View tracker


Just nu har jag en del blandade känslor.. Är skit ledsen!!
Sitter i min lägenhet och bara gråter... 😢
Jag visste det, jag hade en otrolig stark känsla att jag inte skulle bli gravid.

Tror inte ett skit på insemination, det är bara skitsnack för och dra ut på tiden, jag som kvinna borde väl ha min egen rätt att ta bort insemination och börja med IVF direkt istället!!
Det är en stor jävla skillnad på insemination och IVF.

Insemination har 15-20% chans att bli gravid medan IVF har 70%, det kallar jag för STOR skillnad!!

Fick min mens igår, tänkte först att de var en liten blödning men det var det tyvärr inte..
Tog testet idag och det visade negativt.

Jag ska ringa RMC imorgon och säga att jag inte vill genomgå fler inseminationer då jag tycker det är slöseri med tid och att de lika bra kan skicka remiss till IVF!
Jag mår fruktansvärt dåligt och känner att jag inte klarar av detta 2 gånger till..

👎🏼👎🏼👎🏼

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

  • 152 readers

Likes

Comments

View tracker


Efter 3 ultraljud och extra dagar med hormoner så är vi äntligen där vi vill vara, inseminering nu på onsdag 😊

Förra veckan i måndags var vi på första ultraljud och då hade jag tagit hormoner i 7 dagar, läkaren tyckte inte mina äggblåsor hade växt så mycket som han hade velat. Jag fick fortsätta med hormoner 5 dagar till fram till fredagen, då hade ena äggblåsan på höger äggstock växt till sig, det skulle vara över 10mm och det var den ena. Den andra var bara 9mm, så jag fortsatte med hormonerna över helgen.

Idag var vi på tredje ultraljud och läkaren var oerhört nöjd med resultaten! 😄 Ena äggblåsan som hade vuxit till sig hade blivit ännu större, vilket är positivt! Den andra var i princip samma men det gjorde inget, så vi satsar fullt ut på högra äggstocken 😊 Får ta hormoner ikväll också, imorgon förmiddag tar jag ägglossningssprutan och på onsdag förmiddag är det dags!!! 😱

Hur har resan varit?
Jo det har varit en berg och dalbana, nu förstår jag verkligen vad andra har fått gå igenom. Ni som redan har barn och har lätt för och bli gravid, ni är lyckligt lottade ska jag säga er! Som det står på bilden "Om föräldrar går över eld för sina barn så går de ofrivilligt barnlösa över eld för att faktiskt få barn".

Jag tackar verkligen dom som har utvecklat denna teknik med att hjälpa andra att kunna få barn, visst det tar sin tid och det tar otroligt mycket på tålamodet, men det är sååå värt de i slutändan!!

Idag ska jag bara koppla av med en myskväll och vara lycklig ❤️ Jag vill ännu en gång tacka alla som har funnits där för oss under denna resa, ni är guld värda och vi uppskattar det otroligt mycket!! TACK!!! ❤️❤️ Förhoppningsvis blir det ett positivt svar inom en snar framtid ☺️

  • 269 readers

Likes

Comments

View tracker


Livet är definitivt inte rättvist. Mitt tålamod börjar ta slut och jag känner hur det kryper i kroppen. Vill bara stå mitt ute i en skog eller vart som helst och skrika, skrika allt vad jag orkar.

VARFÖR!? Varför händer detta just mig, vad har jag gjort för att förtjäna detta, vad har jag gjort!? Jag har hjälpt otroligt många människor (som även varit otacksamma), jag har aldrig skadat någon, jag har aldrig mördat någon, jag har inte kränkt någon, men ändå så får jag gå igenom all detta skit!!

När folk säger "åh, det kommer att gå bra ska du se, tänk inte på det, det kommer när du minst anar", det hjälper inte för fem öre. Jag förstår att man säger så för och vara snäll, men det går in i ena örat och ut i andra.

Ingen vet vad jag går igenom, ingen vet hur jag mår och ingen har gått i mina skor. Jag visar andra vad jag själv låter dom att se, och tro.

Det är jag som sätter in en spruta på magen varenda kväll, får mer hormoner än vad jag redan har, det är jag som har all slags känslor inom mig, ingen vet hur jag känner. Det är hur många som helst som läser mig blogg och det sista jag tänker på är om eller när folk frågar hur det har gått för det påverkar inte mig ett dugg, snarare tvärtom, jag är mer än tacksam när folk frågar och jag förklarar mer än gärna.

Läkarna kunde lika bra ha satt in oss på IVF direkt istället för jag är 99% säker på att inseminationen kommer gå åt helvete. Och tyvärr är det bara 15-20% chans att bli gravid när det kommer till insemination.

Ni får ursäkta språket och att jag låter otrevlig men så här är mina tankar varenda jävla dag, man försöker vara positiv så gott det går men efter ett tag dras man ner igen!

Ultraljudet i Måndags gick inte som vi hade velat, min livmoder hade inte reagerat på hormonerna så de fick öka dosen, ska ta det till på Fredag.

Nästa ultraljud blir då imorgon (fredag) och då ser de väl om mina äggblåsor har blivit större, de var inte så stora sist. Sen de höjde dosen har jag känt av det mer i äggstockarna.

Känner att jag behöver ett mirakel eller en endaste god nyhet.

Likes

Comments


Just nu är jag inne på min tredje dag med hormon sprutan. Ska jag vara ärlig trodde jag att det skulle vara kalabalik, men jag känner mig väldigt bra så att säga. Inga biverkningar, ingenting, ganska skönt. Ska ta hormoner till på Söndag, sedan på Måndag ska vi på ultraljud och se om hormonerna har hjälpt något, håller tummarna. I och med att jag inte har känt av något är nog p.g.a. att jag har fått den lägsta dosen, både jag och min man är fullt friska, unga och har inga problem. Ägglossningssprutan följer så klart med på Måndag fall i fall om den ska användas på plats.

För övrigt mår jag bra, känner ett lugn inom mig vilket är positivt. De andra månaderna har jag i princip bara känt mig stressad.. Men för en gångs skull är jag lugn, det får helt enkelt gå som det går men jag vet innerst inne, djupt i mitt hjärta, att jag kommer bli gravid förr eller senare :-) Det får ta sin lilla tid och vi har all tid i världen.

Träffade även en kvinna idag som utför medial vägledning, jätte trevlig och ärlig. De samtal som vi hade gav mig ännu mer ro och det kändes verkligen bra efteråt. Pratade mycket om min uppväxt, mina föräldrar, hur mitt liv ser ut i dagsläget och självklart om barn :-)

Jag skriver igen efter vi har varit på ultraljudet. :-)

Likes

Comments


Nu är det några dagar kvar tills jag börjar med hormonsprutan.. Är rätt så nervös faktiskt.
Har blandade känslor, hur kommer mitt humör att vara? Kommer jag få ont i magen av sprutan? Kommer jag gråta för minsta lilla..?

Jag tog pergotime (hormontabletter) förra året och det var inte alls roligt, fick en rejäl klåda på ryggen, hade svårt för och sova, fick svettningar samt värmevallningar fastän det var vintertid. Det var i princip ett helvete, humöret var upp och ner. Och tack gode gud att jag har världens tålmodigaste man!

Försöker verkligen att tänka positivt men vissa dagar är värre än andra.. Jag vet inte vad jag gör eller hur jag kommer att må om det inte går, och jag vet att alla säger "det kommer att fixa sig" och visst gör de det, men att veta att man inte har kontroll över detta, det är de som skrämmer mig som mest. Det är många där ute som blir gravida höger och vänster, som inte vet hur man ska ta hand om ett barn, och här kommer jag och min man som behöver hjälp.. Livet är minsann orättvist.

Detta kommer att bli 7 dagar av helvete, gråt och mycket mer och jag är glad att jag har en stöttande familj, vänner och kollegor. Vi gör detta av en anledning och vi ska fan i det klara av de!!

Jag kommer skriva igen när det väl är dags för min första hormonspruta :-)

Likes

Comments


Idag var vi på möte hos RMC. Läkaren ställde några vanliga och enkla frågor. Hon gick även igenom vilka dagar jag skulle börja med hormonsprutan osv. Hon kommenterade min vikt, jag fick absolut inte gå upp för att minsta lilla kan påverka min ägglossning..

Sedan var det dags och kolla i livmodern, tack och lov såg allting bra ut, hade en del äggblåsor vilket var positivt! Samtalet gick rätt snabbt och vi fick gå till väntrummet igen för och vänta på en sköterska.

Väl inne på plats hos sköterskan gick hon igenom mer detaljerat vilken dag jag skulle börja med sprutan och hur länge, jag börjar alltså på min 3e mens dag och 7 dagar framåt. Skulle även ta en annan spruta (1 gång) för min ägglossning. Sedan visade hon hur man satte på allt på sprutan, vilken dos jag skulle vrida till, och mitt i allt fick jag ju självklart testa sprutan och sätta det på magen, då blev jag lite nervös.. Jag hatar sprutor, det är det värsta jag vet, och det roliga är att det är världens tunnaste nål..
😂

I alla fall, jag reste mig upp, knäckte upp byxorna, tog tag i sprutan och sen sa det stopp, jag kunde inte, men det var nog för min man stirrade samt sköterskan.. Och DÄR satt den, lite skakig i händerna men jag klarade det!
😄

Sprutan måste jag ta vid samma tidpunkt, under kvällstid, måste vinkla sprutan i 90 grader, sätta in nålen och spruta in medlet och räkna till 10.

Som min käre vän Helena sa, innan har jag hatat min mens när jag har fått den men nu längtar jag tills den kommer för och sätta igång
😍 Ska bli spännande och efter all denna väntetid så är vi äntligen här! Nu gäller det att vara positiv hela vägen, vi SKA klara detta och vi kommer att få vårt efterlängtade barn!! 🙏🏼👶🏼

  • 478 readers

Likes

Comments


Det första jag började göra var att googla om operationen för jag ville se vad andra hade gått igenom, ca 90% hade fått sövas ner, de resterande 10% var i vaket tillstånd och skrev att de hade fått lugnande, någon bedövning i livmoderetapperna osv. Besöket skulle ta max 30 min, peace of cake tänkte jag! Jag var ganska nervös eftersom jag aldrig har varit med om en operation, och speciellt inte i livmodern..

Dagen kom, det var i juni, alltså för 4 månader sedan, och min kära man följde så klart med. Vi körde in till Kvinnokliniken på morgonen, hade en massa fjärilar i magen och tankarna ska vi inte ens prata om. Vi kom dit, satte oss ner och väntade på att bli kallade, efter en stund kom det ut en sköterska och vi fick gå in. Fick träffa läkaren och vi gick igenom hur hon hade tänkt gå in med kameran och sedan förklarade hon vart polypen satt och hur stor den var. (Det enda jag hade tagitvar alvedon på morgonen). Sedan satte jag mig i den här så kallade gyn stolen och det fanns 2 sköterskor också, min man satte sig bredvid mig och höll i min hand. Läkaren förde in kameran, det var lite obehagligt i början eftersom det rann vatten samtidigt också. Det tog några minuter tills hon fann polypen och redan där kändes det konstigt i livmodern för det var svårt och komma igenom, och det var ju inte så konstigt, ingen bedövning, blev inte nersövd, bara 2 sketna alvedon! När hon väl hittade polypen då tänkte jag äntligen kommer jäveln att gå bort nu! 

Därefter förde läkaren in ett tunt instrument för och bränna bort polypen. Det var ett rent helvete, började skaka i hela kroppen, kall svettades, kände mig spy färdig och jag bara grät hela tiden. Det går inte och förklara hur det kändes men det var fruktansvärt. En sköterska blötte ner en pappersbit så min man kunde sätta det på min panna.. Efter många om och men skulle läkaren testa att dra ut polypen, det gick ju sådär, kändes som att hela livmodern åkte ut istället, dels fick hon uten liten bit som dom kunde skicka iväg för undersökning. Till sist gav läkaren upp och hon bestämde sig för att dela polypen i mitten och förklarade att den satt rejält och att den skulle komma ut av sig själv. Jag låg där i 45 minuter, mer än vad jag skulle. Utmattad, smärtor och tårar, fy fan.. Hade inte ens kunnat önska min värsta fiende gå igenom det jag gjorde. Det som var “positivt” var när läkaren hittade polypen sa hon ”inte konstigt du inte har kunnat bli gravid, den är ju jätte stor”.

Eftersom det blev en misslyckad operation var vi tvungna och få en ny tid och försöka igen. Jag var helt förstörd, nu kändes det verkligen som att vi fick hinder hela tiden, det var inte meningen att jag skulle bli gravid eftersom det kom upp skit efter skit efter skit, jag orkade inte mer..

På vägen hem satt jag i bilen och bara grät för mig själv, detta var ju inte alls som jag hade planerat! Samtidigt som jag var ledsen var jag arg också, hur i helvete kunde de göra så mot mig utan någon bedövning!? När jag väl kom hem träffade jag min mamma och mormor och så fort jag såg dom började jag gråta ännu mer.. Nu jävlar i det tänkte jag, nu jävlar ska jag ta tag i detta ordentligt!

Jag mejlade Kvinnokliniken att jag ville få kontakt med verksamhetschefen, dels för att snabba på det hela och dels för att operationen blev misslyckad. En vecka gick och jag hade fortfarande inte hört något, då passade jag på och ringa kvinnokliniken istället, hamnade hos en barnmorska och förklarade läget. Hennes svar var att verksamhetschefen hade mycket att göra och det kunde ta några veckor tills hon svarade. Jag gav mig inte och sa de kunde glömma att jag skulle vänta så pass länge. Ännu en gång tog jag saken i egna händer, kontaktade patientnämnden, kvinnan jag pratade med var super trevlig och hjälpsam. Hon bad mig skicka en kopia på vad jag hade skrivit sedan skulle hon kontakta verksamhetschefen. Tog en stund men efter 50 minuter ringde det i min telefon, det var fan i mig en läkare från kvinnokliniken så tydligen hade verksamhetschefen läst mejlet från patientnämnden, konstigt nog eftersom det skulle ta flera veckor när jag själv ringde!

Jag begärde att de skulle söva ner mig och att jag skulle ha en tid så snabbt som möjligt, fick en tid den 19e juli.

Dagen kom och jag åkte in jätte tidigt på morgonen, fick ta 2 tabletter som jag skulle sätta in vaginalt 3 timmar innan operation. Det skulle vidga livmodern. Väl på plats fick jag ligga i en säng och vänta tills läkaren kom. Läkaren dök upp efter ca 1 ½timme, förklarade att de inte skulle söva ner mig helt och hållet (fick lustgas men jag somnade direkt) men minsta lilla jag kände något då fanns det narkosläkare på plats. Jag var skit nervös eftersom jag aldrig har blivit sövd innan. Alla var hjälpsamma och trevliga, de körde in mig och sövde ner mig lite lätt. Jag vaknade upp när det flyttade mig till en annan säng och efter ca 20-30 minuter kom läkaren och berättade att polypen inte var kvar, den hade gått ut av sig själv. När jag hörde hennes ord det var som att en sten hade lyfts från mina axlar. Jag fick lov att åka hem efter 1-2 timmar och jag kände ingen smärta.

Nu var det dags att vänta på mötet som vi skulle ha med läkarna. Efter operationen ringde vi, och ringde igen, och en gång till, efter ca 5-6 veckor fick vi äntligen en tid till mötet, vilket är IMORGON!!!! (12/10) Jag är inte nervös utan tar det som det kommer, det har tagit väldigt mycket på våra krafter och jag vill bara börja. Jag är mest nervös över att ta hormonsprutorna, vet inte hur jag kommer att reagera.. Men detta händer bara en gång i hela mitt liv så det är klart värt de!

Det har minsann varit en lång resa, vi har äntligen kommit dit vi vill nu, men hade det inte varit för att jag och min man är så envisa och har ringt varenda vecka, då hade vi nog inte fått den tiden vi har nu.. Tyvärr fungerar sjukvården så vilket är trist, men jag är otroligt glad att det inte var mer komplikationer i livmodern samt att jag är glad att polypen heller inte visade något negativt. Men det har varit en tuff och jobbig resa, man vet inte vem man ska vända sig till eller vem man ska kontakta, man lär sig bara att det är viktigt att skydda sig, vilket är bra, men resten då??

Självklart kommer jag skriva om hur det går imorgon, håll alla tummar och tår :-)

Likes

Comments


Först och främst vill jag tacka alla som läser min blogg, trodde inte att det skulle vara så många som läste :-) Ni motiverar mig att vilja skriva mer. STORT tack till er alla!! <3



I januari 2016, fick vi äntligen komma på första mötet hos RMC, Kvinnokliniken i Malmö. Vi var lite nervösa eftersom vi inte visste vad som väntade oss. Jag fick träffa en läkare och min man en annan läkare, vi gick till varsitt rum och de ställde olika frågor. Min läkare undersökte mig och tyckte att min livmoder såg bra ut, men hon ville skicka iväg mig på en undersökning, kontrastultraljud. Efter att vi pratat i separat rum fick jag och min man äntligen träffas i ett gemensamt rum. Läkarna gick då ut för och prata med varann.

Efter en stund kom de in igen, satte sig ner och sa ”Vi har pratat och bestämt oss för att hjälpa er”. En stor sten hade lyfts ifrån mina axlar, mina ögon fylldes med glädjetårar.. Äntligen, tänkte jag. Äntligen är det någon som förstår oss och vill hjälpa oss. Men det var lättare sagt än gjort, det var inte ens början..

Jag gjorde en massa annat som jag hade hört var “bra” just mot ofrivillig barnlöshet, som t.ex: akupunktur, tagit folsyra i tablettform (vitaminer), en kvinna som ’justerade’ balansen i kroppen, en annan kvinna som tryckte på några punkter på fötterna, drack en slags vitamin som man hällde i några droppar i ett glas vatten för att ’rensa’bort all skit i livmodern, drack te som också skulle ta bort orenheter från livmodern, KBT behandling. Jag hade testat precis allt och ingenting fungerade..

Veckorna gick och till slut fick jag en tid för kontrastultraljud. Där stod det att jag skulle ta 2 Alvedon en timme innan besöket.

Dagen kom och min kära man följde så klart med. Jag var otroligt nervös, tänk så hittade de något som var olämpligt, tänk om läkaren skulle säga att jag ej kunde få barn. En massatankar for igenom huvudet..

Läkaren satte igång, hon tog fram nåt stort instrument och började med att undersöka livmodern, det såg bra ut. Sedan sprutade hon in kontrasten. Det jag tyckte var häftigt var att de hade en stor slags skärm där jag kunde se allt. Små, små bubblor var i livmodern. Sedan började de titta om passagen var öppna, och de var de. Efter en stund förklarade läkaren att det såg bra ut men att jag hade en polyp. Polyp!? Frågade jag.. Mina öron stängdes av helt och hållet och jag kunde inte höra vad hon sa, tack och lov var min man med och lyssnade på läkaren..

Just den läkaren vi hade var inte speciellt trevlig och förklarade inte särskilt mycket men sa vart polypen befann sig och att den behövdes tas bort. När vi var färdiga var jag tvungen och gå in på toaletten, när jag väl var där inne det var då det brast.. Tårarna forsade ner för mina kinder, där stod jag, helt förkrossad.. Jag bara grät och grät, varför, frågade jag mig själv. Varför händer detta mig, jag som inte gör något ont mot någon, varför förtjänar jag detta..
​ När jag kom ut såg min man hur mycket jag grät och kramade om mig, jag kände mig så trygg i hans famn. 

Det fanns även en undersköterska som var kvar och hon var hur underbar som helst, förklarade att det inte var något farligt, jag skulle inte oroa mig.

Efter ett tag fick vi brev hem, de kunde inte påbörja graviditeten förrän polypen var borttagen. Nu väntade vi på att jag skulle få en tid för operation.

Likes

Comments

​Året var 2013 i nov-dec när jag bestämde mig för att sluta med p-piller. Jag och min man hade inte ens pratat om att skaffa barn just då, sedan dröjde det några månader och frågan kom upp: "Är vi redo för barn"? 

Just då när vi började prata om det förstod vi inte riktigt att det kunde ta tid, det skulle ta på en psykiskt, det skulle bli jobbigt.. Och så blev det också.. Varken jag eller min man hade ett fast jobb, men vi kände bara att nej, vi kör på och tar det som det kommer. Det finns ännu värre saker här i livet och detta skulle vi klara av.

​ Jag köpte ägglossningstester och en massa grav. tester och vi 'körde' på. Från augusti 2014 till och med april 2015 hade vi kämpat, men inget hände. Jag visste inte vem jag skulle vända mig till, vem jag skulle prata med, visste inte ens att jag kanske behövdes utredas. Allt detta var nytt för oss, visst fick vi hjälp inom familjen som tidigare fått barn men vi trodde väl att det skulle gå efter några månader åtminstone.

I april 2015 kontaktade jag en gynekolog, fick tid rätt så snabbt. När jag väl kom dit ställde gynekologen en massa frågor, allmänna frågor samt hur länge vi hade försökt. Sedan undersökte hon mig och sa att det såg bra ut men att jag hade en del cystor. Hon förklarade vad det var för något och att det inte var farligt. Två månader senare, i juni samma år, sökte jag upp gynekologen igen och bad om att få hjälp. Gynekologen var noga med att jag skulle gå ner i vikt, inte för att jag var stor så jag tyckte det var som en liten förolämpning, menar det finns andra som är så pass mycket större än mig och har blivit gravid utan några som helst problem. I alla fall, mannen min var tvungen och ta spermier tester, 2 stycken, för och se att allting såg bra ut hos honom. Sommaren kom och vi åkte in till Kvinnokliniken i Malmö för och lämna prover, och det skulle vara 2 veckors mellanrum. 

Efter sommaren ringde vi ett flertal gånger för och veta provsvaren, de hade även gjort en liten miss och sagt fel, vilket gjorde mig lite stressad. Jag menar, man måste ju ändå kunna ha ordentlig koll när det gäller sådana viktiga saker. Till sist fick min man provsvaren och de var hur bra som helst. 

Oktober kom och min gynekolog hade skrivit ut pergotime, jag skulle ta det ett tag under en månad, kommer inte riktigt ihåg idag, och det slutade med att jag tog pergotime i ca 3 månader utan några resultat. Medan jag gick på pergotime ville jag att gynekologen skulle skicka in remiss till RMC men det kändes mer som att hon drog ut på tiden.. Det slutade med att jag skicka ett mejl till verksamhetschefen på stället och förklarade situationen och till sist tog jag tag saken med egna händer, ringde vårdcentralen och bad om att de skulle skriva ut våra journaler och därefter skickade vi in en egenremiss till RMC i malmö, en vecka efter vi skickat in journalerna fick vi bekräftelse om att de mottagit det. Och nu var vi nervösa inför det första besöket.. 

Likes

Comments

Första gången någonsin jag har testat att blogga, spännande. Jag kommer att skriva mycket om vad jag och min man har fått gå igenom ang. längtan att få barn, våra känslor samt hela resan till vart vi står idag. Det kommer att baseras mycket på mina känslor och mina åsikter, hur jag som person tänker. Jag hoppas att någon kommer tycka det är trevligt att läsa, just detta ämnet är inte många som väljer att prata öppet om. Ju mer man pratar om sin situation med andra desto mer märker man hur pass vanligt detta är i dagsläget.

Likes

Comments