Idag fungerar det hurru, en helt okej dag! Precis lagom med ångest och lagom med kontroll, trots att jag skrev en hemsk tenta idag. Håll alla tummar och tår för att det blir ett G i alla fall.

Jag har gjort en spaning på mig själv, jag ställer inte alls lika höga krav på mig själv längre. Jag äter fortfarande noga (jag har koll på precis allt jag äter) och jag tränar mycket (efter schema) dock har jag slutat slå på mig själv om jag missar ett träningspass eller skriver en dålig tenta. Att ha funnit det lugnet och tryggheten är för mig ovärdeligt och ett måste om jag ska kunna bli kärnfrisk. Vad är det värsta som kan hända? Att jag får göra om tentan bara. Jag tror faktiskt inte att jag kommer hamna där igen, att vara så hård mot mig själv. Det är en lång väg att vandra kvar men nå har jag kommit en bit på vägen och det glädjer mig. Jag tänker att vi generellt behöver bli bättre på att ge oss själva positiv feedback emellanåt. Eller i alla fall inte slå på oss själva så länge det inte blev perfekt. Tänk på hur du skulle behandla din kompis - behandla relationen till dig själv precis så som du skulle göra med din vän. Vi är bara människor och vi gör så gott vi kan tänker jag. Min sambo har infört en pepp stund varje dag. Under några minuter tvingas jag att säga några positiva saker som har hänt under dagen. Jag upplever just nu att det är svårt. Jag kan inte komma på några bra saker istället fokuserar min hjärna på de negativa sakerna. Tex tentan, där hade jag kunnat säga "jag skrev en tenta idag" (det i sig är en bra grej) istället säger jag "jag skrev skitdåligt på tentan idag". Ja du hör ju hur mina tankar går, det mesta är mörkt motigt och svårt, skam den som ger sig jag får försöka i morgon igen! Hur gör du för att peppa dig själv?

Likes

Comments

I går fick jag hem ett paket med ett nytt set från Gain x fitness. Byxorna är så sköna och bh:n sitter som en smäck. Bh:n har vadderade kupor vilket är ett måste för mig. Den ger ett bra stöd samtidigt som den är bekväm.

Ange Jen15 för 15% rabatt på hela din beställning

Likes

Comments

Hej vännen

Idag är det tungt, jag vet inte varför det bara känns så tungt. Jag önskar att jag mer öppet kunde skriva exakt vad det är som fick mig att krascha i denna depression (denna gång), just nu orkar jag inte det men så småningom ska jag även berätta det.

Det jag vill dela med mig av idag är att det inte är lätt att vara oönskad. Det är säkert fler personer som vill ha mig på denna jord än motsatsen men det gör så extremt ont att veta om att det finns människor som önskar en så illa. Bara tanken på det får en att vackla och trilla omkull, falla och framförallt börja tvivla på sig själv.

Jag har i hela mitt liv haft en stark känsla av att jag inte är lika mycket värd som andra människor. Eller känsla, det har varit en sanning för mig, en absolut sanning. Jag har alltid vetat om att min önskan är inte lika mycket värd som din, min smärta har aldrig varit värd lika mycket som din och min sorg har alltid kunna viftats bort eftersom det ”bara” är Jenny. Idag kan jag tänka att det är låg självkänsla och brist på självförtroende, som ung var det bara en sanning. Under så många år visste jag att min kropp och själ vandrar på denna jord under villkor, eller på nåder. Det är inte alls samma självklarhet som att du finns här. Jag har alltid skämts över att jag tar upp en plats på jorden, jag har altid hatat mig själv för att jag är i vägen och förstör för andra.

Det finns vissa minnes fragment från min barndom där jag ursäktar mig själv och min existens, jag minns ett brev jag skrev till min mamma där jag bad om ursäkt att jag fanns, förstörde och var i vägen. Jag var 8 år då. Jag minns även en gång när några kompisar skulle ut och festa på krogen när vi var 18 år, tyvärr hade jag en förkärlek till att supa ner mig, antagligen får att inte behöva känna för en stund. Detta resulterade i att jag inte fick komma in (så klart) alla travar in och utan att ens tänka tanke på att stanna med mig. Jag säger att jag inte vet vad jag ska göra.. men de är redan inne på klubben och skiter i vad som händer med mig. Det kanske låter konstigt men jag hittade inte hem. I stan på småtimmarna, 18 år och ensam är inte direkt drömläget, rädd och ensam vandrade jag omkring länge innan jag tillslut hittade en nattbuss som tog mig hem. Det jag minns starkast från detta är att jag aldrig ens var arg, inte ens lite upprörd för det är så det är med mig.

Om det är en sanning eller en självuppfyllande profetia vet jag inte, kanske en mix av båda?

Jag har fått höra är att jag är självcentrerad och självupptagen vilket är det absolut värsta en kan säga till mig, jag vill ju bara försvinna för att sluta vara i vägen för alla och det blev på något vis bekräftelsen för mig. Hur jag än gör så lyckas jag provocera någon, min blotta existens verkar irritera.

Jag vet att hatet inte skall vinna och jag vet att kärleken är större - rent intellektuellt men det är svårt att känna det. Jag kan förstå det, annat är det att genuint känna det. Jag vet massor med saker, jag känner dem inte. Det jag både vet och känner är att bloggen är en bra kanal för mig att läka och att du som läser finns, läser och kommenterar, kärlek till er alla!

Glöm inte att följa mig på instagram: Karnfrisk_

Likes

Comments

Fredag du är välkommen!

Jag trycker på snooze knappen och somnar om. Vaknar med ett ryck nästa gång larmet går, trycker återigen på snooze. När min sambo kommer in och säger ”ni ska gå om 15 minuter” så hoppar jag ur sängen och klär på mig snabbt som #*!, borstar tänderna och slänger ryggan på axeln och ut far vi (Jag hade en klasskompis som övernattade hos mig).

Vi travar i väg mot pendeltåget, hungriga eftersom vi sket i frukosten - vi skulle nämligen äta ”fattig frukost” i skolan som kåren anordnar, ute i god tid för inte behöva stressa.

Väl på pendeltåget hör vi personalen ropar ut att det är rökutveckling på t-centralen, på vilket vi förstår att det kommer ta timmar innan trafiken är i rullning igen. Ut från pendeln, mot bussen som skall ta oss till en närliggande tunnelbana i stället.

Fram kommer vi 10 minuter försent - på fastande mage, stress hormoner upp till öronen och andan i halsen. Innan vi knappt hunnit hämta andan så var det vår tur - vår tur att hålla presentationen av våra projektarbete som vi ägnat de senaste veckorna åt. Hafsligt, stressat och rörigt tar vi oss igenom presentationen och just när vi är klara så inser vi att det är fel power point som vi har använt.

Vi hade planerat att gå upp tidigt, åka tidigt, äta god ”fredags frukost” och leverera en kick-ass presentation. Det som hände var ju exakt motsatsen.

Med den starten på dagen vet jag inte om det egentligen är lönt att fortsätta, kanske bara skulle lägga mig ner och dra täcket över huvudet? Vissa dagar är ju så där, det är igen idé att försöka.

Hur som haver, jag tog mig till gymmet för lite ”marklyfts-fest”. Jag fick upp 90 kilo och ut fick jag en massa ångest. Upp med vikterna och ut med ångesten!

 

 

 

Glöm inte att följa mig på instagram: Karnfrisk_

Likes

Comments

Det finns ett citat Jag fullkomligt älskar det citatet för det säger så mycket. Jag tänker att kunskap är som en liten boll, ytan är kunskapen som möter världen. Desto större bollen blir, desto mer yta som skall möta världen som står med okunskap. Den stora bollen har med andra ord mer yta som möter  okunskapen.

Jag tänker på de där personerna en har träffat genom livet, de som tror att dem vet precis allt och vägrar ändra sig. Du vet en sån där typ som ser allt svart eller vitt helt utan gråskala. De personerna har förmodligen en väldigt liten kunskapsboll eftersom att denna inte har förstått hur mycket den inte förstår ännu. Med kunskap kommer också ödmjukhet tänker jag därför. Så nästa gång du stöter på en riktigt sån besserwisser kan du tänka på att hen har en väldigt liten boll och nöjd bara gå därifrån :) Jag vet inte vad jag vill säga med detta mer än att det är ett otroligt bra citat som säger så otroligt mycket.

Dagen har varit en kamp, jag vet inte varför men det känns som att jag har (på tal om ämnet) en ångest-boll i magen. Den ligger där och sipprar ut ovanligt mycket ångest och i bland kommer det attacker då det blir värre. Imorse hade jag så ont/ångest att jag blev kallsvettig, yr och var tvungen att lägga mig ner i soffan och hyper ventilera lite. Jag vet inte om det är min chrons som spökar eller om det är en ångest-boll som ligger i magen. Kanske är det en kombination av båda eller så gör bollen att chronsen ballar ur… eller tvärtom? Kanske är så att tarmen är inflammerad och i sin tur ger ångest. Det är trots allt så att den största  sertralin produktionen sitter i mag- och tarmkanalen har jag läst i ”charmen med tarmen” (en jätte bra bok om allt som händer i magen). Det är därför väldigt vanligt att individer med magproblem också upplever deppighet i olika grader. Tänk hurru, kroppen vilken grej va. Magisk maskin som bara fungerar (ja typ i alla fall) så där per automatik.

Som tur var blev jag i väg släpas till ytterligare ett crossfit pass och som tur var mådde jag bättre efteråt. Som jag alltid gör efter att jag har tränat, men om det kommer bli en äkta crossfittér av mig vet jag inte riktigt :)

God natt min skatt!

   

Glöm inte att följa mig på instagram: Karnfrisk_

Likes

Comments

Jag har en stadig bunt läsare som återkommer hit ofta, tack snälla för att just du läser det betyder massor för mig. Som nybliven 30 åring har jag inte bara ålders kris, jag har även en "väsk-kris" och en "vem-är-jag-som-bloggare-kris". Jag behöver därför DIN hjälp, vad vill du läsa om på bloggen? vad undrar du om mig? vill du ha fler bilder? fler recept? peppra mig med tankar nedan i kommentarsfältet!

puss på dig!

Likes

Comments

Jag hör väckarklockan ringa på morgonen men allt jag kan förmå mig att göra är att trycka på snooze för att vakna med ett ryck 7 minuter senare och åter igen trycka på den berömda snooze knappen igen. Efter mycket om och men släpar jag mig ur sängen och yr stapplar jag mig in i garderoben. Samma visa varje dag. Under dagen är jag så trött att det känns som att jag ska svimma eller bryta i hop i gråt. Jag fortsätter vara trött hela dagen, allt är en kamp. Att åka tunnelbana är en kamp, att vistas bland folk är en kamp, att träna är en kamp, att vara i skolan är en kamp och att vara vaken är en kamp. När kvällen kommer längtar jag efter att kasta mig i sängen och väl där så blir jag klarvaken. Kan inte sova, ligger och vänder och vrider på mig ända in på småtimmarna. När väckarklockan ringer är jag som sagt jätte trött, där är den onda spiralen i rullning.

I går tog jag mod till mig och bad om hjälp, jag mår inte bra (ingen nyhet kanske). Jag börjar nå en kulmen när jag snart inte orkar mer igen. Jag ringde läkaren och fick en tid redan dagen därpå, alltså i dag. Läkaren sa att min medicin absolut skall tas på morgonen eftersom en kan bli pigg av den. Jag fick tydliga instruktioner på sjukhuset att äta den medicinen på kvällen, inte undra på att det är svårt att somna tänker jag. Nu skall jag ta den medicinen på morgonen och även dubbla dosen för att se om jag mår mindre dåligt då. Det är en antidepressiv medicin (snri) som skall dubblas, övriga stämningsstabiliserande, chrons medicinerna och sömntabletterna skall fortsätta som vanligt.

På tal om chrons, min mage har varit sämre ett tag vilket också går att koppla tröttheten till. Jag är bokstavligt talat livrädd för att jag håller på att få ett skov nu, det har jag verkligen inte själsligt utrymme för eller tid med. Jag kämpar enormt för att orka med att vara människa och samtidigt ta mig igenom plugget trots att jag mår som jag gör. JAG HAR INTE TID FÖR ETT SKOV NU! Egentligen har en väll aldrig tid att vara sjuk och sjukdommar kommer ju aldrig lägligt såklart, dock känns det som att jag har nog att kämpa med ändå just nu. Eller just nu? Det har varit länge nu som min bägare är full.

Just nu läser vi folkhälsa i skolan och i går pratade vi om den där berömda bägaren som jag har skrivit om förut. Min bägare är så jävla full att det räcker med den minsta lilla regndroppe för att det ska svämma över. Det är som att det är så kraftig ytspänning innan det svämmar över att det liksom ryms en massa extra vätska under ytspänningen. När regndroppen träffa ytspänningen forsar det litervis med vätska över kanten, det ser ut som att det aldrig ska sluta rinna vatten och när det väl avtar så är bägaren ändå full. Kommer det en ny liten vindpust eller droppe så väller det lixom över igen på direkten. Min bägare är fylld med trauman, sjukdom, övergrepp, stress och oro som alltid kommer ligga i botten och det lilla utrymme som jag kan påverka i toppen är så liten att en ynka förkylning fäller mig totalt. Jag hoppas att terapin (som jag har fått godkänd att gå i, hurra) kommer hjälpa mig att luckra upp i alla fall lite av det trauman som grott där i botten så länge. Att allt ska försvinna är nog naivt att tro dock kanske lite kan mjukas upp och en liten del spolas med ut bägaren vid nästa översvämning?

Vad tror du? Vad har du fyllt din bägare med?

Glöm inte att följa mig på instagram: Karnfrisk_

Likes

Comments

I fredags fick jag ett mail från nyheter24, de ville att jag skulle dela med mig av historien gällande misshandeln. De hade hittat min blogg och inlägget om just misshandeln.



Ingen blev gladare än jag eftersom det är så viktigt för mig att prata om det. Jag vill att det inte skall vara skambelagt att prata om kvinnomisshandel, jag vill minska stigmat kring ämnet och jag vill att de kvinnor som idag sitter i den situationen kan känna att de inte är ensamma. Läs, dela och like:a!

 

Artikeln hittar ni här:  https://nyheter24.se/debatt/893660-pojkvan-svartsjuka-misshandelhttps://nyheter24.se/debatt/893660-pojkvan-svartsjuka-misshandel

Tack fina du för att du är en del av min resa!

Likes

Comments

Jag är så trött, alltså helt galet trött. jag har hållit igång hela veckan utan att vila upp mig ordentligt, nu kommer den själsliga bakfyllan. Bakfyllan som stänger ner alla systemen i kroppen och vill få mig att sova. Jag vill bara sova - ingenting annat. Vad ska en göra när tröttheten slår på så här?

Idag ska jag i alla fall ta mig i väg på ett möte. Det är en grupp med människor som har vuxit upp under dysfunktionella förhållanden som ses och samtalar. Mycket mer än så vet jag inte ännu, dock känner jag mig rädd, orolig och nyfiken inför detta möte. Tidigare i bloggen har jag skrivit om att jag söker den sista pusselbiten och jag kan nu lite låta bli att hoppas att detta kanske är en bit. Det kanske är naivt att tro att detta skulle vara den sista biten som får hela puzzlet på plats, jag hoppas ändå att en liten bit faller på sin plats.

Förutom detta möta så skall jag handla och laga matlådor för kommande vecka. Under veckan som gick så var det lite dåligt med matlådorna och jag det resulterar i att jag inte äter alls i stället. Det tåls dock att diskuteras, jag har pga dessa mediciner gått upp 8 kg, om det är medicinerna som gör det rent kemiskt, om det är vätska eller om medicinen gör att jag äter mer - vet jag faktiskt inte dock kvarstår fakta. Om jag väger 8 kilo mer än för några veckor sedan spelar ju verkligen ingen roll men jag gjorde misstaget att gå upp på vågen (efter att en läkare frågat om jag gått upp i vikt!!) och där var faktan + 8 kg. Jag är starkare, jag mår bättre (läs mindre dåligt) och jag är lite mindre stressad över vad jag äter, ändå så blir det en panik inom mig. Samhället har lärt mig att smal är bra, smal är snygg och smal är hälsosam. Efter ett år på hälsopedagog programmet på gymnastik och idrottshögskolan så VET jag att det inte är den enda raka sanningen, jag skulle aldrig råda en klient till att bry sig om siffror på en våg, BAM så är jag där själv.

Min sambo sa (lite skämtsamt) ”Hellre tjock och glad än än smal och ledsen”, vilket han givetvis har helt rätt i. Summa sumarum är att jag ska laga mina matlådor så att mitt huvud kan koppla av under veckan, jag får i mig allt jag behöver och jag spar tid som jag kan lägga på plugg/träning.  

Under dagen kommer det att dyka upp något väldigt spännande på mina sociala medier så håll utkik!!

Idag blev det ett lite ”hattigt” inlägg med brist på en röd tråd och så blir det i bland, speciellt sånna här dagar när en är lite extra orolig!

Tack för att just DU finns!

Likes

Comments

Hej kompis

Idag är jag sjukt nöjd, jag tog inte bara ett, utan tre personbästa idag. Jag vet att det är ointressant med detaljer men summa sumarum så drog jag upp 105 kg i sumpmark. Mitt tidigare personbästa är 100 kg och det med galet kass hållning så jag är glad och nöjd, nästan så att ångesten kvävs av tillfredsställelsen, bara nästan.

Det är många som har frågat vad som händer med katterna. Vi har en katt som heter katten och en till som heter kompis. Jag la ut på Facebook för några dagar sedan om det är någon som känner sig manad för att ta hand om dem. Det är så att katterna är under stimulerade och har börjat bete sig därefter, sladdar bits av, blommor välts, blommor äts upp osv. De älskar varandra mer än själva livet så vi kommer inte dela på dem (även om det är den ena av dem som har större problem än den andra - utan att nämna några namn). Missarna ska få flytta till min kusin där de kommer få gå ut och jag kan bara tänka mig hur glada dem kommer bli av lite frihet.

Jag är så klart helt förkrossad, jag förstår att detta är bäst för dem (och mina blommor). Det är ett extremt svårt beslut att fatta men nu när det är helt bestämt så är jag något lättad. Jag vet att de kommer få det bättre i sitt nya hem och det känns bra!

Har du varit tvungen att ta ett jobbigt beslut? Hur hanterade du det? Jag behöver alla råd jag kan få just nu (plus 30 års krisen som är ett faktum).

Ha en fin fredag vännen!

Likes

Comments