Det gör ont. Tårarna bränner i mina ögon och i halsen sitter någon slags kramp som gör att jag knappt kan andas. Det gör så fruktansvärt ont. Tankarna virvlar och min själ känns svart. Är det här vad jag är värd, enligt dig? Det smärtsamma svaret är ja, för du är mycket väl medveten om vad du utsätter mig för. Vad jag tillåter dig att utsätta mig för.

Bit för bit förstör du mig. Mitt leende är dött och min kropp känns öm och stel på insidan. Hur ska jag någonsin kunna tro gott om mig själv när du visar mig vad det är du anser att jag är värd? Hur ska jag någonsin kunna förlåta dig? Hur ska jag någonsin kunna läka, så där på riktigt?

Jag orkar inte mer. Mer och mer ofta önskar jag att livet bara kunde ta slut, att man fick stoppa karusellen och säga att man står vid sidan om ett tag. Men det går inte, man får tydligen inte det. Du väcker nattsvarta känslor av sorg, av ilska, av hämnd, av...ja, kanske är det faktiskt hat... eller något som är väldigt likt i alla fall. Natt. Svart. Totalt mörker.

Hjärtat gråter. Det låter som att jag är en tonåring och inte en kvinna i medelåldern. Så otroligt tragiskt egentligen. Så pinsamt och genant. Men så ont det gör. Så fruktansvärt ont.

Likes

Comments