Jag ska dela med mig av några random tankar från de senaste dagarna. Hiss, diss och bara lösryckta funderingar.



Jag har börjat åka buss i Vasa och är lite förfärad över hur folk tränger sig före i kön för att stiga på bussen. Både yngre och äldre människor. Finländare är ju annars ett väldigt köande folk så att säga, men detta gäller tydligen inte i Vasas kollektivtrafik. Förundrandsvärt och sjukt irriterande.

Det nya studikortet, som man har som en app i mobilen, kan vara det bästa påfundet. Jag hade precis tänkt fara och hämta ett nytt läsårsklistermärke till mitt studiekort då helpdesk Anna informerade mig om att man numera får kortet digitalt bara genom några knapptryck. Sjukt. Smidigt.



Jag var på gymmet och gick in i en av salarna. Jag var ensam där och dimmade ljuset rejält eftersom jag tycker det är skönast så. När jag låg där och flåsade på golvet kom en tjej in i salen — vilket förstås är okej. Det är ju inte min egen sal. Men så tände hon lamporna. Alla. Utan att fråga. Nej, det är fortfarande inte min privata sal, men... jag skulle aldrig göra så?! Om personen som är på plats först helt uppenbart gillar att ha det mörkt i rummet när hen tränar, hur kan man då helt pokkana tända ALLA tandläkarlampor i hela salen?

Jag gick på en födelsedagsfest förra helgen (det kommer bilder!) och hade bestämt mig för klänning redan ett par veckor på förhand. Jag äger typ tre klänningar, så jag bestämde mig för den där ”lite tråkiga, lite väl propra” klänningen jag använt senast för flera år sedan. En liten svart grej som bara följt med. Nå, så drog jag på mig den på lördagen och visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Det vad mitt 22-åriga jag såg som tråkigt och propert kändes nu som en liten negligé: den slutade mitt på låret och boobsen ville inte alls hållas på plats. Just så, propert och tråkigt. Jag hade förstås inte med mig några alternativ så det var bara att embrace it och köra på. Den var en aning för tight för att dricka öl med också, jag hade kunnat lura vem som helst att det var mer än en kaljavauva där i.



Folk tackar hemskt sällan
när bilar stannar för dem vid ett övergångsställe. När någon väl gör det är det förvånansvärt ofta yngre människor. Häromdagen (då jag ännu hade tillgång till bil) släppte jag över två personer som gick samtidigt, en dam i 50-årsåldern och en skejtarkille i tonåren. Nå, gissa vem av dem som vinkade, log och skyndade sig över — och vem som långsamt gick över vägen med näsan i vädret...

Som en sista punkt måste jag dela med mig av ett budget- och tidsparartips: Lidls pulvermos är på riktigt supergod. Dessutom innehåller den 99% potatis och inte alls en massa mjöl som jag trodde. Billigt, svingott och blir färdig på ca tre sekunder. Thank me later. 



Högt och lågt (mest lågt to be honest) i mina tankar på sistone alltså. Nu ska jag återgå till glöggdrickandet och Netflixandet. Tja!

Likes

Comments

För en vecka sedan kunde ni höra undertecknad i radio där jag tillsammans med statsvetaren Janne Berg diskuterade #metoo-kampanjen och dess efterdyningar. Jag har inte lyssnat på intervjun själv och kommer antagligen inte att göra det heller (tycker det är så jobbigt att lyssna på min egen röst), men här finns en länk till avsnittet om det intresserar. Jag tror att vår del börjar typ efter 25 minuter in i sändningen.



Det var inte första gången jag var med på radio, men den här gången kändes det som att jag gärna skulle ha stannat längre. Första gången jag var med i radio höll jag själv i trådarna på en programpunkt, vilket var helt sjukt nervöst då jag aldrig hade talat i radio tidigare. Men nu, som gäst, var det inte alls lika pirrigt. Tiden bara flög iväg och efteråt kom jag förstås på en massa saker jag skulle ha velat få med ännu, men så där är det väl alltid antar jag.


Här hittar ni Yles artikel om ämnet.


Något jag stör mig oerhört mycket på är när folk slänger ur sig kommentarer som "det där säger hon bara för att få uppmärksamhet" eller "får man inte ens flörta längre?". Först och främst så är det inte kul att bli trakasserad att man skulle börja hitta på en massa skit bara för sensationens skull. Tvärtom så är det fortfarande för många som håller tyst just av rädslan för att bli stämplade som uppmärksamhetssökande, överdrivande och dramatiska. För det andra: om du är rädd att dina raggningsmetoder ska misstas för sexuella trakasserier så är det kanske du som måste rannsaka dig själv.


Upp med huvudet och nipple twista alla tafsande gubbar (testad sak, högst effektivt).

Likes

Comments


Jag och Sara talade för "en tid" sedan om att vi skulle gå på en bloggdejt tillsammans, men där och då hade vi svårt att få ihop våra scheman, så vi bestämde att vi skulle höras... efter nyår. 2016 alltså. "Vi hörs 2017", sa vi – och sen har tiden bara runnit iväg. Så sent som i förra veckan fick vi äntligen till den där promenaden, så vi hann ju åtminstone ses under tvåtusensjutton som planerat haha.


Bild på Bianca lånad av Sara.


När jag gick ut på gården på morgonen möttes jag av en helt genomfrusen bil och låset gick förstås inte att öppna. Kvick som man ändå är kläckte jag den fantastiska idén att krypa in genom bakluckan istället. Har ni sett hur en gammal Civics baklucka ser ut? Det funkar alltså så att endast fönsterdelen av bakluckan öppnas uppåt, så det krävdes liksom lite ninjafärdigheter för att kliva in den vägen. Men det lyckades, så varsågoda bara för den mentala bilden.


Sjukt pinsamt att komma för sent första gången man ska träffa någon, men som tur är Sara hur snäll och härlig som helst, så det var inte som att hon skällde ut mig när jag kom dit. Trots att vi bara snabbt hälsat på varandra på ett par bloggevenemang tidigare kändes det inte alls som att det var första gången vi umgicks på tumis, vilket hon också konstaterade i sin blogg. Sen att jag äntligen fick träffa Bianca var ju hur kul som helst också! Så nu hoppas jag att det inte tar ett år tills vi får tummen ur nästa gång.



Jag säger det ännu en gång: våga skicka det där meddelandet och fråga ut folk på kompisdejt! Hittills har jag träffat Daniela, Corinne och just Sara på det sättet.

Likes

Comments

Bild lånad av @chevellekstroms ​


Igår kväll gick jag på bloggevent vid Wasaborg tillsammans med Daniela och Chevelle. Det bjöds på modeshow, vin och förstås info om Wasaborg och deras verksamhet. Helt okej sätt att liva upp en annars helt vanlig, regnig torsdag!



Idag har jag varit i skolan och börjat jobba lite på ett grupparbete. Möttes av en härlig solnedgång när jag gick ut från Academill där vid fyratiden. Lite deppigt att solen går ner den tiden men orka gnälla om det.



Efter skolan for jag på kaffe med Daniela. Vad ska jag mer säga om det? Det börjar snart låta tjatigt då jag varje gång säger att det är så himla trevligt och roligt, men det är ju det. Ser så fram emot hennes 25-årsfest nästa helg.



Nu sitter jag bara här och lyssnar på musik, doodlar (ursäkta nakenheten lol) och skriver lite –​ egentid när den är som allra bäst. Imorgon blir det högst antagligen utgång här i Vasa, jag är oerhört sugen på att testa nya Roska, det kan vara det bästa krognamnet någonsin. Men nu säger jag godnatt och trevlig helg!

Likes

Comments

I måndags var det Svenska Dagen. Snabbfakta direkt från Wikipedia, varsågoda: "Svenska dagen firas bland finlandssvenskarna den 6 november samtidigt som man i Sverige firar Gustav Adolfsdagen. Dagen instiftades av Svenska folkpartiet och firades första gången år 1908."


Blev bara en aning starstruck igår när Stan Saanila retweetade mitt Svenska Dagen-inlägg – och nu borde jag förstås låtsas som att det regnar, men istället skryter jag om det på bloggen. Jaja. Om ni inte redan hänger på Twitter så tycker jag ni ska börja göra det illa kvickt, det är ett så intressant forum när man väl kommer in i det. Det känns som att man kan säga mer på Twitter, som att det är lite mera anonymt, samtidigt som man lättare får kontakt med typ alla människor i hela världen. Jag brukar hänga med och diskutera allt från Paradise Hotel till politiska debatter, det är verkligen laidasta laitaan. Så in och följ mig här för lösryckta tankar.



"Två språk vid varandra jämte finns, med vördnad vi tillbaka till den femte minns". Haha, alla som inte fattar får googla på 5th of November samt kolla V for Vendetta, så kanske ni hänger med.


Nu hamnade jag på något långt Twitter-sidospår här. Jag tänkte egentligen skriva om Svenska Dagen och den finlandssvenska identiteten. Jag var som sagt i Stockholm i slutet av oktober och när jag och syrran hängde med några svenskar en kväll fick jag lite flashbacks från tiden då jag själv bodde i Sverige. När man presenterar sig som finlandssvensk (eller finländare) i Sverige blir man snabbt placerad i ett fack. Dit tillsammans med Leijonat, sisu, bastu och Koskenkorva. Samt Mark Levengood och Mumin förstås, som svenskarna för övrigt oftast tror att är finnar som lärt sig svenska. Jag och Elvira gick på en fest på lördagen och det tog inte länge förrän Arja Saijonmaas Levande charader spelades ur högtalarna.


Sen umgås jag med mitt finska gäng och då hamnar jag istället i ett det gulblåa facket: Tomas Ledin kräftskivor, midsommarstänger och segelbåtar. Det är inte sällan gänget slänger på Sommaren är kort när jag joinar sällskapet. Jag måste ändå understryka att finnarna, åtminstone här på västkusten, förstås har bättre koll på att vi är finlandssvenskar och inte svenskar. Men ändå, nog blir vi lite Sverige-stämplade, om än på skoj. Lite som att de tror att vi egentligen håller på Sverige i ishockey.


Jag kan skratta åt båda de här sidorna, det att vi är "finnar" och "svenskar" beroende på i vilka sammanhang vi befinner oss. Det är trots allt med en kärleksfull retsamhet vi placeras i dessa fack och därför hakar åtminstone jag gärna på och retar tillbaka. "Passa dig, du vet att jag bär kniv" till svenskarna och: "Det är lugnt, pengar finns" till finnarna. Men när skämten sedan läggs åt sidan är sanningen sist och slutligen den att vi inte riktigt hör hemma i något av facken.


Personligen identifierar jag mig inte riktigt med någon av grupperna. Eller så identifierar jag mig lite med båda. Ändå är vi ju varken finnar eller svenskar, utan skulle väl kunna säga att vi har fått det bästa av två världar. Det är ändå ganska lätt hänt att man får en lätt identitetskris när man under samma veckoslut får både Finlands och Sveriges flagga stämplad i pannan, då man egentligen bara skulle vilja ha den rödgula. Vi är både geografiskt och kulturellt sett precis mitt emellan Finland och Sverige. Behöver vi verkligen grunda ett självständigt Svenskfinland för att folk ska förstå det? Ping bara till alla politiker där ute.


"Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar", sa Adolf Ivar Arwidsson på tidigt 1800-tal. Eller på finska: "Ruotsalaisia emme ole, venäläisiksi emme tahdo tulla, olkaamme siis suomalaisia." Idag skulle jag kanske hellre säga: "svenskar är vi inte, finnar vill vi inte bli – låt oss alltså (för)bli finlandssvenskar."



På tal om svenska, finska, finlandssvenska och språk, så håller jag som bäst på att försöka lära en finne lite svenska. Och det är först nu jag inser hur stora (och hysteriskt roliga) missförstånd vissa ord kan leda till. Ta bara skön, kön, kö(n), sjö(n) som exempel... Om man sen ska börja blanda in de sverigesvenska uttalen är man ju helt körd. Eller skörd?

Likes

Comments

- Inlägget innehåller adlinks -


Det finns få saker som är så snyggt som ett par splitternya vita sneakers va? Om jag får välja tar jag Adidas alla dagar i veckan och jag minns hur glad jag blev när jag hittade modellen Neo Advantage Clean inne på Stadium för ett drygt år sedan. Sedan dess har jag använt skorna i ur och skur verkligen, året runt, och trots det är de i riktigt bra skick ännu.


Här var de helt nya, de är kanske liiite smutsigare i dagsläget...


Nu råkade jag se att de är nedsatta från 65€ till 39,90€Sportamore. Herregud? Jag tror bestämt att jag måste klicka hem ett par, till mig själv eller som present vet jag ännu inte, men det är sällan man hittar äkta Adidas så förmånligt. Ni hittar dem [HÄR].

Likes

Comments

En och en halv vecka har gått sedan jag flyttade bloggen från Sevendays och jag tänkte skriva några tankar och kommentarer om flytten, om den nya bloggen och om den gångna veckan.



Jag har fått några frågor om varför jag lämnade Sevendays. Jag kände faktistk bara att jag ville ha min egen domän nu, att det var dags att stå på egna ben. Inte mer dramatiskt än så. Jag är superglad över att ha bloggat på Sevendays och vet att det är många som har hittat min blogg tack vare det.


Jag är överlag nöjd med den nya designen – jag älskar t.ex. fonten och att bilderna är så stora! Jag skulle ändå vilja att det fanns en högerspalt, utan att det skulle göra bilderna för små... Jobbigt det där. Just nu bestämde jag mig för en kompromiss: liiiite mindre bilder, men ändå en synlig spalt till höger. Ännu håller jag på och fixar lite i arkivet också, men det är väl sist och slutligen inte så många som gräver runt där, eller?


Jag måste fixa en header. Jag har några idéer, men vet inte riktigt hur jag ska förverkliga dem. Det slutar väl med att jag skriver "Karolinas Kaos" med svart text på vit bakgrund och leker att det är p.g.a. less is more och inte lathet.


Till min lycka är den här portalen inte kompatibel med bloggtoppen. Lite kasst tyckte jag först, men sen insåg jag att det egentligen är perfekt. Bloggtoppen buggar ändå massor för typ allihopa och skapar bara en indirekt press vilket jag inte alls vill ha. Så nu vet jag inte om jag är på plats 5 eller 55, vilket ju bara är skönt.


Man måste inte vara inloggad för att kommentera, även om det i kommentarsfältet ser lite ut så. Jag blir själv sjukt störd på den här portalens kommentarsfält. Den ljusgråa texten gör det typ helt omöjligt att se var man ska skriva vad, åtminstone på min skärm. Och av någon anledning får man designa typ allt förutom just kommentarsfältet, snark. Det bådar gott att jag är irriterad redan efter så här kort tid.


Samma sak med gillamarkeringarna... Gillaknappen gäller av någon himla orsak bara för Nouw-användare. Eh, varför det liksom? Som om mina läsare orkar logga in på Nouw bara för att trycka gilla? Gah. En vanlig gillaknapp, tack.


Och ja, jag har skickat feedback. Som fan. Jag tycker nästan synd om de som sitter och tar emot mina mejl, "Åh nej, det är den här jävla Karolina nu igen". Men om man bara håller käft får man ju inte klaga heller, vilket jag ändå känner ett litet behov av att göra.


Summa summarum är jag nöjd med den nya bloggen även om lite finjusteringar ännu ska göras. Det tar säkert en liten stund före allt känns helt hemma, men det känns som att det är på god väg. Eller vad tycker ni?

Likes

Comments

I förra veckan publicerade jag och Daniela varsitt friendship tag-inlägg, alltså ett inlägg där vi svarar på frågor om varandra. Det var sjukt roligt att läsa hennes svar, jag blev riktigt varm i hjärtat där ett par gånger. Kul också att se att vi hade svarat ganska lika, trots att vi inte sett varandras svar på förhand. Här nedanför ser ni ett par av Danielas svar.



Nu är det inte så att Daniela är den enda som har sagt så här, att jag är snällare än man kanske skulle kunna tro haha. Jag vet inte om det är för att jag ibland ryter till i text som folk tror att jag har oerhört mycket skinn på näsan, att jag alltid säger precis som jag tycker, att jag aldrig är rädd för något och att jag, just det, kanske är lite skrämmande. Därför ska jag idag komma med några bekännelser för att ta hål på några av dessa missförstånd.



1. Trots att det jag allra mest gillar att skriva om är just sånt som engagerar (och därmed också ibland upprör) så är jag paradoxalt nog oerhört konflikträdd. Ofta håller jag käften istället för att ta debatten, bara för att jag inte orkar riskera att hamna i gräl. Tro det eller ej!


2. Jag hatar när någon är sur eller arg på mig och vill alltid reda ut allting. Det här går lite hand i hand med punkt ett. Jag undviker ibland hellre att säga ifrån, bara för att jag inte vill göra någon annan på dåligt humör. Ibland har jag också svårt att tro på när någon säger "allt är okej" eller "det är lugnt", jag tänker liksom "nej men så säääger du bara, åååh, snälla var inte arg på mig!". Otroligt energikrävande. Jobbar skithårt med detta. Sist och slutligen går det ju inte att göra alla nöjda, så jag borde sluta bry mig om vad folk tänker. Det är en cool grej att säga, "jag bryr mig fan i vad andra tycker om mig", och till en viss del stämmer det in på mig, men till en viss del inte alls.


3. Jag är snäll. Haha. För snäll ibland. Jag vill genuint bara det bästa för folk runt om mig. Jag blir väldigt sällan arg och jag har en lång stubin, så pass att även när folk har gjort mig illa kan jag låta bli att skälla ut – för att det ju orsakar den andra dålig feelis. Väldigt dumt. Det här leder också till att jag ofta tar på mig skulden för skit som jag inte alls borde be om ursäkt för. Men sen när jag väl blir arg, ja då blir jag riktigt jävla arg.


4. Det stämmer att jag inte är rädd för så mycket saker, förutom just att något skulle hända någon av mina närmsta. Av någon anledning är det speciellt min lillebror jag känner extra mycket moderskänslor för, förmodligen just för att han är min lillebror. Sen är jag nog löjligt rädd för skräckfilmer och mörkret, men så där överlag är jag inte särskilt rädd av mig, nej.


Så att ja, jag har starka åsikter och är rätt så envis (och har ett praktexemplar av ett resting bitch face). Men jag är inte farlig, jag är inte elak och jag går inte runt och skriker ut mina åsikter och tycker att alla med avvikande åsikt är dumma i huvudet. Så bjud ut mig på en kaffe bara så blir vi kompisar vi också.

Likes

Comments