.......Jo lite så känns det faktiskt.

Jag var så tacksam o glad för att få svar på alla frågor om mitt liv. Varför jag alltid hamnade i konflikt med andra människor, eller ska vi säga alla människor. Varför jag alltid fått höra att jag tycker fel o ja tänker fel........"som om dom som sagt det har en jävla aning om hur jag tänker"........

Har alltid varit udda. Redan som barn så lärde jag mig ganska så snabbt att "vara andra till lags", o det mest för att jag avskydde konflikter, bråk o när andra skrek åt mig...
Eller när dom idiotförklarade mig eller bara ignorerade mig i största allmänhet med en axelryckning o himlande med ögonen samt en suck.

Eftersom jag är en person som har ett stort sinne för detaljer o lägger det mesta av dom på minnet så har jag blivit en nål i ögat på dom flesta i min omgivning.

Efter jag fick min diagnos så har jag läst o läst i princip allt som kommit i min väg vad anbelangar Asperger. Först om kriterierna, o om Asperger i allmänt.
Men jag fann aldrig riktigt mig själv i det jag läste, fick aldrig någon Aha-upplevelse. Men sedan fördjupade jag mig mer i hur just kvinnlig Asperger fungerar, o då kom det. Den där känslan av att känna igen sig, att landa i ämnet. Underbar känsla, tråkigt bara att det verkar bara vara jag som känner så.......

Jag har i princip varje dag i mitt liv haft ångest eller i varje fall oroskänsla i maggropen. Varje dag, (tänk då på att jag är 51 nu!)....
Livet har varit svårt för mig, av en eller annan anledning. Mycket då p g a alla dessa konflikter som kom av att jag inte förstod andra människor, eller att jag inte blivit förstådd.

Eftersom jag (som jag skrev tidigare) lärde mig supersnabbt att bli en "kuvad ja-sägare" så har ju detta efter diagnosen blivit ett problem.

Allt jag eller ska nog säga allt alla andra trodde jag var är tyvärr falskt. Jag bar på åsikter som var starka, jag tyckte saker som jag aldrig sa. Jag gillade vissa saker bara för att slippa diskussionerna, (för dom skulle jag inte klara av).
Detta har blivit ett extremt stort problem för mig nu - efter diagnosen!

Vissa i min närhet klarar inte av att jag har börjat "komma ur mitt skal". Vilket är helt förståeligt, men det känns som om hela mitt nuvarande liv bygger på "mitt gamla jag" o det är ju fruktansvärt.
Jag är själv oerhört vilsen i själen o i huvudet just nu. Så mycket som jag har förstått att jag inte behöver längre, jag menar, jag måste inte tycka som andra. Jag har oxå rätt att ha en egen åsikt, jag ska inte behöva kuva mig, hålla käften o tiga.

Kommer jag hitta det jag så länge sökt??

Jag kommer att behöva lära känna mig själv på nytt. Vem är jag? O vad vill jag? För just nu så är allt helt galet, samtidigt som det är pirrigt, o nytt..... Men frågan återstår!

Kommer jag att klara av att hitta mig själv?


Stå emot? Vara stark?

Jag som varit fegast i världen i mer än 40 år. En evighet kan tyckas, men jag fick aldrig hjälp att förstå! Fick bara lära mig att jag var besvärlig, jobbig, stökig, pratade för mycket o fattade trögt.

Tänk er själva att leva med detta ringande i öronen i så många år, o sedan få svaren o inte kunna använda dom. Som om du inte var värdig. Oerhört förvirrande o stundtals elakt, o en smula sorgligt....

Det kanske är dax att hitta nya vägar, nu när jag kan få hjälp. Det känns hoppfullt att det finns någonting som jag kan luta mig emot. Veta att det finns människor där ute som är villiga att ge mig både tid o hjälp!

För tid är något jag behöver. För allt tar lång tid för mig just nu. Kan vara för att jag har bestämt mig för att vara den jag är, o inte någon som andra vill att jag ska vara. Stressen tar då över o jag blir sjuk, vilket är ohållbart det vet jag nu.

Så jag citerar Kurt Cobain:

"Jag blir hellre hatad för den jag verkligen är, än älskad för nått jag inte är"

Så ni därute som känner er berörda, antingen så får jag vara den jag är o ni respekterar min förändring.

Annars så får ni hitta någon annan, för jag är naturlig. O med det menar jag att jag inte medicinerar mig till det, inte heller tar alkohol, piller eller knark.

Min hjärna är det den är utan krusiduller o hjälpmedel o det är jag stolt över. Livet är tillräckligt!





Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Idag hade jag tid för att träffa biståndshandläggaren för första gången. Jag hade med min kontakt från psyk, hon är bäst i världen men egentligen inte min.
Jag har henne bara tills allt är löst, o det är hon som skall hjälpa mig att sålla o hitta rätt i djungeln av myndigheter. Så tacksam för detta.

Vad som hände innan......

Vaknade klockan sex prick, av att min hund behövde kräkas. Det är bara att kasta sig i kläderna o öppna balkongdörren o släppa ut han (så gör jag alltid för då hinner jag klä mig ordentligt så att vi efteråt går ut o går en promenad o sedan dricker vatten m m...). Men det har ljusnat ute nu, o bilarna kör fort, det var frost o hela läget blev kaos. Min älskade hund fick ett ganska läskigt EP-anfall, ville inte att han skulle ligga där ute i allt oljud o kyla o ljus. Min man väcktes o vi fick tillsammans hjälpa honom in. Jag fick ge honom en filt o drog för överallt (har lärt mig proceduren för det är inte första gången, o ja han har medicin o är utredd).
Detta skrämde upp mig rejält då han ändå är snart 11 år. Samtidigt som det ruckade hela min morgon ur sin bana, eller rättare sagt mina rutiner som jag har så stort behov av drogs undan som en matta under mina fötter.
Ingenting blev som det skulle efter det. Med enbart hunden i tanken så skulle jag fixa frukost, klä på mig, komma ihåg vad jag skulle säga, komma ihåg vart vi skulle vara osv....det enda jag ville var att sova. Jag blir så överhettad av sådana här situationer så det är inte sant, o jag tappar minne o fokus.

Nåväl,.....det var bara att försöka samla ihop mig o göra det jag brukar fast ingenting var som det "brukade vara".

Men jag hamnade i bilen o jag körde rätt o jag träffade rätt person utanför dit vi skulle.....



Under....

Väl inne så blev jag lite lugnare, psykkontakten är fantastisk o mycket duktig så henne har jag förtroende för, o hon vi träffade var trevlig o hon ville väl.
Det kändes som om allt kommer att lösa sig, o jag får som det verkar den hjälp jag behöver. Men jag kommer att få hjälp att komma dit. I nuläget så är det inte aktuellt med hjälp i hemmet, men det finns annat som jag nog kommer att få hjälp med för att underlätta min dagssituation.

Ett exempel är godman, o då enbart för att reda ut det här med myndighetskontakter o papper som hör till, för det är så krävande o tröttande. Resten har jag god koll på själv (är pedant). Men det jag mest behöver rätt akut är ledsagare, via LSS. Där känner jag att det finns mycket hjälp som skulle underlätta min vardag betydligt.
Följa med på läkarbesök, myndighetsmöten, handla o finnas till hands, o dom där lite större projekten som jag inte orkar att vara själv med.

Det fanns lite att reda i o olika instanser som har olika hjälp, men jag orkar inte sätta mig in i det mer djupgående utan där behöver jag min hjälp från psyk. Är såå tacksam för denna hjälp just nu. Har aldrig någonsin haft denna hjälp innan.

I slutet av mötet så var jag helt off, min hjärna dog någonstans sådär efter 45 minuter. Eran var det mest för att jag ville o att jag är upplärd att vara trevlig o uthållig (ja, alla vanliga människor orkar ju...).

Vi tackade för oss o jag åkte hem till min hund.


& efter mötet.....

Hemma igen efter att kämpat så in i helvete - rent ut sagt (Klappar mig på axeln). Glad o lite väl uppspelt hund tog emot, dom ville ha full uppmärksamhet o mat i massor.... han fick det. Själv så var jag så slut så jag glömde bort att äta - igen. Jag drack lite grönsakssmoothie o ett kex. Höll på att somna hela tiden jag åt.
Hund ville ut på promenad, matte ville sova (vilket tror ni det blev???), ja självklart promenad. Proppar instuckna i öronen, ut o gå på sömndruckna ben.

Väl inne igen så var jag för stressad för att somna, så jag vankade mest runt, pillade lite här o där. Sydde lite, städade slasken, o tillslut åt jag mat.

Men just nu när jag sitter här o skriver detta inlägg så undrar jag verkligen hur orkar alla vanliga människor sina dagar. Jag är helt slut, o då menar jag, "jag-vill-bara-gråta-eller-dö-slut".....

Jag har alltså aktivt "arbetat" 1 timme, sedan "bara" varit med om livet!!!!! Vilket gör att jag blir totalt slut, min bana runt jorden har typ fått en spark o är påväg rakt in i solen. För att där brinna upp o sluta existera..

Så för att jag skall spinna som en katt o le som Ferdinand så behöver jag oerhört mycket av det där som man kallar "klaffa".
Det finns inget utrymme för varken konflikter, oväntade händelser eller ruckade rutiner.

DET SKA BARA VARA SOM DET ALLTID HAR VARIT!!!!!! & hör sen!

Så fast det är underbart väder ute, riktigt vår-varmt o solsken. Så vet jag att denna dag är i princip över för min del.
Det blir soffan, ryggläge o serier som gäller. Fast det hade varit så mycket mysigare med fikakorg, ett skogsbesök o en studsig hund....







Likes

Comments

Matlagning & bakning är som ett moment 22 för mig!!

Vi måste alla äta, annars dör vi. Men det stod ingenstans att man måste tillverka det själv!!!!! Hjälp, skrik o panik!!!!

- Jag kan inte läsa mellan raderna ju?!

Nåväl, intag av föda kräver att man orkar tillaga den, vilket jag oftast inte gör. Det har tyvärr gjort att jag fått i mig alldeles fel mat o som dessutom är bristfällig vad anbelangar näring.
Som i sin tur har lett till att jag mår inget vidare, som gör att mina sjukdomar får fäste o mina inflammationer blossar upp o aldrig vill ge sig.

Men nu tror jag att jag har hittat lösningen på det problemet!!! Jag får numera i mig massor av näring, håller mig mätt läääänge o jag mår så mycket bättre. Dessutom det bästa av allt, jag slipper "laga" mat.
Nja inte helt, men alla dessa jobbiga moment som att läsa en massa recept, måttsatser hit o dit, hålla koll på ugnen, se till så det inte kokar över osv osv.... det är minimerat med den nya kosten. O det är så roligt med grönsaker, frukt o bär som är snälla o långa i sina kolhydrater...

-varför har jag inte tänkt på detta förut?!?! Fast det har jag, men tydligen inte varit mogen för det innan nu. Jag t o m trycker ner det jag vill ha - o sedan värmer jag det till soppa kyliga dagar. Lite frökex till det o vips så har jag en underbar lunch på en kvart. Sprängfylld av näring o mättnad.

Har mer eller mindre helt tagit bort vissa delar från min tidigare kost:

Raffinerat & Processat
Varmpressade oljor
Socker
Gluten
Ris
Pasta ( äter enbart pasta gjort på bönor, eller linser)
Potatis
Vissa rotfrukter (dom med mycket socker i)
Mejeriprodukter
Ost
Nästan allt kött ( äter enbart magert kött, max två ggr/ vecka o väldigt lite)

**( kan vara något mer, men kommer inte på det nu)

Dessa produkter är inte bra för mig o min tarmflora. Utesluter så långt det bara går mat som är inflammationshöjande!


Äter väldigt mycket av dessa råvaror / dag:
🦋
Morötter 🦋
Grönkål
Groddar
Fröer 🦋
Nötter
Havre
Gurkmeja
Ingefära 🦋
Hallon
Jordgubbar
Avokado
Dom flesta grönsaker....o bär, vissa frukter (dom med minst socker i)
Linfröolja
Olivolja
Kokosolja

Massa smoothies, shots, grönsaks o frukt o bör joser, o en massa annat underbart från växtriket. Håller på o lär mig o skall väl utveckla mitt ätande o näringsintagande mer o mer. Har faktiskt börjat baka lite raw, o enkla godis o kakor utan socker o med enbart nyttiga ingredienser... det känns bra o är kul.

Detta är fortfarande nytt för mig o jag har lång väg att gå, men det känns kul att jag troligtvis har hittat en väg till till en lugnare mage.

För jag behöver verkligen inte mer ångest i mitt liv o ingen mer stress heller för den delen...... 🦋


Likes

Comments

Alla moment tröttar ut o skapar stress för oss med autismdiagnoser!

Ju fler moment i det man gör desto sämre.
Så att leta efter sätt att minska momenten är o förblir ett evigt tråcklande o funderande (vilket i sig oxå kan trötta).

Låt mig ta några exempel:

1) Slitna kläder! För mig är det alltid skönast med kläder som inte sitter åt, är lite trasiga o gärna lite fläckar som inte går bort i tvätten. Gärna urtvättade o lite förstora.
Varför?
Jo för att då behöver jag inte bry mig om jag spiller, sitter i katt eller hundhår o jag kan sitta hur jag vill utan att behöva knäppa upp knappar. Jag känner mig fri, helt enkelt.
O det gör ju att det blir mindre saker att hålla reda på - alltså färre moment. Som leder till mindre stress.

2) Att ha rutiner som håller. För mig är det lite A o O att ha hållbara rutiner som löper hela tiden, dag efter dag.
Morgonrutiner med allt från kläder som är förberedda till att frukosten är välplanerad så jag bara behöver ta fram råvaror o tillverka, sedan sätta mig där jag alltid sitter o äta i lugn o ro, det tar ca en timma.

Så rullar det på under dagen, med olika små rutiner som jag har skapat för att få färre moment som stressar.
Det funkar dom flesta dagar, nu bättre än innan.
För innan var jag tvungen att arbeta o då kunde jag inte bestämma mina dagar utan det var andra som hela tiden gjorde att jag förblev toppstressad genom deras krav. Plus att eftersom jag inte förstår de spelregler som de vanliga människorna har skrivit så är ju det mesta emot mitt sätt att leva.

Men nu är jag hemma sedan ett bra tag, efter att jag fick ett kraftigt utmattningssyndrom som följd av alla år av ångest o stress som jag inte längre orkade hantera, så fungerar det sakta men säkert lite bättre i stort. Det finns självklart detaljer, händelser o människor som stör o ruckar min trygghet. Som leder till stress o att mina rutiner på ett eller annat sätt måste skjutas på eller t o m ibland inte alls får plats.
Då är det illa kan jag säga. För då tar det oftast flera dagar innan allt är tillbaka till mitt lugna, trygga o momentsäkra liv igen.

Så som ni förstår så tar det tid att få till det så att hjärnan får den ro den behöver. Alla människor behöver kontinuitet i tillvaron, men vi med autism har inte funktionen att stänga av det som stressar. Vi har oftast inte heller förmågan att släppa när det blir för mycket. Det kan t o m vara så att vi inte ens märker det förrän det är försent o skadan redan är skedd.

Så om ni ser någon som går omkring i mössa, solglasögon o mjukiskläder som är lite sjabbiga, så döm inte! Det kan vara en person med autismdiagnos som bara inte orkar med fler moment.....

Likes

Comments

Men det är det för lite av!

Idag är ingen bra dag alls. Alla ljud är FÖRSTÄRKTA, o min irritations o stressnivå är på topp. Jag t o m skakar i hela kroppen av inre stress.

Mitt läkarintyg blev förlängt den 27/2 o dagarna innan, närmare bestämt den 20/2 så var jag på psyk o träffade en läkare som skrev ett läkarutlåtande som jag skall använda för att ansöka om hel sjukpension. Försäkringskassan har inte godkänt mitt läkarintyg o dom har inte lagt in att jag kommer att få några pengar den sista mars. Hon vet att jag har Asperger, o hon vet att jag behöver rutiner för att fungera. Ändå så ringer hon mig på tider som inte är bokade, hon hör inte av sig när hon ska o hon går inte att få tag på heller.

Jag har ett helt helvete att få till ett samtal med någon, så när dom inte är där eller inte säger när dom skall ringa utan bara att dom skall ringa, så rasar hela min värld. Jag blir oerhört stressad o min hjärna blir tom. Jag blir förlamad i tanken helt enkelt.......
Så just nu så har jag katastroftänk o spelar upp scenarier i huvudet om huruvida min ekonomi kommer att gå åt helvete. Att jag troligtvis kommer att skälla ut henne inför noter bara för att jag är så stressad o inte klarar ut situationen.


Behovet av en stödperson växer....

Ja, jag hade verkligen behövt en stödperson i sådana här lägen. Någon som tog hand om detta åt mig. Tryckte på, förklarade varför det är så viktigt för mig att dom lyssnar osv... Detta är mitt liv, jag har inget annat liv. Jag kan inte bara skita i det o rycka på axlarna. För jag vet inte hur man gör det? Eller "rycka upp mig" som så många människor är så jävla snabba att ta till, en fras som faktiskt knäcker mig något oerhört.
Jag är ensam, liten o livrädd för världen utanför min egen bubbla. Så jag kan bara sitta här o gissa när hon behagar att höra av sig. Sitta här stel som en pinne o praktiskt taget inte orka någonting alls. Troligtvis kommer jag att somna för det brukar jag göra när hjärnan blir överhettad av stress. Så alla planer jag hade för denna dagen är helt förstörda för att en människa inte visar mig den respekt som jag behöver för att orka.

Såhär är det i mitt liv, jag är helt beroende av hur andra människor behandlar mig för att jag skall orka med tillvaron o för att den inte skall bli helt förstörd.
Inte konstigt att vi med autismspektrumdiagnos hellre stannar inne, tittar ner i backen när vi möter någon, inte kommenterar status på sociala medel eller går ut o handlar, går på bio eller bara umgås på ett kafé.

Det går ett tag i början av livet, men efter år av missförstånd, brist på repekt trots att man berättar o kraschande möten med vanliga människor så skiter man i alltihopa. Man bygger upp ett skydd, en bubbla som skyddar. För enda sättet för mig att skydda mig är just att inte vara med andra människor. Jag kan ju inte spelreglerna o manualen är på ett språk jag inte förstår, så jag får improvisera på mitt eget vis o har märkt att skadan blir mindre om jag håller mig undan.

Jag hade gärna fikat, åkt iväg någonstans (har inte varit på semester på 17 år), eller bara strosat omkring i affärer. Men jag blir så stressad av alla människor o så rädd för att någon skall börja prata med mig så jag stannar hellre inne.

För ensam o allena så kan ingen skada mig. Så ring någon gång så jag kan fortsätta med mitt liv. För den respekten är ni faktiskt skyldiga mig......

Likes

Comments

Skapandets kraft!

Ja verkligen! Denna superkraft som många av oss inom autismspektrat har. Vi är oftast " nördigt specialiserade" en eller några saker, som i sin tur blir vårt intresse. O detta tar upp en stor del av våran tid.
Har funderat på vad det är som gör att vi fastnar så lätt i vårt intresse om det är just för att våra hjärnor arbetar på ett annat sätt än vanliga människor.
Intressant o fascinerande tanke det där med hjärnans funktioner, men det skall vi inte gå in på nu... haha... utan jag vill prata om fascinationen för "våra" intressen. Vilka är era boosters?

Vad är det som får er att gå igång o som gör att ni formligen går helt upp i er själva o verkligen blir diagnosen???

För min del är det skapandet.
Att få hem en bok angående favoritintresset o glutta lite i den för att sedan riktigt känna hur hjärnan börjar rotera o vibrera av kreativ kraft. Min hjärna drar igång som ett lokomotiv o går bara snabbare o snabbare..... den letar o finner lösningar på problem, utvecklar nya sätt att arbeta smidigare. Jag kan se i 3D, jag vänder o byter o färglägger som i ett väl utvecklat dataprogram. Tar bort o lägger till, vilket gör att jag inte orkar så länge. Jag blir extremt hjärntrött - men jag har väldigt roligt o jag uträttar faktiskt en hel del även om det är på ganska kort tid.

Jag är så nördig så jag kan inte se ett problem utan att jag vill försöka lösa det. Spelar ingen roll vart jag är, ute eller inne. Hemma hos någon annan eller åker förbi. Alla lösningar är kanske inte designsnygga - men dom är funktionella för stunden. Vilket räcker för mig.

Här nedan ser ni en tavla som jag gjorde för många år sedan. Själva kroppen på ängeln (Rymdskeppet) om jag kallar hen var ofärdig tills i morse. Jag skulle hämta något ur en låda o fick plötsligt en bild på hur det skall se ut. Sagt o gjort, ner i källaren o hämta det jag behövde o så satte jag igång. Har lite små detaljer o finjusteringar kvar men som sagt - orken tog slut. Men jag avslutar nästan alltid mina projekt, problemet är att jag har så många på gång samtidigt.
Hela världen är ju full av ofärdiga o dåligt gjorda saker eller projekt som bara väntar på att få bli hela!

För mig finns inget vackrare än en fulländad uppgift!!

Hej då & Vinke-vink

👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼

O ja, jag samlar även på skrot, rostiga små ting o sådant som man säkert har nytta av någongång. Även på vackra stenar som är runda på ett speciellt sätt.

Likes

Comments

Bra dagar är guld värda!

Det finns verkligen dagar som jag känner att världen ler emot mig. Då jag känner att jag är jag o det är helt rätt. Då solen lyser klart o värmen i min själ får mig att sprudla av lycka.
Just då, dessa dagar så är jag ett med universum. Jag orkar mer, jag är utvilad o lugn. O min hjärna är stilla..... dessa dagar går jag mest omkring o myser. Jag är mer påhittig, löser mer problem, jag ringer samtal som jag vet är stressframkallande men jag känner ändå att jag troligtvis kommer att få det att fungera.

Vad jag måste lära mig om dessa dagar är dock att jag oftast gör o vill för mycket. Jag visar mer av mig än jag egentligen klara av.
Oftast blir det bakslag efteråt, men inte alltid o det blir bättre. Nu när jag vet att jag har Asperger o oxå vet att det innebär vissa risker för mig i mitt sätt att vara så tänker jag efter före o vilar mer. Men framförallt så har jag lärt mig att njuta av det lilla.
Det där som dom flesta bara rycker på axlarna åt, o susar vidare ut i livet. Jag formligen älskar mitt morgonkaffe i det tysta, den stunden är o förblir helig för mig. Eller känslan av en riktigt varm dusch, när strålarna omhuldar mig o gör mig både varm o lugn. Eller ett lekpass med min hund, när vi båda orkar o vi är såå busiga. Det är något jag myser av ordentligt.

Tror det är viktigt att ta tillvara dom där stunderna i livet, varje dag! För att orka gå vidare så är dessa tillfällen mina guldklimpar i varje fall. Samtidigt som det är viktigt att lära sig att ha dom. För vips så händer det något som gör att allt rasar samman o det enda som finns runt mig är svarta hål o idel ångest.....


Dom sämre dagarna behövs!

Ja dessa svarta hål, dessa demondagar som i perioder kan komma ofta. Dom behövs, tro mig för annars så hade jag inte uppskattat mina goda stunder så högt som jag gör.

Dessa vidriga dagar när stressen tar allt, dessa tillfällen som omkullkastar allt jag tidigare trott på - dom är hemska. O jag undrar under dom goda stunderna om dom egentligen finns? Eller om dom bara är något som jag sett på film. Men så händer det något som omkullkastar allt o jag fattar att film var det inte....

Eftersom jag är född med en funktionsnedsättning så har det ju alltid funnits svårigheter runt mig. O i mitt fall som har gått utan vetskap om det i alla dessa år så har det självklart blivit mer klavertramp än det hade varit om jag fått hjälp tidigare i livet.
Så all den ångest o förtvivlan som jag känt o fortfarande känner lite då i då är just på grund av att jag inga verktyg haft, ingen kunskap o ingen som talat om för mig att det är normalt som jag känner, eller gör.

För dom sämre dagarna beror mestadels på att jag inte förstår spelreglerna, o att jag tror att mitt beteende är fel o alla vanliga människor bär på är det som är rätt.
Detta börjar bli bättre nu när jag vet, men självklart efter alla dessa år så triggas ångesten igång av känslan fortfarande utan att jag hinner stoppa den.
Det är då som jag faller handlöst ner i avgrunden, det är då som min försvarsmekanism lika snabbt som en råttfälla smäller igen kommer upp runt mig som en Sköld av oigenomträngligt stål. Allt för att jag skall skyddas mot det onda.

Men med rätt verktyg så kommer jag mer o mer att lära mig hur jag skall handskas med problemen, o jag vet idag att jag är den jag är o det går inte att göra så mycket åt.


Hej då - Vinke-vink

👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼

Likes

Comments

Här har det snöat i massor i natt. Älskar när det är riktigt mycket snö för då dämpas alla ljud omkring mig. Så efter att jag har skottat fram brevlådan så svetten rann längs ryggraden (så att inte brevlådetanten skäller på mig igen) så sitter jag här nu i soffan under en filt med en kopp av det ljuvligaste som finns nämligen mitt guldkaffe!

I IFD-kosten så finns det guldkorn bland kryddorna, med höga värden av inflammationsdämpande. Just gurkmeja är en sådan, o effekten blir bättre vid upphettning.
Kaffe däremot är väl en nolla på skalan, men tillika så är det ju inte nyttigt för kroppen. Men lite kaffe är mysfaktor så jag kom på att varför inte förena nytta med nöje o pudra i lite guld o på detta sätt få både nytta & nöje på samma gång.
Så nu sitter jag här o känner mig värd detta efter helgens stress. Helger är superjobbiga för mig för då behöver jag vara social på olika sätt. Jag kan inte bara slinka undan o göra mina intressen på samma sätt, o jag äter senare P g a att min man sover länge. Mina rutiner blir upp-o-nerpå-vända o det är jobbigt, stressigt o det kräver att jag lägger band på mig. Så jag mår bättre på vardagarna när min man jobbar för då kan jag hålla mig efter mitt eget schema som gör mig trygg & lugn!

Oftast ska jag säga för det händer oförutsedda händelser då oxå, självklart! Nåväl kanske lugnet återfinner sig i min själ o kropp så jag orkar göra "måsten" igen.....

Hej då & vinke-vink!

👋🏼👋🏼👋🏼

Likes

Comments

När det fungerar!!!!!

Fick en bok av min man i födelsedagspresent, fick bara den. Först blev jag ledsen för att jag hade önskat mig fler o roligare böcker. Sådana med inredningstips, vackra hem med loppisfynd m m.
Men jag tänkte som så att jag får väl ge boken o min man en chans. Jag började läsa o slutade inte förrän den var slut.
WOW......
Jag är frälst, hallelulja! Haha, boken handlar om inflammationsfridiet - IFD. Jag har Ulcerös kolit, artros o ganska så mycket kli på kroppen, röd hy o ofta både stress o annan skit. Men andra ord jag är i princip alltid inflammerad någonstans.
Äter en hel handfull med mediciner varje dag o har alltid älskat bacon, fläsk, hårt grillat kött, godis, chips, Coca Cola.... för några år sedan så slutar jag med mycket av det jag precis nämnde, men långt ifrån allt. Ni känner säkert igen uttrycket; -" En liten godisbit är väl något man får unna sig. Eller blundat för vad man stoppar i sig o vad det gör med kroppen på sikt.

Efter jag läst boken från pärm till pärm så inser jag att jag har både tänkt fel o gjort min kropp o själ orätt i alla dessa år.
Så jag började försiktigt att läsa mer djupgående, o sakta sakta så förnyades min tankebana till ett lite mer snälltänk till min fördel.
Jag behövde ju må så mycket bättre!!!!! Hade alltid så mycket värk, blödande skov, magsår, huvudvärk, värkande o stela leder o jag var alltid kall om händer o fötter. Nös till o från under dagen o ja, allt var fel det förstod jag nu. Så jag började att äta mer av de råvaror som skulle ge mig starkare immunförsvar o boosta mig mer o började ta bort fler av den maten som ständigt gjorde så att jag alltid var inflammerad konstant.

Idag så ser mina matintag betydligt bättre ut. Jag äter mer regelbundet o mitt sockerbegär börjar avta mer o mer. Det kostar lite extra i början för att få hem dom där extra bra grejerna, men det är det värt.

Hur en matdag kan se ut:

Frukost:
Fiberhavregrynsgröt m mandelmjölk , hallon o 1 msk hela linfrön. En kopp kaffe m 1/2 tsk gurkmeja o två nypor mald kardemumma. Ett stort glas vatten.

Mellanmål: 2 dl morotsjos o valfri frukt (inte banan, för det är för mycket socker i den som gör att man bara blir mer hungrig)

Lunch: Råris m kycklingröra ( kycklingfilé, cashewnötter, gurkmeja, purjolök, salt o peppar, chiliflakes, en näve spenat, färsk basilika, vitlök, curry. Hacka o blanda allt o fräs i rapsolja. Häll i havrefraiche o puttra lite till. Ät o njut!

Mellanmål: Egentillverkad smoothie av grape, hallon, avokado, kiwi, solroslecitin o boost-proteinpulver, 1 tsk kallpressade linfröolja o 3 dl mandelmjölk. Kör allt i mixer o drick upp allt. Detta boostar mig oerhört o man orkar med den andra halvan av dagen utan socker...

Kvällsmat: Grovt osötad proteinbröd, lite smör, ett hårdkokt ägg, fullt med inlagd avrunnen sill på burk o toppat med klippt gräslök. En stor kopp örtte m 1/2 tsk gurkmeja o lite kardemumma i, o en halv grapefrukt till efterrätt.


Detta är en av mina dagar. Hittills så går det bra o jag mår bara bättre o bättre för var dag. Självklart så får jag sockerbegär o självklart så vill jag bara trycka i mig en hel chokladkaka men nej!!!! Jag försöker hålla mig o tänka att mitt mående är viktigare.

O jag måste självklart ge er lite att fundera över. För bara efter två veckor så är jag mer rörlig, mycket gladare o känner mig mer samlad o lugn. Har en gnista som gör att jag orkar mer o vill mer.

Så jag låter sockret, transfetterna, det vita mjölet o småätandet va o släpper in lugnet o glädjen i mitt liv. Känns väl inte så svårt val egentligen.
Har som mål att bli från inflammation o mediciner. Troligen inte helt men om man inte testar så får man ju inte veta om det går.

För min Asperger så är detta oxå bra, jag formligen älskar listor o ordning o symmetri. Så för mig är det bara roligt att få ägna mig åt det jag gillar bäst nämligen mitt välmående.

Ville bara visa min fingrar, Hahaha.... så hör ser dom ut dagligen nu för tiden. Gurkmeja - I LOVE YOU!!!!

Likes

Comments

En massa barn står förväntansfulla o något rastlösa inför att sommarlovet skall börja. Sjätte klass är avslutad o till hösten så är det dax för högstadiet. Min mamma o jag brukade åka till konditoriet o köpa en tårta, det var standard. Eller fika där (vilket jag inte gillade). Jag kommer ihåg att jag längtade till solen o tystnaden. Att inte behöva vara med någon, o att få glida in i fantasins värld. Men samtidigt så var det skrämmande, lite obehagligt. Det var ju en förändring...
Jag minns det tydligt, denna ångest inför något nytt. Dom flesta var verkligen glada o förväntansfulla inför det nya, men inte jag.
Hade skitdåliga betyg i dom flesta ämnen, dom flesta runt mig var främlingar. Jag var själv en främling inför mig själv. Vem var jag? Vad hade jag för drömmar o framtidstro?
På kortet ser jag att jag kände mig obekväm, alla var för nära o pratade högt. Jag var stel som en pinne o avskydde kläderna. Har alltid hatat skjortor för kragens skull, strumporna kliade o skorna hade klackar. Detta var sommaren -78 o jag var 12 år.

Bara genom att titta på kortet så tror nog dom flesta att jag är som vem som helst, "en i gänget". Men ingen visste då vilket krig som pågick i min själ o hjärna. Vilket helvete jag hade att orka med denna världen. Redan då var jag trött, arg o ledsen. Jag försökte att passa in o att försöka titta på dom andra barnen hur dom gjorde o sedan försöka att göra som dom för att passa in.
Det var svårt o tog mycket energi, oftast så funkade det utåt sett,
mitt skådespel höll masken! Jag var så sällan mig själv så jag glömde bort vem jag var!!!! Jag projekterade mitt liv igenom alla andra redan då, o när jag inte orkade så skrek jag o var arg. Jag tom slogs ibland, just för att jag var så frustrerad.

Jag är så glad o tacksam för att jag tog steget o kollade upp vad som var den felande länken i mig. Sakta, sakta så kommer jag att bli mer hel. Det är sent i livet jag vet, men hade jag inte fått svar nu så hade jag troligtvis inte levt idag. Så illa är det att leva utan svar på identitet..........så.....Vem är jag? Det skall jag ta reda på nu!

Likes

Comments