......Ja det är jag faktiskt.
Det känns som jag hamnat i en neråtspiral av extremt mycket jag måste göra.....& allt kostar en massa pengar. O det tar a l d r i g slut heller.
Min hjärna är som Slush Puppi 🧠👈🏼, o resten av mig är som en hög av skit. Jag skulle låta mitt hår växa, men jag ORKAR INTE. Det är fult, tråkigt o bläääää. Fryser liksom inombords, har fått världens IBS-problem o jag är varken hungrig eller trött....fast jag är trött, suck!

Bilen krånglar, men måste genomföra körningar till Jönköping ( ca 8 mil enkel resa), förra vecka o denna oxå. Köra under stress o mörker....inget jag orkar eller egentligen klarar av.

Mina rutiner är SKIT, alldeles för många inbokade saker som måste uträttas. O JAG HAR INGEN KONTAKTPERSON!!!
Jag måste alltså göra allt själv.

Varit med katten till veterinären, kosta skjortan!
Fick besked, leversjukdom o special mat resten av hans liv....k o s t a s k j o r t an......IGEN!!

Bilen fixad, o bytt däck. Utgifter ÅTERIGEN!
Tvättmaskinen kollapsade o spisen var blääää....ännu mera utgifter ( där rök sparkontot åt helvete).

O snart är det jul...o min mage ser ut som en balkong. O min hjärna är mos, o resten....ja... det vet ni ju. Så har jag det just nu.

Har lovat mig att efter nästa vecka som oxå blir en massa m å s t e n, så skall hela kalendern raderas o ingenting får komma emellan mig o mig testen av detta året.
Bara lugn o ro, mys o långsamt tempo, för annars så brakar helvetet löst tror jag.

Har inte duschat på två veckor! O det enbart för att jag är alldeles för stressad för att orka.
Ingenting blir gjort på grund av allt som måste göras. Orkar knappt byta kläder, det enda som jag orkar lägga kraft på just nu är allt som måste göras o husdjuren.


Så heja mig som ändå kämpar på o som inte bara lagt mig ner o dött. Jag fixar nog detta, men de5 är inte okej. Har fått en ny tid för LSS-möte o det med en annan handläggare. Denna gång kanske det går igenom.....hoppas, hoppas, hoppas.....

Massa kramar till er därute som kämpar med era problem. Det är o förblir motvind o snöstorm men vi fixar det....👊🏼👊🏼👊🏼




Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments


YIN -
🌘 YANG -🌔

För första gången i mitt liv så känner jag att jag börjar få ordning på helheten. Jag börjar blir mer balanserad o konstruktiv.
Stressen finns där o lurar, jovisst....men den är inte lika påtaglig som vanligt o
ältandet har bytts ut mot meningar som ” det löser sig nog”....”vi tar det sen”.....

Jag är oxå mer målinriktad än tidigare o jag njuter av att vara inne i min kreativitet mer än förut. För då för ett tag sedan så höll jag krampartat fast vid sådant som skadade mig, jag vägrade att sluta o insåg inte skadan innan det var för sent.
Min oro börjar lägga sig o det har börjat komma en mjuk känsla av värme o stiltje i min själ....WOW!

O vad kan nu detta bero på? Har jag slutat vara autistisk? Är jag botad? Hahahaha......NEJ, självklart inte. Allt är som vanligt i lilla mig.
Men det yttre har ändrats en smula.

För det är så i min värld att jag är a l l t i d den samma, det är yttre påverkan som får mig att skifta från trygghet till rent förakt emot livet.
Det är den yttre påverkan som får mig ur balans o som gör att jag inte förstår, som skapar kaos o som gör att min hjärna kraschar.
Stressen utanför min trygga värld, eller kalla det bubbla om ni vill, o självklart så är det så att det som står mig närmast har störst betydelse.
Så i mitt fall är det min man, mina barn o min hund. Förutom jag själv då naturligtvis, för man står ju sig själv alltid närmast.
Men min man är en stor bidragande faktor till mitt mående eftersom han är så nära o så betydelsefull.
Vi lever så tätt o han som jag är autistisk.
Hans liv håller på att ändras till ett mjukare o med det så blir min värld detsamma. Mina barn visar kärlek o intresse för mig o vi skall ses snart, vilket oxå gör mig lugnare i sinnet.
Samt att min hund , som är en gammal skrutt mår riktigt bra o jag behöver inte oroa mig speciellt mycket för han.

Sedan så ligger allt lite bakom mig just nu vad gäller mig själv.
Bilen är besiktigad (vilket skapar stor ångest varje år) o gick igenom.
Jag har lämnat in LSS ansökan åter igen o kan just nu inte göra så mycket mer åt det....brytet med min mamma har lagt sig o det börjar bli vinter...
Mitt hem är vackert o jag har stor skaparglädje...o jag ser fram emot julen....för första gången på riktigt länge...

Så jag får passa på att njuta, för just nu är livet mjukt o jag kan samla mera krafter. För jag vet aldrig när stormen är tillbaka, o jag behöver dom igen.

NAMAST’E

🙏🏻

Likes

Comments


ETT DRÖMSCENARIO!!!

Redan november! Vad fort det går....tiden alltså. Gör allt jag kan för att försöka passa in. Funkar inget vidare kan jag meddela. Fick min helpension i augusti o dum som ett spån så trodde jag att det bara var att fortsätta med sökningar o att allt skulle flyta nu......

[”””Ingenting känns som om det är på riktigt. Allt kanske bara är en dröm o snart vaknar jag upp där ute på landet. I min lilla stuga, utan störande ljud. Med en kontaktperson som är helt åunderbar o en boendestödjare o en ledsagare..allt är mysigt o jag kan äta bullar gjorda av vete igen...
Ja för allt är ju bara på låssas, eller hur?
Egentligen så är ju livet så bra, o jag fick min diagnos som ung. Fick all den hjälp jag behövde.
Jag fick dessutom lära mig lite av dom sociala koderna så jag behöver inte vara så ”fel” i alla lägen. Jag har föräldrar som förstår mig, en bror som är snäll o hjälper sin syster vid behov...jag har ett kontaktnät o vänner. Jag lever spartanskt men jag har vad jag behöver. Jag har fått hjälp med att utveckla mina autistiska gåvor o jag arbetar med det jag ör bra på i min egen takt....”””]



.....men när man vaknar!

.......,visst är det så?...... snälla säg att det är så.....?.....hallå....svara då......!!!
Men nej, ingenting flyter på, allt är som vanligt.
O ingen kommer att svara dig för det är bara en dröm.
Du är inte omtyckt eller ”rätt”. Du är bara fel, besvärlig, gapig, tjatig o besvärlig.
Du har ingen bror som bryr sig, eller föräldrar som givit dig kärlek o respekt. Du fick aldrig din diagnos som ung, du fick slå dig fram o är självlärd i allt.
Du lever inte i en trygg värld, du har inga rättigheter med LSS eller god man. Nej, du är utstött, ensam o har varken jobb eller pengar.....

Detta är DIN VERKLIGHET LOTTA, bara att gilla läget. Din oförmåga att förstå dom sociala koderna, eller att förstå o läsa mellan raderna kommer att förbli som det är. Du kommer alltid att bli ifrågasatt.

Du är o förblir en
dörrmatta.... så försök inte att ställa dig upp för det finns alltid någon som kommer att trycka ner dig igen......

Samma tabbar görs, samma bråk, samma oro, samma jävla ångest. Ingenting blev bättre....o jag som trodde att mina närmaste släktingar skulle ge mig mer förståelse o att LSS var något som slängdes med i o med diagnos o sjukpension....
HAHAHAHA......så var det inte!!!
Sitter fortfarande med en klump i magen varje gång jag måste göra någonting, eller varje gång ett brev skall öppnas.
Jag har ingen som stöttar, följer med eller hjälper mig att tolka post från myndigheter så att som det så vackert heter “”underlättar vardagen””.
Har fått personliga ombud som jag får ”låna” tills jag får en egen kontaktperson, men eftersom det dröjer så får jag dras med två människor som gör så gott dom kan, men varken känner mig eller verkar speciellt insatta. Så det tar mer kraft än att inte ha....(nästan).

Jojo, jag har läst på, det finns paragrafer för det i lagen om LSS.
Men därifrån o till verkligheten......lalalalalala....har redan ansökt en gång o fått avslag, har redan suttit i flerpart-möte med psykiatrin o LSS- handläggare, o jag har redan hunnit bli kränkt så till den grad att jag allvarligt funderade på att ge fan i alltihop....skall lämna in en ny ansökan o efter det blir det säkert en överklagan....

Så jag får väl fortsätta som jag alltid har gjort. Ta bort människor efter hand eftersom jag inte förstår vad dom menar eller vad dom vill. Fortsätta med att skriva kommentarer i grupper o sedan när dom kränker mig o ifrågasätter så får jag som jag brukar....ta bort dom...
Snart har jag väl tagit bort alla...varenda en....o då behöver jag inte längre skriva varken blogg eller inlägg för då finns jag inte mer....







Likes

Comments

OM JAG HADE VÅGAT VARA MIG SJÄLV HADE JAG.........

Gått på möten naken, endast för att ge dom svårigheter med att fästa blicken. Jag hade skapat ett eget språk, bara för att dom inte skulle förstå.
Skrattat på fel ställe, för att skapa förvirring. Rest mig upp o gått för att jag blev trött eller för att jag helt enkelt inte ville mer.
Alltid suttit med fötterna i kors i stolen i alla väntrum, utan skor, o tog det för lång tid så hade jag gått därifrån. O jag hade sagt till dom att -” Jag har faktiskt bättre för mig än sitta här o vara normal, jag skall gå ut o blåsa såpbubblor...”
Jag hade sjungit högt o i helt fel situationer, bara för att jag kunde. Suckat högt åt dom o himlat med ögonen när dom pratade med fina ord o jäspat så att dom verkligen förstod att dom var B O R I N G!!!

För jag är såå trött på att vara utanför, att alltid kämpa med att vara normal som dom. Att bli jämförd eller att bli ifrågasatt för det man skriver.
Jag vill låta dom känna sig utanför, ifrågasatta, pinsamma. Låta dom känna sig missförstådda o onormala.
Då först kanske dom skulle känna medkänsla, förståelse o empati.



MAN KAN HÅLLA SIG FÖR SKRATT

Jag satt i möte på psykiatrin med min psyk-kontakt, personliga ombud, arbetsterapeut o den inbjudna LSS-handläggaren, för att reda i oredan o få svar på frågan varför hon givit mig avslag. Jag satt längst ner i hörnet, lite utanför alla andras cirkel, som i skolan. När jag kom in i rummet blev jag formligen livrädd, jag blev snurrig o alldeles varm.
Jag pratade knappt på hela mötet, satt mest stel av skräck o lyssnade på LSSarens armband som innehöll små berlocker som slog emot varandra hela tiden, ja hon vevade med armarna nått frenetiskt.

Trots att jag hade fyra personer på min sida mot en, så var jag helt förlamad. Att sitta i samma rum som en människa som kränker, förnedrar o dissar i den grad som den gjorde så sjönk jag mer o mer. Jag drogs in i min egen bubbla av trygghet o värme. Hade det gått så hade jag hyrt ett tomrum, men jag kunde bara skapa en bubbla mitt i kaoset....

Hen stod fast vid sitt beslut o sa att även om du gör en ny ansökan så kommer det att bli ett nytt avslag. Hen sa oxå att om jag nu hade så stora svårigheter så ansåg hen att jag skulle ansöka om hemtjänst. O hen var oerhört noga med att säga att det kostade pengar.
Hen fortsatte med att säga att LSS var endast till för dom som inte ens klarade av att äta själva.

Hen tog handen emot sin mun, som om hen hade en sked o visade...
som om jag vore d u m i hu v u d e t.

Hen fortsätter, med extra tydlig röst:

-” Men jag har något annat trevligt att erbjuda dig, du kan få komma till dagverksamheten o vara med likasinnade o jobba lite. Servera mat i caféet eller jobba i bageriet.
Du kommer t o m få en liten slant för ditt engagemang. 7kr/timme o det fina är att du får behålla dom pengarna om det inte överstiger 5 timmar i månaden. O man får vara precis som man vill, man kan ha s o l g l a s ö g o n inne t o m....

W o w,
det låter ju fantastiskt, eller hur?

I denna stund så ville jag bara långsamt sjunka genom stolen o krypa ut ur rummet. För som jag skrev i början så vågar jag inte vara mig själv.. så att säga till hen att:
”Du suger apröv o jag anser att du är både dum o inkompetent” var ju inget alternativ....tyvärr. Så jag höll ut o blev tillslut alldeles hjärndöd, o extremt utmattad.

Så fram för ett större ”vågande” från oss o mer empati från deras sida TACK!!!











Likes

Comments

Min målsättning.

För några veckor sedan så var jag på mitt första besök på arbetsterapin för att lära mig att stoppa, alltså under aktivitet.
Jag är usel på detta, har ingen som helst stopp-känsla i min kropp utan kör på tills det stoppar av sig självt.
Det vill säga när min kropp lägger av o hjärnan beter sig som om någon kört omkring med en elvisp där inne...-" sorbet någon??...👌🏼👌🏼)

Ni kan säkert förstå att detta är inte hållbart i längden (eller på tvären heller) så ett besök till psyk är inte av ondo.
Nåväl, väl där så får jag schema o vi diskuterar olika varianter o tips på hur jag skall gå tillväga. På vägen hem så börjar min hjärna att bearbeta o att försöka hitta lösningar på detta problem (som den alltid gör o som är min starka aspie-sida).

Under följande två veckor så hann jag med ett besök till, samt att jag har hunnit göra ett veckoschema som automatiskt går vidare till nästa vecka. Jag är inte så snabb så det tog rätt mycket kraft o tid. Men nu är det gjort.
Jag har följt det i tre dagar o har då oxå varit noga med att lägga aktiviteter så tillvida att jag inte ska bli utmattad.
Självklart så är det oundvikligt eftersom jag inte har någon hjälp från ovan, men det fungerar bättre o bättre.

Jag har gjort röda markeringar för det som tar energi o grön markering för det som ger energi. Sedan finns det röd-gröna markeringar o det är till för sosse/miljöpartiet...hahahahaha! Näe, det är det inte....det är till för dom aktiviteter som både ger o tar energi.
På detta sätt så ser jag en mer helhetsbild av hur mina dagar ska se ut. Eftersom det har gett så snabba resultat så tänker jag fortsätta att analysera o förbättra mitt schema, alltså mitt liv. Min målsättning är att jag skall klara detta utan schema tillslut.



Jag har omvärderat mitt liv.

För en vecka sedan så var jag fortfarande utmattad o jag var trött som attan, har varit det sedan i maj ungefär.
Jag har funderat på varför, kommit fram till att aktiviteterna jag har trivts med i alla år är numera tröttande av en eller annan anledning.
Har undrat så varför mitt stora intresse inte längre ger mig den där kicken av glädje o energi, o jag har kommit fram till att det måste bero på att jag sliter ut mig något kolossalt kroppsligt.

Att gräva, lyfta tungt o skyffla jord är ett grovarbete, o jag har inte muskler till det o inte ork heller för den delen.
Artros o ledförslitningar är inte ett plus, o eftersom jag inte har förmågan att stoppa mig själv o aldrig har haft det så har min kropp slitits ut helt enkelt.

Så den enda sanningen (även om den gör såå ont) är att jag måste hitta ett annat intresse som ger mig mer energi än vad det tar.
Jag har omvärderat mitt liv o mår så mycket bättre med att syssla med tankeverksamhet mer än att grovjobba.


C-vitamin & järntillskott.

Mitt i allt tänkande om utmattning o varför jag inte blir glad av att vara ute o slita så började jag läsa om utmattning.
Såg att det fanns hjälpmedel i tillskott mot just utmattning. Så jag inhandlade järn o c-vitaminer. Har ätit dom i en vecka nu o känner mig redan piggare o gladare, o eftersom jag lagt om mitt schema på "min egen tid" (de tider under dagen som jag har då jag får ägna mig åt återhämtning o intressen) numera, o gör sådant som inte tröttar ut mig fysiskt, o som ger mer energi åt min hjärna så har jag märkt att jag har blivit m e r a u t i s t is k...😳😳



Sämre motorik men mer konstruktivt tänkande.

Detta låter kanske helt befängt, men det är så jag känner o upplever situationen. Nu menar jag inte att detta är något negativt, o nej snarare tvärtom.
Ja motoriken kanske inte är ett plus men för övrigt så är jag mer fokuserad o sammansatt. Jag är lugnare, har större toleransnivå till människors beteenden o mina sinnen har stärkts ytterligare. Dessutom så känner jag en inre frid. En otroligt stor samhörighet med moder jord, en underbar känsla helt enkelt.
-"Hej du flummiga knäppgök, var det verkligen c-vitamin du köpte!!!"......????


***Så för att sammanfatta mitt jag "in progress" så är det väl så att jag ska sysselsätta mig mer åt min konst o bejaka min kreativa sida, o inte utsätta mig för utmattning som jag k a n förhindra. Samt att den typen av aktiviteter som ger mindre energi (röd) skall jag försöka att minimera o ta hjälp från LSS (som jag skall kämpa för att få...). Hålla mig till mitt schema o njuta av livet på mitt sätt....

Låter väl som en plan att sätta i verket o att kämpa för!, inte sant? 🙌🏼🙌🏼

Så nu skall jag fortsätta enligt schema o ha "egen tid" för imorgon har jag aktivitet som tar energi o inför det så behöver jag ladda mina energiförråd....🔋🔋🔋

Likes

Comments

Ändrade rutiner

Då var rutinerna ändrade igen. Blir galen av att aldrig få frid o lugn i mina sinnen. För det är just det som jag strävar efter var eviga dag. Många anser kanske att det borde bli tråkigt, slentrianmässigt o fullständigt äckligt med att göra ungefär samma saker dag in o dag ut, år in o år ut. Men för mig handlar det egentligen inte om själva rutinbundenheten, utan mer om att skapa ordning runt om mig så att jag orkar komma framåt över huvudtaget.

Ska försöka förklara lite bättre......




Rutinerna gör att jag orkar med

När mina rutiner ruckas av en eller annan anledning så fungerar inte jag. Man kan säga att rutiner är som näring för min hjärna, o utan den näringen så stannar verksamheten. Jag blir otroligt stressad o arg. Ja, jag kan bli riktigt elak o aggressiv. Tänk er själva in i hur det är när ni är riktigt hungriga o inte fått mat på länge, hur systemen börjar stänga ner o ni börjar bli skakiga, snurriga o får kort stubin.
Om en rutin bryts för mig så reagerar jag snabbt o väldigt kraftigt, o jag kan inte stoppa den reaktionen. Inte förrän jag fått agera ut, tänka i min ensamhet hur jag ska lösa det, eller att rutinen kommer tillbaka.




Den enda tryggheten emot stress

Eftersom mina sinnen är så öppna, o inte har förmågan att stänga av eller att sålla bort det som inte behövs just för stunden så formligen exploderar jag om det inte finns ordning runt mig. Den ordningen gör att jag klarar av att koncentrera mig på att plocka in i diskmaskinen, gå ner o duscha regelbundet, hänga upp tvätten, äta ordentligt o vid regelbundna tider o s v. Stannar mina rutiner av eller blir avbrutna så klarar inte jag att göra dessa saker, eller några saker alls faktiskt.
Det tar oerhörd lång tid för mig att komma igång ändå.
Mina väg till kylskåpet, toaletten, duschen m m är som en oändlig väg som slingrar sig runt o det är svårt för mig att komma fram. Vissa dagar hittar jag knappt dörren ut, o om då de rutiner jag byggt upp (man kan se det som skyltar vid vägkanterna) plötsligt försvinner så vet jag ju inte vart jag ska gå.
O då stannar jag.



Återhämtning utan förvarning

Vissa dagar är jag så långt inne i mig själv så jag nästan undrar om jag kommer att hitta ut igen.
Fast här inne finns inga vägskäl, utan det är mer som ljussken långt bort som leder emot dörren ut.
När jag fastnar i mitt sinne så ser jag det som återhämtning.
Tyvärr så kan detta hända lite närsomhelst, svisch....så är jag bara där.
Jag tror att dom flesta är bekanta med termen; "en krona för dina tankar", när man försvinner en liten kort sekund o inte vet vart man varit.
Tänk er då att jag har full koll på var jag är då (ler), o att jag ser er som genom ett fönster.
Jag är inte kontaktbar för tillfället men jag är inte borta från mig själv.
Jag bara återhämtar mig o laddar batterierna från er värld en stund.
Det finns dagar då jag måste försvinna av egen fri vilja, men oftast så händer detta vid behov, o då styr jag det inte.



Vilka saker får mig att falla & Hur hittar jag tillbaka

Om mina rutiner störs eller måste brytas för att något händer som jag inte kan styra, så blir det en lång väg tillbaka till tryggheten igen.
Det kan vara väldigt små saker som gör att tryggheten störs.
Det kan räcka med att telefonen ringer, eller att grannen kommer hem.
Att någon hälsar på mig ute, eller att hunden skäller på en annan hund ute på promenaden.
Detta är ganska så små saker o jag hittar tillbaka ganska snabbt, men det tar på krafterna.
Sedan har vi dom lite större bryten, som att det jag ska handla är slut, eller att jag fått återbud på ett möte, får besök utan förvarning, eller att jag får besök planerat (vi kan återkomma till det).
Detta skapar mer oreda o tar oerhört på mina krafter.
Så till sist så har vi dom stora förändringarna, dom som gör att jag åker med raketfart rakt in i mitt sinne o vägrar komma ut tills allt är återställt.
O det är tider för mina Ulcerös Kolit undersökningar, (när dom papperna dimper ner i brevlådan då hamnar jag nästan i limbo, jag avbokar alltid efter att försökt att få mig själv att gå i minst en månad).
Sedan har vi förändringar i min närhet som:
Nya grannar, bilen går sönder, min man blir 1/2 arbetslös (o måste vara hemma mer).
Att min hund som jag akut var tvungen att låta somna in, myndighetsmöten, möten med nya människor (om det handlar om mig själv).
Osv.....

Hur hittar jag tillbaka ifrån allt detta?
Ja principen är den samma, fast det tar olika lång tid, o det tar olika mycket på mina sinnen.
Som sagt, jag reagerar superstarkt o det tar extremt på mina sinnen o krafter.

Jag måste:
1) Dra mig undan (olika länge beroende på hur illa det är).
2) Fundera ut en ny rutin om inte den gamla kan återställas, (fast det går nästan aldrig att genomföra).
3) Tänka igenom olika scenarion, o spela upp dom i min hjärna för att känna efter hur det känns, analysera o bearbeta.
Tillslut så känner jag om det känns rätt med att rutinen läggs om, eller om jag måste bryta situationen helt för att det skall kännas bra för mina rutiner skull.

❣️

Detta tar verkligen på mig o på min kropp.
Jag har fått UC (istället för depressioner som så många med autism har), vilket gör att jag får blödande tarm o svullen värkande mage istället.
Så det är extra viktigt för mig att få behålla mina rutiner så långt det bara går.
Men jag måste få återhämta mig på mitt eget sätt, annars kan det gå riktigt illa.
Att tvinga mig tillbaka, eller att förringa min ångest skapar katastrofala följder, o det är nog en av anledningarna till att jag är helt förtidspensionerad numera.
Jag klarar helt enkelt inte av världen utanför speciellt bra.
Men efter att jag varit hemma i drygt ett år så måste jag ändå säga att det är ingen större förändring mot hur det var innan.
Än så länge så dras jag fram o tillbaka mellan olika stressfaktorer.
Innan var det jobbet o alla människor, nu är det all trafik utanför, grannar, o alla möten som jag ska gå på. Avslag på stöttning som jag är i behov av, kränkningar, missförstånd från inkompetenta människor som ser mig som mer självgående än jag i praktiken är.
Så jag hoppas verkligen att allting bara infinner sig snart för jag orkar inte bryta mina rutiner mer, för risken finns att jag inte kommer att hitta dörren ut tillslut.....













Likes

Comments

Alla dessa förbannade ljud, överallt o hela tiden. Jag orkat snart inte mer. Dom bygger ett höghus där jag bor, i princip mitt emot mitt hus.
De ljud som jag får stå ut med är mer än jag klarar av. Inte nog med att det spikas, sågas, används olika maskiner o slipverktyg, utan även hög musik, stora traktorer o lastbilar som måste tuta varje gång dom kommer o varje gång dom åker.

JAG ORKAR INTE MER, JAG BLIR GALEN!!!!!

Att behöva stå ut med detta dagligen är ett rent helvete, o jag har ingenstans att ta vägen. Jag kan inte ha öppet, kan inte vara ute i min egen trädgård. Måste sitta inne o ha öronskydd. Jag hör alla ljud o jag kan inte stänga av.
Nu är ju inte detta dom enda ljuden ute så allt blir ett misch-masch o en sörja av ljud o läten som gör att min hjärna nästan går sönder.

Dom börjar klockan sex på morgonen o slutar inte förrän ca sex på kvällen,
alltså tolv timmar. Inte nog med det så håller dom på överallt i lilla byhålan med diverse andra arbeten. Dom lägger ner fiber o fjärrvärme. Så det är full rulle överallt alltså.
Så att vakna med denna stress gör att det bara blir värre under dagen. Så jag kämpar varje dag för att försöka hålla mig någorlunda lugn o inte bli allt för stressad o utbränd.

Detta tar även fysiskt på mig, min tarmsjukdom orkar knappt hålla tillbaka o jag vet inte hur jag skall hålla mig lugn....jobbigt läge alltså...

Likes

Comments

Kanske skulle försöka mig på ett schema.....


Är det inte så att man ska göra saker när man orkar?! O jag som behöver rutiner för att må bra kanske skulle hitta dom stunder jag orkar mest o göra det till speciella dagar.

Ska förklara lite närmre, jo det har blivit så att jag handlar på fredag morgon tidigt som attan för då är det minst intryck i affären.
Det är lugnt o tyst o jag kan strosa omkring med mina öronproppar o ta det lugnt. Jag hittar allt jag behöver o jag behöver inte stressa. Resten av den dagen är jag rätt platt.
Ja matvaror ska in i skafferiet o i kylskåpet, o ner i frysen. Jag skall ju ändå äta (laga mat) o göra det jag brukar så detta extra utövande är o förblir en jobbig bit i mitt liv.
Sedan kommer helgen o då är min man hemma (han som gillar ljud o rörelse o banka o slår i kastruller). Så då brukar jag vara i trädgården om vädret tillåter, eller sy en stund, eller om jag orkar så bakar jag.
På måndagar är jag oftast rätt nöjd o glad o ensam. Så då orkar jag städa en stund på förmiddagen. Så den dagen vore ju bra som städdag.

Resten av veckan håller jag rätt öppen. Har massage, besök till psyk (ibland) o kanske orkar med ett besök av någon vän, pysslar lite allmänt eller bara sitter o slappar. För att inte få utmattningssyndrom igen så måste jag ta det riktigt lugnt o försiktigt. Jag har en förmåga att schimma ut mig, inte riktigt förstå att jag inte orkar. Kroppen vill ju! Så ja det tål att tänkas på.

Ha det!
🙌🏼

Likes

Comments

Det kom ett papper från försäkringskassan.

Ett sådant där grönt, utbetalningsbeskeds-papper. Jag öppnade det o läste, o fick en chock. Saken är den att jag har svårt att tyda papper från myndigheter o dyl. Jag stressar iväg i tanken o alla bokstäver fladdrar omkring o byter plats, allt får ett skräckinjagande budskap o jag får panik. Men denna gång såg jag klart o tydligt vad det stod det var bara det att innebörden blev så mycket läskigare än det var. Det stod att jag från o med augusti 2017 inte har någon SGI-grundad inkomst, den är på 0. Ock självklart blir det så när man går i pension, men detta var första brevet efter det var klart o den känslan blev så uppenbar.

Fler o fler gjorde slut med mig.

Efter det så kom det papper från Förenade Liv, där det stod att jag inte har rätt till förtidskapitalet eftersom jag tecknade min försäkring efter jag blev 50% sjukpensionär. O att dom gjort om min försäkring, utan den rätten. Det tog ett tag att smälta den informationen eftersom jag betalat dyra pengar varje månad till dom på något som jag uppenbarligen aldrig skulle ha kunnat utnyttja.

Det damp ner fler avslutningsbrev, A-kassan gjorde slut med mig o tackade för sig.
Facket/Vision ställde om mig till pensionärsmedlem, där jag fick hem papper på med en bild på en glad tant med grått hår som såg ut att vara sådär 70 år.

Till sist så kom det papper från jobbet, mitt jobb som jag gått till i 20 år. Där dom skrev att dom fått till sin kännedom från försäkringskassan att jag numera erhåller 100% sjukersättning o då inte kan fortsätta att jobba, o att jag senast 20170818 måste komma in med en skrivelse om så icke är fallet...."No shit Sherlock!!!!!!!" HAHAHAHAHAHAHA ....., Det hade jag ingen aning om, att jag hade slutat jobba alltså.

Så nu tror jag äntligen att jag kan släppa jobbtänket! Det känns lite konstigt att bara vara min egen, men jag vänjer mig nog. Jag mår ju redan så mycket bättre.

Vet ni vad jag ser fram emot mest??
Att åka till skogen o sätta mig högt uppe på en sten på mitt kalhygge o titta ut över skogen, o att bara sitta där tills jag tröttnar.

🍁🍂🍂🍁🌾

Likes

Comments

Rrrrrrrrrrr, klockan ringer, jag snoozar som vanligt en gång.
Gör min vanliga godmorgon-sträcka-upp-kroppen rörelse. Idag har jag en tid att passa så det får bli kläderna från igår, måste duscha sedan.
Hunden springer före ner till köket, katterna skriker efter mat. Jag ger katter o hund mat. Sedan tar jag själv mina vitaminer med ett glas proviva utan socker.

Än så länge vet jag bara att jag ska vara någonstans klockan 10:00.....det är inplanerat sedan en månad tillbaka. Allt finns där i huvudet, i vilken ordning det skall göras det där extra utanför rutinramen. Allt kommer att klaffa, utan stödperson (jag ler för att försöka peppa mig själv).

Min man kommer nerstapplande från övervåningen, lika trött som vanligt. Autist o bipolär, men ändå så duktig o kämpar var dag. Han tar sina mediciner, tar fram sin matlåda. Allt sker på rutin.
Jag tar på mig mina ytterkläder, o tar kopplet på hunden o går ut till bilen. Allt är som vanligt rutinerna sitter där dom ska. Jag kör min man till hans jobb.

Väl hemma igen så går jag som jag alltid gör, en morgonpromenad med hunden (Tyson). Trafiken flyter på som vanligt, samma störningsmoment men jag försöker att inte titta o lyssna. Promenaden gick som den brukar, skönt!

Jag går in, torkar fötterna o magen på hunden. -"Det har regnat i natt, men nu blir det nog en fin dag för solen tittade fram", tänker jag. Tar av kopplet o hunden studsar in som vanligt o hämtar leksaker.......

........men jag står kvar i hallen.

Jag kan inte röra mig......mina fötter känns som cementklumpar, min mage har vänt sig ut o in o jag ser stjärnor. Mitt hjärta klappar alldeles för fort, så fort så jag knappt kan andas.
Precis innan detta händer så tittade jag på klockan, o jag kom ihåg vart jag ska vara klockan tio.

Mina ben bär mig inte längre, jag gnider förnetriskt mina händer mot varandra (jag gör det när jag blir stressad). Sätter mig på golvet, kryper ihop i fosterställning.
Jag vill bara sova. Mår illa nu. Hjärtat slår ännu hårdare.....det svartnar för ögonen. -"JAG KAN INTE ÅKA NÅGONSTANS", skriker jag högt rakt ut i luften. -"Som om någon skulle höra mig",(skrattar).
Hunden buffar på mig o försöker få mig att leka. Han piper o gnyr. Han blir alltid ledsen o vill trösta mig när jag får mina stressattacker. Jag försöker resa mig upp, ställa mig.
-"Jag måste göra min gröt o äta. Jag måste duscha o fixa kattlådan". FAN, FAN, FAN....
Ringer till min man o får lite peppning o lite varm kärlek. Hans röst är som bomull i mina öron när jag får min stressångest. Han vet allt för väl hur det är att få ångest o att känna sig stressad, så han förstår. Utan ord.

Lägger på luren, gör min gröt (som exploderar i micron). TACK!

Sitter nu här vid mitt köksbord, har precis ätit upp min gröt. Klockan är alldeles för mycket o jag måste springa ner i duschen. Jag klarar inte stress. Men det är bara att bita ihop.


Så här är det för mig varje gång en förändring sker, ☝🏼☝🏼☝🏼Men jag har lovat mig själv att detta var sista gången jag utsätter mig för att........-"göra saker på egen hand som jag inte gjort förut o som jag inte är bekväm med".... Denna känsla, detta övervåld på min kropp o själ måste få ett slut. Så det blir att ansöka på nytt om LSS, skriva nya brev o överklaga.

Nu är det hög tid att gå, väl mött! 👋🏼👋🏼👋🏼







Likes

Comments