OM JAG HADE VÅGAT VARA MIG SJÄLV HADE JAG.........

Gått på möten naken, endast för att ge dom svårigheter med att fästa blicken. Jag hade skapat ett eget språk, bara för att dom inte skulle förstå.
Skrattat på fel ställe, för att skapa förvirring. Rest mig upp o gått för att jag blev trött eller för att jag helt enkelt inte ville mer.
Alltid suttit med fötterna i kors i stolen i alla väntrum, utan skor, o tog det för lång tid så hade jag gått därifrån. O jag hade sagt till dom att -” Jag har faktiskt bättre för mig än sitta här o vara normal, jag skall gå ut o blåsa såpbubblor...”
Jag hade sjungit högt o i helt fel situationer, bara för att jag kunde. Suckat högt åt dom o himlat med ögonen när dom pratade med fina ord o jäspat så att dom verkligen förstod att dom var B O R I N G!!!

För jag är såå trött på att vara utanför, att alltid kämpa med att vara normal som dom. Att bli jämförd eller att bli ifrågasatt för det man skriver.
Jag vill låta dom känna sig utanför, ifrågasatta, pinsamma. Låta dom känna sig missförstådda o onormala.
Då först kanske dom skulle känna medkänsla, förståelse o empati.



MAN KAN HÅLLA SIG FÖR SKRATT

Jag satt i möte på psykiatrin med min psyk-kontakt, personliga ombud, arbetsterapeut o den inbjudna LSS-handläggaren, för att reda i oredan o få svar på frågan varför hon givit mig avslag. Jag satt längst ner i hörnet, lite utanför alla andras cirkel, som i skolan. När jag kom in i rummet blev jag formligen livrädd, jag blev snurrig o alldeles varm.
Jag pratade knappt på hela mötet, satt mest stel av skräck o lyssnade på LSSarens armband som innehöll små berlocker som slog emot varandra hela tiden, ja hon vevade med armarna nått frenetiskt.

Trots att jag hade fyra personer på min sida mot en, så var jag helt förlamad. Att sitta i samma rum som en människa som kränker, förnedrar o dissar i den grad som den gjorde så sjönk jag mer o mer. Jag drogs in i min egen bubbla av trygghet o värme. Hade det gått så hade jag hyrt ett tomrum, men jag kunde bara skapa en bubbla mitt i kaoset....

Hen stod fast vid sitt beslut o sa att även om du gör en ny ansökan så kommer det att bli ett nytt avslag. Hen sa oxå att om jag nu hade så stora svårigheter så ansåg hen att jag skulle ansöka om hemtjänst. O hen var oerhört noga med att säga att det kostade pengar.
Hen fortsatte med att säga att LSS var endast till för dom som inte ens klarade av att äta själva.

Hen tog handen emot sin mun, som om hen hade en sked o visade...
som om jag vore d u m i hu v u d e t.

Hen fortsätter, med extra tydlig röst:

-” Men jag har något annat trevligt att erbjuda dig, du kan få komma till dagverksamheten o vara med likasinnade o jobba lite. Servera mat i caféet eller jobba i bageriet.
Du kommer t o m få en liten slant för ditt engagemang. 7kr/timme o det fina är att du får behålla dom pengarna om det inte överstiger 5 timmar i månaden. O man får vara precis som man vill, man kan ha s o l g l a s ö g o n inne t o m....

W o w,
det låter ju fantastiskt, eller hur?

I denna stund så ville jag bara långsamt sjunka genom stolen o krypa ut ur rummet. För som jag skrev i början så vågar jag inte vara mig själv.. så att säga till hen att:
”Du suger apröv o jag anser att du är både dum o inkompetent” var ju inget alternativ....tyvärr. Så jag höll ut o blev tillslut alldeles hjärndöd, o extremt utmattad.

Så fram för ett större ”vågande” från oss o mer empati från deras sida TACK!!!











Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Min målsättning.

För några veckor sedan så var jag på mitt första besök på arbetsterapin för att lära mig att stoppa, alltså under aktivitet.
Jag är usel på detta, har ingen som helst stopp-känsla i min kropp utan kör på tills det stoppar av sig självt.
Det vill säga när min kropp lägger av o hjärnan beter sig som om någon kört omkring med en elvisp där inne...-" sorbet någon??...👌🏼👌🏼)

Ni kan säkert förstå att detta är inte hållbart i längden (eller på tvären heller) så ett besök till psyk är inte av ondo.
Nåväl, väl där så får jag schema o vi diskuterar olika varianter o tips på hur jag skall gå tillväga. På vägen hem så börjar min hjärna att bearbeta o att försöka hitta lösningar på detta problem (som den alltid gör o som är min starka aspie-sida).

Under följande två veckor så hann jag med ett besök till, samt att jag har hunnit göra ett veckoschema som automatiskt går vidare till nästa vecka. Jag är inte så snabb så det tog rätt mycket kraft o tid. Men nu är det gjort.
Jag har följt det i tre dagar o har då oxå varit noga med att lägga aktiviteter så tillvida att jag inte ska bli utmattad.
Självklart så är det oundvikligt eftersom jag inte har någon hjälp från ovan, men det fungerar bättre o bättre.

Jag har gjort röda markeringar för det som tar energi o grön markering för det som ger energi. Sedan finns det röd-gröna markeringar o det är till för sosse/miljöpartiet...hahahahaha! Näe, det är det inte....det är till för dom aktiviteter som både ger o tar energi.
På detta sätt så ser jag en mer helhetsbild av hur mina dagar ska se ut. Eftersom det har gett så snabba resultat så tänker jag fortsätta att analysera o förbättra mitt schema, alltså mitt liv. Min målsättning är att jag skall klara detta utan schema tillslut.



Jag har omvärderat mitt liv.

För en vecka sedan så var jag fortfarande utmattad o jag var trött som attan, har varit det sedan i maj ungefär.
Jag har funderat på varför, kommit fram till att aktiviteterna jag har trivts med i alla år är numera tröttande av en eller annan anledning.
Har undrat så varför mitt stora intresse inte längre ger mig den där kicken av glädje o energi, o jag har kommit fram till att det måste bero på att jag sliter ut mig något kolossalt kroppsligt.

Att gräva, lyfta tungt o skyffla jord är ett grovarbete, o jag har inte muskler till det o inte ork heller för den delen.
Artros o ledförslitningar är inte ett plus, o eftersom jag inte har förmågan att stoppa mig själv o aldrig har haft det så har min kropp slitits ut helt enkelt.

Så den enda sanningen (även om den gör såå ont) är att jag måste hitta ett annat intresse som ger mig mer energi än vad det tar.
Jag har omvärderat mitt liv o mår så mycket bättre med att syssla med tankeverksamhet mer än att grovjobba.


C-vitamin & järntillskott.

Mitt i allt tänkande om utmattning o varför jag inte blir glad av att vara ute o slita så började jag läsa om utmattning.
Såg att det fanns hjälpmedel i tillskott mot just utmattning. Så jag inhandlade järn o c-vitaminer. Har ätit dom i en vecka nu o känner mig redan piggare o gladare, o eftersom jag lagt om mitt schema på "min egen tid" (de tider under dagen som jag har då jag får ägna mig åt återhämtning o intressen) numera, o gör sådant som inte tröttar ut mig fysiskt, o som ger mer energi åt min hjärna så har jag märkt att jag har blivit m e r a u t i s t is k...😳😳



Sämre motorik men mer konstruktivt tänkande.

Detta låter kanske helt befängt, men det är så jag känner o upplever situationen. Nu menar jag inte att detta är något negativt, o nej snarare tvärtom.
Ja motoriken kanske inte är ett plus men för övrigt så är jag mer fokuserad o sammansatt. Jag är lugnare, har större toleransnivå till människors beteenden o mina sinnen har stärkts ytterligare. Dessutom så känner jag en inre frid. En otroligt stor samhörighet med moder jord, en underbar känsla helt enkelt.
-"Hej du flummiga knäppgök, var det verkligen c-vitamin du köpte!!!"......????


***Så för att sammanfatta mitt jag "in progress" så är det väl så att jag ska sysselsätta mig mer åt min konst o bejaka min kreativa sida, o inte utsätta mig för utmattning som jag k a n förhindra. Samt att den typen av aktiviteter som ger mindre energi (röd) skall jag försöka att minimera o ta hjälp från LSS (som jag skall kämpa för att få...). Hålla mig till mitt schema o njuta av livet på mitt sätt....

Låter väl som en plan att sätta i verket o att kämpa för!, inte sant? 🙌🏼🙌🏼

Så nu skall jag fortsätta enligt schema o ha "egen tid" för imorgon har jag aktivitet som tar energi o inför det så behöver jag ladda mina energiförråd....🔋🔋🔋

Likes

Comments

Ändrade rutiner

Då var rutinerna ändrade igen. Blir galen av att aldrig få frid o lugn i mina sinnen. För det är just det som jag strävar efter var eviga dag. Många anser kanske att det borde bli tråkigt, slentrianmässigt o fullständigt äckligt med att göra ungefär samma saker dag in o dag ut, år in o år ut. Men för mig handlar det egentligen inte om själva rutinbundenheten, utan mer om att skapa ordning runt om mig så att jag orkar komma framåt över huvudtaget.

Ska försöka förklara lite bättre......




Rutinerna gör att jag orkar med

När mina rutiner ruckas av en eller annan anledning så fungerar inte jag. Man kan säga att rutiner är som näring för min hjärna, o utan den näringen så stannar verksamheten. Jag blir otroligt stressad o arg. Ja, jag kan bli riktigt elak o aggressiv. Tänk er själva in i hur det är när ni är riktigt hungriga o inte fått mat på länge, hur systemen börjar stänga ner o ni börjar bli skakiga, snurriga o får kort stubin.
Om en rutin bryts för mig så reagerar jag snabbt o väldigt kraftigt, o jag kan inte stoppa den reaktionen. Inte förrän jag fått agera ut, tänka i min ensamhet hur jag ska lösa det, eller att rutinen kommer tillbaka.




Den enda tryggheten emot stress

Eftersom mina sinnen är så öppna, o inte har förmågan att stänga av eller att sålla bort det som inte behövs just för stunden så formligen exploderar jag om det inte finns ordning runt mig. Den ordningen gör att jag klarar av att koncentrera mig på att plocka in i diskmaskinen, gå ner o duscha regelbundet, hänga upp tvätten, äta ordentligt o vid regelbundna tider o s v. Stannar mina rutiner av eller blir avbrutna så klarar inte jag att göra dessa saker, eller några saker alls faktiskt.
Det tar oerhörd lång tid för mig att komma igång ändå.
Mina väg till kylskåpet, toaletten, duschen m m är som en oändlig väg som slingrar sig runt o det är svårt för mig att komma fram. Vissa dagar hittar jag knappt dörren ut, o om då de rutiner jag byggt upp (man kan se det som skyltar vid vägkanterna) plötsligt försvinner så vet jag ju inte vart jag ska gå.
O då stannar jag.



Återhämtning utan förvarning

Vissa dagar är jag så långt inne i mig själv så jag nästan undrar om jag kommer att hitta ut igen.
Fast här inne finns inga vägskäl, utan det är mer som ljussken långt bort som leder emot dörren ut.
När jag fastnar i mitt sinne så ser jag det som återhämtning.
Tyvärr så kan detta hända lite närsomhelst, svisch....så är jag bara där.
Jag tror att dom flesta är bekanta med termen; "en krona för dina tankar", när man försvinner en liten kort sekund o inte vet vart man varit.
Tänk er då att jag har full koll på var jag är då (ler), o att jag ser er som genom ett fönster.
Jag är inte kontaktbar för tillfället men jag är inte borta från mig själv.
Jag bara återhämtar mig o laddar batterierna från er värld en stund.
Det finns dagar då jag måste försvinna av egen fri vilja, men oftast så händer detta vid behov, o då styr jag det inte.



Vilka saker får mig att falla & Hur hittar jag tillbaka

Om mina rutiner störs eller måste brytas för att något händer som jag inte kan styra, så blir det en lång väg tillbaka till tryggheten igen.
Det kan vara väldigt små saker som gör att tryggheten störs.
Det kan räcka med att telefonen ringer, eller att grannen kommer hem.
Att någon hälsar på mig ute, eller att hunden skäller på en annan hund ute på promenaden.
Detta är ganska så små saker o jag hittar tillbaka ganska snabbt, men det tar på krafterna.
Sedan har vi dom lite större bryten, som att det jag ska handla är slut, eller att jag fått återbud på ett möte, får besök utan förvarning, eller att jag får besök planerat (vi kan återkomma till det).
Detta skapar mer oreda o tar oerhört på mina krafter.
Så till sist så har vi dom stora förändringarna, dom som gör att jag åker med raketfart rakt in i mitt sinne o vägrar komma ut tills allt är återställt.
O det är tider för mina Ulcerös Kolit undersökningar, (när dom papperna dimper ner i brevlådan då hamnar jag nästan i limbo, jag avbokar alltid efter att försökt att få mig själv att gå i minst en månad).
Sedan har vi förändringar i min närhet som:
Nya grannar, bilen går sönder, min man blir 1/2 arbetslös (o måste vara hemma mer).
Att min hund som jag akut var tvungen att låta somna in, myndighetsmöten, möten med nya människor (om det handlar om mig själv).
Osv.....

Hur hittar jag tillbaka ifrån allt detta?
Ja principen är den samma, fast det tar olika lång tid, o det tar olika mycket på mina sinnen.
Som sagt, jag reagerar superstarkt o det tar extremt på mina sinnen o krafter.

Jag måste:
1) Dra mig undan (olika länge beroende på hur illa det är).
2) Fundera ut en ny rutin om inte den gamla kan återställas, (fast det går nästan aldrig att genomföra).
3) Tänka igenom olika scenarion, o spela upp dom i min hjärna för att känna efter hur det känns, analysera o bearbeta.
Tillslut så känner jag om det känns rätt med att rutinen läggs om, eller om jag måste bryta situationen helt för att det skall kännas bra för mina rutiner skull.

❣️

Detta tar verkligen på mig o på min kropp.
Jag har fått UC (istället för depressioner som så många med autism har), vilket gör att jag får blödande tarm o svullen värkande mage istället.
Så det är extra viktigt för mig att få behålla mina rutiner så långt det bara går.
Men jag måste få återhämta mig på mitt eget sätt, annars kan det gå riktigt illa.
Att tvinga mig tillbaka, eller att förringa min ångest skapar katastrofala följder, o det är nog en av anledningarna till att jag är helt förtidspensionerad numera.
Jag klarar helt enkelt inte av världen utanför speciellt bra.
Men efter att jag varit hemma i drygt ett år så måste jag ändå säga att det är ingen större förändring mot hur det var innan.
Än så länge så dras jag fram o tillbaka mellan olika stressfaktorer.
Innan var det jobbet o alla människor, nu är det all trafik utanför, grannar, o alla möten som jag ska gå på. Avslag på stöttning som jag är i behov av, kränkningar, missförstånd från inkompetenta människor som ser mig som mer självgående än jag i praktiken är.
Så jag hoppas verkligen att allting bara infinner sig snart för jag orkar inte bryta mina rutiner mer, för risken finns att jag inte kommer att hitta dörren ut tillslut.....













Likes

Comments

Alla dessa förbannade ljud, överallt o hela tiden. Jag orkat snart inte mer. Dom bygger ett höghus där jag bor, i princip mitt emot mitt hus.
De ljud som jag får stå ut med är mer än jag klarar av. Inte nog med att det spikas, sågas, används olika maskiner o slipverktyg, utan även hög musik, stora traktorer o lastbilar som måste tuta varje gång dom kommer o varje gång dom åker.

JAG ORKAR INTE MER, JAG BLIR GALEN!!!!!

Att behöva stå ut med detta dagligen är ett rent helvete, o jag har ingenstans att ta vägen. Jag kan inte ha öppet, kan inte vara ute i min egen trädgård. Måste sitta inne o ha öronskydd. Jag hör alla ljud o jag kan inte stänga av.
Nu är ju inte detta dom enda ljuden ute så allt blir ett misch-masch o en sörja av ljud o läten som gör att min hjärna nästan går sönder.

Dom börjar klockan sex på morgonen o slutar inte förrän ca sex på kvällen,
alltså tolv timmar. Inte nog med det så håller dom på överallt i lilla byhålan med diverse andra arbeten. Dom lägger ner fiber o fjärrvärme. Så det är full rulle överallt alltså.
Så att vakna med denna stress gör att det bara blir värre under dagen. Så jag kämpar varje dag för att försöka hålla mig någorlunda lugn o inte bli allt för stressad o utbränd.

Detta tar även fysiskt på mig, min tarmsjukdom orkar knappt hålla tillbaka o jag vet inte hur jag skall hålla mig lugn....jobbigt läge alltså...

Likes

Comments

Kanske skulle försöka mig på ett schema.....


Är det inte så att man ska göra saker när man orkar?! O jag som behöver rutiner för att må bra kanske skulle hitta dom stunder jag orkar mest o göra det till speciella dagar.

Ska förklara lite närmre, jo det har blivit så att jag handlar på fredag morgon tidigt som attan för då är det minst intryck i affären.
Det är lugnt o tyst o jag kan strosa omkring med mina öronproppar o ta det lugnt. Jag hittar allt jag behöver o jag behöver inte stressa. Resten av den dagen är jag rätt platt.
Ja matvaror ska in i skafferiet o i kylskåpet, o ner i frysen. Jag skall ju ändå äta (laga mat) o göra det jag brukar så detta extra utövande är o förblir en jobbig bit i mitt liv.
Sedan kommer helgen o då är min man hemma (han som gillar ljud o rörelse o banka o slår i kastruller). Så då brukar jag vara i trädgården om vädret tillåter, eller sy en stund, eller om jag orkar så bakar jag.
På måndagar är jag oftast rätt nöjd o glad o ensam. Så då orkar jag städa en stund på förmiddagen. Så den dagen vore ju bra som städdag.

Resten av veckan håller jag rätt öppen. Har massage, besök till psyk (ibland) o kanske orkar med ett besök av någon vän, pysslar lite allmänt eller bara sitter o slappar. För att inte få utmattningssyndrom igen så måste jag ta det riktigt lugnt o försiktigt. Jag har en förmåga att schimma ut mig, inte riktigt förstå att jag inte orkar. Kroppen vill ju! Så ja det tål att tänkas på.

Ha det!
🙌🏼

Likes

Comments

Det kom ett papper från försäkringskassan.

Ett sådant där grönt, utbetalningsbeskeds-papper. Jag öppnade det o läste, o fick en chock. Saken är den att jag har svårt att tyda papper från myndigheter o dyl. Jag stressar iväg i tanken o alla bokstäver fladdrar omkring o byter plats, allt får ett skräckinjagande budskap o jag får panik. Men denna gång såg jag klart o tydligt vad det stod det var bara det att innebörden blev så mycket läskigare än det var. Det stod att jag från o med augusti 2017 inte har någon SGI-grundad inkomst, den är på 0. Ock självklart blir det så när man går i pension, men detta var första brevet efter det var klart o den känslan blev så uppenbar.

Fler o fler gjorde slut med mig.

Efter det så kom det papper från Förenade Liv, där det stod att jag inte har rätt till förtidskapitalet eftersom jag tecknade min försäkring efter jag blev 50% sjukpensionär. O att dom gjort om min försäkring, utan den rätten. Det tog ett tag att smälta den informationen eftersom jag betalat dyra pengar varje månad till dom på något som jag uppenbarligen aldrig skulle ha kunnat utnyttja.

Det damp ner fler avslutningsbrev, A-kassan gjorde slut med mig o tackade för sig.
Facket/Vision ställde om mig till pensionärsmedlem, där jag fick hem papper på med en bild på en glad tant med grått hår som såg ut att vara sådär 70 år.

Till sist så kom det papper från jobbet, mitt jobb som jag gått till i 20 år. Där dom skrev att dom fått till sin kännedom från försäkringskassan att jag numera erhåller 100% sjukersättning o då inte kan fortsätta att jobba, o att jag senast 20170818 måste komma in med en skrivelse om så icke är fallet...."No shit Sherlock!!!!!!!" HAHAHAHAHAHAHA ....., Det hade jag ingen aning om, att jag hade slutat jobba alltså.

Så nu tror jag äntligen att jag kan släppa jobbtänket! Det känns lite konstigt att bara vara min egen, men jag vänjer mig nog. Jag mår ju redan så mycket bättre.

Vet ni vad jag ser fram emot mest??
Att åka till skogen o sätta mig högt uppe på en sten på mitt kalhygge o titta ut över skogen, o att bara sitta där tills jag tröttnar.

🍁🍂🍂🍁🌾

Likes

Comments

Rrrrrrrrrrr, klockan ringer, jag snoozar som vanligt en gång.
Gör min vanliga godmorgon-sträcka-upp-kroppen rörelse. Idag har jag en tid att passa så det får bli kläderna från igår, måste duscha sedan.
Hunden springer före ner till köket, katterna skriker efter mat. Jag ger katter o hund mat. Sedan tar jag själv mina vitaminer med ett glas proviva utan socker.

Än så länge vet jag bara att jag ska vara någonstans klockan 10:00.....det är inplanerat sedan en månad tillbaka. Allt finns där i huvudet, i vilken ordning det skall göras det där extra utanför rutinramen. Allt kommer att klaffa, utan stödperson (jag ler för att försöka peppa mig själv).

Min man kommer nerstapplande från övervåningen, lika trött som vanligt. Autist o bipolär, men ändå så duktig o kämpar var dag. Han tar sina mediciner, tar fram sin matlåda. Allt sker på rutin.
Jag tar på mig mina ytterkläder, o tar kopplet på hunden o går ut till bilen. Allt är som vanligt rutinerna sitter där dom ska. Jag kör min man till hans jobb.

Väl hemma igen så går jag som jag alltid gör, en morgonpromenad med hunden (Tyson). Trafiken flyter på som vanligt, samma störningsmoment men jag försöker att inte titta o lyssna. Promenaden gick som den brukar, skönt!

Jag går in, torkar fötterna o magen på hunden. -"Det har regnat i natt, men nu blir det nog en fin dag för solen tittade fram", tänker jag. Tar av kopplet o hunden studsar in som vanligt o hämtar leksaker.......

........men jag står kvar i hallen.

Jag kan inte röra mig......mina fötter känns som cementklumpar, min mage har vänt sig ut o in o jag ser stjärnor. Mitt hjärta klappar alldeles för fort, så fort så jag knappt kan andas.
Precis innan detta händer så tittade jag på klockan, o jag kom ihåg vart jag ska vara klockan tio.

Mina ben bär mig inte längre, jag gnider förnetriskt mina händer mot varandra (jag gör det när jag blir stressad). Sätter mig på golvet, kryper ihop i fosterställning.
Jag vill bara sova. Mår illa nu. Hjärtat slår ännu hårdare.....det svartnar för ögonen. -"JAG KAN INTE ÅKA NÅGONSTANS", skriker jag högt rakt ut i luften. -"Som om någon skulle höra mig",(skrattar).
Hunden buffar på mig o försöker få mig att leka. Han piper o gnyr. Han blir alltid ledsen o vill trösta mig när jag får mina stressattacker. Jag försöker resa mig upp, ställa mig.
-"Jag måste göra min gröt o äta. Jag måste duscha o fixa kattlådan". FAN, FAN, FAN....
Ringer till min man o får lite peppning o lite varm kärlek. Hans röst är som bomull i mina öron när jag får min stressångest. Han vet allt för väl hur det är att få ångest o att känna sig stressad, så han förstår. Utan ord.

Lägger på luren, gör min gröt (som exploderar i micron). TACK!

Sitter nu här vid mitt köksbord, har precis ätit upp min gröt. Klockan är alldeles för mycket o jag måste springa ner i duschen. Jag klarar inte stress. Men det är bara att bita ihop.


Så här är det för mig varje gång en förändring sker, ☝🏼☝🏼☝🏼Men jag har lovat mig själv att detta var sista gången jag utsätter mig för att........-"göra saker på egen hand som jag inte gjort förut o som jag inte är bekväm med".... Denna känsla, detta övervåld på min kropp o själ måste få ett slut. Så det blir att ansöka på nytt om LSS, skriva nya brev o överklaga.

Nu är det hög tid att gå, väl mött! 👋🏼👋🏼👋🏼







Likes

Comments

Jupp, så får det bli idag. Att ha Asperger kan ha många nackdelar. Oftast just nu iaf så är jag mest trött, sorgsen, orolig o ofantligt stressad.... Men under långa eller korta perioder i mitt liv så har jag även väldigt roligt med mina olika projekt.. Har svårt för att fokusera längre stunder så det tar tid. Men tänkte slänga upp lite bilder på inredningstips o hur mitt egen-skapade-hus ser ut. Har slitit hårt sedan 2008 med att renovera detta hus, o skapa den karaktär jag vill ha. Så håll till godo....

Blev lite huller om buller märkte jag.... Men kontentan är att jag gör allt från början själv. River o bygger upp. Nu har jag ett stort projekt på gång o det är källaren... Den ser för bedrövlig ut. Har börjat med tvättstugan som innehåller dusch med ett uppbyggt golv som jag gjorde för att skapa en egen yta till duschen. Så nu är det bara att ta tag i resten. Ja jag vill ha det i "junk stile" med inslag av industri.... Mitt drömhem om jag haft råd hade legat mitt ute i ingenstans på en kulle med åkrar o skog runt om. Som ett gigantiskt kråkslott med tinnar o torn. O helt iklätt plåt som rostat med naturens hjälp. Ja ni fattar nog......

...... Som ni kan se - lite att jobba med. Hoppas nu bara att jag håller. Detta är ett stort specialintresse o som sagt förut så har jag lätt att chimma ut mig. Men jag kämpar på. För det är detta som gör att jag orkar leva med min Asperger...

Likes

Comments

Varför såg ingen mig

Jag undrar så varför alla var så självupptagna så att dom inte märkte att jag inte levererade som andra barn. Hade ju så många självklara tecken.
Att växa upp utan vetskapen av att man inte var som andra har varit o är fortfarande vedervärdigt. Ett helvete som gör att jag idag undrar om det verkligen var värt allt slit. Hela min skolgång var som en dimma. Det enda jag kommer ihåg är alla missförstånd o konflikter med andra barn o lärare, o utanför skolan så var jag bara en liten apa som letade identitet.
Så många kraschade förhållanden bakom mig. Så oändligt mycket sorg från vänner som lämnat. Chefer som skällt ut mig o kollegor som mobbat mig.


Varför skulle just jag födas med autism?

Jag har varit utanför i hela mitt liv. Jag har lidit ända in i själen, o det har satt djupa ärr, så djupa så att jag inte längre vet om jag vill fortsätta. Den hjälp jag nu får är ju endast fysisk. Jag kommer aldrig att få mina behov tillgodosedda. O nu kommer jag att vara utanför mer än någonsin. Med 100% sjukersättning så är mitt liv 100% begränsat. Vilket det i och för sig var innan oxå....o nej i nuläget så har jag fullt upp med att hitta mig själv efter 50 år så det är nog behövligt trots allt.

MEN:
Jag har högfungerande autism o i o med det så dras allt ifrån mig.
Jag har exakt samma svårigheter som dom som inte är högfungerande. Men bara för att min hjärna har en förmåga för att anpassa sig, så betyder ju inte det att den inte kämpar på högvarv för att passa in.
Jag utmattas o utmanas hela tiden o mår skit typ varannan dag eller t o m varje dag om jag gör något annorlunda eller träffar någon.
Mina svårigheter gör att jag hamnar i neråtspiraler ideligen.
Jag är totalt isolerad i min egen kropp.

Det är vetenskapligt bevisat att människan kan bli galen om den bara umgås med sig själv......ändå anser både kommunen o försäkringskassan att jag inte är i behov av någon form av ledsagning eller personlig assistent. Dom som känner mig vet att jag blir lycklig som ett barn om jag får umgås en liten stund. Jag har inga större krav, men jag vill, fast jag inte orkar.


Borde fått en Oskar för bästa kvinnliga roll...

När jag var liten så stod jag framför spegeln o gestikulerade o pratade o försökte komma ihåg hur andra gjorde. Jag tittade på film o såg när man ska gråta o varför. Jag lärde mig att man ska gilla killar o man ska vara fnissig med tjejer. Men min attityd var alltid i vägen o det blev ofta slagsmål. Men jag märkte sakta men säkert vad som gjorde dom glada o vad som gjorde att jag blev inskickad på mitt rum, eller utfryst från lekkamraterna.

"Att spela en roll blev mitt signum"

Så när jag blev äldre, i tonåren så lärde jag mig mer o mer hur man skulle blidka folk o fä. Jag ljög mer o mer o tappade tillslut det lilla som var jag. Jag blev inställsam o trevlig.
Men hela tiden så var jag tom o sorgsen o rätt så suicidal.


Men allt är ju bara på låtsas??!

Men idag vet jag att jag hade behövt vägledning o verktyg för just min värld. kanske att jag då hade mått lite bättre o inte gått på all den skit som jag gjort. (Man kan läsa den meningen på olika sätt)... För jag är så jävla vilsen idag. O idag är jag så rädd o osäker o har svårt för att veta vad jag vill o om det jag vill verkligen kommer ifrån mig eller om det är någon jag apar efter igen...




Så för mig är vanliga människor ett mysterium, något man borde forska på. Hur kan ni bara veta när ni ska sluta jobba för att vila?
Eller när ni flörtar, hur vet ni att den andra personen gillar er? O hur orkar eran hjärna umgås med någon hela tiden....????
Men framförallt, hur klarar ni av att sålla o att stänga av?


HEJDÅ&VINKEVINK
👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼






Likes

Comments

Överbelastade sinnen.

Sitter vid mitt köksbord, nyss hemkommen. Jag mår illa, kunde inte äta mitt mellis. Inte heller en sketen morot kunde behaga mig. Jag fryser oxå, inte för att jag är kall, utan för att min hjärna är så förbannat överbelastad. Tänk att lyckas bli utmattad av 2 1/2 timmes besök. Detta var igår, inte idag!


Att tro man orkar mer än man gör!

Idag gick jag upp halv sex för att hunden ville, kände mig slut redan igår kväll men ignorerade det i vanlig ordning. Väl uppe så gick jag i koma, men jag trodde att det var tröttkoma o inget annat. Hade lite att handla som jag missade sist (för att jag var så stressad), så jag gav mig iväg o "passade på" att ta soptippen oxå....varför gör jag så här om o om igen....!!!!! GAAAAAA..... o allt finns ju inte i samma affär så det var ju bara att åka runt. Detta är inget nytt fenomen för mig, jag gör det hela tiden.


Sorgen av att inte orka.....

Jag är ledsen nu.... o lite arg på mig själv. Men mest vill jag lägga mig i fosterställning o bara gunga....o kanske nynna lite enformigt på en eller två toner.
Jag skulle bakat bröd idag.
Jag skulle oxå bäddat fint.
Sedan så finns det tvätt i maskinen.
Det kommer snart finnas en hel disk att plocka ur diskmaskinen....
MEN JAG VILL BARA LIGGA I FOSTERSTÄLLNING O GUNGA!!!!!!!!!!!!!

Jag blir fysiskt nedsatt när mina sinnen är påverkade.

Min kropp har sviktat i ett par veckor nu. O då äter jag inte som jag ska, jag sover inte heller ordentligt. Jag kan knappt gå för det värker o jag är mer stel än vanligt. Dessutom så är jag snurrig o vinglig, o det bara för att mina sinnen är ur balans. Detta händer titt som tätt o jag orkar inte med det heller.



Nu har jag tryckt i mig några torkade mangoskivor o lite lakritspulver men jag håller fortfarande på att spy....så nu går jag fan o lägger mig.


Hej då!

Likes

Comments