View tracker

Så länge jag kan minnas så har jag trivts bäst i mitt eget sällskap.

När jag var liten så tvingade min mamma ut mig för att vara med andra barn. -" Ut o lek Lotta, det klart att du ska vara ute med dom andra barnen". Uppmanade hon mig☝🏼️☝🏼️☝🏼️ så jag gick ut. Sedan stod jag oftast där o tittade. Eller försökte att känna mig som en i gruppen, fast jag inte var det.

Det var som en utomkroppslig upplevelse, eller att jag var osynlig. Det tisslades o viskades. Dom stirrade på mig o skrattade. Det var så jag kände i varje fall. För jag förstod inte vad dom sa.
Trivdes bättre hemma, i mitt rum med mina Barbiedockor. När andra började vara ute o pussa på pojkar så lekte jag fortfarande helst med Barbiedockor, eller klädde ut mig o spelade teater. Jag slutade inte leka med Barbie förrän jag var tretton år gammal.
Även som vuxen trivs jag bäst med att vara ensam. Jag har aldrig tråkigt i mitt eget sällskap, då hinner jag med att tänka o jag förstår alltid mig själv. Ingen tjatar eller stör mig.

Det är nog därför som jag "överlevt" i hela mitt liv, o blivit ganska stark på kuppen. För jag är stark, jag är bara svag i andras sällskap! Det är nog lite ett signum för oss Asperger's.



Jag har otroligt lätt för att "bli som dom jag umgås med", o har då lätt att förlora mig i mig själv.

Jag har haft några vänner genom åren, dom är lätträknade men dom har funnits. O jag har alltid blivit som dom är. Gillat det dom har gillat o hatat det dom har hatat. Ibland så har jag försökt att stå själv men har oftast gått tillbaka igen för att dom har ifrågasatt mig om; varför tycker du så helt plötsligt? O det har jag inte kunnat svara på så då har jag börjat vara dom igen. Tills jag mått så dåligt så jag måste bryta med dom helt.
Så har det fortsatt tills än idag. Jag gör fortfarande likadant. Varför jag gör så har jag ingen aning om faktiskt. Kanske beror det på att jag har ett annat sätt att se på världen som Asperger, eller att jag vet att jag inte kan förstår andra människor generellt. Så jag försöker att spela dom istället!

Så jag trivs bäst i mitt eget sällskap, för då är jag mig själv o ingen annan.


Jag kan verkligen försvinna i ett rum fyllt av människor.

Det låter tokigt. Men senast i tisdags så var det hej-då-fika på jobbet (jag är ju sjukskriven, men ville säga hej då till en av mina kollegor som skall sluta) , hon har alltid varit snäll mot mig så jag ville visa henne det genom att komma. Detta är nu min upplevelse från det tillfället:

Så fort jag sätter in min fot i fikarummet så börjar det att snurra. Sätter mig på en stol i ett hörn, jag är nästan först på plats. Kollegorna kommer in en efter en o vissa hälsar, några blir glada att se mig o en kramar om mig o verkligen frågar hur det är .....Men dom flesta går bara rakt in, tar fika o sätter sig ner intill dom som dom brukar vara med. Alla pratar o skrattar högt o gällt.
Jag studerar dom från min plats, ler lite skevt när någon tittar på mig. Hon som bjuder på fika är hon som skall sluta. Hon sitter intill mig en stund. Vi småpratar lite, sedan måste hon gå. En av kollegorna sitter precis intill mig o efter sådär femton minuter så utbrister hon -"
Nämen där sitter ju du, jag såg dig inte". Sedan säger hon inget mer till mig.

Men de orden sitter kvar i min hjärna o snurrar runt. För det är lite så det är, man ser mig inte. Så varför skall jag då ens försöka, jag trivs ju ändå bäst själv. 😊😊😊



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

....... som smärtar mig rakt in i hjärtat så att andningen stoppas. Jag har levt i skuggan från mina barn i hela deras liv, bakom deras far. Jag ska börja med att säga att jag anklagar ingen, det var bara ovetskap som aldrig tar slut...

Jag har alltid varit livrädd för att vara bland andra människor o jag har aldrig kunnat sätta ord på min ångest. Inte förrän nu, men det känns lite som om det är försent nu. Jag har förlorat så ofantligt mycket tid med mina barn, o blivit tillbakaskuffad in i mörkret av barnens far. Han har ingen diagnos, han var alltid trygg o hade pengar. Jag var den som gjorde dåliga val, aldrig vågade eller tog strid. Jag kunde inte det, jag visste inte hur!?

Vilket resulterade i en massa missförstånd, gräll o hårda ord. Han smutskastade mig inför barnen o jag gjorde detsamma. Jag förstod aldrig vad han ville eller vad han sa, o han ansåg att jag var ett psykfall som bara gapade o skrek. Men allt det där är över nu. Men känslan av utanförskap finns kvar. Den har skapat stora klyftor emellan mig o mina barn o deras far.

Jag önskar så att jag hade fått min diagnos tidigare. Kanske hade mitt liv sett annorlunda ut då. Jag vet att jag aldrig har varit den mamma som jag borde ha varit, o det smärtar mig så djupt. Jag har mer varit som ett barn till mina barn. En kompis när jag borde sagt ifrån o en tjurig kompis när det inte funkade.

Ni skall veta att det är fruktansvärt att bära på all denna ångest angående mina barn. Jag har tappat flera år, o nu känns det så konstigt. Jag förstår fortfarande inte. Jag känner mig fortfarande åsidosatt. Alla stora högtider är bara ångest o åter ångest. Jag har aldrig berättat det förut men så är det. Men samtidigt så har jag alltid släppt taget, jag har låtit han ta barnen ifrån mig. För att jag visste att där fick dom den trygghet o familjelycka som alla barn förtjänar.

Än i dag så håller jag mig lite bakom, lite på distans. Jag är bara så tacksam att jag ens får vara med, o att mina barn försöker hålla kontakten med mig fast jag är så udda. Det är inte lätt för dom heller, att ha en mamma som ställer en massa konstiga frågor som borde vara en självklarhet. Att dom inte bara kan komma till mig o vara hur länge dom vill. Se på tv, äta mat o kanske sova över.

Jag ber så mycket om ursäkt för det. Men jag klarar inte ut det bara.
Det är antingen en liten stund eller inte alls. För jag blir så otroligt stressad o frustrerad annars. Jag vet inte hur jag skall bete mig, inte med några människor. Näe inte ens med mina barn.

Så att leva med Asperger är o förblir för mig en stor jävla ångest mest hela tiden. Jag är ensam, väldigt ensam.
Så fan ta dom normala människor som gnäller när vi säger det ordet till dom. Var glada istället att inte ni föddes med detta fruktansvärda funktionshinder som kan förstöra så mycket.... jag hade varit så glad om jag hade fötts normal.

Nu är det ju självklart så att alla med Asperger inte är lika varandra. Men så här fungerar jag, o det är ingenting jag kan göra något åt.

Men jag har lär mig fortfarande hur jag fungerar o jag önskar i framtiden att jag kanske kan vara lite mer öppen o flexibel, o jag hoppas att mina underbara döttrar orkar hålla ut detta spektakel, o inte ger upp. För jag gör så gott jag kan, fast det gör ont i hjärtat hela tiden....

Jag är så stolt över mina flickor. Dom är det finaste jag har. Så när det är som värst så tänker jag alltid på dom o blir oftast lite gladare...

Likes

Comments

View tracker

........För att ge mig lugnet tillbaka!
Mitt sätt att meditera mig in i dagen.
Att långsamt vakna o se ljuset komma.
Allt är tyst o stilla, ingen stör mig. Kommer att låta min kropp få bestämma takten igen.

Meditera

Måla

Bejaka

Jag ska bara tänka inte tala, bara vara.
Låta dagarna vara öppna för sinnet o själen, inte tiden.
Klä mig i behagliga kläder som gör mig varm. För min själ fryser, min själ behöver värme, lugn o ljus.

Dom säger att det blåser på månen. 

🌝 

Det gör det här oxå
🙌🏼

🙌🏼🙌🏼

Likes

Comments

Jag ville verkligen skriva ett inlägg om min helg med min mamma, men jag vet inte var jag skall börja eller vad jag skall skriva.....
.........Men en sak är säker, jag orkade bita ihop längre denna gången än vad jag brukar.

Det är alltid samma sak, o det slutar alltid på samma sätt. Att jag åker hem tidigare än jag har sagt o jag gör det med ilska, frustration o ångest. Jag känner mig kränkt o oförstådd, som jag alltid har gjort tillslut varje gång vi ses. Hon känner säkert likadant, o hon undrar säkert varför jag beter mig som jag gör samtidigt som hon aldrig förstår varför jag gör det. Jag har visat henne åtskilliga inlägg på youtube, bloggar, artiklar o även min blogg om Asperger men det är som om hon inte kan/vill ta till sig det.

När jag blir frustrerad o arg för att jag misstolkar, eller för att jag inte förstår innebörden av det hon säger så gör hon alltid samma misstag, alltid! Hon behandlar mig som om jag vore en "normalfungerande människa". Hon blir skarp i rösten som en nyvässad kniv, hon använder hela mitt namn (som jag förresten tagit bort just för att jag mådde så psykiskt dåligt av att hon alltid sa det med eftertryck varje gång hon ville tala om för mig att jag hade gjort fel), o hon talar om för mig att hon minsann inte ska behöva acceptera mitt sätt eller mina frågor.

Samt att det hon säger är inte alls otrevligt eller något man kan misstolka det är jag som hör fel. Sedan fortsätter hon i den andan tills min hjärna är så stressad så det bara snurrar, o jag måste bara ut därifrån.

Sedan så ska jag åka alla 15 mil hem under stress. Det snurrar i huvudet o jag försöker bearbeta o köra bil samtidigt. Väl hemma så fortsätter min inre stress.

Min man som även han har Asperger mår jättedåligt o blir oxå stressad av att jag blir stressad o tvärt om. Så min frustration från helgen o hans stress av att vara ensam möts o det blir kollision. Han blir utåtagerande o verbalt elak o jag blir tjatig o nervös. Så just nu sitter jag i sängen i sovrummet o mår jättedåligt o önskar att jag aldrig hade åkt upp till min mamma.

Detta är den baksida som vi med Asperger har. Att ständigt möta denna oförståelse av människor. Om dom bara visste vad dom orsakar med sina uttalanden, som i sin tur gör att vi blir så frustrerade att vi skäller ut andra.... jag är så trött på att alltid hamna i dessa konflikter. Det ska inte behöva vara såhär. Om hon bara hade lyssnat o visat intresse så hade hon behandlat mig med mer respekt för mitt handikapp.

Så jag kommer nog inte åka till min mamma mer. Jag orkar inte det. Jag har tillräckligt med problem bara genom att finnas o att försöka få allt att gå ihop här hemma.


Förlåt mig mamma för att min hjärna inte fungerar som din.......

Likes

Comments

Denna resa jag påbörjade för fem månader sedan börjar gå mot sitt slut.

Det har varit tester, samtal, fler tester o mer samtal. Jag har gråtit floder, blivit lättad o gråtit igen, blivit arg o frustrerad om o om igen. Men jag har oxå lärt mig en hel del om mig själv under resans gång. Man kan säga att "jag har klätt känslorna i ord".

Jag har känt så mycket i hela mitt liv utan att veta varför, nu vet jag mer! Jag är fortfarande samma lilla tokiga jag som sätter händerna framför ansiktet o skrattar så jag kiknar. Jag blir fortfarande helt virrig o superstressad av många olika saker, men jag vet nu att det beror på att jag har Asperger.

Har även märkt av hur jag reagerar i fler situationer än innan. Lite av det gör mig ledsen, menas annat gör mig glad eller stolt.


Alla dessa intryck gör mig snurrig!

Har tex alltid undrat varför jag blir så snurrig o varför det svartnar för ögonen när jag är bland människor eller när jag är ute o går. Det beror på att jag inte klarar av att ta in så mycket intryck samtidigt. Det blir kaos i min hjärna helt enkelt.
Då måste jag dra mig undan. Det är enda chansen för mig att återhämta mig, annars blir jag så vinglig så jag tappar balansen.
Råkade ut för det på jobbet för flera år sedan. En högre chef kom till jobbet o ville prata med mig om en allvarlig sak som några kollegor uppmärksammat. Så han frågade mig om jag tog droger. Jag blev helt bestört o mådde mycket dåligt lång tid efteråt.

Dom hade tolkat mig så!!!

Det hade varit mycket folk på liten yta. Jag stod i centrum som handledare för en grupp. Jag klarade inte ut det, det blev för mycket o jag snurrade till det rejält. Men därifrån till att bli anklagad för drogmissbruk är en otroligt kränkande känsla. Efter det så tappade jag liksom både fokus på mitt jobb o tilltron till cheferna, vilket kanske inte var så konstigt.

Jag kan tappa fokus lika fort som jag blinkar!

Det är oxå något som jag lärt mig. Så att jag är frånvarande beror inte heller på att jag är nonchalant eller "skiter i" att lyssna. Alla föremål som är blanka fastnar mina ögon på o jag stannar av i hjärnan.
Det kan räcka med reflexionen från din dragkedja så tappar jag fokus o fastnar, eller en blank skruv, bestick, en blöt vägbana när billysena lyser på den. Ja allt som är smått, blankt eller lyser. Det blir värre när jag redan är trött o överarbetad men i princip så händer det hela tiden, jag bara "stannar inte" lika länge då. Det handlar om den detaljstyrning som vi aspergare har.

Kan förklara det på ett annat sätt. När jag för många år sedan skulle anlägga min första trädgård från början, det fanns ingenting annat än en stor tom gräsyta. Så hade dom flesta människor börjat med spaljéer, buskage, träd, uteplatser o annat stort som gjorde avgränsningar o skapade rumskänsla. Men jag såg bara detaljerna o skapade små land med blommor, kantade med stenar o slet som en hund för att ansa o ta bort ogräs. Jag blev lika trött som om jag hade gjort det på det andra sättet men resultatet var så futtigt o litet. All den tid jag hade lagt ner på att "skapa" små fina detaljer syntes ju inte alls. Varav jag gav upp o blev ledsen...
Detta är typiskt för Asperger att man fastnar i detaljer. Finns många fördelar med det oxå självklart men inte om man skall få något markant gjort, eller om man måste arbeta under press.

Har oxå lärt mig idag att även fysisk träning gör mig utmattad i hjärnan. Eftersom jag hela tiden måste hålla koll på allt som händer runt mig, samtidigt som jag måste räkna hela tiden o det även om jag vet att det går på tid.

Så jag lär mig hur jag fungerar lite grann bit för bit. En av dom störta svårigheterna jag har är att jag inte kan säga till när det är något jag inte kommer att klara av. Jag kör på o blir utmattad istället. Jag kan helt enkelt inte förutse det.

Men nu skall jag resten av den här dagen bara ägna mig åt mig själv o min bästa vän, Tyson. Blir nog till att vila/sova en stund efter den promenad vi nu skall göra tillsammans.

Hej då..... 🙃

Likes

Comments

När ett telefonsamtal gör att man blir sittandes i fåtöljen efteråt med tom blick o en hög puls.

När saliven tar slut o det snurrar i huvudet så man nästan får syrebrist. Ska försöka skriva ändå, men det är svårt när det krampar i magen o hjärtat slår volter. Detta på grund av ett telefonsamtal från min psykolog. Tydligen så kommer jag inte att få den där kontakten med läkaren som jag skulle i januari. Den läkaren som skulle skriva det utlåtande som jag så väl behöver för att ansöka om hel sjukpension.

Nu skall dom återigen försöka få till en sammankomst med psyk, FK o min chef o lilla snurriga jag. Där dom skall prata sig till att jag skall klara av att återgå till jobbet.

Jag skall alltså återinsättas o försöka att klara av det jag verkligen inte klarar av - människor, ljud o stress. Jag skall återigen bli instängd i mig själv, bli stressad konstant o arg o irriterad för att ingen förstår mig eller för att dom ser på mig som ett barn, o det bara för att jag är annorlunda. Jag skall återigen få skov som aldrig tar slut, leder som värker så jag måste börja med mina tunga värktabletter igen o en hjärna som konstant tar in så mycket intryck så att ingenting blir gjort.....

Dom säger att jag inte skall behöva vara orolig. Dom säger att min arbetsplats är skyldig att anpassa sig efter mig..... Men gäller det arbetskollegorna oxå? Hur skall man få dom att anpassa sig efter mig? Det går inte o det spelar ingen roll hur dom än försöker. Jag kommer alltid att känna mig utanför, jag kommer alltid att få skäll för att jag är "otrevlig, arrogant, inte gör som jag blir tillsagd" osv osv...... bara för att jag inte förstår vad dom säger eller vad dom menar....

Jag kommer att göra som dom säger åt mig. Jag kommer försöka att "spela normal" , eller (nevrotypisk som det kallas) dom kommer ändå att hata mig, o jag kommer att bli sjukskriven för utmattningssyndrom igen o igen o igen o igen.....

Till slut kanske jag ramlar ihop som ett vrak o hamnar på psyket, vem vet?!

Likes

Comments

Har idag fått reda på att jag ser livet som i min egen spegelbild. Har jag en människa framför mig så är min högra hand deras högra hand osv.... det har alltid varit så.... haha.... jag är rolig ja..... 😂😂😂😂😂.
Det kan förklara en hel del saker genom åren. Som tex att skilja på höger o vänster, går inte. Eller när jag ser att en person har något i ögat (för att ta ett exempel) så pekar jag på mitt högra öga o utgår då ifrån att dom skall peta sig i det ögat som är på samma sida.... 🙄🙄🙄.

Sedan fick jag göra en annan övning där jag skulle titta på hennes näsa samtidigt som hon drog med sin nagel över min tumme åtskilliga gånger. Varje gång så ryckte jag till i mina ögon o i axlarna o efteråt så började mitt ena ögas muskel att skaka, vilket då visade sig att jag har problem med beröring... intressant.

Hon kom oxå fram till att jag har lättare för att minnas om jag blundar, o det på grund av dom minnesövningarna som vi gjorde. Jag blev inte distraherad av intryck då. För när jag tittade o skulle komma ihåg fyra ord hon gav mig i början, som jag senare skulle återberätta vid olika tillfällen så mindes jag ingenting. Men när vi gjorde samma sak med mina ögon stängda så kom jag ihåg alla.... Hon sa att det är väldigt typiskt när man har Asperger, eftersom intrycksbiten är en av de kriterier som är bland dom största problemen i autismspektrat.

Nästa gång skall vi fortsätta med att utreda mina förmågor. Detta är den sista delen i arbetsutredningen, där jag nu är hos en sjukgymnast inom psykiatrin. Hon skall ta reda på sambandet mellan kroppen o hjärnan, motoriken mm.

Hon sa något intressant förresten, att; balans o ångest hör ihop. Det vill säga att om man tränar balansövningar när man har ångest då lättar den. Det skulle även funka med stress.... det fanns även kurser i kroppskännedom. Skall fråga om jag kan gå en sådan...

Kram o hej! 👋🏼👋🏼👋🏼

Likes

Comments

Ja men godmorgon då - hela jävla världen!
Jag är lika jävla lycklig idag som jag var igår.

Är lika vältränad som i förrgår.
Har samma puttande läppar o samma fasta skärt.
&
Jag känner mig lika jävla framgångsrik o populär som alltid.

&
Den svett jag luktar kommer bara från gymmet

Så ha en fortsatt jävligt underbar dag.
Själv skall jag ut o springa en mil.






HA HA HA

Likes

Comments

Har idag haft min värsta motorikdag på länge.... kraschat glas o skålar. Hällt ut vatten när jag skulle vattna blommorna osv osv.. så nu sitter jag i soffan o ska fan ta mig göra det idag. 😂😂😂😂😂
Måtte det gå över tills imorn. För det är både jobbigt o det snurrar.
Tror det beror på alla tankar jag haft på sistone... men det tar vi en annan dag...😉

Likes

Comments

När man gör förändringar som verkligen fungerar.

Jag har så länge jag kan minnas testat olika dieter för att må bättre i min mage, men ingenting har fungerat speciellt länge. Jag har aldrig förstått varför, inte förrän nu.
Självklart så är det en stOr bidragande orsak att jag slipper den dagliga stressen numera, men det är inte allt. Jag har varit så extrem i mitt sökande efter att må bra. Har ändrat allt o följt dieterna till det yttersta, vilket har gjort att jag tröttnat.

För ett tag sedan så slutade jag äta allt rött kött, (allt annat äter jag), för jag varken ville eller orkade vara extrem mer. Vilket har resulterat i att jag numera har en mage som är min vän oftare än min ovän, o att jag har kunnat minska ner på mina mediciner. Toabesök varje dag istället för som innan en till två ggr/vecka. Eftersom jag har UC så blir allt lite mer komplicerat där nere - så att säga!
Men detta har gjort enorma förändringar på mig. Det finns ju ingenting som måste jobba sig igenom min kropp så länge längre.

Så nu sitter jag här o avnjuter en fisksoppa som doftar curry, o min mage kommer att tacka mig än en gång. 🍲🍲🍲

Likes

Comments