ni vet när man typ läser eller hör något och bara känner hur hjärtat sjunger och klumpen i magen växer och tårarna fyller ögonen? eller hur man börjar andas snabbare och undrar vad man gjort fel? känns så fel att ligga i sin säng och bara gråta när man vet att det är folk i världen som har det sämre, ändå kan man inte göra annat än att låta sig gå sönder, gång på gång.

att oroa sig över något som man vet kommer gå bra men man kan inte ändra tankarna får allt som kan gå fel. eller tänka på en människa och exakt allt som den kan göra för att såra dig, hur lätt jag kan bli avundsjuk på tjejer för att dem är fina, eller bara för att någon jag gillar följer den. hur lätt jag börjar oroa mig över saker som har sån liten chans att hända.

hur ångesten egentligen styr exakt allt jag gör, från hur jag inte vågar prata med vuxna till att jag väljer omvägar för att undvika folk. hur jag drar mig undan varje gång jag börjar lär känna / gilla någon för jag vet hur lätt jag blir svartsjuk och hur rädd jag blir att den ska tycka jag är jobbig. hur jag tvekar att träffa folk även om de är mina bästa vänner för att jag är rädd för att hamna i en obekväm situation. 

aja, här har ni några glada bilder efter ett deppigt inlägg <3


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

hörde den här låten för första gången och vet att den egentligen är skriven om Aiman Qabli men efter de ca 20 gångerna jag spelat upp den finns det bara en människa jag kan tänka på. mormor. att du drabbades av en stroke hände verkligen när vi minst anade det. 318 dagar sen du somnade in, sen jag satt där på sjukhus golvet utan för stroke avdelningen ensam. några meter bort från min bror som jag såg gråta, bland de enda första gångerna jag faktiskt sett han gråta. minns väldigt tydligt allting, rummet du blev tilldelad, vägen från tyresö till karolinska sjukhuset, den gamla gumman som bodde bredvid dig som startade konversationer med mig och pappa, och killen hon delade rum med som skrek att han ville dö. minns hur veckorna efter det blev ett helvete, hur jag flera gånger började gråta i skolan eller fullständigt bröt ihop när jag kom hem. hur vi varje fredag åkte till bredäng och köpte pizza för att ha familjemiddagar. hur fina morfar började gråta och Lo kusin genast kramade honom. eller hur förvirrad Sixten var på begravningen, förståeligt. måste vara en konstig känsla att se alla vuxna människor man har i sitt liv gråta utan att veta varför. hur jennifer pratade om att "jag var för ung" för att gå på min första begravning. men jag minns inte bara det dåliga, jag minns alla minnen vi har. alla kramar, alla resor, upplevelser, fina ord och alla gånger du stöttat mig. fina mormor, jag älskar dig så mycket och det gör verkligen ont att lära sig leva utan dig. men jag lovar att göra dig stolt en dag. <3

så nu sitter jag här, 01.05 och tänker på hur mycket jag saknar dig & hur viktigt det är att uppskatta de människorna man har i sitt liv. och om hur stark min familj är, hur stark morfar är att han vågat älska någon annan vid 71 år ålder efter att han förlorat den han gifte sig med vid 20 års åldern. tänker på hur mycket jag älskar min familj och mina vänner och om hur livet faktiskt är värt att leva hur jobbigt det än är<3

Likes

Comments