÄR JAG RINGDE DÅ???? Nä vänta flera veckor och sen skicka ut. Fan jag har räkningar att betala ju som jag nu får ringa runt och be om mer uppskov med. FAN!!!

Sur som ättika men som tur var har jag en bra chef som klämde in mig i sitt schema så vi får fylla i papperet på en gång, träffar henne kl.14 idag och fikar sen en sväng med kollegorna, sen kommer nog humöret bli bättre. Jah har en sån tur som har underbara kollegor som muntrar upp och stöttar.
Puss och kram till mina älskade kollegor på Nyhammars förskola❤️🤓

Likes

Comments

Jag hatar Descutan, ja jag hatar skiten!

I morgon är det dags för operation igen och därmed också dusch med tvätt av hår och kropp med Descutan. Mitt hår blir helsabbat varje gång, tar många tvättar att få ordning på det igen och många tårar för utredning av tovor.

Den här gången ska jag operera bort en benbit som sitter i kanten på handen mot handleden, läkaren kallade den knäbenet så vad vet jag den kanske heter så. Jag känner mig tom just nu, inte direkt nervös men ja kanske lite rädd, jag vet ingenting känns det som mer än vad de ska göra. Jag har ingen aning om vad jag kommer uppleva efteråt, inte om det blir rehab, inte hur länge jag blir sjukskriven och inte om det blir bra den här gången. Jag vet ju faktiskt int ett smack vad som händer efter att jag kliver in på operation imorgon kl.11.

Usch och fy håll tummarna för att jag blir bra nu och slipper fler operationer i handen/handleden. Who knew? Att man kunde råka ut för sådana arbetsskador som förskollärare. Nåja det kunde varit värre, det finns ju de som mår sämre och jag lever ju, alltid något.

Skriver av mig igen efteråt

Likes

Comments