Idag mår jag mycket bättre, och vet hur jag ska hantera mina känslor på ett bättre sätt. Nu har jag bara dåliga dagar ibland men jag vet att det finns för många som mår lika om inte sämre än vad jag gjorde där ute. Jag vill inte vara tyst om det mörka fast att jag nu är i det ljusa igen. Jag har stannat stark fast att jag har fallit tusen gånger. Jag har varit förvirrad och svag. Men nu är jag psykiskt stark. Jag har fått förstå att livet inte alltid kommer att vara på topp för någon. För solen skiner ju inte alltid även om det är sommar. Jag vill att ni som mår dåligt eller kommer att göra det, även vilken anledning ni har så är det bara ni som kan hjälpa er själva. Det finns tusentals människor vi kan prata med. De kan fårstå lite men inte allt. Så länge du inte försöker att blåsa bort de mörka molnen runt ditt huvud kommer du aldrig att bli stark igen. Det är en ond cirkel och jag ska berätta lite mer om det, fast i en sort av berättelse.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

2010: Jag och pappa skulle med en buss resa till Paris, bussen gjorde sitt första stopp i Tyskland och vi fick någon timme på oss att gå runt i staden (kom inte ihåg vilken Tysk stad det var, men i alla fall så gick jag och pappa in till ett litet ficka ställe där de sålde glass. Jag kom ihåg att vi skulle beställa glass och jag blev förvirrad av någon anledning (kanske för att vi var så långt hemifrån). Jag började gråta för att jag fick panik av något slag. Pappa gick med mig till en toalett. Jag grät ut och pappa pratade lite med mig. Jag blev lugn efter en stund och vi kunde gå ner och äta glass igen, eller så hade vi redan ätit glassen (jag kommer inte ihåg ordningen). Men jag kom ihåg att det var en konstig känsla jag fick, som jag aldrig hade känt för. Jag visste inte var det betydde eller varför den kom. Idag kan jag garantera att det var en panikattack fast att jag bara var 10 år då.


2011: Jag hatade Justin Bieber och på min 12 års födelsedag fick jag ett Justin Bieber överkast till min säng. Mamma tittade på mig och förstod att något inte var rätt till och sa - Jag vet inte om du gillar han men. Jag svarade henne att ''det gör inget, jag älskar han''. För att min rediga idol efter Disney karaktären Hannah Montana blev Boy George från Culture Club och jag började älska 80-tals musik. Jag låg ofta i min säng och grät för det kändes som jag levde vid fel årstal. Jag kände att jag inte passade in. När jag tittade på musik program på min gamla tv och Karma Chameleon som var min favorit låt kom upp så kunde jag inte kolla bort. Allt med hans musik och stil var perfekt, Jag ville se ut som han. Jag hade aldrig sminkat mig för men jag försökte använda lite produkter jag hade fått av min farmor och mamma + gammalt barn smink jag hade haft i flera år. Men jag ville passa in dem i min ålder, så jag började lyssna på Justin Bieber låtar som jag sökte upp på datorn när (jag fick en). Pappa köpte en dator när jag var runt 11/12 år. Jag gillade Justin och sådant och började älska han. Men jag kände att hans stil och inte min stil.

2012: När jag gick i 6:an var One Direction mycket populära bland dem jag hängde med i skolan. Alla gick ner till en källare på rasterna och kollade och lyssnade på One Direction låtar och sprang fram och rörde på väggen (för att de visades på en vägg. Jag kom ihåg hur alla skrek och jag visste inte vilka dem var. Jag tyckte inte om deras musik av det lilla jag hörde och fattade inte hur folk kunde tycka att de var snygga. Men men jag följde efter strömmen och spelade att jag gillade dem med. Jag köpte ibland Julia tidningar och där var posters på dem och jag tog upp dem på väggarna och försökte att gilla deras låtar. Men det jag gillade med deras låter är när folk gjorde parodi på dem eller covers av Cimorelli av låten What's makes you beautiful''. Jag försökte så mycket att gilla dem att jag även köpte en cd hits for kids för att de var på en bild där och lyssnade på deras låt one thing. Jag gjorde min egna dans till den och sjöng med cd spelaren.

2013: Var jag besatt av Michael Jackson is alive videor och när man är liten kan man tro på nästan vad som helst. Jag kunde inte så bra engelska och allt var på engelska. Eftersom att jag inte gillade skolan, pluggade aldrig. Så hade jag typ inte lärt mig något från den. Så jag fick ett intresse på sommarlovet att öva engelska. Jag kan säga att det gick rätt så bra. Jag och pappa åkte till Göteborg den sommaren med. Han överraskade mig en dag med att vissa biljetter till ett hotell i Göteborg eller var det bara vanliga papper. Men i alla fall, på somrarna förutom sommaren 2010 så har jag mest varit hos min farmors husvagn. Så jag blev jätte glad. När vi skulle redan köra från Göteborg så såg jag en svart sport bil och en man som liknade Michael Jackson körde den med en svart hat och svarta solglasögon. Då fattade inte jag att det fanns kopior (folk som vill likna han) här i Sverige. Så jag trodde att det var han och den bilen var på andra sidan vägen och körde ett annat håll. Jag fick ögonkontakt med hen. Efter det så satt jag ute på altanen hemma med ett skrivblock och skrev på engelska massor av saker varför att jag tror att han fortfarande lever då jag hade spenderat resten av sommaren med att titta på ''proof videos''. Nu vet jag att allt detta bara är bullshit. men då trodde jag verkligen på det. I september samma år hade en lagt till mig tillbaks på Skype. Jag hade då helt glömt bort att jag också på sommaren hade letat upp massor av falska namn han har använt. Jag skrev lite med honom och trodde dock inte att det var honom. Men en lustig sak, han började ringa mig och jag svarade först inte (för att jag var inte så bra på engelska), jag kunde mest skriva på engelska men inte uttala orden fast att jag visste vad de betydde. Jag har aldrig haft ett stort självförtroende för min röst. Men till slut svarade jag han och det lätt precis som Mj men jag såg inte honom. Jag började att gråta och jag hade min kamera på. Han såg det och sa - No, stop crying. I hate to see her crying. När han sa den sista meningen var det som om han pratade med sig själv. Jag fick mera hopp om att han var vid liv. Fast att inte var min idol eller något sådant. Men jag hade en crush på honom, som dem i min ålder tycker är helt konstigt att jag hade. På min 14 års dag när jag väntade på mina kompisar utanför deras engelska klassrum så stod jag vid skåpen och två dumma killar från en klass över (min ålder). Sa till varandra vi stänger dörren så att hon blir rädd. De gjorde det. Det var då en glasdörr i korridoren. Det var en dålig start på min födelsedag.

2014: Jag ville se ut som Michael Jackson och jag hade aldrig redigt använt smink, så jag köpte en del smink grejer och tittade på bilder på Mj och zoomade in och försökte få mitt smink att likna honoms. Eftersom jag hade färgat håret mörk brunt och sedan ville ha mörk lila och inte fatta att håret kommer bli svart. Så jag hade då redan svart hår och det var ungefär hans längd. Jag försökte hitta kläder som påminde om honoms. Jag spenderade seriöst 45 min varje morgon innan skolan i 8:an på att få mina ögonbryn jämna. Jag tog bord dem sedan liten bit av dem och fick utbrott. Jag hade aggressionsproblem problem då med. Jag lyssna på hans låtar och försökte härma hans röst och träna in alla hans låtar för för att han var min förebild. Det har alltid varit något med mig och män med smink. Jag hade utom Hannah Montana bara haft killar som förebilder. Jag försökte tänka som han och tänka vad skulle han gjort sagt nu. Jag var också väldigt kär i honom. Jag tittade på danslektions videos för att jag försökte lära mig att dansa som han. Röra mig som han till och med. jag var bokstavligt talat besatt. Jag hade en gammal tröja som jag hade köpt på H & M runt 2012 med hans ansikte på. Jag hade nästan på mig den varje dag, för att jag var osäker och kände mig inte ensam och liten när jag hade på mig en tröja med honom på. Det kändes som om han var med mig, han var min trygghet. (För folk som inte förstår detta kan detta låta väldigt lustigt, men vad kul att detta inte är ditt liv jag nu skriver om). Jag hade extra hjälp i matte då det är ett dö tråkigt ämne och svårt om man inte har ork till det. Det var två andra tjejer som är jätte snälla i vanliga fall men alla har sina dåliga dagar. Jag tror de mest var skoltrötta den dagen. De kommenterade massor av saker om mitt utseende. Jag försökte att inte bry mig, för de brukade inte hålla på såhär. Men det fick vara nog när en av tjejerna sa - Varför har du en död katt på din tröja. Jag var sådan att alla kunde säga vad de ville om mig, för helt ärligt vem bryr sig? Men när folk säger något om mina idoler. Dem som får mig att vilja leva livet. Då blir jag väldigt irriterad och ledsen. För när ingen fanns där för mig, hade jag alltid mina idoler där, fast att jag egentligen inte hade dem fysiskt där. Så jag brast ut i gråt, jag fick gå in i ett annat rum och sätta mig som jag senare oftas fick göra med. Mina kompisar jag hade haft sedan lågstadiet fick nya intressen och vi gled mer och mer ifrån varandra (det är normalt, men också väldigt jobbigt). Jag började känna mig mer och mer ensammare. Jag började också där vid insolera mig. Runt den tiden fick jag gå och prata med kuratorn och skolsköterskan om min mammas och pappas ekonomiska bråk. Mellan mina föräldrar kände jag mig liten. Då de vägrade att prata med varandra fick jag stå emellan och säga det pappa vill säga till mamma och samma sak med hennes ord. Jag fick inte ha min egna talan mellan dem två, jag visste inte på vilken av deras sida jag skulle stå på. Det blev bara helt enkelt för mycket för mig, då jag också började att få kompis problem. Skolsköterskan sa något jag aldrig hade förstått, då jag i hela mitt liv har försökt att få mina föräldrar att bli sams. Hon sa att det inte var mitt problem/jobb att skötta deras problem. Jag ska inte stå emellan deras bråk, de skulle de få lösa själva. Men en sak hon inte förstod att valen mamma och pappa gjorde av bråket skulle drabba mig. Under det året ville jag inte ha mera kontakt med min mamma heller. Jag förstod vilken hemsk människa, alkoholmissbrukare hon var. Hon hade alltid lovat mig massor av saker att hon ska köpa en väska till mig, lägga till pengar till en ny mobil m.m. Men hon höll inte ett endaste löfte. Jag kom bara då och då kontakt med henne genom mobilsamtal då jag bara sa fakta till henne. Det blev ett jätte stort bråk. Under påsken kom mamma hem till mig utanför och ville prata med mig. Jag pratade med henne och hon grät (hon är väldigt bra på att spela). Jag fick ångest så fort hon lämnade men också en stor saknad efter att ha henne i min vardag.

2015: Saker börja gå neråt för mig. Nu hade jag ingen kontakt med mina kompisar knappt heller, jag försökte sitta med andra och prata med andra. Hitta nya kompisar. Jag små sprang nästan hem från skolan och hemma så kände jag mig fri, att jag kunde vara mig själv. Jag spelade och sjöng, dansade till hög Michael Jackson musik. Jag var glad då. Men nästa dag på morgonen när jag skulle gå till skolan, känna jag när jag hade gått halvvägs till skolan att mina ben blev svaga, jag började att andas fort. Jag var nervös. Men jag visste inte var det var som var fel på mig. Det gick dagar och det hände både i skolan men mest när jag skulle ditt. jag små sprang alltid hem. Utan vidare kunde jag börja gråta i klassrummet på lektionstid och det var så skämigt och jobbigt. Jag var ju nästan 16 år och börja gråta. Det började hända oftare och oftare och jag började tycka det var jobbigt, jag gick och pratade med kuratorn en del dagarna, men inte alls så ofta. Hemma hade jag svårt för att sova, så jag började sitta uppe på nätterna. Jag bara tyckte att jag var så ful att jag inte kunde titta på själv i spegeln. Jag satt framför min spegel klockan 04:00 på morgonen inte sovit och det var skola dagen därpå. Så jag somnade med smink på mig och kunde inte gå upp sedan. Fick stanna hemma fast att jag inte var sjuk, för att jag inte orkade att gå till skolan. Jag var bara för trött. Ja hade en ångestattack hemma för att jag inte gick till skolan eller hade sovit. Jag kände mig värdelöss. I november det året hade jag bara lyssnat på Mj och svart musik. Jag tog ner en nål från väggen och cuttade in Mj på min vänster arm efter att jag hade hört genom ask att en flicka blev mobbad och mådde så dåligt att hon skar sig själv. Det var någon anonym som sa att hon gjorde det för uppmärksamhet och att hon var en snorunge. Jag blev jätte arg och skrev ett svar till dem eftersom att dem hade skickat det till mig. Jag skrev att jag skär mig som henne fast att jag inte gjorde det. jag gick också in på hennes ask.fm profil och skrev att hon inte är ensam och massor av saker som kanske kunde få henne att må lite bättre. Jag tyckte också då att denna världen var sjuk och fattade inte hur folk kunde vara så ruttna och skriva någon sådant till en människa som redan är nere. De måste ju fatta att man inte ska spaka på någon som redan ligger ner. Så det var därför jag ville testa det på mig själv med för henne och alla andra som mår dåligt. Tillslut trådde jag att ingen skulle först att man må dåligt om man säger det med ord. Så jag satt hos kuratorn med armen och försökte dölja den även fast jag ville vissa henne den.

2016: Det blev bara värre och värre. Jag gick nu inte till skolan alls. Socialen var inblandad med, de var inblandade lite runt 2014. Men nu skulle de vara hemma hos mig och göra en hemutredning. Jag fick tillstånd av dem att få vara sjukskriven jag var hos doktorn oftare, detta med doktorn hade börjat 2014 men efter sommarlovet 2015 gick jag typ aldrig till skolan. Jag var lite där i början. Jag fick prata med en kvinna som kom hem till mig då och då. 2014 hade jag också fått en kontakt person igen. Hon skulle bara var till för mig en gång i veckan men hon fick komma oftare till mig. Jag slutade att äta hemma och åt bara när någon var hemma med mig. Nu hade jag inga kompisar alls. Resten har jag skrivit om tidigare i bloggen. Jag var en fara för mitt eget liv. I slutet av 2015 beställde pappa massor av Justin Bieber saker till mig som jag längtade efter att få ha. Men de kom aldrig. För att det tydligen blev något fel vid beställning men tydligen så tog dem pengarna ändå. Det var från hans officiella sida. Men när 2016 startade började det också att se ljust ut för mig. Då jag fick biljetter till Justin Bieber konseren. Det var också den ända gången min mamma och pappa kom överens om något och pratade med varandra över mobilen. Mamma skulle betalla biljetterna som vi förbeställde och pappa skulle betala för hotellet. Undersommaren hade pappa ordnat ett hotell vi kunde sova över i 2 eller 3 dagar och tågbiljetter med snabb tåg till Stockholm. Jag blev så taggad över att vi inte bara skulle gå på konsern utan också vara i Stockholm. Jag hade aldrig varit där och jag föreslog till pappa att vi kunde gå på Abba museumet. Det började bli ljusare för mig. Jag hade tröttnat att ha socialen efter mig och BUP de var inte till nytta och gjorde exakt bara allt värre. Jag sa det till min kontakt person, för att hon undrade varför jag mådde dåligt igen efter att min ljusa tid började komma tillbaks igen. Den ända anledningen varför jag var ledsen nu var för att jag inte blev av med dem. Hon på BUP förstod mig inte. Jag fick utskriven medicin emot ångest. Men jag tog aldrig dem, för jag kände att jag ville ta mig igenom detta själv, för då kommer jag att känna mig mycket starkare när jag har gjort det med. Men några dagar innan Justin Bieber konseren kommer Socialen och ringer på och säger att jag ska följa med dem och säger inte varför. Jag säger att jag har huvudvärk och att de får komma in och prata. De sätter sig i min soffa och säger att jag måste följa med dem till deras kontor för att jag har blivit omhändertagen och har fått en plats på ett akut hem och jag visste inte vad det betydde. De hade aldrig sagt något om detta innan. De ska förvarna om något sådant. Jag fick ett akut LVU på mig och det betydde att mina föräldrar inte är mina föräldrar längre om man ska skriva det på ett enkelt sätt. Jag sa till dem att jag måste ringa till min pappa först. De sa att det skulle gå tillbaks till kontoret och om inte jag följer med dem så kommer polisen att hämta mig. (jävla hot). Jag har också berättat för dem om mina truman upplevelser att jag har lätt för att få trauma. Jag fick långt efter att jag hade kommit hem från hemmet mardrömmar om att de kommer och hämta mig och att jag aldrig ska få se mina föräldrar mera. Det är hemskt. Resan ditt var lång och jag var mest trött. Jag kom ditt och det var tråkigt. Jag fick någon sort av dejavu och det stod något på en vägg som jag fick dejavu av. På hemmet var det stränga regler. Man fick inte gå ut själv. Man skulle göra sysslor varje dag för att få pengar (som ett fängelse). Dörren till rummen låstes automatiskt varje gång man stängde dörren och man var tvungen att stänga dörren om man inte ville att något skulle försvinna från en. Då man inte kunde lita på någon där (det var ett akut hem för tjejer). Som tur var fick man ha sin mobil där allt annat tittade dom igenom som de var poliser som letar efter narkotika på en brottsling. Bara för att man inte skulle ha något man kan skada dig själv eller någon annan med. Jag tappade min mobil i toaletten. Pappa fick inte gå med mig på konseren behövde gå med någon annan. Dem på hemmet bara tittade på mig när jag inte kunde sitta still och var ute och gick på deras gård eller så gick jag ner till kossorna och satte mig på leran. De behövde också skriva som en dagbok vad vi har gjort varje dag, både dåliga saker och bra. Jag känner att detta inte har hjälpt mig ett skit. Jag fattade att botten är att vara från sin familj och det finns inget någon kan göra åt det. Du ska vara glad så länge du är fri. Det lilla man har tänk efter lite, det kanske inte är så litet. Att ha en familj och vara fri är det viktigaste för mig. Idag kan jag inte må dåligt över något. Om någon säger något taskigt till mig så bryr jag mig inte om det, det är deras val om de vill vara negativa. Jag går vidare och lever mitt egna liv. Jag kan gå ut när jag vill nu. Jag känner att jag inte behöver någon eller behöver vara rädd för vad folk tänker. Jag låter dem tänka vad dem vill för om de skulle vetat min historia eller varit mig så skulle de aldrig hatat.

Det är den personen som tänker mest på vad andra tycker och om dennes utseende som är den som dömer också. För jag tror inte folk går runt och bryr sig om andra om de inte stör sig på något. Om de stör sig då bryr de sig och då ska du känna dig glad över att någon tänker något om din existens. För jag har hellre någon annan som kommenterar mitt utseende på ett negativt sätt för det för mig att höra när det kommer från en annan människa hur löjligt det låter. Jag tycker att alla ska ta och tänka på detta. Då jag också vet att jag inte är ensam om detta och det kommer föddas mera människor som kommer att hamna på ungefär samma plats jag har hamnat på. Men vi alla har känslor och det gör oss till människor. Jag kan säga att jag inte tar skit från någon. Bullshit stay's bullshit. För vad vet de om mig och vad vet dem om dig? Utseendet spelar ingen roll så länge man visar att man har ett hjärta. Du kan ha allt på utsidan men om din insida är rutten då är du tyvärr det med. När du nu kommer till den punkten i ditt liv då du vill ändra på dig. Då kommer du var värd din uppmärksamhet. Folk kommer förstå då ni skaffa egen familj säkert.


Men det som har fått mig att orka med och kämpa är mitt skrivande och jag har skrivit egna låtar som har kommit upp i mitt huvud när jag har försökt att ge upp mitt liv. De har fått mig att fokusera på musiken som jag så väll lever för. Man kan få ut så många känslor genom musiken. Det är fantastisk att musik alltid finns till och man kan spela den vilken tid som helst, vart som helst även hur man än känner. Den finns alltid till. Lyckan för mig är en melodi. Kram på er.​<3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

En sak jag aldrig har kunnat redigt acceptera med mig själv är att jag tycker jag är alldeles för small. Varje dag går jag med ångest när det går en timme utan att jag äter något. Hemma små-äter jag hela tiden och äter överdrivet mycket till middag så att jag mår jätte illa och dåligt efteråt. Men händer något med mig, NEJ! Jag har gått upp lite i kilo med det är inte alls mycket och vikten går upp och ner för mig. Jag är en sådan person som vikten lättare går ner på. Jag kan tycka det är obehagligt när jag ser på mina arma och fingrar hur smala dem är och jag tittar då oftas på någon annan och tänker VARFÖR KAN INTE JAG SE UT SÅ DÄR? Ändå vet jag att man inte ska tänka så och att vi alla är olika när det gäller ens vikt. Till och med modeler jag ser upp till ser kraftigare ut än vad jag gör. Jag fryser lätt för att jag är så smal så jag har inget fett som värmer upp mig. Det man hör mest är bantningdieter i reklam och i affären, hur folk håller på att träffa får att gå ner i vik eller för att hålla den låg. Jag skulle hellre vilja ha det problemet än mitt problem. I min släkt så var min farmor jätte smal och till och med smalare än mig när hon var runt tjugo och då kan jag känna mig rätt så glad att jag ändå ligger över vad hennes vikt gjorde i tjugoårsåldern och jag har precis fyllt sjutton så jag vet att MIN DAG KOMMER KOMMA DEN MED, MEN DET KAN TA TID. Jag måste bara fortsätta äta överdrivet mycket, men denna gången INTE så att jag mår illa efter. I alla fall det var det lilla jag hade att skriva om idag. Jag kommer bara skriva när jag har något att skriva om, som idag när jag kom och tänka på detta lilla problemet jag har. För jag vill att min blogg ska vara meningsfull och inte att det står om vad jag gör varje dag, men om du som läser vill att jag ska skriva mer om vad jag gör på dagarna, så kan jag försöka skriva lite på en rolig dag. Jag får också väldigt många kommentarer på att jag är alldeles för smal båda nu och när jag var mindre särkilt då. Men KRAM, ses i nästa inlägg.

Likes

Comments

Efter att jag har varit på ett akut behandlings hem ( Sörby Akut ), i 26 dagar så fick jag till slut åka hem till min pappa Tisdagen den 17 oktober, då han körde 42 mil för att hämta mig. Jag fattar dock inte meningen med att låsa in mig på ett akut hem där man bara får leva sitt liv mitt på landet (ingenstans) och INGEN hjälp fick man. Kunde stå och knacka på personaldörren flera gånger utan att de kom och öppnade dörren och då knackade jag jätte hårt. Att gå med ångest och hyperventilerar för att jag saknar min pappa och veta att polisen kommer att hämta mig om någon kommer och hämtar mig från boendet, för jag hade fått ett akut LVU som innebär att det är lag över barn och ungdomar och man är tvångsplacerad för vård. Jag skulle gått med på det frivilligt, men socialen kom bara och knackade på dörren en fredag eftermiddag (innan min pappa hade slutat jobbet) och sa - kan du följa med oss till kontoret. Jag svarade - men ni kan komma in och säga vad ni vill. De sa att de skulle omhänderta mig på ett behandlings hem och jag bara fattade ingenting. Så de kommer bra hem till en utan förvarning, efter några dagar sedan jag hade varit och pratat med dem, och säger du ska följa med oss nu annars kommer polisen. Vilket jävla hot. De hade ljugit ihop att pappa inte kunde ta hand om mig just nu, för att han inte kan få mig att må bra. Ursäkta? Hur fan ska han kunna få mig att må bra när jag lider av Psykisk Ohälsa enligt massor av läkare och jag har gått hos BUP enda sedan början av detta året och de har inte gjort ett piss. Jag kom till BUP i Karlshamn från början för att jag behövde hjälp med mina trauma upplevelser, men när jag var på BUP snackade en som heter Eva massor av skit om annat som inte hade med saken att göra. När jag inte hade mer att prata om och vi satt tysta frågade hon helt plötsligt mig om jag var en skräpsamlare och jag bara ursäkta mig? och hon bara ''det kan ju vara bra för mig att vetta''. Jag mådde bara sämre och sämre för att jag inte fick den hjälpen jag behövde från henne. Jag sa till henne att jag ville bytta läkare att prata med då jag behöver en psykolog. Jag slutade att gå hos BUP för det och då fick jag socialen efter mig igen för det. Efter några veckor kom ett brev hem till mig att hon ville att  JAG skulle ge henne en till chans och så dum som jag var då  (även visste jag att det bara skulle bli värre att gå ditt) då hon har fått mig att må dåligt efter jag har varit och pratat med henne. Min kontaktperson var den som följde med mig till BUP  för att hon fick extra betalt för det, så fick jag en tid på BUP i somras som hon inte kunde följa med på för att hon skulle iväg någonstans, så då sa jag till Eva men min pappa kan följa med mig istället för att han har semester den veckan. Hon bara - alltså jag tycker att det är bästa att han inte följer med. Jag blev förbannad på henne, så jag sa allt till pappa och pappa och jag kom överens att det kanske inte är så bra att gå till hon på BUP när hon får mig att må sämre och min pappa inte får följa med och för att jag var hos BUP under en kort period 2010 och de fick mig och pappa att bli ovänner. Pappa sa att det var bättre att ordna en psykolog på ungdomsmottagningen, där de har redig tystnadsplikt och inte ringer till socialen och gör orosanmälan för att de tycker att pappa inte kan ta hand om mig för att jag har psykisk ohälsa. HELT JÄVLA SJUKT... 


Jag kom till socialen från början för att kuratorn gjorde en orosanmälan för att jag inte gick till skolan. Jag hade pratat med kuratorn mycket innan det och sagt att jag mår dåligt av att vara i skolan pga jag kände mig utfryst från mina gamla kompisar och fick dålig självkänsla får att jag inte hade någon att vara med ( detta var i slutet av 8:an och början av 9:an), jag hade också berättat för henne att jag tycker det är jobbigt med min mamma för att hon hotar mig. De på socialen blev nu inblandade och jag fick prata med dem hur det var och de sa att de förstod mig men ändå gjorde dem inte ett piss mot mobbningen. 


I går Måndagen den 31 Oktober så var jag hos på polisen i Karlshamn efter jag hade spänt min tandställning.  Jag fick prata med en polis och det var pga min mamma hotar och ringer till mig och säger - om inte du kommer till mig så kommer jag att hänga mig!), det är en av alla hoten jag har fått. Hon har skickat brev till mig typ tusen gånger där det står massor av skitsnack om borde mig och pappa, sedan undrar hon varför jag inte vill komma till henne. Som liten blev jag många gånger slagen av henne när hon var full. För att jag bodde mest hos pappa så ringde dem på fritids min pappa och skällde ut han för att de trodde att han hade slagit mig. Jag var 8 år då, men pappa har aldrig ens rört mig, bara kramat mig. Men jag var livrädd för mamma och vågade inte säga att det var hon och vågade inte heller berätta för min egna pappa att hon hade slagit mig. Jag fick en klump varje gång jag skulle till mamma. Under hela 2014 var jag inte hos mamma. Till och med när jag var på boendet ( mitt livs svagaste punkt) så hotade hon mig och skrek på mig. Min pappa och farmor var de ända som kontaktade mig via mobilen, vi skrev sms, på messenger och ringe varandra & video-chattade typ varje dag. Hade alltid mobilen med mig. Pappa köpte en ny mobil då min Iphone 6:a fick ett bad i toaletten, för att det var pettnoga att ha med sig alla sina saker man hade med sig från sitt rum hela tiden. När man stängde dörren till sitt lilla rum (och jag hade det minsta rummet av alla), så låstes rummet och man hade inte egna nycklar till sitt rum, utan det var personalen som hade dem och de fick man ropa p¨å om man behövde komma in till sitt rum. 

Socialen är så jädra rastlösa att de måste skriva ner massor av bullshit. De vet ingenting. Jag skrattar samtidigt jag kokar av ilska när jag läser allt skit som står om mig och pappa. Socialen skrev också att jag ser blek ut under samtalens gång och jag kan inte hjälpa att min hudfärg är sådan och att de inte är sommar året runt. Hade komplex över det när jag var mindre då min farmor brukade säga på sommaren du måste sitta mera i solen då du fortfarande är så ljus. Jag hade typ bara suttit i solen då ( har lite pigment). Men i alla fall så är jag glad över att jag inte fick höra det när jag var fjorton, då skulle min värld rasat ihop. Jag tog det de skrev väldigt illa.


Nu fick jag hem alla anmälningar gällande mig och det var bara bullshit hur min kontaktperson och min egna syster de jag har litat på mest bara gått bakom min rygg. Där stod anmälan att de tror att jag kommer ta livet om mig om jag fortsätter bo hos pappa. De tycker att jag ska bo på ett familjehem. Kära ni, jag fyller 18 år om snart exakt ett år egoister. Nej jag vill inte ha med dem att göra. De säger att de står på min sida och bara ljuger. SANNINGEN KOMMER ALLTID TILL SLUT. 

Jag mår mycket bättre nu när jag får leva mitt liv hos pappa igen, även om jag var iväg i 26 dagar så var det den längsta drygaste, sorgligaste tiden av mitt liv. Jag kommer aldrig öppna upp mig för någon om mina problem längre och tycker ingen ska göra det 100% för någon för man kan typ inte lita på någon. Jag hade jätte lätt för att öppna upp mig innan, men allt som har hänt mig nu har gjort att jag har jätte svårt att lita på folk. 


Idag mår jag jätte bra, förutom att jag kokar av ilska lite då och då när man får läsa så mycket bullshit om mig . Jag vill inte lägga ut bilder på utredningar och papper för där står det lite för personliga saker, men funderar på om jag ska förklara lite mer i en video, då allt blir snabbfattat här och allt kommer inte med rätt. Det blir för långt att skriva, liksom vem orkar att läsa. SÅ OM JAG FÅR KOMMENTARER PÅ UNDER DETTA INLÄGGET, där det står att folk vill ha en video där jag läser upp saker som står i papperna och förklarar mera, så försöker jag att göra en video så snabbt som möjligt om det som jag kommer lägga ut här på bloggen.

Hoppas du som läste detta mår bra, kram.  ❤


Likes

Comments

När jag nu skriver detta inlägget är jag söndergråten.
Jag vill inte skriva detta inlägg för att någon ska tycka synd om mig eller vissa mig svag. Det är bara det att jag inte kan vara stark för länge. Jag kan inte ta all skit som händer i mitt liv just nu. Just nu finner jag ingen mening med att leva. Jag trodde att jag var på botten innan, men jag har bara varit nära den. Om man kan sjunka lägre ner än detta då är det SLUT. Det går knappt inte en dag utan att jag är nere. Finner ingen glädje någonstans. Innan var youtube det som räddade mitt liv, av att titta på videor av t.ex Angry Grandpa, Therese Lindgren, Tova Helgesson, Jocke & Jonna m.m det gjorde mig glad för några minuter. Jag kom bort från mitt liv och kunde tänka på någons annans "perfekta" liv för en sekund. Nu kan jag inte det mera, när jag tittar blir jag uttråkad, är fulld utav tårar som inte kan komma ut för jag har gråtit för mycket och känner mig tom. Ibland känns jag som luft när jag själv inte känner någon sorts glädje eller mening i livet. Har knappt inga känslor alls. BUP gjorde bara saken värre. Jag fick prata med en läkare där och problem tas aldrig riktigt på allvar. Det tar bara min tid. När jag började sluta äta när inte någon annan var hemma, så trodde jag aldrig det var ett självskadebeteende. Jag hade ju rispat mig själv med flera vassa saker innan (som jag nu äntligen har slutat med), men ändå känner jag tomhet och ett misslyckande i mig själv. Eftersom jag var mycket borta i 9:an på min gamla skola (sjukskriven), så kunde jag inte höja mina betyg, de sänktes istället så jag fick F i nästan alla ämnen. Men det som chockade mig var att jag fick E i teknik. Det andra godkända ämnet var musik och det är inte så konstigt när musik är mitt liv och jag gick ju i en musikklass. Men jag var inte med i deras musikal, för under den perioden var allt bara tungt och jobbigt, orkade ju inte ens gå till skolan. Vänner är också ett stor problem att få, då jag inte orkar eller vågar gå ut och träffa någon. Det gör ju en bara ännu sämre. Jag fick en utskriven medicin av BUP's doktor mot Ångest & Nedstämdhet, jag har inte ens vågat ta dem när en del säger att det är droger och man bara blir sämre av dem och när man väll har vant sig vid dem så kan man inte sluta ta dem. Jag är en sådan person som är emot de mesta medicinerna, för jag vill veta vad felet är och fixa det. Men alla fel går inte bara att lösa sådär, det tar tid och ibland är mediciner den ända vägen som kan lösa det och leda en på rätt spår. De på BUP sa att medicinen inte börjar hjälpa efter tre veckor och att den kan ge en dåligt effekt i tre dagar så man kan må sämre. Som jag skrev längre upp om detta inte är botten, vill jag inte veta vad det är och hur det känns. En del människor är på botten och har varit det mycket längre än mig och jag tycker att det är chockande och är så stolt över att de fortfarande kan leva detta livet och jag hoppas att de får göra det fullt ut. INGEN förtjänar att må såhär, det är verkligen hemskt. Som ett exempel om man har varit ihop med någon länge och tror att man ska gifta sig med dem och spenderar hela sitt liv med dem och planera och sådant, och så en dag så försvinner dem ur ens liv, man blir ensam och den stora lyckan man en gång hade är försvunnen FÖRALLTID. Kan det bli bättre? Det är den största frågan. Det är olika för person till person, vi alla är människor, vi kan ta olika mängder av skit men aldrig för mycket. En del hittar lösningar på sitt problem med lite hjälp andra med massor av hjälp, en del får ha tiden som läker alla såren. Men ärren kommer ALLTID att finnas kvar.

Jag ville nu bara skriva av mig lite, eftersom jag inte är så aktiv på bloggen (har knappt aldrig varit). Men till dig som mår lika dant som jag, eller bara känner sig nere just nu. Ta aldrig skit, lev ditt liv som du vill leva det. Ingen kan trycka ner dig förutom dig själv och mitt värsta och sämsta ord Stay Strong och hold on, someday you will make it. Tack för att du tog din tid och läste detta.❤️

Likes

Comments

Något med mig som är väldigt speciellt är min fantasi, hur mycket jag kan och har fantiserat ihop och min för bra fantasi påverkar att jag ser jätte mycket i syne. Men jag har 3 händelser i mitt liv som måste vara mer än bara fantasi.

När det kommer till spöken så blir jag väldigt intresserad men även rätt så rädd för att jag själv har sätt dem, men intresset kommer ifrån att jag tycker det är intressent att något sådant har hänt mig själv. Många tänker säkert (det är din fantasi som går överstyr). Men detta är helt annorlunda och för verkligt för att vara påhitt eller fantasi. En händelse vet jag till och med vem personen som spökade var. (Allt detta händer på ovanvåningen i min mammas gamla radhus).

1. Första övernaturliga upplevelsen. (9 år)

Jag och mamma var hemma själva och jag var ungefär 9 år. Mamma satt ute på altanen (för det var sommar och jätte varmt), och jag ville bada i badkaret för jag var så varm. Jag stängde dörren till badrummet helt och när jag hade suttit i badkaret i 5 min något sådant så hörde jag någon som gick sakta på mattan utanför badrummet, så jag tittade mot dörren och då drogs handtaget ner sakta och när dörren öppnades på gläns såg jag en skugga på golvet som liknade min mammas ben och jag skrek - mamma vad vill du ? Då lämnades dörren på glänt och jag hörde att någon sakta gick tillbaka och stannade typ utanför mitt rum . När jag hade badat kvar och skulle ta på mig mina kläder så var ingen på hela ovanvåningen och när jag jag gick ner frågade jag mamma - Varför kollade du på mig när jag badade? och hon bara helt seriöst ''jag har inte varit på ovanvåningen sedan du var här nere sist! Jag trodde henne för man skulle hört i våra gamla trappa om någon skulle ha gått upp.


2. Andra händelsen (vet jag vem det var). (12 år)

Min mammas mans mamma låg på sjukhuset efter hon hade opererats (i Malmö). Vi skulle åka och hälsa på henne nästa dag så jag gjorde en teckning till henne som jag lag på mitt skrivbord och när jag låg på soffan i min mammas tv-rum så såg jag in mot mitt rum och där stod något som hade figuren av en människa som tittade ner på teckningen jag hade gjort. Figuren var grå och såg ut som ektoplasma och man såg igenom den. Jag kunde inte få mina ögon från saken som stod i mitt rum och jag gnuggade på mina ögon för det var sent på kvällen så jag trodde jag bara var trött och såg i syne men jag såg hur saken sakta började att försvinna (det luktade bränt efter saken hade varit där). Mamma skulle ner och göra kvällsmat lite efter den saken hade försvunnit och jag var rädd. Då ringde telefonen och de sa att mammas man mamma hade fått hjärtstop för 5 minuter sedan men de kunde rädda henne. (Det var när jag såg den saken titta på min teckning som jag hade gjort till henne). Nästa dag när vi åkte ditt var hon nersövd och vi fick bara gå två och två åt gången och se på henne, hon hade övervakning hela dygnen med. Så då kunde jag inte ge henne teckningen! Hon dog en vecka efter det och på begravningen så la jag min teckning på hennes kista som skulle brännas. Ett år senare drömde jag att jag såg henne och hon tittade på mig och log som ett tack eller farväl och jag vaknade upp med tårar i ögonen och började gråta för jag var på något sätt rörd. Hon hade sagt farväl till alla utan mig så jag känner att jag fick mitt farväl med och hon han inte ge mig sitt påskägg som jag skulle ha heller innan hennes död så det kanske var ett ''glad påsk'' leende.


3. Har jag ingen aning om vem det var men har en sammanfattning. (var 13 år).

Jag satt med min hund i mitt rum typ klockan 10 på kvällen och det var en sommar kväll (augusti) typ med en fullmåne. Utanför är det en lekplats och där satt en tjej med svart spökkläning på sig och mörkbrunt hår med lugg över ögonen och kritvit hud och smutsig. Hon satt på en gunga fast hon satt på ett konstigt sätt, med armarna rakt upp och benen raka och försökte gunga med fötterna i sanden (det var som om hon inte kunde böja några ben i kroppen). Jag kände mig hypnotisera och jag ville ut och leka med henne och jag tänkte jag måste hoppa ut från fönstret och leka med henne. (jag hörde ylande som en varg när jag såg på henne). Sedan började hon gå som en zombie och sedan i cirklar och då såg jag att hennes mage började att försvinna. Sedan satt hon sig på sidan av en leksaks elefant eller sådan (liten gunga som går fram och tillbaka och finns på en lekpark med olika djur). Hon satt på sidan av den lika rakt med armarna och benen och ylade och nu var hon närmade månen. Jag srek till min mamma - du måste komma och titta på detta! Men som min mamma är så halvsover hon på soffan när hon tittar på tv så jag fick till slut gå och hämta henne och efter en stund gick hon med mig och då var flickan borta. Jag kunde inte tro mina ögon och min mamma sa - jag ser ingen. Men jag försökte titta noga och tyckte jag såg hennes fötter kvar. När jag satt med mamma i hennes tv-rum då upptäckte jag att det var fullmåne och jag berättade om flickan jag såg för mamma och att jag var rädd och mamma trodde jag bara hade inbillade mig. Men helt plötsligt började det ''myrornas krig'' på tv:n och mamma skämtade - hon kanske inte gillar att vi pratar om henne! Eftersom jag hade sätt spökliknande saker innan och blivit hypnotiserad av dem innan var jag rädd för jag ville inte vara själv om det. Jag pratade inte mera sedan och då gick tv:n tillbaka till normalt igen och det har inte hänt så innan eller efter den händelsen med tv:n. Lite fakta om där min mamma bodde innan (bakom lekplatsen är det en kyrkogård eller typ där man begraver folk, det är typ en del av en barnkyrkogård för det är många barn som har blivit begravda där och en del har blivit påkörda.

Första 3 fotona är bara ungefär hur hon såg ut.

De andra är ett foto på mig typ 2010 och där jag såg spöket stod.

3:de

Odlingsvägen 17 scary ghost place.


Likes

Comments

​I detta samhälle är det som vi måste komma ut som något när det kommer till sexuell-läggning , men jag tycker man absolut inte ska behöva göra det för vad har andra med det att göra? För jag blir liksom kär i vem som helst som alla andra. Jag har inget behov att andra ska veta allt om mig när de flesta lyssnar och dömer om andras känslor. Bara för att jag och många andra inte är precis likadana som precis just du så betyder inte det att det är du som alla ska gå efter, bara för att det är mer naturligt att älska någon av det andra könet än samma för den kärleken behöver vi för att barn ska bli till. Det som gör att jag inte vill komma ut och inte vill att andra ska känns sig tvingade på något sätt att komma ut eller berätta för andra är för alla kan ändra känslor snabbare än vad man ändra kläder. Visst om man blir ihop med en med samma könsorgan ''men då får de veta de veta det då.., utan att behöva förklara för någon just varför, för jag vet inte.. mina känslor ändras snabbt och jag vill inte känna mig stämplad i en läggning när jag som liten var Heterosexuell. Känslor ändras som personligheten gör. Jag vill inte att folk ska ta för givet att jag är Bisexuell ''att jag då kan bli kär i både killar och tjejer. .. jag tror seriöst inte att det alltid kommer att vara så men just nu är det så och jag kan inte gömma mina känslor, det är precis som att ljuga om vem man är. 

'' Många folk gillar att döma de som är annorlunda, men sanningen i det hela är att vi alla är annorlunda och det är en del vad som gör att denna planeten kan fortsätta snurra runt. Jag kan inte föreställa mig en planet där alla älskar varandra men konstigt nog kan jag föreställa mig ett liv där alla kan någonstans respektera varandra. 

Kan vi inte bara respektera andras sätt att gå annorlunda väggar utan att hata?

Bara för att de väljer att gå den väggen betyder inte att du måste gå den väggen med, så varför ens bry sig?

Alla behöver och vill ha kärlek och de kan inte få det om inget förälskar sig i dem, och alla har inte samma smak, exakt som saker vi äter... vi behöver mat för att överleva... jag säger inte att du behöver äta glass om du inte gillar det! Om inte folk skulle få älska de de vill älska skulle vi vara som döda inuti. Som jag tvingar inte andra att tänka som jag och tvinga de att förälska sig i ''ett visst kön'' för att de ska vara accepterade i detta samhälle. Jag ber inte dig om något än att du försöker respektera mig och alla de andra tusentals människor med samma läggning eller någon annan sorts läggning för det är ju bättre att de älskar än att hata.? (SNÄLLA SLUTA DÖMA OCH BÖRJA RESPEKTERA ELLER LÄMNA PERSONERNA I FRED). 


Likes

Comments

Jag har mått psykiskt dåligt i över ett år nu och det har följt mig mot en väg till depression.

''Jag har byggt upp problem efter problem''

När jag var liten var jag alltid en självsäker bortskämd unge som gillade att leva i sin egna lilla värld och trodde livet var perfekt och att framtiden alltid skulle se ljus ut, jag kommer ihåg när jag var runt 6 år att jag saknade tills jag blev 16 år det kändes som en evighet för mig. Jag trodde jag skulle vara en känd sångare eller skådespelare som alla såg upp till som ''Hannah Montana''. Men desto äldre jag blir desto mera förstår jag och desto mera sårar det. ''Livet är ingen dans på rosor''  önskar jag ibland att jag kunde säga till mitt 6 åriga jag så jag kunde förvarnat mig själv. 

Jag skriver nu detta för er som ni är min dagbok, för jag orkar seriöst inte att hålla allt inom mig ''ljuga om mina känslor'' och att skriva av sig är ibland det bästa alternativet. Jag vet ändå att bara få kommer se detta inlägg så varför vara blyg/rädd om att skriva vad man tycker? det är ju ändå min blogg sida, du väljer om du vill fortsätta att läsa eller inte. Du får nu nyckeln till en del av mitt liv och bestämmer om du vill döma mig eller förstå eller i don't give a shit mood. Ditt val men fortsätt gärna att läsa. :)

Det hela började i slutet av 8:an våren 2015 när mina kompisar jag hade haft sedan ettan på lågstadiet började ignorera mig. De var precis som de frös ut mig, de hade Disney Maraton och bjöd alla i gänget utom mig ''kanske för jag inte ville vara med en annan gång när de hade haft det för de behandlade mig som luft när jag var med dem'' men kan de då inte fråga mig igen? jag kanske ville vara med den gången! - ''de pratade inte med mig och om jag sa något så verkade de inte bry sig så mycket om det jag sa och sa saker till varandra precis som de inte ville ha med mig och göra. Jag fortsate prata med dem och när en av de blev sjuka och någon av dem inte hade någon att vara med så kunde de helt plötsligt prata med mig och jag blev plötsligt inte utanför ''detta om att jag kände mig utanför sa jag till och med många gånger till dem, men de verkade bara bry sig för stunden och sedan skita i det igen. Jag fick typ försöka att prata med dem om jag ville att de skulle se mig att jag finns här med. De sa ingenting till mig men jag fortsatte följa efter dem för jag kände då att jag inte hade någon annan att vara med, jag ville helt enkelt inte vara själv. Jag vet inte om det är mognaden som har gjort oss sådana eller att vi helt enkelt inte ha samma intressen mera men det betyder väll inte att jag inte kan försöka gilla det saker de gilla, jag menar jag har ju aldrig provat? Men chansen är långt ifrån nu när de fortsätter sitt gamla skit och jag lever om på nytt få försöka få nya vänner men det är inte så lätt som det låter. 

Men i början av 9:an så ignorerade de mig totalt, så jag var tvungen att hitta nya vänner för jag ville inte blir ensam, men det känns lite sent att komma sista året till ett annat tjej gäng och bara tro att man kan bli kompis med de direkt. Jag började följa efter en del och hörde vad de pratade om och jag kände mig så utanför, de hade massor av saker att säga till varandra medan jag inte visste vad jag skulle säga, det blev stelt för mig. Jag vet att de inte tänker så men när jag sätter mig med dem så känns det som det tänker ''va fan gör du här?'' eller ''inte nu igen'' eller du hör inte hemma här'' , det känns som jag är en irriterande höna som springer efter dem, jag vet inte varför men det känns bara pinsamt. De är hur trevliga som helst men jag känner mig bara så liten när jag är med dem. De finns de i skolan som bitch blickar mig med och det gör det hela värre 'även om man ska tänka ''bry dig inte om dem''  är inte så lätt att inte bry sig när man möts av de negativa kraften från dem dagligen. Det känns som om jag måste springa efter folk i skolan för att få vänner, om jag t.ex sitter själv så är det ingen som reagerar (en del har faktiskt gjort det). Jag får panik när jag tänker på rasterna och lunchen i skolan, för jag vet aldrig vilken jag kan sitta med. Ibland känns det som man är välkommen att sitta med dem, men andra gånger känns det som man bara är en creepy stalker! På fritiden har jag ingen att vara med, det bli mest hänga med pappa/farmor och med min kontakt person varje måndag, Medan de flesta 16 åringar vill ha ett eget liv med sina kompisar och typ nästan aldrig vara hemma, men så är det inte för mig. Jag blir för mycket inne sittande (som jag hatar att vara inne för mycket, men det är tråkigt att gå ut själv), jag har bildat någon sort av social fobi. )

Efter allt detta började jag verkligen må dåligt med mig själv (gör fortfarande), känns ibland som jag inte är värd ett skit. Så jag började stanna hemma mycket från skolan för jag orkade inte må dåligt dagligen. Jag har skärt mig sedan ett år tillbaka inte ofta men det kan hända då och då, och just då tänker jag inte så mycket om jag kommer få ärr efter det jag bara gör det för jag känner en lättnad typ som om jag  dör snabbare om jag gör detta. Min mamma har gjort det bara mycket värre med. Förra torsdagen mådde jag så dåligt (för jag är inne i en depression nu) att jag skar mig själv. Jag kände mig så ensam jag ville bara dö här och nu! Min pappa hade precis kommit hem från jobbet och han har sätt att jag har gjort det någon gång innan och blivit arg på mig, men nu såg det djupt ut så vi åkte till akuten i Kristianstad. Vi var där från 16:34 till 20:oo på natten och pratade med en doktor och väntade. De ville att jag skulle åka till akut BUP i Malmö direkt även om det var snart en torsdags natt. Men vi åkte ditt på morgonen direkt när jag hade ätit frukost till BUP akuten i Malmö och sedan pratade vi där och fick akut en läkare som jag satt och pratade med och jag var jätte nära på att läggas in (som tur väll slapp jag det yay). De skulle skicka ner några lappar till sjukhuset här, för att se om jag kan få utskriven medicin. Jag mådde rätt så bra i några dagar och min pappa var tvungen att vara hemma med mig för jag fick inte vara hemma själv för doktorn. Vi försökte jobba iväg de negativa tankarna som är så mycket svårare än vad det låter. Jag kände mig äntligen avslappnad när nu min pappa förstod hur jag mådde. Jag skrev till min mamma att jag hade varit på akuten och hon tog mig inte seriöst och hon vet sedan innan att jag mår dåligt och skär mig själv. Hon skällde ut mig och sa - så får du inte tänka. Jag började gråta och gick in på toaletten och var där i en halv timme och medans min pappa fick försöka förklara för henne att jag inte orka med bråk nu när jag är deprimerad/ psykisk dålig. Jag gick in i en svår depression igen (jag skar mig själv igen), pappa såg det fick ringa både akuten och till BUP som vi väntar på att få en remiss än. Det blev dagar med mobilsamtal. Har till och med social hjälp med BUP. Min mamma hotade mig och sa personliga sårande saker till mig/kränkte mig, typ som mobbning, hon mobbade mig och sa att jag är psyksjuk och behöver läggas in på psyket (inte kul att höra från sin mamma). Så nu har jag fått blocka henne och jag mår dåligare än någonsin nu:((, livet är tufft men det går vidare!

Sedan måste jag göra försöksförbud mot henne (som jag dock inte vill, men om jag inte träffar henne kommer hon typ komma till mig och hålla på och det orkar jag inte nu). Jag måste bytta mobil nummer så hon inte kan få tag i mig mera. För orkar inte med att höra personliga saker som jag vet om själv och dessutom sårar när jag redan är på botten. 


Innan kunde jag somna hur snabbt som helst, nu tänker jag bara på alla problem och även om jag inte försöker tänka på dem så kommer de upp i bilder i mitt huvud då och då. Jag har panikattaker så sover jätte dåligt, innan orkade jag inte äta frukost, nu känner jag mig inte hungrig eller törstig länge och om jag är hungrig så har jag ingen aptit till att äta. Jag har gått ner ovanligt mycket i vikt och jag vill bli kraftigare, men just nu finns ingen aptit kvar, jag känner mig svag. Ibland känns det som om jag inte finns. 





---------------------------------------------


Likes

Comments

Många ser Marilyn Monroe och massor av andra modeller som dockor eller ett ''pretty face'', men när det kommer till Marilyn så är hon så mycket mera en ett ''pretty face''. Hon var alltid i rampljuset, alla skulle ta foton på henne när de såg henne ute och hon var ihop och till och med gift med en del killar som inte ens förtjänar att ha ett förhållande med en sten, men att hon kunde fortsätta att vara stark efter allt som har hänt henne är imponerande.

-----------

Hon föddes den 1 Juni 1926 I Los Angeles, Kalifornien USA med namnet Norma Jeane.

Hon bodde på ett barnhem där hon blev slagen och fick skador i hennes hjärna som aldrig kommer att läka och sömnproblem just för hon växte upp så otryggt och var rädd nästan hela tiden det var fram till 7 års åldern. När hon var runt sju år så tog hennes mamma tillbaka henne hem, men några år senare blev tyvärr hennes mor pykiskt sjuk och hennes pappa var med sjuk på ett sätt så mammans väninna Grace under några år men när hon sedan gifte sig 1935 hamnade Norma på barnhem och tolv foster hem där hon på alla blev utsatt för övergrepp. September 1941 tog Grace henne tillbaka och Marilyn lärde då känna grannpojken James som skulle bli hennes första make. De gifte sig 19 Juni 1942 då Norma var 16 år, deras äktenskap varade bara i fyra år.

Normas karriär började 1945 när fotografer från Veckotidningen Yank Magazine skulle fotografera fabriken Norma då jobbade på. Bilden sågs sedan av David Conover 2 Augusti 1945. De tyckte att det var något speciellt med henne och ville se mera av henne så därför kontaktade de henne och hon skrev under sitt första kontrakt den 26 augusti 1945 för Twentieth Century Fox, hon tjänade 125 dollar i veckan och kände då att hon ville se mer ut som en riktig modell så hon färgade sitt hår blont och hon hade färgat det i 17 nyanser av blont innan hon fick den rätta blonda färgen hon ville ha, där efter ändrade hon sitt namn till ''Marilyn Monroe'' efternamnet tog hon från sin mormor och förnamnet kom skådespelaren Ben Lyon på och som också ordnade en provinspelning som gav henne filmkontrakt.

Den 14 januari gifte sig Marilyn med basebollspelaren Joe DiMaggio, Marilyns kändiskapp och hennes status som sexsymbol blev ett slag för deras förhållande och nio månader senare så skilde de sig. Under förhållandet ska Joe varit så avundsjuk på killar Marilyn spelade in filmer med och träffade så att han började slå henne för att kunna få ut sanningen att hon har ''haft sex med några av de killarna'' som då inte var sant.

Efter hennes uppväxt hade hon problem med att sova och problem med hennes mage, hon fick många gånger sjukskriva sig och ta ledigt ibland från jobbet för att hon var så pass deprimerad att hon inte kunde gå upp från sin säng, hon sminkade då inte sig, hon kammade inte sig och hon duschade inte eller tog på sig kläder, hon satt bara hemma och rökte cigaretter och var helt borta. Hon älskade barn och hälsade ofta på de på lekplatserna och sådant, hon ville ha egna barn men hon visste att hon 1: Kunde få barn och 2: Hennes humör ändrades och kändiskapet hon skulle aldrig kunnat ta hand om ett eget barn. Detta gjorde så hon började ta överdoser av sina sömntabletter. En gång fick de se henne i sista sekunden ligga på golvet och kunde rädda hennes liv. Men 5 Augusti 1962 avled hon av en överdos av barbiturater, det var i hennes hem de fann henne 12305 5th Helena Drive i Los Angeles stadsdel - Brentwood, Men det har aldrig varit klargjort hur exakt hon dog men efter som de hittade en tom paket med barbiturater och en doktor som undersökte hennes döda kropp hittade sådant i blodet på henne. De finns en del som tror att det var ett mord och att familjen till John. F Kennedy kunde ligga bakom det då Marilyn precis hade avslutat en affär med John. F Kennedy som hade en fru och att FBI/ CIA skulle ha ordnat Marilyns död men det finns inga mer tydliga tecken på det.

Hon har lämnat efter sig så många modellfoton, filmer och sånger och en del bra citat, allt hon har gått igenom kan vi för alltid minnas hon blev bara 36 år gammal.



Bilder: 1. Etta i fabriken hon jobbade i som 19år , tagget av Yank Magazine 1945

den andra ett foto på henne när hon ska gå på röda mattan och står ovanför en fläkt så hennes klänning ska blåsa upp.

den tredje ''Citat'' saker hon har sagt för mer kan du söka på det.

Likes

Comments

Nu kommer jag bara skriva av mig, så förlåt för en förvirrande text!

I ett inlägg här i bloggen som heter "Jag saknar dig mamma", handlade om att jag saknade henne för jag inte " kunde" träffa henne. Kunde och kunde, jag kunde väll visst träffa henne om jag ville?!? Jag ville det men kunde inte, och kunde för mig menas med att hon är omöjlig att vara hos, hon är oftas jätte glad när jag kommer till henne "oftas på en fredag", men sedan på lördagen kan allt bara spåra ut. Jag har accepterat att bråk får det bli då ibland för det är bara naturligt men inte ständiga bråk om små saker för det kan bli irriterande, men det var faktiskt inte det jag tycker är jobbigt. Min mamma är en sådan mamma som tror att hon vet mitt bästa och tror att hon alltid förstår mig "men det gör hon inte", utan jag pratar med henne om många problem och eftersom med åren har jag blivit känsligare för små saker och det kan med bero på mitt dåliga självförtroende. Men i alla fall, jag säger massor av privata saker till henne som jag inte tycker andra har med att göra t.ex om jag har bråkat med en kompis eller pappa så pratar jag med henne om det och hon vill förstå, hon vill hjälpa mig men det går inte alltid när jag bara vill ha någonting sagt, som att bara prata ut om mina problem.. ..hon förstora saker och ting asså hon bokstavligen gör saker hundra gånger värre än vad de är. Oftast så när jag kommer till henne har jag varit ovän med min pappa och eftersom jag är hos min mamma så sällan "mitt eget val" så blir det kanske att man prata om saker som har hänt för två veckor sedan som kan vara lösta och hon är inte fel fri heller så då är det lättare att prata om sådant till henne, jag kan berätta saker för henne för att hon ska .. .. bara veta något eller mest för att jag vill prata ut. Så då ser hon sin chans att kunna få mig och bo hos henne. Hon pratar massor av skitsnack om min pappa när jag är där, både hon och hennes man kan sitta och säga att min pappa är en alkoholist när han inte ens dricker ofta, när det är hon som är smutsig om händerna. Hon har en svart tunga enligt mig för hon ljuger så mycket! Hon säger att min pappa har slagit henne när jag var en bäbis och mycket annat snack, jag mår jätte dåligt över det och vill bara att hon ska strunta i mitt liv hos pappa och ta vara av den tiden då vi är tillsammans. Varje gång jag har varit där mår jag dåligare än vad jag gjorde när jag kom ditt exempel så har jag ont i huvudet och min mage spänner sig. Att höra strunt prat om min pappa "som jag älskar" när jag är hos henne är inte kul allas. Hon kontrollerar mig med när jag är där. När vi har t.ex blivit ovänner och jag sitter med min mobil på mitt rum där hemma och skriver med kompisar så tror hon att jag skriver till pappa hon säger - vem skriver du nu till? jag hoppas inte det är till din pappa för han har inte med några saker att göra! Ibland när jag inte har haft smink på mig när jag är hemma hos henne så frågar hon - ska du inte ha smink på dig nu när vi ska gå ut? du ser ju finare och piggare ut då! Hon skriver jätte röriga meddelande till mig och ibland när hon ringer och jag svarar så kan hon låta konstigt och spela musik för mig och bara vara tyst, det är otäckt med henne ibland för jag vet inte alltid var jag har henne eller om jag verkligen kan lita på henne för hon har en mörk svart tunga. Jag får en klump i magen av att hon ringde i dag när jag ska till henne nu ikväll och hon snackade skit om min pappa för hon tror om jag har problem då är det min pappa som ligger bakom det och om jag då säger till henne att jag mår dåligt över henne då säger hon - kom inte och säg det till mig, det vill jag inte höra! Har varit så snäll mot dig, jag tycker att du borde tacka mig för att jag är en sådan snäll mamma som jag är. Jag kallar henne en två sidig mamma!
Tack för att du läste allt detta och hoppas du förstår mig!❤️

Likes

Comments

Hej det var ett tag sedan!

Detta är något som jag absolut inte vill prata ut om eller tycker andra har med att göra men någon gång måste man skriva av sig för att påminna om sig att vara sig själv.

Några gånger i denna bloggen och andra sidor, IRL har jag skrivit att jag mår dåligt, det är så mkt som har hänt sedan dess. Så bäst att förklara för andars kanske någon tror att - idag skriver hon att hon mår dåligt, då är det bara för en dag, men så är det inte.


OBS- detta är inte för uppmärksamhet.

1. SJÄLVMORDSFÖRSÖKET

Det är många gånger i mitt liv som jag har känt mig nere och värdelös. Men under de senaste åren har det blivit värre. Har mått dåligt för att jag inte har någon riktig vän ''falska vänner'', hemma och lite olika saker som har fått mig att tappa min självkänsla. Så varje gång jag läser eller ser någon må dåligt så gör jag det med, bara för man har känt nästan som dem innan. Massor av folk har sagt till mig och skrivit - du är för ljus, du ser ut som ett spöke, du är för ful, sminka dig mera och ändra din still så kanske du får mera uppmärksamhet. ''asså kan de inte låta mig vara, jag är den jag är och vill vara och se ut, massor folk tror att man kan ändra på sig själv bara för de tycker det och sminka sig mkt för att bli någon de vill att man ska vara (en falsk människa). Så lite av det har fått mig att försvinna in i min egen värld och försöka ignorera att jag lever här och nu, sedan när jag vaknar upp till den rediga världen och förstår att jag lever här så vill jag bara dö! Jag har skärt mig i armen massor av gången ''men det kan man inte dö av, man får bara sminka sina armar eller dölja dem'' Rn går aldrig bort heller. Så efter jag har skärt mig så mkt som jag har gjort och skäms för så kände jag att de inte hjälpte, jag har pratat med massor av folk om detta som är till för att lyssna på en, men det hjälper bara för stunden. Jag tog massor av tabletter och åt ''men det gjorde bara mig drogad''. Vill knappt gå ut för jag känner mig så värdelöss. Jag känner mig ensam hela tiden ''alltid någon man trodde man kunde lita på som går bakom ryggen på en. Jag kan börja gråta bara utan någon anledning. ''folk som jag har växt upp med har sagt, TÄNK INTE PÅ DINA PROBLEM, GÅ VIDARE O GLÖM DEM:. de kan aldrig ha mått riktigt dåligt för sår tar tid att läka och särkilt när man försöker sluta tänka på det men det går inte. Innan kunde jag bara somna direkt när jag gick och la mig, men nu tvingar jag mig själv att vara uppe och tänka ut en egen lösning. Jag har nu jätte svårt att koncentrera mig ''har altid haft det, men kan typ inte alls tänka på det man ska tänka på. När jag har varit själv och mina ''vänner'' har gått till ett annat ställe t.ex matsalen och andra kommer och fråga om man vill sitta med dem, jag tycker det är så pinsamt för mig. Jag har jätte massor av folk som vill bara ha en när deras vän inte är där och bryr sig inte om en när det finns andra där.

Men nu bryr jag faktiskt mig inte längre om något eller någon för ''vrf ska man göra det när de aldrig finns någon som bryr sig om en, #somuchstronger


Några bilder till bloggen, önskar de som läser en trevlig fortsättnings glad sommar.

Likes

Comments