Today was mental health day. I didn’t realize that it was until I got off work. And I asked myself how I didn’t know this earlier, but I have no good answer to it. Just like me, a lot of people didn’t realize that today was the only day we actually acknowledge our mental health. And I asked myself why this is. This past year I’ve done a lot to show people that it’s okay to feel whatever they’re feeling, but still people are hesitant to everything I tell them. They say that they’re okay, that it’s just a bad day, that they don’t have to talk about it or that other people have it worse. Yeah, that might be true. But why do other people stop you to express how you feel? Whether they have it better or worse?

By now everybody knows that I’ve had both good times and bad times. And one of the worse times this year was in March, I had just gotten out of my 5th (or 6th?) surgery in 10 days, I was alone and I was tired. And for some reason I decided to capture this moment. When I look at the picture today I just want to know why the fuck I didn’t do something. 6 months later I can feel just as bad and just as tired as I did that day. And I still sometimes do nothing. But I also do something. Something that for some reason is too weird to talk about. Once a week I talk about my fears, my hopes and my trauma with a professional therapist. And no matter how bad I feel in the one hour a week I talk to her, I feel a hundred times better when I leave her office. It’s like a huge weight has lifted from my chest. Every fucking time.

People say “of course you should go to a therapist, you have gone through something awful”. Yeah I have, but again, why are my problems worse then somebody else’s? Why shouldn’t everybody feel the huge weight lifted off their chest after talking about something that weighs them down?

A couple of weeks ago, after a therapy session, I sat on the bus home, and I thought to myself: “I should have fucking gone to therapy way before all this shit happened”. But why didn’t I? And why don’t you?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

In the aftermath of a trauma, the human body has one amazing instinct, survival. Even when it appears as though nothing's happening, white blood cells spring to life to fight infection, tissue repairs itself, and the heart keeps beating. Emotional scars can be more difficult to heal, but we do our best by renewing old friendships creating joyful moments or trying new things. To make us feel like we're doing something, even if we feel helpless. But through it all, as long as our hearts keep beating we survive.


This past year has been a real roller-coaster. There’s been a lot of pain, tears and screams. But between those bad moments I’ve experienced happiness, love and laughter. I have had days when I couldn’t get out of bed and nights I never got into it. I’ve learned so much about the people around me, how some people are just not worth your time and how others are friends I will cherish and love forever. I've learned so much about myself, and that it's okay to say that I'm sad one day and happy another. That it's okay to share your feelings, because we all have them.

I'm looking back at the time I spent in Barcelona and the only thing i can do is smile because it happened or cry because it ended to early, I'm looking ahead at my life and I can only do the same, smile because I can make the best of it or cry because of endless hours in a hospital bed awaits. But no matter what i do or think, everything always comes back to March 20th 2016, the day that could've been so good but ended up being so bad for 56 people, their friends and family. And even worse for the families of 13 beautiful girls who lost their lives. Today I quietly lit a candle for them, and said a prayer. Because I'm lost for words when thinking about it.

But one day it'll get better, they promised me that.

Likes

Comments

I woke up at 6:24 this morning. No alarm, just woke up, wide awake. That never happens. I got up, started to do my makeup. Trying to cover up what is impossible to cover. I’m struggling with my eyebrow, I never manage to draw it like my other one. Perfection- imagination. 
I open my closet, there’s a lot of shit in there. Why do I have so much? I don’t even need it. But hey, I do anything I can to make myself feel better. And today is a day that I have to make myself feel better. Today it’s been six months since the worst day of my life. Six months of tears, pain and ”I can’t take this anymore”. But after tears there was laughter. When I was in pain, I screamed my way through it. And when i thought I couldn’t take this anymore, somebody was always there to pick me up. Whether it was a mother, a brother, a friend, a song, a picture or a memory, it was there to make me feel better, and it always did.

Today I’m thankful and today I’m sad. Six months have never passed so quickly or so slowly. After a long day in school and a couple of hours at work I had some time over. The graveyard was dark and I lit the only candle in the memorial lane. For the thirteen young women who wasn’t as lucky as I was, for their families, friends. My thoughts are with you.

Montserrat, february 2016.

Likes

Comments

Förra veckan när jag satt på tunnelbanan hem till Arlena efter Rihanna konserten ser jag en kvinna titta på mig några säten fram. Det är inte första gången någon tittar lite för länge på mig men det är första gången någon faktiskt reser sig upp, sätter sig framför mig och säger "får jag fråga vad det är som har hänt?". Jag berättar, hon ryser. Jag säger att hon är den första som vågat gå fram och fråga och inte bara fortsatt stirra, och jag tackar henne för det. Hon fortsätter prata, hon har varit på after work med några kollegor och är påväg hem. Hon drar ner tröjärmen och visar ett stort ärr, hon var med om en bilolycka i februari, jag ryser, tänker tillbaka. Hon berättar att hon var undersköterska tidigare, hon var tvungen att omutbilda sig, jag tänker på framtiden.

Skit händer alla, på olika sätt. Hon var tvungen att hantera att byta jobb, kollegor, hitta något annat att göra varje dag. Jag måste hantera alla blickar jag får, både från barn som inte förstår och från vuxna som inte har fått lära sig vad respekt är. Skit händer, man måste bara hantera det och gå vidare.

Likes

Comments

I dag skulle vara dagen jag hade kommit hem från Barcelona.Allt var planerat. Skolan skulle slutat för tre veckor sedan, alla tentor skrivna och alla uppgifter inlämnade. Fem grymma månader i Spanien skulle vara över. Jag skulle landa i Stockholm och spendera veckan där, komma hem tillNässjö och ha en grym sommar med vänner. Men allt blir inte som man planerar det. Istället för att sitta på flyget till Stockholm sitter jag på tåget till Linköping. Istället för att dra överdrivet många väskor runt om i Stockholm är jag på väg till sjukhuset föratt få mina skador kontrollerade av en överläkare.

De tre senaste månaderna skulle spenderas runt om i Spanien,Frankrike, på stranden, på en bar, en klubb, med skratt, med vänner, både nyaoch gamla. Det var drömmen, planen. Verkligheten gav mig operationer, smärta, tårar. Skratt blev det med, tackar Gud för min familj och mina vänner.

Och nu då? Jag ska leva mitt liv som att olyckan aldrig inträffade. Jag ska slutföra mitt sista år på högskola och njuta av varje jävla sekund av livet för hur cliché det än låter så vet du aldrig vilken dag somblir din sista. Så njut! Även om du bara ligger i sängen, drömmer dig bort och dödar dina hörlurar med musik, det är precis det jag gör.

Likes

Comments

The first time I saw a bus after the accident I froze. I imagined myself getting onto that bus, sitting in the same seat, listening to the same song, saying the same prayer before felling asleep. I remembered the thud that woke me up and I remembered how my face got ripped up by the asphalt. I remember a lot about that Sunday morning, and I wish that I could forget it all.

I was in the hospital for nine days in Spain. Anesthetized for two of them. Two major surgeries, face and arm. My brothers were with me almost the entire time. They dropped everything to be with their little sister and I can not thank them enough. They made the worst week of my life a little easier.

Family and friends mean everything to me. It's when something like this happens you realize just how many people care about you and love you.

I skyped with my parents two days before the accident. They told me that I looked happy, and I was, really fucking happy. No limits, no bullshit, just a lot of people enjoying life, enjoying Barcelona. Who would think that two days later it would all be fucked?

It's been two months since the accident. Every time I think about it I can’t believe that it has actually happened. But every time I look in a mirror I get a reminder that it has. It’s not only my face. It’s my shoulder, my arms, my hands, my knee, my mind. And your mind can really fuck you up. It's the "what ifs" that are the worst. What if I had worn my seatbelt? What if I had overslept that morning? What if I would have stayed in Sweden this semester? 

But I didn't wear my seatbelt, I didn't oversleep, I went to Barcelona to have fun and to meet new people, and I did. I have a lot of amazing memories and now this bad one, I'll never forget any of them.

They tell me I'm lucky, that I had an angel watching over me that Sunday morning. I did. Despite my bad experiences I haven't changed one bit, I'm still the same person you have gotten to know. I'm just different on the outside. But the outside is not that important, right?

Likes

Comments

Kände att det kanske är dags att berätta vad det är jag faktiskt gör här. Under en månad här i Barcelona har jag hunnit med mycket. Jag har träffat nya människor från hela världen, jag har varit runt om i Katalonien och jag har kommit hem lite för sent. Eller ska man säga tidigt? Huvudsaken med denna termin är ju ändå att gå i skolan, även om den ibland kommer i andra hand. Jag pluggar audiovisual communication på University of Barcelona, faculty of library and information science. Meningen från början var att ha sex kurser, fem i audivisuell kommunikation och spanskakurs. Planen ändrades snabbt och nu har jag två kurser i audivisuell kommunikation och en spanskakurs. Orsaken? Alla kurser är på katalanska. Men nu, efter att ha släppt tre kurser och endast ha tre kvar, känns livet i Barcelona riktigt bra. Maten, människorna, vädret, allt är amazing. Det ska bli mer mat, fler resor och fler upplevelser, can’t fucking wait. 

​View from Montjuic. 

Likes

Comments

I går åkte vi på en organiserad resa till Montserrat som ligger i bergen utanför Barcelona. Poängen var att vi skulle gå ända uppför berget meeeeen man är ju ändå erasmus student så var man ju ute kvällen innan och orkade inte riktigt ta sig ända upp. Jag hade det trevligt ändå med solen och två andra lata studenter som sällskap. Montserrat är ett ställe jag vill besöka igen, dock med bekvämare kläder och ett bättre humör.

Likes

Comments

¡​Hola! Det är en hektisk vardag här i Barcelona, eller inte... Vissa dagar har jag fullt upp och knappt tid att äta medan jag andra dagar inte gör ett skit. Typ igår, tog mig iallafall ut på kvällen för middag och drinkar på Rosa Negra med några vänner. Måste säga att stället hade de bästa mojitos jag har druckit, så förvänta er att gå dit om ni kommer och hälsar på mig. Måndagen bestod av en lång och tråkig skoldag och kvällen spenderades i sängen framför Desperate Housewives. Man var ju bara lite trött efter en lång helg med långa promenader uppför ett berg, två utgångar och en tour av Sagrada Familia. Jag är förövrigt sämst på att ta bilder men några fick jag iallafall tag på, många inte ens tagna av mig. At the moment sitter jag och lyssnar på Beyonce och funderar på om jag ska tvätta eller bara gå och köpa nya kläder... Tvättmaskinen är ju upptagen så kanske blir en liten shoppingrunda såhär på eftermiddagen. 

Rosa Negra

Sagrada Familia.

Bunkers and view from bunkers

​Torsdagens utgång, observera paret i bakgrunden 😂

Likes

Comments

School.

View from Montjuic and part of olympic games arena.

Sitges festival parade.

The ocean and waiting for the Metro at 5 a.m.

Det har verkligen varit fullt upp de senaste dagarna. Har både hunnit med att börja skolan och gå på karneval. Låt oss börja på söndagen; vi fick en guidad tour på Montjuic berget och att gå runt på ett berg i fyra timmar med en halv baksmälla är inte det roligaste. Men fint var det iallafall! Min måndag bestod av tre kursintroduktioner varav två var på katalanska, gissa vem som kommer droppa hälften av kurserna. Även tisdagen spenderades i skolan och kvällen i Sitges för sista karnevaldagen. Fyra timmars parad följdes av några timmars fest innan jag och min roomie tog tåget hem till Barcelona. Efter att ha gått vilse i Barceloneta kom vi tillslut hem, tog bara två timmar..

Likes

Comments