Kanske skulle försöka mig på ett schema.....


Är det inte så att man ska göra saker när man orkar?! O jag som behöver rutiner för att må bra kanske skulle hitta dom stunder jag orkar mest o göra det till speciella dagar.

Ska förklara lite närmre, jo det har blivit så att jag handlar på fredag morgon tidigt som attan för då är det minst intryck i affären.
Det är lugnt o tyst o jag kan strosa omkring med mina öronproppar o ta det lugnt. Jag hittar allt jag behöver o jag behöver inte stressa. Resten av den dagen är jag rätt platt.
Ja matvaror ska in i skafferiet o i kylskåpet, o ner i frysen. Jag skall ju ändå äta (laga mat) o göra det jag brukar så detta extra utövande är o förblir en jobbig bit i mitt liv.
Sedan kommer helgen o då är min man hemma (han som gillar ljud o rörelse o banka o slår i kastruller). Så då brukar jag vara i trädgården om vädret tillåter, eller sy en stund, eller om jag orkar så bakar jag.
På måndagar är jag oftast rätt nöjd o glad o ensam. Så då orkar jag städa en stund på förmiddagen. Så den dagen vore ju bra som städdag.

Resten av veckan håller jag rätt öppen. Har massage, besök till psyk (ibland) o kanske orkar med ett besök av någon vän, pysslar lite allmänt eller bara sitter o slappar. För att inte få utmattningssyndrom igen så måste jag ta det riktigt lugnt o försiktigt. Jag har en förmåga att schimma ut mig, inte riktigt förstå att jag inte orkar. Kroppen vill ju! Så ja det tål att tänkas på.

Ha det!
🙌🏼

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det kom ett papper från försäkringskassan.

Ett sådant där grönt, utbetalningsbeskeds-papper. Jag öppnade det o läste, o fick en chock. Saken är den att jag har svårt att tyda papper från myndigheter o dyl. Jag stressar iväg i tanken o alla bokstäver fladdrar omkring o byter plats, allt får ett skräckinjagande budskap o jag får panik. Men denna gång såg jag klart o tydligt vad det stod det var bara det att innebörden blev så mycket läskigare än det var. Det stod att jag från o med augusti 2017 inte har någon SGI-grundad inkomst, den är på 0. Ock självklart blir det så när man går i pension, men detta var första brevet efter det var klart o den känslan blev så uppenbar.

Fler o fler gjorde slut med mig.

Efter det så kom det papper från Förenade Liv, där det stod att jag inte har rätt till förtidskapitalet eftersom jag tecknade min försäkring efter jag blev 50% sjukpensionär. O att dom gjort om min försäkring, utan den rätten. Det tog ett tag att smälta den informationen eftersom jag betalat dyra pengar varje månad till dom på något som jag uppenbarligen aldrig skulle ha kunnat utnyttja.

Det damp ner fler avslutningsbrev, A-kassan gjorde slut med mig o tackade för sig.
Facket/Vision ställde om mig till pensionärsmedlem, där jag fick hem papper på med en bild på en glad tant med grått hår som såg ut att vara sådär 70 år.

Till sist så kom det papper från jobbet, mitt jobb som jag gått till i 20 år. Där dom skrev att dom fått till sin kännedom från försäkringskassan att jag numera erhåller 100% sjukersättning o då inte kan fortsätta att jobba, o att jag senast 20170818 måste komma in med en skrivelse om så icke är fallet...."No shit Sherlock!!!!!!!" HAHAHAHAHAHAHA ....., Det hade jag ingen aning om, att jag hade slutat jobba alltså.

Så nu tror jag äntligen att jag kan släppa jobbtänket! Det känns lite konstigt att bara vara min egen, men jag vänjer mig nog. Jag mår ju redan så mycket bättre.

Vet ni vad jag ser fram emot mest??
Att åka till skogen o sätta mig högt uppe på en sten på mitt kalhygge o titta ut över skogen, o att bara sitta där tills jag tröttnar.

🍁🍂🍂🍁🌾

Likes

Comments

Rrrrrrrrrrr, klockan ringer, jag snoozar som vanligt en gång.
Gör min vanliga godmorgon-sträcka-upp-kroppen rörelse. Idag har jag en tid att passa så det får bli kläderna från igår, måste duscha sedan.
Hunden springer före ner till köket, katterna skriker efter mat. Jag ger katter o hund mat. Sedan tar jag själv mina vitaminer med ett glas proviva utan socker.

Än så länge vet jag bara att jag ska vara någonstans klockan 10:00.....det är inplanerat sedan en månad tillbaka. Allt finns där i huvudet, i vilken ordning det skall göras det där extra utanför rutinramen. Allt kommer att klaffa, utan stödperson (jag ler för att försöka peppa mig själv).

Min man kommer nerstapplande från övervåningen, lika trött som vanligt. Autist o bipolär, men ändå så duktig o kämpar var dag. Han tar sina mediciner, tar fram sin matlåda. Allt sker på rutin.
Jag tar på mig mina ytterkläder, o tar kopplet på hunden o går ut till bilen. Allt är som vanligt rutinerna sitter där dom ska. Jag kör min man till hans jobb.

Väl hemma igen så går jag som jag alltid gör, en morgonpromenad med hunden (Tyson). Trafiken flyter på som vanligt, samma störningsmoment men jag försöker att inte titta o lyssna. Promenaden gick som den brukar, skönt!

Jag går in, torkar fötterna o magen på hunden. -"Det har regnat i natt, men nu blir det nog en fin dag för solen tittade fram", tänker jag. Tar av kopplet o hunden studsar in som vanligt o hämtar leksaker.......

........men jag står kvar i hallen.

Jag kan inte röra mig......mina fötter känns som cementklumpar, min mage har vänt sig ut o in o jag ser stjärnor. Mitt hjärta klappar alldeles för fort, så fort så jag knappt kan andas.
Precis innan detta händer så tittade jag på klockan, o jag kom ihåg vart jag ska vara klockan tio.

Mina ben bär mig inte längre, jag gnider förnetriskt mina händer mot varandra (jag gör det när jag blir stressad). Sätter mig på golvet, kryper ihop i fosterställning.
Jag vill bara sova. Mår illa nu. Hjärtat slår ännu hårdare.....det svartnar för ögonen. -"JAG KAN INTE ÅKA NÅGONSTANS", skriker jag högt rakt ut i luften. -"Som om någon skulle höra mig",(skrattar).
Hunden buffar på mig o försöker få mig att leka. Han piper o gnyr. Han blir alltid ledsen o vill trösta mig när jag får mina stressattacker. Jag försöker resa mig upp, ställa mig.
-"Jag måste göra min gröt o äta. Jag måste duscha o fixa kattlådan". FAN, FAN, FAN....
Ringer till min man o får lite peppning o lite varm kärlek. Hans röst är som bomull i mina öron när jag får min stressångest. Han vet allt för väl hur det är att få ångest o att känna sig stressad, så han förstår. Utan ord.

Lägger på luren, gör min gröt (som exploderar i micron). TACK!

Sitter nu här vid mitt köksbord, har precis ätit upp min gröt. Klockan är alldeles för mycket o jag måste springa ner i duschen. Jag klarar inte stress. Men det är bara att bita ihop.


Så här är det för mig varje gång en förändring sker, ☝🏼☝🏼☝🏼Men jag har lovat mig själv att detta var sista gången jag utsätter mig för att........-"göra saker på egen hand som jag inte gjort förut o som jag inte är bekväm med".... Denna känsla, detta övervåld på min kropp o själ måste få ett slut. Så det blir att ansöka på nytt om LSS, skriva nya brev o överklaga.

Nu är det hög tid att gå, väl mött! 👋🏼👋🏼👋🏼







Likes

Comments

Jupp, så får det bli idag. Att ha Asperger kan ha många nackdelar. Oftast just nu iaf så är jag mest trött, sorgsen, orolig o ofantligt stressad.... Men under långa eller korta perioder i mitt liv så har jag även väldigt roligt med mina olika projekt.. Har svårt för att fokusera längre stunder så det tar tid. Men tänkte slänga upp lite bilder på inredningstips o hur mitt egen-skapade-hus ser ut. Har slitit hårt sedan 2008 med att renovera detta hus, o skapa den karaktär jag vill ha. Så håll till godo....

Blev lite huller om buller märkte jag.... Men kontentan är att jag gör allt från början själv. River o bygger upp. Nu har jag ett stort projekt på gång o det är källaren... Den ser för bedrövlig ut. Har börjat med tvättstugan som innehåller dusch med ett uppbyggt golv som jag gjorde för att skapa en egen yta till duschen. Så nu är det bara att ta tag i resten. Ja jag vill ha det i "junk stile" med inslag av industri.... Mitt drömhem om jag haft råd hade legat mitt ute i ingenstans på en kulle med åkrar o skog runt om. Som ett gigantiskt kråkslott med tinnar o torn. O helt iklätt plåt som rostat med naturens hjälp. Ja ni fattar nog......

...... Som ni kan se - lite att jobba med. Hoppas nu bara att jag håller. Detta är ett stort specialintresse o som sagt förut så har jag lätt att chimma ut mig. Men jag kämpar på. För det är detta som gör att jag orkar leva med min Asperger...

Likes

Comments

Varför såg ingen mig

Jag undrar så varför alla var så självupptagna så att dom inte märkte att jag inte levererade som andra barn. Hade ju så många självklara tecken.
Att växa upp utan vetskapen av att man inte var som andra har varit o är fortfarande vedervärdigt. Ett helvete som gör att jag idag undrar om det verkligen var värt allt slit. Hela min skolgång var som en dimma. Det enda jag kommer ihåg är alla missförstånd o konflikter med andra barn o lärare, o utanför skolan så var jag bara en liten apa som letade identitet.
Så många kraschade förhållanden bakom mig. Så oändligt mycket sorg från vänner som lämnat. Chefer som skällt ut mig o kollegor som mobbat mig.


Varför skulle just jag födas med autism?

Jag har varit utanför i hela mitt liv. Jag har lidit ända in i själen, o det har satt djupa ärr, så djupa så att jag inte längre vet om jag vill fortsätta. Den hjälp jag nu får är ju endast fysisk. Jag kommer aldrig att få mina behov tillgodosedda. O nu kommer jag att vara utanför mer än någonsin. Med 100% sjukersättning så är mitt liv 100% begränsat. Vilket det i och för sig var innan oxå....o nej i nuläget så har jag fullt upp med att hitta mig själv efter 50 år så det är nog behövligt trots allt.

MEN:
Jag har högfungerande autism o i o med det så dras allt ifrån mig.
Jag har exakt samma svårigheter som dom som inte är högfungerande. Men bara för att min hjärna har en förmåga för att anpassa sig, så betyder ju inte det att den inte kämpar på högvarv för att passa in.
Jag utmattas o utmanas hela tiden o mår skit typ varannan dag eller t o m varje dag om jag gör något annorlunda eller träffar någon.
Mina svårigheter gör att jag hamnar i neråtspiraler ideligen.
Jag är totalt isolerad i min egen kropp.

Det är vetenskapligt bevisat att människan kan bli galen om den bara umgås med sig själv......ändå anser både kommunen o försäkringskassan att jag inte är i behov av någon form av ledsagning eller personlig assistent. Dom som känner mig vet att jag blir lycklig som ett barn om jag får umgås en liten stund. Jag har inga större krav, men jag vill, fast jag inte orkar.


Borde fått en Oskar för bästa kvinnliga roll...

När jag var liten så stod jag framför spegeln o gestikulerade o pratade o försökte komma ihåg hur andra gjorde. Jag tittade på film o såg när man ska gråta o varför. Jag lärde mig att man ska gilla killar o man ska vara fnissig med tjejer. Men min attityd var alltid i vägen o det blev ofta slagsmål. Men jag märkte sakta men säkert vad som gjorde dom glada o vad som gjorde att jag blev inskickad på mitt rum, eller utfryst från lekkamraterna.

"Att spela en roll blev mitt signum"

Så när jag blev äldre, i tonåren så lärde jag mig mer o mer hur man skulle blidka folk o fä. Jag ljög mer o mer o tappade tillslut det lilla som var jag. Jag blev inställsam o trevlig.
Men hela tiden så var jag tom o sorgsen o rätt så suicidal.


Men allt är ju bara på låtsas??!

Men idag vet jag att jag hade behövt vägledning o verktyg för just min värld. kanske att jag då hade mått lite bättre o inte gått på all den skit som jag gjort. (Man kan läsa den meningen på olika sätt)... För jag är så jävla vilsen idag. O idag är jag så rädd o osäker o har svårt för att veta vad jag vill o om det jag vill verkligen kommer ifrån mig eller om det är någon jag apar efter igen...




Så för mig är vanliga människor ett mysterium, något man borde forska på. Hur kan ni bara veta när ni ska sluta jobba för att vila?
Eller när ni flörtar, hur vet ni att den andra personen gillar er? O hur orkar eran hjärna umgås med någon hela tiden....????
Men framförallt, hur klarar ni av att sålla o att stänga av?


HEJDÅ&VINKEVINK
👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼






Likes

Comments

Överbelastade sinnen.

Sitter vid mitt köksbord, nyss hemkommen. Jag mår illa, kunde inte äta mitt mellis. Inte heller en sketen morot kunde behaga mig. Jag fryser oxå, inte för att jag är kall, utan för att min hjärna är så förbannat överbelastad. Tänk att lyckas bli utmattad av 2 1/2 timmes besök. Detta var igår, inte idag!


Att tro man orkar mer än man gör!

Idag gick jag upp halv sex för att hunden ville, kände mig slut redan igår kväll men ignorerade det i vanlig ordning. Väl uppe så gick jag i koma, men jag trodde att det var tröttkoma o inget annat. Hade lite att handla som jag missade sist (för att jag var så stressad), så jag gav mig iväg o "passade på" att ta soptippen oxå....varför gör jag så här om o om igen....!!!!! GAAAAAA..... o allt finns ju inte i samma affär så det var ju bara att åka runt. Detta är inget nytt fenomen för mig, jag gör det hela tiden.


Sorgen av att inte orka.....

Jag är ledsen nu.... o lite arg på mig själv. Men mest vill jag lägga mig i fosterställning o bara gunga....o kanske nynna lite enformigt på en eller två toner.
Jag skulle bakat bröd idag.
Jag skulle oxå bäddat fint.
Sedan så finns det tvätt i maskinen.
Det kommer snart finnas en hel disk att plocka ur diskmaskinen....
MEN JAG VILL BARA LIGGA I FOSTERSTÄLLNING O GUNGA!!!!!!!!!!!!!

Jag blir fysiskt nedsatt när mina sinnen är påverkade.

Min kropp har sviktat i ett par veckor nu. O då äter jag inte som jag ska, jag sover inte heller ordentligt. Jag kan knappt gå för det värker o jag är mer stel än vanligt. Dessutom så är jag snurrig o vinglig, o det bara för att mina sinnen är ur balans. Detta händer titt som tätt o jag orkar inte med det heller.



Nu har jag tryckt i mig några torkade mangoskivor o lite lakritspulver men jag håller fortfarande på att spy....så nu går jag fan o lägger mig.


Hej då!

Likes

Comments

Jag vill oxå vara social (fast med stöd)

Det är söndagmorgon o jag sitter som vanligt vid mitt köksbord o äter min frukostgröt o dricker mitt kardemummakaffe.
Skriver på min sida om mina dagar, eller gör ett inlägg här på min blogg. Ibland spelar jag spel eller är ute på nätet o letar idéer för min trädgård. Jag reflekterar o funderar oavsett.

Idag går mina tankar lite mer i moll. Jag är lite fundersam o känner mig lite låg faktiskt. Jag har Facebook o där ser jag vad alla rör på sig, åker på semester till Kreta, är i Spanien eller bara puttrar runt med sin husbil i Sverige. Folk är i Ullared, mina barn bor i Stockholm o Göteborg, vissa räknar ner dagarna till sin semesterresa utomlands andra umgås o spelar handboll o skrapar knäna..... o här sitter jag!
O jag vet att jag kommer att sitta här resten av mitt liv.

Jag som var den tokigaste på jobbet, den spralliga o helgalna tjejen. Omtyckt utan min vetskap. Duktig, spännande o intressant.
Men inombords så skrek jag efter lugn o ro. Efter enkelhet o kärlek på mitt sätt.


När man tror man är som alla andra.

Har fått höra många gånger att jag är så stark. Att jag verkligen är den som klarar sig själv. Visst är det sanning i det, men långt ifrån den hela o den rätta sanningen.
Många av dom resor jag varit på var med min ex-man. Han var en driftig man som gillade att köra bil o att ha kontroll.
Passade mig bra eftersom han tog hand om mig på alla sätt o jag hängde liksom bara med. Men detta var innan min diagnos o det var då jag fortfarande trodde att jag var normal, o skulle således bete mig som en sådan. Allt annat var nonsens.
Detta gick ju inte ihop med min personlighet (autism), så jag kollapsade o kände mig överkörd o jag tog ut skilsmässa.

Sedan träffade jag min nuvarande man o kände att nu hade jag landat.
Han var tystlåten, ensam, o ville bara vara hemma. Sedan var han lite oförmögen att klara vissa saker vilket gjorde mig till något speciellt o satte mig i centrum.
Jag blev verkligen normal (trodde jag), men detta var verkligen otroligt tröttsamt för mig. Utan att jag visste om det så hade jag gått från att leva så som jag borde (utan att jag förstod), till att verkligen bli tvingad till att vara just normal.
Jag tog initiativ, jag ringde alla samtal, tog all kontakt med myndigheter, pratade med alla som vi behövde prata med.
Jag var den som blev ansiktet utåt, följde med på hans besök till tandläkare, läkare. Jag handlade, betalade räkningar, körde o hämtade både han o barnen. Städade vårt hem o s v.... tills jag kollapsade!

Långa perioder hemma!

Första gången jag någonsin kollapsade då var jag typ 12, det var första dagen på sommarlovet o jag sov i nästan 1 dygn. Gick bara upp för att äta o kissa typ.
Nästa kollaps var större o då var jag 18. Jag spydde blod o rasade i vikt. Dom gjorde Gastroskopi på mig o läkarna sa att jag såg ut som en söndersliten disktrasa på insidan.
Efter den kollapsen så flyttade jag till Göteborg, arbetslös o ensam. Rasade i vikt o mådde skit. Men det skulle ta några år innan nästa kollaps.

Har varit hemma flera gånger med ca ett år per gång av sjukskrivningar för utmattning o stress. Till o från o ingenting blev bättre.
Jag blev bara mer o mer stressad för att jag visste att jag skulle tillbaka till den där världen igen.

Jag orkar inte mer - behöver LSS....

I 40 år har jag kämpat med en ovetskap om mitt eget handikapp. Jag har gått igenom ett par mindre världskrig i min kropp.
Det finns ärr i min själ som alltid kommer att påminna mig om hur jag har fått lida, o faktiskt fortfarande gör.

Idag har min man oxå fått reda på att han är autistisk o dessutom bipolär. Men varken han eller jag får den hjälp som vi borde vara berättigade till.
Jag får avslag på LSSen, motiveringen var att dom anser att jag klarar mig själv alldeles för bra, o att jag kör bil själv.
Herregud, vad vill ni jag ska göra???? Ska jag behöva bli suicidal för att ni skall få upp ögonen? Min sista kollaps var den största o det var den som ledde till att jag idag är 100% sjukpensionär.

Så vad betyder det? Ska jag lämnas åt mitt öde nu då? Igen!!!

Är det meningen att jag skall glömmas bort o gömmas nu då, som den där fula baksidan?!? Jag har faktiskt tjänat er normala värld i mer än 40 år.
Så nu skall jag nöja mig med att sitta här vid mitt förbannade köksbord o titta ut på samma vy varje dag i resten av mitt liv.
Läsa om vad andra gör för att jag själv inte orkar. Inte ha rätt till LSS, inte ha rätt till stöd vid behov. Aldrig resa någonstans, aldrig få uppleva något annat än min egen bakgård.

Jag orkar inte social interaktion speciellt länge det vet jag, men jag är i behov av det ändå. O det är min man oxå. Men jag får väl strida för min rätt. För det har jag fått göra sedan jag var ett litet barn.

Alltid kämpat, men orkar knappt stå på benen, men jag ler ändå.....






Likes

Comments


Bryt inga avtal...

Var uppe o läste på nätet om hur man gör för att bli författare. Grundreglerna för skrivarkurser. Om man har något att skriva så ska man bara skriva utan att stoppa. Rätta kan man göra efteråt. Man skall oxå bara låta det flöda, öppna alla kanalerna inifrån o låta allt bara komma ut.......skulle jag göra det så skulle jag vara skild idag o min förra man skulle troligtvis stämt mig för förtal.
Jag skulle heller inte våga bo kvar där jag bor o jag skulle troligtvis inte få den hjälp som jag är i behov av heller.
Så jag håller käft, som jag alltid gjort.

När jag var liten så hamnade jag i konflikter med andra barn ganska ofta. Delvis för att jag var så jävla uppkäftig o dels för att jag såg ta mig fan allt o det gjorde ingen annan o jag hade heller inga spärrar på den tiden om vad man får o inte får ta upp med andra.
Så jag åkte på endel stryk o var rätt mobbad....... det fortsatte som vuxen, nja inte stryk då men konflikter i massor, fast numera så försöker jag in i det längsta att hålla käften.

.......det går inget vidare.

Jag lider av någon form av inte-kunna-se-o-bara-observera-sjuka tror jag. Ser jag något som inte är korrekt så måste jag meddela detta för omvärlden.

Kan heller inte acceptera att människor ljuger mig rakt upp i fejjan. Har man ett avtal så håller man det, O det UTAN NÅGRA SOM HELST UNDVIKELSER! Jag har stenkoll på läget o jag kan tom gå upp på natten för att kolla om avtalet hålls...... men i detta hus, o även utanför så bryts avtal efter avtal om o om igen. För ingen tar mig på allvar. Eller i varje fall inte med de avtal som upprättas...


.......jag hatar det! Det gör mig otrygg o jag är som en elefant, JAG GLÖMMER INGENTING! Nu är det faktiskt så att jag vill faktiskt inte vara varken en satkärring eller en vidrig paragrafryttare. Men med dom tixen jag har vad anbelangar ordning o reda så klarar jag inte av att man bryter löften. Min hjärna är inte skapad för att gå med på det.

Så med facit i hand o med min livserfarenhet så skulle jag må fan så mycket bättre om jag fick vara ensam....ja hund är ett måste. Men dom bryter heller inga avtal....😉



Vända kappan efter vinden.

Otrygg blir jag oxå när människor pratar om en sak till mig o en annan till andra. Som autist så förstår jag inte sådant.
I min värld så är allt faktiskt ganska så enkelt. Man äter när man är hungrig, man sover när man är trött. Är jag rastlös så jobbar jag med kroppen. O har jag en åsikt så håller jag den. Visst kan jag byta åsikt om saker förändras för mig men då talar jag om det. Jag byter inte åsikt eller mönster bara vips o så står jag på andra benet o skriker surprise!!!! Näe, hur skulle det kännas för åskådarna.

Meningar som det var bättre förr uppkom nog för att folk gjorde andra otrygga. För trygghet är väl ändå ett koncept som dom flesta kan greppa, o som man gillar. Fast vi har olika typer av trygghetszoner. O som med det som med så mycket annat så är autister mer känsliga o har snävare världar o zoner för det mesta.


Märker ni att jag skriver utan att tänka nu förresten? Haha, det har jag gjort sedan början på detta inlägg. Försöker att träna mig på att låta ordet bara flöda utan att använda en planerad tanke innan som kan hämma ordflödet, så att säga.....funkar det? Blir det bättre såhär? Ingen aning!?!?! Men det blir en helsikes massa fler felstavningar i varje fall. Så jag måste gå tillbaka hela tiden o rätta...
























Hur jag hittar min trygghet!

Nåväl, vad jag försöker säga med detta inlägg är väl att jag mår bäst när jag kan känna mig trygg, o det gör jag enbart när Jag har ryggen fri o utan repressalier.

Här är mina bästa ord för min trygghet:

Lugnt

Okomplicerat

Tyst

Klarspråk

Långsamt

Men nu är det ju inte så världen ser ut, tyvärr.
Så det är därför jag inte orkar så länge eller det är därför som jag har öronproppar o solglasögon ute. O t o m ibland även hörlurar utanpå öronpropparna för att ljuden är så påträngande för mig. Ett krav för att jag skall orka stå ut är dock att det är harmoniskt i min egen hemmiljö. Vilket det oftast inte är.
Eftersom jag lever med en man vars ord inte synkar med mina. Så det är svårt för mig att leva o orka emellanåt. Så fyra veckor varje sommar är min hjärna mer fuckt up än vanliga veckor, ja då han har semester....(haha).

Jag har dock hittat mina små knep för att få ut så mycket som möjligt av den "goda tiden" för mig. Jag går upp väldigt tidigt för då är han inte vaken. Sedan när han sätter igång tv:n så går jag o gör något annat.
Det kan kännas orättvist ibland för jag känner att jag inte har rätten till mitt eget hem, men så är det väl för alla oss med extrem högkänslighet. Så man får försöka att hitta de små knep man kan. Tyvärr så blir det ju dagar som är svåra att få "tyst på" o det är då min hjärna overloadar/blir överhettad. Så att jag fått min pension är/var ett måste för min överlevnad tyvärr, för världen är inte skapad för att jag skall hänga med......

Likes

Comments

Jag klarar inte av smärta längre har jag märkt. Inte i någon form alls faktiskt. Efter alla år med så mycket olika typer av smärta på min Kropp o i min själ så är botten nådd verkar det som.

När jag går till läkaren så visar inga prover att jag har problem, inte heller kan dom hitta vad det är som är felet, o då är det ju enklare för dom att säga att det inte finns något fel på mig.

Min första tanke är alltid att -"fan va kul det måste vara att ha fibromyalgi för dom stackarna blir ju misstrodda hela jävla tiden".
(Dom är ju bara ett gäng kärringar som gnäller för minsta lilla o dom är säkert hypokondriker hela högen, allt för att utnyttja samhället... )

Men nog om detta, nu ska vi gotta oss i min sjukhistoria, o det lite för att visa hur det kan se ut ur ett autistisk perspektiv med smärta i vardagen. Vi har extra känsliga sinnen som gör att vi känner av det minsta lilla sår, eller värk. Som i sin tur blir stort eftersom vi är som jag skrev högkänsliga

**** (
nu kan jag i n t e tala för alla med autism, men j a g har detta problem o jag vet att jag inte är ensam)....


Min historia börjar när jag var 4 år....
jag fastnade i en branddörr av stål med min lilla tumme. Än i dag så är nagelroten så skadad att varje gång den växer ut så är det en stor knöl på den.

En annan gång så minns jag att jag hade legat i soffan i köket o gråtit o vridit mig i smärtor ett bra tag.
Mamma ringde till husläkaren som kom hem o undersökte mig. Det fanns ingenting som var fel ansåg läkaren.
Men tillslut så frågade han mig när jag kissade senast, o jag svarade att jag inte kom ihåg.
Gå då o kissa, sa läkaren. Jag gjorde det o värken släppte.
Jag glömde helt enkelt av att kissa, o detta hände ofta.

Jag var snabb, samtidigt som jag inte hade någon bra motorik. Ramlade hela tiden, vred mina vrister, hade konstant blåmärken överallt. Blev hängande i en halsduk o rev upp magen. Vurpade på cykeln o slet upp knäna osv osv....allt gjorde så ont o den själsliga värken blev bara värre o värre för var gång något nytt hände mig.

För var gång jag slog mig eller skadade mig på något vis så fastnade den smärtförnimmelsen i mitt minne o tröskeln sänktes ett snäpp.
Med åren så blev jag mer o mer rädd för att skada mig.
Men samtidigt så har jag råkat ut för en hel del.... magsår vid 18 år, fick dra ut en tand som värkt sönder (20 år), akut blindtarmsoperation (21 år), trafikolycka med wipplash som följd vid 22 års ålder, vilket gav mig 50% förtidspension o ständig värk. Akutsnittad vid min första förlossning o hjärtstopp, då var jag 24.

Men allt har fastnat i mitt minne o i min smärtbalk (om det finns någon sådan). Så idag efter år av lidande med Ulcerös Kolit, ledvärk, ryggvärk, diffus värk i tänder, domningar i fingrar, handleder o armar. O S V.... så börjar jag känna att jag inte pallar mer.
Jag har
inte förmågan att förtränga, eller släppa upplevelser. Inte heller att sålla. Så även här är det ett stort o svårt problem för mig att bara finnas ibland.

Så när jag går till en läkare så har jag
fruktansvärt ont, menas läkaren vill avvakta, fundera o utreda o inte förstår alls varför det är så jobbigt för mig.....

Tror nog att v ä l d i g t många olika typer av myndigheter o sjukvårdspersonal skulle behöva lära sig mer om autism o de svårigheter vi
verkligen har. Vi hittar inte på, för oss är det verkligt.

Man kan säga att det är "
lika verkligt för oss, som det är overkligt för er". O det är faktiskt inte vi som isolerar oss utan det är ni som tvingar tillbaka oss i våra hålor. För hade samhället varit mer handikappanpassat så hade vi kunnat vara ute mer, o jag hade kanske t om orkat att arbeta några timmar.....


Likes

Comments

""Kan vi verkligen inte bli bättre än så här? Måste vi fortsätta denna resa?
Finns det plats någon annanstans?""

Klockan tickar, vinden viner i träden. Är det redan höst? Försvann vi någonstans där mitt emellan, eller har vi bara gömt oss.

Dom säger att livet är bara en resa av många. Skall jag inte ta det ens lite på allvar då? Katterna har kurat ihop sig i soffan, hunden ligger precis intill.
Min man fick skov så sängen blev hans bästa vän, o här sitter jag o tystnaden. Klockan är halv nio på kvällen o det är söndag, o människorna är borta.
För alltid?
Nej, bara ett kort tag.
Vad tråkigt....
Ja!

Jag älskar tystnaden, o tystnaden älskar mig. Vi förstår varandra... himlen är alldeles grå.

Jag vill hålla mig vaken så att jag kan se in i framtiden. Katten drömmer..... jag iakttar dom små detaljerna, hör de ljud som andra kastar bort.
Ge mig frid i sinnet.... Låt mig få vila o vakna som ny. Ta mig tillbaka till den dagen då jag var lycklig, oberörd.
Visa mig en annan väg o låt mig få följa med mig dit. Kyss mig o säg att allt blir bra, visa mig vägen hem........

Likes

Comments