Bygger min trygghet mot världen....

För att orka så måste jag hitta ett bättre sätt att avskärma mig på. Jag måste bygga på mitt självförtroende för att våga vara jag.
För att orka ta emot blickar när jag går med solglasögon en molnig dag, eller när jag har vantar o luva i maj - bara för att jag är så frusen.
Jag behöver oxå stå emot trycket bättre, det som skiljer mig från massan. Att våga vara annorlunda kräver styrka, o det har jag inte.
Det är inte lätt att skita i vad andra tycker, när man inte vet hur man ska vara......Har i hela mitt liv kämpat emot mig själv o andra. Så den tryggheten har jag inte kunnat falla tillbaka på.

Fast nu är det lite bättre, för nu vet jag att min annorlundahet är okej! Men nästa steg är svårt, att få ut mitt budskap utan att bry mig om vad mottagaren anser.
För jag är både strykrädd o en bitch på samma gång. Så där styrkan är stor är fallet hårt. Min yingyang är outvecklad.

Så med Pearl Jam i lurarnas så smider jag planer....jag drar upp volymen till klimax! Hoppas på att mina trumhinnor tillslut sprängs så jag slipper alla ljud o allt detta skitsnack från världens alla hörn.

Ni förstår att utan hörsel så skulle jag hinna tänka innan jag svarade, o då skulle det inte finnas så förbannat mycket missförstånd o jag skulle slippa alla kval av ånger o förundran. Om jag dessutom skar av mig min tunga då slapp jag svara alla idioter o deras triviala frågor.

Varför kan jag inte få leva i en bubbla av musik o mjuka kuddar? Att ständigt vara sex år o fullständigt hopplös i alla andras ögon så jag bara fick vara ifred. Att ligga o titta på molnen o se hur dom ändras till alla möjliga djur....

Musiken i mina öron är ett bra knep mot världen för när jag blundar så försvinner den, så hur mycket jag än ser på människorna så hör jag endast deras gapande själar som krystat försöker förmedla något. Men jag bara ler o nickar, som sig bör....

Yttre blyghet = inre styrka...☮️

När man ser mig så tror man att jag är vilsen o tafatt i talet. Jag flackar med blicken o skrattar mycket, ler ofta, men samtidigt så svarar jag kaxig o arrogant.

Jag skulle förklara mig själv som en komplex person med taggar av stål o ord av syra på utsidan.

Men på insidan finns ett tjockt lager av vadderad regnbåge, o det är fullt av träd i alla nyanser av grönt o alla djur lever i harmoni med varandra o luften är ren o solen värmer alltid där den behövs.
Regnet är fullt av glitter som lägger sig som en matta o skyddar emot sorg. Här finns inga andra, för ingen är bjuden. Bara jag o min välutvecklade fantasivärld. Det är hit jag går när det bråkas där ute, o det är hit jag kommer när jag dör...

Det är på grund av min insida som jag orkat att vara på utsidan. "I'm here but I'm really gone" som Alanis sjunger....














💯% lycklig.....☯️

O för att sammanfatta det hela; så för att falla i total harmoni så behöver jag friheten till mina egna tankar.
Jag behöver en väg ut, en snabbare reträtt vid kritiska situationer.

Har i hela mitt liv gjort som ni vill. Det är dax att göra som jag vill. Nu skall mina tankar o min fantasi färga min värld.

""Så på små stappliga ben går jag barfota på en stenig väg, mot horisonten av glitter o grönt. Dax att vända på oddsen till min fördel. Nu stänger vi in den värld jag tvingats leva i o öppnar dörren till min egen värld o lägger nyckeln i en båt av papper som får segla iväg dit den vill. Kanske någon hittar den o låser upp en egen värld av egen lycka...... ""

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Dom här extrema dagarna av kraftlöshet o tix...!

Har börjat känna mig mer o mer kraftlös i kroppen!

Mina ben bär mig inte hela vägen på hund-promenaderna, o jag är extra känslig för ljud o ljus. Även beröring är extra jobbig idag. Jag är långsammare än vanligt, o jag stannar upp inför uppgifter o glömmer vad jag håller på med. Ingenting tycks vara roligt, allt är tungt o mina armar är som kokt spagetti.

Mina ögon vill bara falla ihop o jag känner mig så seg!!!!
I morse så satt jag t o m o tänkte på hur skönt det skulle vara om jag bara slutade finnas.

""Jo men tänk, inga mera måsten, krav eller saker som måste bli gjorda inom en viss tidsram. För i min värld så är allt en enda stor pekpinne som är riktad just på mig, o det är sådan min autism ser ut. Jag kan inte göra på något annat sätt tyvärr.
Är perfektionist samtidigt som jag kollapsar av trötthet både i kropp o själ ideligen. Det går liksom inte ihop....""

Mindfullnes!
Yoga!
Djupandas!
Meditation!
Chakrahantering..... & en massa annat som skall lugna o harmonisera själ & kropp! 👌🏼👌🏼👌🏼 Men jag blir stressad av bara tanken att jag skall få till detta dagligen. Det räcker att jag går upp på morgonen!

""Har så svårt att välja kläder. T o m det är komplicerat i min värld. Tänk om det senare blir för varmt? Eller kallare? Passar dom här strumporna till skorna? Kan jag ha min hundtröja som är sliten o hårig när jag valt ett par så här fina byxor?..... ja ni fattar! O det är
bara klädbiten det. Allt annat är lika komplicerat, varje dag, alla dagar, året runt!""

Vet inte om det finns NT som kan sätta sig in i hur det är att leva så här o förstå hur tröttsamt det är.
Det går ett par dagar som jag svischar runt o beter mig som vem som helst. Jag handlar, diskar, pratar o är pigg o har lust för att göra saker som jag vanligtvis inte gör.
Jag är ute o pysslar, o orkar även med en tvätt. Men så kommer dessa dagarna igen, dom som gör mig så matt o kraftlös.

Mitt hjärta slår alldeles för fort, fast jag sitter ner i min fåtölj. Är hungrig, men kommer inte mig för att bara tänka tanken ""gå ut i köket o fixa ihop din soppa""...... händerna domnar av att skriva, skulle nog gjort ett vlogg-inlägg istället. Men jag pratar bara i huvudet idag så det sket sig det oxå...

Måste gå med hunden nu, det bara är så. Har satt in mina öronproppar o är beredd att gå ut o försöka gå en runda för hans skull.
Hade jag fått bestämma så hade jag gått raka vägen upp till sängen, dragit för alla gardiner o somnat o sovit lääääänge!




Likes

Comments

Älskar lugnet o tystnaden, kan inte nog säga detta.

Önskar att det alltid kunde vara så.
Hundens huvud vilar i mitt knä, han suckar tungt. Gosar liksom in sig i lugnet, jag ler åt honom där han blundar o ser så harmonisk ut.
Jag tar en sipp av mitt kaffe, det var precis lagom varmt. Älskar den här koppen, den påminner om gamla tider, tider med farmor, mormor o finporslin.
Där fanns det alltid lugn o tid för eftertänksamhet. Vill ha det så nu oxå.

Regnet smattrar frenetiskt på rutan, knackar som om det vill in. Om jag lyssnar ordentligt så kan jag höra fåglarna, som sjunger in våren. Det är fortfarande rätt kallt ute.
Hunden kryper närmre, hans värme gör mig alldeles mjuk i sinnet. Så sitter jag alltså här, med min trogne bundsförvant vid min sida. Vi ger varandra trygghet precis så som det ska vara.

Dessa stunder av ensamhet berikar min själ. Jag växer av ensamheten, tänker jag. Ler sedan åt mig själv nästan lite förnämligt. Tar sedan min kopp med båda händerna, blundar o drar in doften av kaffe o kardemumma.
Dessa dagar är min tillflykt till mig själv. Skall alltid komma hit då det är stressigt o livet bankar för hårt på min dörr.

Jag hoppas så att alla får lära sig att älska sig själva. Ha en underbar dag!

Likes

Comments

Soppan är slut.

Ser ut som det gör i min hjärna typ. Inte att den är slut, (inte idag, inte ännu) men rörigt med små fragment av rester från det förgångna.
Ja lite minnen, o sådant som jag inte orkat bearbeta. Eller bara inte ville ha mer. Undrar om det sitter små etiketter på allt där uppe i huvudet oxå?
Hade vart bra, för då kunde man katalogisera det lättare när man får lust för att städa. Denna tallrik av rester av min lunch, är som mina tankar idag. Det är torsdag o jag hade velat göra så mycket idag för min kropp är extra studsig o min hjärna likaså.
Allt som tänks åker runt, runt som i en centrifug. Med sockor, linnen, jeans o ett papper som är alldeles blött o påväg att lösas upp......nej!!!!!! Inte nu igen. Jaha, där försvann en tanke. Undrar om det var en viktig sådan?

När jag vaknade i morse så var det inte som nu, Näe det var inte alls en kul start. Hade extremt ont i magen o kunde knappt gå, men det var bara att bita ihop o gå vidare in i dagen. Fick i mig min grönsakssmoothie som förresten satt som en smäck (Rap!)
Började kvickna till o sedan var det som om någon eller något blåst in något i huvudet på mig. Det blev så rörigt o alla orden flög omkring o alla kroppsdelarna ville åt olika håll hela tiden. Det är alltid lika jobbigt när det händer, för den enda planen jag hade var att duscha.

Så jag flaxade omkring o gjorde allt som min hjärna kom på, o inte alls i rätt ordning heller. Jag sprang upp o vattnade alla små sticklingar, sedan ner o rotade i verktygslådan. Avbrott för lek med hund, ja just det - baka frökex! Upp igen o hämta ner skumdelen på soffan som skulle ut en gång för alla, o då var det ju sol ute så jag fastnade där, liggandes på skummadrassen en stund. Kom på att jag skulle duscha o gick in. Glömde bort vad jag höll på med o sprang vidare in i alla verb o förlorade nog mig själv lite där.

Men nu är frökexen lagda i burk, madrassen ligger kvar ute.... o är numera blöt oxå -"Dumma april!!!
Har även duschat o ätit upp min soppa.
Så nu är det dax att gå ut med hunden o efter det så dör jag nog. Börjar redan känna att denna dagens berg-o-dalbana börjar gå till sin ända.... 12:37. Jo jo, här bökas det ordentligt snabbt minsann. Inte för att jag anser att jag fått så värst mycket gjort, eller att det ens var någon ide att halvfärdigt riva en soffa. Men nu är det så min hjärna fungerar för det mesta, o man får vara glad för det lilla som blir av.

För under allt springande o flängande upp o ner i trappor så har jag samtidigt planerat för var underdelen av soffan skall vara o även målat inre bilder av hur biblioteket skall se ut när det är färdigt så ja, va fan......
God fortsättning på denna dag då superhjälte-Lotta!

Hejdå&Vinkevink
👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼

Likes

Comments

Det blir nog bäst så....

Det är så kallt o regnigt ute, lastbilarna hörs mer än vanligt när dom kör förbi. Regndropparna är så tunga emot fönsterbläcket, det gör ont i mitt huvud av alla ljud.

Jag är ledsen.

Det skulle blivit så bra med en kontaktperson, men det kunde inte blivit mer fel. Hen ställde för många o fel frågor.
Frågor jag inte klarade av att svara på.
Mitt enda svar är att jag drar mig tillbaka igen, in i mitt skal, där jag sorgset får erkänna än en gång att världen utanför inte är för mig att avnjuta. Dom kan skratta högt o göra roliga saker, jag stannar här.

Där ute är det oroligt för mig, där ute går allt för snabbt. För många ljud, hinner inte med att lyssna på alla, kan inte sålla.
Blickar, höjda ögonbryn, axelryckningar. Vad vill dom? Rädslan för att göra fel är så stor, för jag vet inte hur jag gör rätt.

Komplicerade möten, avtalade tider, resor. Det blir för mycket. Jag hade så många drömmar, önskningar om vad jag skulle göra o vad jag ville. Men jag stannar här inne, det blir nog bäst så. Minst skada för mig. Mindre oro, färre blickar att bemöta. 


Den enda människa jag litade på försvann, o hon tog med sig styrkan att våga o att lita på. Utan henne är jag isolerad o ensam. Det finns ingen som kan ersätta henne heller, hon var den enda som kände mig, hon ställde alltid rätt frågor. Med henne var jag stark, o jag vågade.

Så jag får klara mig själv, som jag alltid fått göra. Stanna här inne o vara trygg i min värld. Vissa dagar är jag lite starkare då går jag ut på äventyr. De andra dagarna blir det trygga, säkra rutiner......

Det blir nog bäst så!

Likes

Comments

Min värk

Idag vill jag prata om värk, o inte om min autism (även om den blir påverkad). Ni som har följt min blogg vet att jag förutom mitt annorlunda sätt att tänka även har värk av olika anledningar o endel av det är kroniskt o dagligen o annan värk kommer o går.
Detta ämne kan flera relatera till eftersom det inte har med autism att göra utan alla kan ha det, o alla har det. I vart fall någon gång, o endel sliter med den för jämnan som jag. Nåväl, min värk är rätt bestående. På det sätt att jag alltid har värk någonstans, kan låta skrytsamt men så är icke fallet. (Här pratar vi enbart fakta o inget annat).....

I natt vaknade jag för tredje gången denna vecka av ett skrik o att jag är bortdomnad i både armar, fötter o höger ben. Så enda sättet är att försöka kravla sig ur sängen o röra mig försiktigt.

......( se er då framför er helst en grasiös balettflickan o inte som om jag var en zombie i Mikael Jackson "Thriller")..... tack!

O detta gör ont som fan eftersom det sticker ordentligt i lederna när nerverna försöker vakna till liv igen, o då skriker jag o då vaknar hunden o undrar vad jag håller på med.
Så när det äntligen släpper då blir jag supertrött o vill bara sova igen, lägger mig ner o somnar men vaknar efter ca tio minuter av att samma sak hänt igen o allt börjar om från början igen. Alltså balettflickan studsar upp ur sängen o gör en piruett o hunden klappar takten... eller??
Till o från nattetid så är detta ett förekommande fenomen.

Även min rygg lägger av då o då. O då får jag åla mig ur sängen o lägga mig på golvet med kudden under huvet o fötterna i sängen, dra på mig täcket o försöka sova så tills det är dax för domningar från ryggen istället.....ja min hund har inte tråkigt på nätterna det vill jag lova.
Käken lägger oxå av ibland, mina fötter är förvridna av min artros, mina knän är rätt så orörliga, får stressöra titt som tätt o mina tänder värker helt utan anledning. Men jag är van, så inget gnäll här inte. Bara lite hederlig tandagnisslan.


Min kroniska sjukdom o dess värk

Jag har UC (ulcerös kolit), ni som inte vet vad det är - googla! (Har inte lärt mig hur man sätter in en länk ännu....) o artros i tummarna. Vilket är en annan form än den man får av förslitning i knän bl a. Denna form är ärftlig.

Min UC är väldigt stressrelaterad o den är mer eller mindre konstant från december - majmånad.
Vet inte varför, det har bara blivit så.
Har haft den i över 20 år så den har varit med ett tag, o det är därför som jag har varierat min kost så förbannat o försöker hitta lösningar på alla de plan.
Andliga som kroppsliga.
Jag avskyr verkligen att gå till doktorn, så mina besök o kontroller är ganska få genom åren o väldigt skräckrelaterade.
Detta bland annat p g a min autism o att jag inte klarar av smärta eller närkontakt i någon form. Vilket är ett måste med den typen av sjukdom (undersökningarna är ju rätt så intima), o smärtsamma för den delen oxå.
Så jag ligger oftast hemma i stället o kvider o lider än att gå dit i tid, vilket relaterar i allvarliga konsekvenser o stor blodförlust till följd. Som i sin tur gör att jag får äta stora doser kortison (som jag inte tål) o måste få järntillskott via dropp som kan vara farligt för att hjärtat kan stanna, så man måste vara bevakad när man gör det o det tar tid.
Järnet droppas rakt in i blodomloppet, så det blir jättekallt o det är så läskigt, brrrrrr....

O i det sista skovet jag hade så följde det med, en början till magsår oxå. Så jag var rätt körd ett tag där, o det var därför som jag tog beslutet att börja äta min antiinflammatoriska kost.

Min andra åkomma är ju min tumartros, eller tummarartros ( inget ord, jag vet)!!!
Eftersom jag har det i båda tummarna så handikappar det mig i rätt stor utsträckning. Jag är estet o allt jag gör, gör jag med mina händer. Så den värken är väldigt ihållande.
Förr fick jag kortison insprutat direkt i tummarna var fjärde månad men det är ju inte bra i längden så jag slutade.
Min ledvärk är lika säsongsbetonade som min UC. Fast då oftast värre på den andra perioden maj-september, så okt-nov är väl de månader på året som jag är "friskast" så att säga...

-" Har du inte glömt något nu?
-" Men det är ju inte en kronisk sjukdom!

Trafikolyckan - 89

(Trumvirvel)...... Som skrivet ovan, 1989 så råkade jag ut för en trafikolycka som skakade om min värld ordentligt. Blev påkörd bakifrån o fick en kraftig Wipplash-skada, som satte djupa spår i både min själ o kropp.
Dels var jag ung, skulle ju haft hela livet framför mig, sedan hamnade jag i vård o rättskarusellen. Jag var dessutom odiagnostiserad i min autismdiagnos vilket inte gjorde det hela lättare.
Alla människor, läkarbesök, möten, försäkringsbolag, försäkringskassan osv osv.... som tur var så hade jag ett stort stöd i min dåvarande man, han var som ett personligt ombud/gode man (vilket jag inte visste vad det var då).

Jag gick med stödkrage länge, var tvungen att få hjälp med att torka mig när jag duschat, fick gå igenom sjukgymnastik o kuratorer, psykologer o mediciner till förbannelse. Hade så ont o kände ingen förståelse alls från myndigheter o läkarvård. Specialister avlöste varandra, likaså medicinerna som blev starkare o starkare. Fick citodon (som är beroendeframkallande o blir morfin i kroppen) o tillslut fick jag även dåtidens "lyckopiller"... allt för att försöka härda ut.
Blev 50% förtidspensionerad o skulle även arbetsträna o försökte att passa in. Sov max en timme åt gången.
Min olycka gjorde mig instängd o skygg. Jag tappade livsglädjen o mådde skit. Orkade ingenting, hade extrema smärtor i rygg o i armar med domningar som följd.
Det är dessa domningar som jag pratar om i början av inlägget, så alltså än i dag så finns det kvar.

Varför kommer då värken (oftast) p g a....

Ja det är olika för olika typer av värk;
1) UC - stress o kost.
2) Wipplash - monotona rörelser, lyfta tungt, hänga tvätt, måla, använda elverktyg, slagverktyg.
3) Tum-artros - allt som har med att greppa, lyfta, banka, hamra, dra med kraft.
4) Övrig ledartros - sitta still, böja knän, sitta på huk.
5) Käken, örat, tänderna - stress.
6) Fotartros - när jag går.

Så som ni ser så tar det ena ut det andra. Sitter jag still o vilar blir jag stel o kall. Gör jag saker som trädgårdsarbete, målar, tvättar, bankar o bygger mm då domnar det blir ett helvete på natten. Så det enda jag kan göra är att gå.... fast då får jag ont i knän, höfter o fötter.

Om jag vill slippa värk

Men jag har lärt mig att min artros o min wipplash behöver röra på sig så jag går ändå, jag sitter kortare stunder o gör yoga o morgongymnastik.
Min ulcerös kolit håller sig i bättre schakt nu när jag äter antiinflammatorisk kost o jag försöker att inte stressa. För då får jag mer sällan stressöra, käkvärk o stressvärk i tänderna. Min tumartros håller sig lite lugnare om jag inte skapar för mycket, men det är ju jag så den värken få jag tåla bara. Jag använder voltaren gel istället för att svälja värktabletter. För då blir min mage gladare.

Så att leva med kronisk smärta o värk är verkligen ingen dans på rosor. Jag är ett "moment 22", o det är rätt tungt ibland att vara jag.
Men en sak har jag lärt mig o det är att sorgen, ångesten o gråten gör inte mig frisk.

Men att ta hand om mig, äta bra o rätt, motionera så mycket det går o ge mig själv beröm o feedback när jag klarat av något, det gör mig gladare o starkare i psyket. Känslan att vakna efter att sovit nästan en hel natt, eller att jag gått en promenad "trots allt" gör att livsglädjen återfinns rätt fort.
Jag har oxå lärt mig att lyssna på min kropp. Så fort jag mår bra då gör jag sådant jag orkar för jag vet att snart är det kört igen o jag ligger eller sitter där med fruktansvärd värk o vill inget annat än att dö.

Så njut av livet när ni kan, ät med andakt den där kakan. Lyssna på fåglarna, stanna upp! Skäll inte på era barn o skratta massor. För ni vet inte när det tar slut den där självklarheten till hälsa. För många är det ingen självklarhet alls.


Full o drogpåverkad

Jag går knackigt, vaggar liksom fram. Har ingen balans. Har blivit lite kutryggig, har svårt att le stundom då värken är för påfrestande. Har utvecklat fåror runt munnen o i pannan.
Har även ticks i form av att jag måste gnida mina tummar hela tiden, o det för att det lindrar smärtan något.
När jag reser mig från en stol eller soffa så måste jag långsamt ställa mig upp o sedan försiktigt gå framåt. För mina höfter har stelnat o det värker o är delvis bortdomnat. Jag vaggar ofta när jag sitter o det för att inte kroppen skall domna....
så när man ser mig så beter jag mig konstigt. Men det är inte för att jag är full, eller är drogpåverkad - utan för att försöka kompensera min värk. (Ja jag har blivit anklagad för detta på min arbetsplats, då dom ville drogtesta mig pga "mitt sätt o att mina ögon var konstiga)....
Så jag har fått utstå en hel del av kränkande beteende från människor som inte vetat bättre. Men det är längesedan o nerlagt. Idag mår jag betydligt bättre o det p g a - mig själv!

Så tack underbara jag för att jag har lyssnat o att jag har visat mig själv all den kärlek! ♥️..... nu skall jag upp o sträcka på mig för att min kropp har helt stagnerat o jag är iskall. Så en stor kopp te o en grön smoothie får det bli.... o så tittar hunden på mig o stönar.....han är så tålmodig min älskling.

Hejdå&Vinkevink
👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼






Likes

Comments

En strävan efter perfektion 👌🏼

Dom flesta dagar innehåller alldeles för många moment som skapar oreda o stress. Som i sin tur gör mig oerhört hjärntrött.
Eftersom jag har problemlöseri som ett av mina stora intressen så kan ni ju kanske förstå att jag ideligen o oftast försöker hitta olika knep för att kringgå momenten o finna enklare vardag för mig o min hjärna.

Ett av dom är det som ni finner på bilden ovanför.
Jag har svårt för att läsa recept p g a all det röra som jag lyckas skapa, med alla moment o ingredienser, vad man ska blanda ihop o hur o när o s v. Alltför ofta så har jag läst fel, glömt tiden o blandat ihop måttsatserna.
Så idag blev jag trött av att alltid behöva gå tillbaka från början o leta mig fram på nytt så jag tog fram mina överstrykningspennor o började fylla i olika kategorier o tillvägagångssätt med olika färger, o vips så blev allt så mycket lättare när man skall gå tillbaka till receptet.


Att göra en post-it! 👈🏼👈🏼👈🏼

Har ett liknande system med post-it lappar i olika färger.
På varje lapp står saker jag skall göra, t e x; bädda, vattna blommor, dammsuga, tvätta, duscha, hänga tvätt o s v, ja ni förstår principen.
Så på morgonen så tittar jag på mina lappar o väljer ut ca fyra stycken som jag skall göra under dagen, inte för många för då orkar jag inte.
Sedan så betar jag av dom en efter en, o sätter tillbaka dom på skåpet tills nästa gång.

Jag började med det systemet för många år sedan efter att jag aldrig kom ihåg allt jag hade i huvudet, o då fick det bli lappar istället. Sedan så har jag lärt mig att färger gör det roligare.....som den färgnörd jag är.

Korgar upp & ner....

Jag bor i ett ganska stort hus med både källare o övervåning så det blir en del springande upp o ner i trappor.
Innan jag kom på mitt "korgsystem" så blev det oändligt mycket mer spring. För jag tappade hela tiden bort vad jag egentligen skulle göra för det dök alltid upp något annat.

Så numera har jag  två korgar som står på en byrå i min hall, en för upp-för-trappan-saker o en för det som skall ner till källaren. Jag lägger det som skall ner respektive upp i korgen o när den är full så bär jag ner/upp den o sorterar ut det som skall bara där, det kan vara en hammare, ny kattmat, en smutsig tröja, eller en nyinköpt champooflaska. Så istället för att springa fler gånger så blir det en gång/dag. Flera moment mindre o en lite piggare hjärna.


Allt detta för att slippa en massa onödiga moment som kostar en massa kraft ifrån mig. Mina dagar är så röriga ändå, o dom går otroligt fort. 

O det för att jag är väldigt långsam, men jag behöver vara det för att få ihop det. 

Allt jag gör tar för lång tid, t o m för mig.... men om jag skall bli tillfredsställd o känna glädje o inte frustration så måste det gå till på det sättet. För om jag slarvar så blir det fel o det klarar jag definitivt inte av.
För då kan jag nämligen inte sluta att tänka på det, o jag måste fixa till det oavsett hur lång tid det kommer att ta, o oavsett vad som kommer att bli lidande......(
o där vill jag helst inte hamna för det är alltid en lång väg tillbaka o det slutar alltid med att jag blir dödstrött i hjärnan o måste nästan alltid sova eller så blir det bråk för att jag han bli  toppstressad)

Så alla mina små uppfinningar är guld värda för mig o min vardag.



Likes

Comments

Jag finns här för det mesta, i mitt hus. Numera allt oftare än innan, delvis självvalt, men även något som var viktigt för mig.
Jag ångrar ingenting. Trivs förbannat bra med att må bra faktiskt. Ett lugn inrättar sig o sprider värme i min kropp o frammanar ett smärre lyckorus till min själ o hjärna. Vilket i sin tur ger ringar på vatten, ringar som ger lugn åt både hund o man.

Vi är ju sammankopplade vi varelser, vi ger avtryck till vår nästa. Viktigt att tänka på. Gap o skrik, krig o helvete ger ingenting annat än mer gap o skrik o krig o helvete.
Ringar på vatten där oxå alltså. Diagnos eller inte, man eller kvinna eller hen. Gilla lika eller olika? För vem?
Ingenting spelar roll egentligen. Ett tappat glas, utspilld mat, fläckar på mattan, viktigt?
Krig på jorden, misshandlad människa, lidande djur, bespottad homosexuell. Se skillnaden o ta vara på dina tankar.
Placera dom på det som betyder något, för ringar på vatten bildas även här. En god tanke ger en annans leende, som i sin tur ger värme o kärlek o ork att fortsätta.
Ett vänligt ord eller inget alls. Uppgradera dig själv. Blunda mer ofta än sällan o lyssna som en blind. Se livet som en döv o upptäck att det lilla är stort. Luta dig tillbaka, använd hörsel o syn mer.

Jag börjar mer o mer se min autism som en gåva än ett straff. "Autism är olika för både dom med det o för dom som ser på".

Men för mig handlar det om att:
"-Resa inåt, upptäcka mig själv o att stärka mina sinnen. Att uppnå en form av självsuggestion, mitt eget Nirvana. Jag kan inte resa till nya kontinenter, gå på konserter eller utvidga mina vyer via samtal, för det skulle rasera mig till oigenkännlighet.
Men jag kan lära mig allt om universums kraft, inre ro o lära mig att samtala med mitt högre jag. O jag kan skriva ner mina tankar istället, försöka bli förstådd, förmedla o upplysa."

godmorgon på er alla, njut av det lilla o se mirakel idag..... 🌱

Likes

Comments

Omgivningen har svårt för skillnader!

Varje gång allt går åt helvete o jag känner mig förorättad eller bara inträngd i ett hörn så kan jag numera luta mig tillbaka o känna mig styrkt av vetskapen att jag är okej som jag är o att det enda fel på mig är att min omgivningen varken förstår mig, eller accepterar våra olikheter.

Det gör fortfarande lika ont, känns lika djupt i själen men det går snabbare över än innan o det är just för att jag vet.
Detta sparar mig oerhört.
Jag kan även bearbeta sorg snabbare än innan, o det just för att jag nu vet varför jag reagerade som jag gjorde eller gör.
Har alltid lidit oerhört hårt av sorg, o då menar jag inte bara död utan all sorg. Människor som sviker, blickar som talar sitt eget språk o som gör mig ledsen, nära släktingar som gång på gång behandlar mig som en i gruppen utan att vilja eller klarar av att förstå osv osv.....

Idag så kan jag stanna upp mer, jag bearbetar tankarna innan dom hinner förstöra för mycket. Fortfarande finns ångesten o framförallt rädslan kvar o det är det stora jag försöker att jobba med nu.

Varför all denna rädsla, oro o ångest???????

Vad gör att jag triggar igång mig själv så katastrofalt o så snabbt så fort vissa händelser dyker upp.

Är det flashbacks?
Är det en känsla som jag måste skydda med allt jag har?
Eller vad?
Jag kommer att få jobba hårt för att få reda på vad som ligger bakom, det måste jag.
Det är min enda räddning, för min tarm orkar inte mer speedad ångest så att säga. Alla mina organ står alltid i full beredskap om något skulle hända.
Så även om det bara är en liten känsla så triggas hela armen igång o det blir fullt krig i min kropp.

Jag som sambandschef har ingenting att säga till om där inte. O detta är ohållbart i längden, min kropp orkar inte o inte min hjärna heller det tröttar oerhört varje gång o gör mig ganska oduglig för det mesta. O inför dom flesta projekt så är jag som ett barn som skyr elden. Bättre förekomma än att förekommas - inte sant!


När alliansen sviker.

Har genom åren hittat en del människor som jag trott stått på min sida. Men som alltid visar sig vara helt opartiska eller t o m tillhört andra sidan.
Ett av mina problem är att jag fastnar för människor som är snälla o som visar intresse för mig. Beror kanske på att jag är ganska så svältfödd på kärlek o omtanke om min natur.
Eftersom jag har så ofantligt stora svårigheter med att tolka vanliga människor så letar jag hela tiden efter bundsförvanter i den världen, allt för att försöka komma in där. Jag vill ju oxå tillhöra en gemenskap, trots allt.

Men allt som oftast så märker jag att dom som jag trodde jag kunde lita på inte var så värst pålitliga, o att vanliga människor har en benägenhet att "vända kappan efter vinden". Det mesta handlar om dom själva o deras kärlek till sin nästa är oftast tomma ord o inlärda fraser.

Jag har verkligen försökt att "anpassa mig" till deras regler, men det blir bara fel hela tiden. O där står jag o undrar vad fan hände nu då???

Många med autismdiagnos har det som jag, det är nog därför vi håller oss undan. Att ständigt känna magknip o oro för att trampa i klaveret är minsann ingen trevlig känsla o den skapar stora fysiska problem på sikt. I mitt fall är det Ulcerös kolit, men andra har säker annat som smärtar.


Tror ni verkligen att det är så jävla kul??!!?

Jag har varit hemma från jobbet nu sedan den 25 augusti -2016, de första månaderna sov jag mest hela tiden. Mina skov avlöste varandra o jag grät o grät o grät. Rasade i vikt o skakade i kroppen av ren ångest.
Jag rensade min Facebook o Instagram från alla som på något sätt gjort mig osäker, förvirrad, illa till mods o sorgsen. Orkade inte med fler konflikter o missförstånd.

Vissa av dom har undrat vart jag tog vägen, men dom flesta har inte brytt sig alls. Först så mådde jag väldigt dåligt av att ingen tycktes sakna mig. Men ju mer jag tänkte på det o ju mer jag analyserade så förstod jag att vanliga människor inte har intresset utan det var endast ytligt, något man säger....

Hösten kom o jag började sakteliga känna att mina rutiner kom på plats, jag gjorde färdigt min utredning med arbetsterapeut o sjukgymnast, dvs arbetsutredning o om jag hade någon förmåga o i så fall hur mycket. Det visade sig att:
Jag har stora svårigheter med alla sociala kontakter med människor o misstolkar lätt, har oxå 0-tolerans vad anbelangar stresstålighet, uthållighet o extremt svårt att koncentrera mig i alla former av miljöer med andra människor o det bland annat på grund av att jag har så svårt för att sålla intryck.

Detta kom ju självklart inte som en nyhet för mig, men när jag läste utredningen så blev jag både lättad men samtidigt sorgsen.
Min tid med människor var över kändes det som. Så då kom frustrationen o stressen över att jag ingen arbetsförmåga hade, samt att jag behöver hjälp med att ta mig ut i den värld som jag förut var i.

Jag vet att jag har arbetat länge på halvtid, varit öppen, social o trevlig emellanåt. Men till ett pris som jag inte längre orkade med. Missförstånden o bråken blev för många till slut.

Började mitt sökande för frid.

Började ha kontakt på psyk med en kvinna som var helt underbar. Hon skulle hjälpa mig med att förstå min diagnos, o vem jag var o vad jag behövde.
Jag måste säga till er som undrat om det verkligen var värt besväret att få en diagnos när man är så gammal som jag, att ja det var det verkligen.
Äntligen kan jag få lite livskvalité o få lova att må bra.

Så nu, den 11 april -2017 sitter jag här i mitt kök o har precis druckit ur min andra kopp (förbannade) te, o känner mig nöjd.
Har skickat in en ansökan om hel sjukersättning, hjälp via LSS o jag har fått en kontaktperson som skall komma hit o vi ska planera utifrån mina behov, vad jag känner att jag behöver hjälp med. Jag skall oxå få tummen ur att gå med i Autismförbundet, för då kan man träffa andra med autism o kanske åka någonstans o göra något.... för jag klarar inte av att åka längre sträckor utan att bli helt slut i hjärnan.

Vadå?
Tänker ni säkert. -"Hon har ju jobbat så länge, o är såpass gammal, o har ju varit både pratglad, skrikig o social???? A, hon måste hitta på....

Nej, inget hitta påande här inte. Jag känner mig som en ny människa, en människa med identitet. Om än så bristfällig på vissa plan.
Jag är så duktig på att se helheten i olika uppgifter o projekt, o logistik ska vi inte bara tala om. Otroligt smart på problemlösningar o målar otroligt fint. Har även en hjärna som kan "se" tredimensionellt o vända o vrida för att få fram de bästa lösningarna även i färg, o jag är fan en klippa på att fickparkera o att köra bil.

Men jag har ingen aning om hur länge en plåt med bullar ska vara inne o även om jag gjorde det varje morgon på jobbet så fanns inte kunskapen där.
Inte heller klarade jag av att ta egna beslut eller att vara flexibel eller se "mellan fingrarna"
- som vanliga människor ofta gör.
Jag fastnar lätt i en uppgift, o om jag blir störd av någon så vart jag tvungen att börja om från början igen.
Vilket gjorde mig otroligt frustrerad o arg för även jag ville ju göra ett bra jobb ( vilket inte syntes utåt, bara min surhet).
Har även ett behov av att räkna allt jag tar i, vilket tröttar oerhört. Samt att saker jag lär mig inte fastnar så lätt om det inte är något som intresserar mig (väldigt vanligt inom autism).

Allt detta kallas ju för att man har en ojämn begåvningsprofil, o ni kan ju tänka er själva att det tar tid att vänja sig vid tanken att man är korkad på så många självklara-vanliga människor-göromål. O att man är superduktig på saker som man aldrig får utnyttja på sin arbetsplats just för att man uppvisar så mycket "korkhet".

Det blir ju lite av ett moment 22.



Varför min blogg kom till!

Ja vi kan väl ta det från början, så ni vet en gång för alla.....

Jag startade min blogg för att det är det enda sättet jag kan lära mig att förstå hur jag fungerar.

När jag skriver ner det jag tänker för stunden så kan jag återkoppla o minnas. Jag kan gå tillbaka o läsa igen o förstå. Ett inlägg som detta tar ungefär tre timmar. O då skriver jag i princip så att fingrarna domnar, utan uppehåll.

För varje bil som åker förbi, varje fågel som flyger på himlen måste jag stanna upp o se på.
Vinden i träden ser jag i ögonvrån, hunden som rör sig, katten som kloar, solens dragningskraft, min egen mage som kurrar, mina fingrar som bara blir kallare o kallare för att dom domnar hela tiden.
I varje minne som poppar upp när jag skriver så finns det människor.
Jag ser då vad dom hade på sig hur dom luktade, deras skratt, hur rösten lät osv osv.... vilket oxå är påfrestande intryck.
Så ni förstår, det är både tröttsamt o roligt på samma gång. Jag fastnar lätt eftersom jag inte kan avsluta mitt i utan måste göra klart en uppgift, annars kommer den att bita mig i rumpan... (Hahaha)

Så varje inlägg är ett sätt för mig att lära känna mig själv o att få ur mig sådant som händer så jag slipper att bära på det för länge.
Så först o främst är bloggen till för mig själv, men självklart så är det ju underbart trevligt om det finns människor där ute som vill läsa det jag skriver, så sluta inte med att läsa o kommentera o ställ gärna frågor till mig. Kan jag svara så gör jag det.

PS: Att flertalet kan läsa min blogg o få information o statusuppdateringar om mitt liv är inte samma sak som att höra av sig o fråga hur jag mår - bara så ni vet! ☝🏼☝🏼☝🏼




Hejdå&Vinkevink!

👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼



Likes

Comments

Jag tolkar det mesta fel

Varenda jävla gång jag försöker att konversera med vanliga människor så slutar det ofta i ren katastrof för mig o irritation hos dom.....o med stress o ångest som följd för mig som sitter i ett bra tag.
För min hjärna måste analysera situationen om o om igen o jag måste förstå. Innan dess så fortsätter situationen att loopa i mitt huvud tills jag fått de svar den behöver, o jag känner mig väldigt osäker o drar mig undan in i mitt skal.

Idag hände det igen o självklart så slutar det på samma sätt som alltid. Jag känner mig kränkt, funderar över vad jag gjort för fel o undrar varför människor är så elaka o självklart så måste motparten gå till attack, visa att dom är bättre o att felet oftast är mitt.

Men saken är den att jag har lika mycket autism idag som jag hade igår o som jag kommer ha i morgon...o jag undrar som alltid varför folk inte kan vara tydliga när dom lägger upp bilder eller säger något. För jag undrar varför folk blir sura om man skojar till det eller blir lite ironisk över något som dom ändå inte har brytt sig nämnvärt att skydda.

Jag menar bara att om dom blir irriterade eller känner sig kränkta av att jag kommenterar eller skrattar fel enligt dom så ta hand om era inlägg, utlägg o prata så man förstår.

Det är aldrig lätt för mig att gå in i en diskussion eller att kommentera någons inlägg det ska ni veta. Redan när jag läser det eller hör någon prata o jag känner att här vill jag flika in så blir jag osäker. Jag överväger alltid om jag ska o försöker så det knakar att formulera mig så gott det går. Jag verkligen kämpar för att få till det. Så när det då allt som oftast blir fel så sjunker jag till havets botten.
O om människor dessutom skrattar åt mig eller påpekar att jag är krånglig, har svårt att bestämma mig eller pratar otydligt så släpper jag allt o bara faller.

I det läget är jag redan så hjärntrött att jag inte orkar argumentera. Jag hinner aldrig med i svängarna o orkar inte argumentera tillbaka o vara slagfärdig o snabb i käften, utan jag gör på mitt sätt.
Jag plockar bort dom istället.
Rakt av, från Facebook, Instagram, messenger osv. Blockerar dom så dom inte kan nå mig, o argumentera med sina fina ord o bra lösningar som jag inte fattar ett skit av.

Vanliga människor kallar säkert det för feghet, men för mig är det enda sättet för min hjärna att inte bli helt speedad av situationen. För i mina ögon så har dom med sitt beteende redan sagt allt dom kan för att som jag tolkar det; talat om för mig att dom inte tycker om mig ändå o att dom rynkar på näsan åt mitt liv. Släng in lite suckar o himla med ögonen oxå så har ni lyckats.
Ni kommer aldrig se mig mer, för jag kommer att hålla mig borta....

Men det är väl så när man är i minoritet så är det väl alltid så att vi är dom som skall anpassa oss efter den stora massan o inte tvärt om.
Men det skiter jag i . För jag är trött på att förklara mig o att alltid vara den som måste anpassa mig eller bete mig. Så jag fortsätter med att rensa i oredan för jag tänker inte krypa mer.

Likes

Comments