View tracker

W 11

Min tjej är så oerhört vacker.
Hon är nu 11 månader och snart ett helt år, vart tar tiden vägen? Så mycket vi har upplevt tillsammans och så mycket denna lilla tjej lär sig var eviga dag, och snabbt svänger det. Jisses vilka framsteg. Just nu är det talet som det övas extremt mycket på, så fort jag eller Jesper säger något så ska hon försöka säga samma sak. Kisse är något som verkligen har fastnat och det får vi höra ett antal gånger per dag. Sedan så springer hon fram nu i en hejdundrande fart och balansen har också blivit mycket bättre! Och dessa tänder, när ska det ge med sig? Det är den 9 och 10onde i ordningen som jäklas fortfarande. Djur är det bästa som finns om ni frågor donnan själv, så fort hon ser ett djur så kutar hon dit i full fart och hon är så snäll med dom, det värmer i mamma hjärtat!! Sen att hon har ett sjuhelsikes humör och en vilja som inte går av för hackor, det hör till hennes charm. Dessutom så har hon lärt sig att flörta mot mamma å pappa, och hur lätt är det då att vara arg?
Ja var eviga dag är ett nytt äventyr och jag är lyckligt lottad!

Mammas lilla prinsessa som alltid är så glad och snäll.
Helt fantastisk!! Det är så mäktigt att få vara mamma åt denna lilla tös 💞

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Att säga till mitt försvar...? Pausen har blivit lång och väldigt välbehövlig, den pågår fortfarande men jag tänkte bara kika in och berätta varför jag inte skriver. Kort och gott så har jag inte så mycket att skriva om. Eller där ljög jag, för jag har massor att berätta och det händer oerhört mycket just nu! Jisses Amalia vad fort allt ska gå. Men... det var ju just det, jag vet inte vad jag skriva eller hur jag ska skriva. Tro mig, jag har försökt skriva ett antal gånger men det jag skriver suddar jag ut lika snabbt och så får de vara ett tag framöver nu. Jag återkommer troligtvis, jag hoppas då de iallafall.
Men tills dess, ha det bra!

Likes

Comments

View tracker

wilma 9 månader

Så härligt hörni. Jag ringde tandläkaren förra veckan för att ändra om en tid vilket gick super så jag fick en tid i början på november men efter helgens bravader så var jag tvungen att ringa idag och fråga om jag fick komma tidigare så jag fick komma idag, så skönt! Det är nämligen så att jag har en tråd sittandes bakom framtänderna efter tandställningen och den sticker ut nu så jag skär mig hela tiden. Så 13.20 ska jag dit och jag frågade min käre bror nu om han kan passa lillan medan jag är där, så jag inväntar svar. Men jag hoppas!

Hon sitter här på golvet bredvid mig nu och leker för fulla muggar. Vi ska snart ta och göra oss redo för dagen, vi börjar med 10 månaders kontrollen på BVC. Ska bli så roligt att visa dom att hon går för när hon bara var några månader så sa dom till mig att hon är en snabb tjej med det mesta så hon går nog innan hon är 12 månader, & hon blir 10 månader imorgon min lilla prinsessa så dom hade rätt.


Ikväll ska vi iallafall äta lax i citronbädd å pärer så vi sparar grytan tills imorgon då det är stor och liten för då lämnas hemmet och jag tycker att ingenting blir i sin ordning då, dock är det skönt på sitt sätt! Men då har vi iallafall middagen redan klar, jag behöver bara koka ris!
Så där har ni lite tips inför veckans matsedel.

Likes

Comments

Alltså, vilken fart min lilla dam har fått upp. Hon har precis lärt sig gå alldeles själv men tror ni att det räcker? Absolut inte. Hon försöker verkligen springa fram men benen bär inte riktigt, men hon tycker att det är så roligt så hon skrattar bara så fort ramlar! Älskade barn, hon blir så stor och mamman hinner inte med hon.

Jobbhelgen har gått mot sitt slut och det är så skönt trots att jag tycker att det är superroligt att jobba. Igår tillbringade vi dagen hemma hos mina fina svärföräldrar, Wilma gick med farmor på en promenad och hon trivdes så bra där på ryggen, vi fick middag där också så det var ju perfekt. Efter middagen så fick Wilma hoppa i badet och Jesper skjutsa mig på jobbet. En sån härlig dag!

Idag har vi städat, bara varit tillsammans och njutit av dagen. Nu på eftermiddagen kom Carro på besök och sedan dök pappa in. Det är så härligt att få besök 💗

Jag har precis slängt mig i soffan och Jesper är på garaget och lillan sover. På spisen står morgondagens middag å puttrar, det är en helt vanlig älgköttgryta.
Nä nu ska jag ta tvätten!

Likes

Comments

Igår tillbringade vi dagen på stor och liten, dagarna går så snabbt när man är där men jag hade en tjurig dam igår och hon vägrade sova trots att hon var jättejättejätte trött. Men vissa dagar är ju så, vi får hoppas på att den här dagen går lättsammare. Igår när vi kom hem så hann vi inte mer än innanför dörren så fick vi besök av en av alla mina kusiner, Andreas. Han köpte med sig fikabröd och jag koka kaffe. Perfekt! Han vart kvar tills de va dax för mig att göra middag. Sen var de dax för lillan att bada och natta. Hon var dock tjurig vid läggningen också, eller inte tjurig på det sättet men hon somnade aldrig utan jag hörde hur hon busade på där inne i sängen i nästan en timme men när hon väl sov så sov hon ordentligt.

Jesper kollade på fotboll eller något sånt hela kvällen så jag hängde tvätten sedan tog jag paddan å satte mig bredvid han för att se på serier. Perfekt lösning när man vill se på olika saker!

Idag ska vi bara mysa inne, jag och min lilla. Jag tänkte städa och göra helgsfint, jag tycker de är så skönt att inte behöva tänka på hemmet under helgerna. Så jag ska även förbereda lite mat eftersom att Jesper knappt hinner innanför dörren idag innan jag ska på jobbet. Men imorgon har vi en heldag tillsammans iallafall sedan går jag på jobbet till halv 6. Sedan har vi hela söndagen tillsammans 💗

Likes

Comments

livets gång

Ni har länge frågat om hur det gick till med operationen och hur det var å så, men i ärlighetens namn så har jag inte kunnat skriva om det förens nu. Känslomässigt så är det forfarande jättejobbigt att tänka tillbaka på och minnas allt men det är en del av mitt liv nu och jag måste lära mig att släppa det. Så här kommer ett känsloladdat inlägg;

7 månader senare. Ja just idag är det 7 hela månader sen vi vaktade huset åt mina svärföräldrar. Jag var så förkyld dessa dagar och Jesper fick dundra mig med citron & ingefära shots för att jag skulle hinna bli frisk tills jag skulle ÄNTLIGEN skulle få operera mig, som jag hade längtat efter den dagen och vad rädd jag var över att jag inte skulle få operera mig för att jag var lite förkyld. Ja jag kan säga såhär, jag önskar faktiskt att dom hade sagt nej, att dom hade nekat pga förkylningen.

Jag klev upp på morgonen och knäppte kort på lillan som jag hade klätt upp i klänning och strumpbyxor för att hon skulle få ha en Birstadag med sin mormor och Micke. När det var dax så fick jag säga hejdå till mitt lilla barn som jag visste var i goda händer. Jag fick byta om och klä på mig dom otroligt vackra sjukhuskläderna och låsa in mina värdesaker.

Det tog inte lång stund innan undersköterskan hämtade mig och sa att det var dax för att åka in till operationssalen. Väl där, så slås jag av hur oroligt det var där inne, det låg verkligen i luften och jag kände ett obehag. Men here we go, dom sövde mig och jag tyckte att det var skönt att få det överstökat. För hur roligt var det att få en massa anfall ständigt och jämt när man hade en nästintill nyfödd bebis. Som man absolut bara vill ägna sig åt, det där myset och bara få vara i bebisbubblan alla ständigt pratade om.

Jag blir väckt av att dom säger att det har gått snett, att jag måste till Umeå för att det ska kunna bli bra. Jag var så rädd och så orolig när jag vaknade, tanken slog mig direkt: Wilma. Vad händer med Wilma, min lilla bebis, hur ska hon få mat och vem ska ta henne?
Tankarna släppte och dom frågade om dom skulle ringa någon, jag svarade Jesper och pappa. För mamma var redan där. Mycket mer minns jag inte. Jag minns att jag vaknade i ambulansen och bad killen som satt bredvid mig att ta en bild på hur magen såg ut för jag minns bara alla slangar. Sagt och gjort, jag la till och med upp en bild på instagram som jag absolut inte har ett enda minne ifrån men ambulanskillen måste ha hjälpt mig på något vis.

Pappa och Jesper kom direkt till Umeå, bara några timmar efter jag själv kommit dit. Jag minns så väl hur pappa diskuterade med läkarna, jag minns hur ont det gjorde och hur trött jag var. Så givetvis sov jag mestadels av tiden i början. Dom opererade mig inte samma dag så pappa och Jesper tog in på hotell.
Sedan minns jag inte vilken dag dom opererade mig men jag kommer ihåg hur ont det gjorde och jag fick en epiduralbedövning som jag fick smärtlindring ifrån och när det avtog så fick jag larma direkt för att överhuvudtaget kunna hantera smärtan. Många nätter och långa dagar var där i Umeå och det var de värsta jag gjort. Jag saknade Wilma nå så fruktansvärt mycket, jag grät och grät och grät. Vi hade kontakt på telefon och vi FaceTimeade, vilken uppfinning alltså. Jag är så brydd hur jag hade överlevt utan att inte få se henne. Jag tröstade mig själv med att hon hade det så bra hos våra underbara föräldrar, både mina och Jespers. Så fantastiska människor!! Och alla runtomkring som hjälpt oss. Vi är så oerhört tacksamma.

Men iallafall så grät jag och Jesper tillsammans över att vara ifrån våran dotter. Men vi hade åtminstone varandra, och vad glad jag är över att han stannade vid min sida genom hela resan, han gav mig orken och han höll modet uppe. För jag såg hur det tärde på han, hur ont det gjorde i han att se mig sådär och att inte veta hur det skulle gå. Det tärde på han att vara ifrån sin lilla dotter. Min fina kille. Vad hade jag gjort utan han?
Jag är så brydd hur jag hade orkat ta mig igenom allt utan han.

Pappa åkte hem men kom tillbaka efter två dagar. Jag började nu piggna på mig och jag var mer och mer vaken. Jag fick börja lära mig gå igen och kliva upp ur sängen och sånt där som är så självklart. Men jag var så handikappad dom första dagarna och det tog så hårt på psyket. Fruktansvärt mycket. Att jag dessutom inte kunde äta utan bara kräktes upp allt, ja usch. Dom mutade mig med allt men jag fick inte i mig något. När jag väl vart piggare och hade börjat gå lite smått så var det dax för en förflyttning (EFTER MYCKET OM & MEN)!!
Jag lovar er att jag grät så mycket så dom visste tillslut inte vad dom skulle säga. Minsta lilla alltså så grät jag. Jag grät nog till och med inför sjukgymnasten. Jag ville inget annat än att åka hem och se min lilla bebis, känna hennes värme och berätta hur mycket jag älskar henne. Det var ju så självklart när jag skulle opereras i Sundsvall att jag skulle få träffa henne om ett par timmar, men ack så fel jag hade.

Tillslut började resan hem, hem mot Sundsvall åtminstone, för det var hemma just då. Jag brydde mig inte om att det var tio hela mil mellan Ånge och stan, för det kändes som att det var tio minuter ifrån. Efter en jävulskt oskön resa hem mot stan så möts jag upp av min älskade kille som hade tagit tåget hem innan mig och min vackra dotter, den lyckan. Att äntligen få se henne. Jag kunde inte hålla hon men jag fick känna hon mot mig och jag fick lukta på hennes lilla huvud. Jag grät, igen fast av lycka, av saknad, av allt möjligt!

Dagarna gick på sjukhuset och dom visste inte riktigt om jag skulle få bli hemskickad men troligtvis ville dom behålla mig över påskhelgen. Jag fick besök igen av mamma, jeppe, jonte, micke och lillan. Jag fick ha hon liggandes på sängen för mer orkade jag inte. Men dagarna gick och Jesper kom varje kväll men dagen innan jag fick åka hem så kom mamma å Jesper och jag fick äntligen hålla mitt barn på riktigt, jag fick ge henne mat och känna hon mot mitt bröst. Så som hon så självklart skulle ha legat hela tiden. Men de vart inte så.

Den dagen såg ingenting lovande ut och jag grät för jag ville så gärna med dom hem. Jag kunde bara inte få gå miste om wilmas första påsk. Jag vart kvar.

Dagen efter så kom dom in och berätta att jag äntligen skulle få åka hem, så jag ringde pappa snabbt som attans för att säga åt han att kasta sig i bilen å hämta mig. Sagt och gjort, han kom som en blixt (fast det kändes inte så just då, jag ringde å terrade hans telefon om att skynda sig, trots att jag inte va klar än). När han väl kom så var jag inte klar då heller. Kabeln ur halsen skulle ur, alla kanyler skulle tas bort och plåstren på magen skulle läggas om och det där förbannade dränet skulle jag lära mig tömma och ta hand om. Men det var bagateller. Jag fick ju trots allt åka hem. När jag kom ut och fick känna friskluften, det var helt magiskt alltså!

Påvägen hem så frågade pappa om jag längtade, om jag gjorde!! Där satt hon, i soffan tillsammans med sin fina far och väntade. Vilken lycka!!

Jag är fortfarande inte återställd och jag vet inte riktigt vad som kommer hända framöver. Det tär rätt mycket både psykiskt och fysiskt på både mig och Jesper. Jag får fortfarande anfall, om det ens är det? Ja vi vet inte. Men i slutet på månaden så ska jag äntligen få träffa min läkare som inte har varit kontaktbar på många månader. Så jag hoppas han har goda nyheter, att jag ska få hjälp med det här för såhär kan vi inte fortsätta.

Men jag ska försöka hålla er uppdaterade om vad som händer och vad läkaren säger!

Likes

Comments

wilma 9 månader

​Ursch vad helgen har sprungit förbi, jag har inte hunnit med alltså..
I fredags så hann Jesper knappt sluta jobbet innan jag skulle iväg och jobba, jag hade slängt i mig och lillan middag innan jag skulle iväg så att det bara var för Jesper att ta med sig henne hem till farmor och farfar där dom skulle äta fredagsmiddag.
Väl på jobbet så sprang timmarna förbi, snabbare än vanligt och likaså gårdagen. Jag trivs som fisken i vattnet.

Igår for Jesper iväg på fisketävling och jag å lillan for hem till momma där vi fick frukost. Sen gick dagen i ultra fart, hann knappt blinka så var jag på jobbet igen och dit kom farmor för att hämta lillan tills Jesper kom hem och han var hemma vid 7.

​Efter lillans lunch drog vi på oss våra ytterkläder åsså tog vi oss en promenad och lillan tvärslocknade. Vi hann även plocka med oss en hel del löv, och det är ju kanon eftersom att jag ska göra en till krans någon dag här framöver, eller vem vet? det kanske blir ikväll. Påtal om ikväll så ska vi ha en extra mysig kväll, vi ska kika på Johan falk och äta middag lite senare än vanligt och Jesper å lillan är på affären nu och handlar inför det. LÄNGTAR!!!
I alla fall så har jag haft en kanondag tillsammans med min familj, min lilla familj. En sån där dag som innehåller allt å lite till.

Likes

Comments

wilma 9 månader

Ja alla planer jag hade idag gick åt pipsvängen! Lillan har varit på uruselt humör idag och jag förstår hon så väl. Morbror Kristoffer kom med glass på förmiddagen så hon fick äta något gott när tänderna jäklas. Efter det somnade hon omedelbart! När hon vaknade igen så kom Kristoffer tillbaka med mamma den här gången, dom busade en stund innan dom var tvungen att fara på nästa äventyr.

Sandra drog med oss ut en sväng efter dom hade åkt, så skönt att komma ut en sväng och få lite friskluft. När vi kom in så var de dax för middagsbestyr och det vart paj, passade samtidigt på att göra några matlådor av skinkan som vart över, jag gjorde skinksås och spagetti till min älskade.

Efter maten dök Magnus och Sigge in här så då var det ju en himla tur att jag hade slängt in en sockerkaka i ugnen så precis. Medan dom fikade så for jag och storhandlade, gäller att passa på!

Och nu.. Ja nu, så sitter jag här i sängen och bara njuter! Jesper är ute och flänger någonstans och liten sover.
Jag ska slänga mig i duschen och sedan ska jag krypa ner under täcket och bara må gott å kika på nån serie. Så himla skönt och efterlängtat.

Likes

Comments