View tracker

Vaken- det går åt fel håll! Två timmar har jag sovit sedan natten mot onsdag!  vart vaken två dygn i sträck! Min hjärna börjar bli slö!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag kan än idag höra orden från läkaren. "Det får nog bli en bältesläggning fråga om hon går med på det frivilligt och lugnt för det finns inget val vi måste stoppa hennes självskadande" Jag gick aldrig med på det frivilligt. Jag sparkade på personalen för att de inte skulle lyckas. Men de lyckades. Där låg jag med remmar runt fotleder, handleder och midjan och fick en injektion. Faktum är att jag behövde inte ligga där länge. För alla injektioner och mediciner jag fick innan den som jag fick i sängen började ju kicka in när jag inte kunde skada mig och jag kom ju inte loss - med andra ord lugnade jag mig.

Det har hänt många gånger sedan dess. Första gången som överfallslarmet gick när jag mådde dåligt och hade en sladd som jag tänkt strypa mig med då kom det folk från alla avdelningar och bältessängen kom snabbt fram.

Sommaren 2011 glömmer jag aldrig. Men det var också då som jag märkte att jag fick mer panik när personal höll fast mig och därav kändes bältesläggning som ett bättre alternativ. Det tycker jag fortfarande. Att bli fasthållen är hemskt. Att bli bältad är en fruktansvärd upplevelse en den gör att jag blir mer lugn och jag riskerar inte att i min panik skada någon annan människa.

När jag var inlagd förra veckan slapp jag bli bältad med personal höll fast mig hur många gånger som helst. En av gångerna var jag beredd att be dem bälta mig för jag orkade inte kämpa men jag började gråta och skaka och jag fick medicin och sen sov jag ett tag.



Likes

Comments

View tracker

​Att se denna vackra himmel  på kvällen 26/11-2016. Känslan var att jag ville ut och hela jag greps av en ångest och jag hade ett högt skrik inom mig. Men skriket kom aldrig ut jag grät både inuti och utanpå med tårar. Jag ville bara vara hemma och inte sitta inlåst på en psykavdelning.

Min hjärna är knäpp för den vill ej att jag ska äta men jag har ätit sedan jag blev inlagd. Litar inte på kroppen tror jag väger över 90 kg nu. Panik,

Likes

Comments

Tisdag kväll blev det 19 stygn på armen och på akuten fick jag inte gå hem! Fick utbrott och sparkade på en läkare och ett överfallslarm började tjuta och jag hade helt plötsligt två vakter som höll fast mig i väntan på polis! sen fick jag ta mig därifrån ryck och sparka och försökte ta mig loss  men de gick ej och helt plötsligt låg jag på en brits med fyra starka människor som höll fast mig och ganska snabbt kom polisen och de tog mig till polisbilen! På psykakuten blev jag lite  agresiv på slutet innan jag skulle till avdelningen! Men sen på avdelningen lyckades jag sova lite! Igår blev jag fasthållen flera gånger. Så  jobbigt

Likes

Comments

Det kommer hända igen - eller nej - det har redan börjat hända!

Jag tittar på min spegelbild och ser återigen hur ögonen slutat glittra - om ni tycker att dem glittrar så ska ni veta att det är salta tårar.

Livet är inget för mig, jag kommer försvinna på ett eller annat sätt! Om det sker idag eller imorgon eller om fyra år är jag ännu inte säker på.

Tänk om jag gör mig illa, riktigt illa och sedan ångrar mig och så har jag gjort mig så illa att jag dör eller att jag får leva med skadorna resten av livet, livet som jag insåg att jag ville ha precis samtidigt som jag förstörde det genom att försöka nå döden, det livet som jag hade och som kanske hade kunnat räddas eller repareras tar slut eller blir trasigt.

De var ju himla lätt att hänga med i den meningen? Jag hängde med, vet inte om andra fattade?

Jag har tårar i mina ögon.

Likes

Comments

Jag är deprimerad. Jag skadade mig igår och den som sydde på akuten sa att jag var tvungen att vänta på läkare för de kunde inte låta mig gå. De kunde visst låta mig gå - annars hade polisen kommit hem till mig.​Jag vet inte om en läkare får besluta om polishandräckning utan att  ens ha träffat mig - det var en sjuksköterska som sydde.

​Jag valde att gå därifrån och sjuksköterskan gick efter mig och sa att jag inte kunde gå hem. Jag försökte gå men hon tog tag i mig men jag lyckades ta mig loss. Jag gick och hon sa till mig att jag inte fick och undrade om de skulle behöva hålla fast mig.

​Säger man så till mig blir jag rädd och tar till flykt jag småsprang mot bussen och vart rädd att sjukhuset vakter skulle komma. Jag var räd på bussen och paranoid som jag är tänkte jag att de ringer säkert till västtrafik och ber bussar och vagnar att stanna tills vakterna kommer. ​Det händer inte i verkligheten så jag blev lugnare när jag  var en bit från sjukhuset och kom till insikt med att jag inte blir hämtad. 

​Lyckades sova inatt, ringt min terapeut men inte fått samtal tillbaka. Jag blir lite nojig igen då sjuksköterskan tyckte jag lät släpig på rösten och frågade om jag tagit en överdos - vilket jag inte har, tog en lergigan och den gör mig slö.

Men tankarna om överdos finns - dock sa jag inte det till  sjuksköterskan som svarade i telefon när jag ringde det numret man ska ringa om man vill ha tag på sin mottagning,

Likes

Comments

Jag kände en styrka och jag ville bevara den. Men den brändes mot min hud och helt plötsligt var jag ensam igen och jag hamnade på snedden och nu finns det inget som är rakt.

Det som från början var en smal stig genom skogen över rötter, stubbar, bäckar och mossa, där jag hela tiden snubblade fram, utvecklades till en grusväg på landet med åkrar och bondgårdar och hagar med hästar - jag ramlade på gruset och slog mig, inte bara en gång utan flera, jag reste mig igen och började skymta en större väg - med mer trafik, en större utmaning att gå på den vägen. Vi kan likna det vid Europaväg 45 - jag var nästan där - hade jag nått dit hade fallet inte blivit lika hårt, jag hade absolut möjligheter att ta mig dit, men ramlade och slog mig illa och sedan dess - är det svårt!

Livet är svårt, att andas gör ont, att skrattet inte är lika äkta vet jag inte hur många som märker.

Vill ändå påstå att framsteg gjordes på ätstörningskliniken : Jag äter pasta utan att må jättedåligt, Jag kan äta bacon och korv - även om det ofta blir svårt efteråt. Jag väger mig inte 15 gånger/dag - inte ens 1 gång det blir 1-2 gånger/vecka, jag vågar gå ut och äta, jag tar inget laxermedel, jag har mer ork, jag äter mer än jag gjorde innan jag kom det - men jag äter mindre sedan jag kom hem och vissa dagar äter jag knappt. Men oftast äter jag 3 gånger/dag. Det är en förbättring. Även om jag vet att det inte gynnar mig och min kropp. Mitt hår har fått sin glans och tjocklek tillbaka.... jag har gjort framsteg!

Min kropp gillar inte att äta för lite men min hjärna gillar det. Allt blir dubbelt. Jag fick en svimningskänsla efter mitt bad idag på morgonen. Såg prickar framför ögonen, kroppen blev som gelé och jag blev yr. Det konstiga är att jag kände mig glad först men sedan blev jag rädd. Så jävla rädd.

Jag äter fel saker när jag äter. För mycket socker. Fått nog av det ett tag. Jag vill klara av att låta bli sockret igen. Ska kämpa för det. Måste nämligen ner i vikt.

Likes

Comments