Det ligger i tiden att räkna upp "10 saker som....", o det tänkte jag oxå göra. Fast på mitt sätt. Jag tänker ofta på hur det varit i mitt liv om jag fått min diagnos som barn, eller som ung vuxen. Självklart är det ingen som vet exakt hur mitt liv sett ut idag.
Men vi leker med tanken en stund......

10 saker som jag (hoppats jag) sluppit om jag fått min diagnos som barn!

1. All denna förnedring i samband med mina utbrott.
2. Bättre förståelse o tolerans.
3. Mer hjälp i skolan.
4. Fått vara mer ifred o sluppit närkontakt, utom när jag själv ville.
5. Barnkalas.
6. Alla dessa obehagliga kläder o skor (önskar jag fått välja mer själv även om det varit helt galet).
7. Mer förståelse kring mina svårigheter med jämnåriga barn o alla konflikter som det innebar.
8. Mer peppning för mina specialintressen.
9. Att jag hade fått lära mig älska mig själv, o acceptera mitt handikapp.
10. Men framförallt bra verktyg inför framtiden!


Dessa tio saker var nog de som var svårast för mig. Skolan var en mardröm, precis som barnkalas, att bada inför andra, klä om tillsammans med alla andra barn. Alla ljud o gap o skrik. Men även allt skäll jag fick när jag försökte säga nej. Ingen förståelse, bara vuxna som ansåg att jag var besvärlig o dom skickade mig in på mitt rum för att skämmas eller för att jag skulle lugna ner mig. All denna ovetskap om mitt handikapp medförde självklart en massa ännu större problem i tonåren o som vuxen. Så här kommer två olika listor med saker som jag önskar jag sluppit gå igenom om jag vetat o fått den hjälp jag behövt....


10 saker jag troligtvis aldrig gjort.....eller jag önskat jag gjort som ung vuxen).

1. Haft alla dessa sommarjobb som jag varit tvungen att avbryta för att jag bröt ihop.
2. Druckit alkohol.
3. Haft sexuella relationer.
4. Tagit så många fel beslut, för att jag inte hade någon som kunde hjälpt mig.
5. Utstått mina föräldrars skilsmässa o varit det bollplank som jag fick va till dom båda.
6. Sökt efter min egen personlighet o apat efter alla andras på jakt efter min.
7. Sluppit dra ett så tungt lass av ansvar!!!!
8. Fått hjälp o stöttning med rätt utbildning o att jag fullföljt den.
9. Gått min egen väg.
10. Vågat vara jag!


Men nu blev det inte så tyvärr, o jag gifte mig som sig bör, o jag skaffade barn. Så här är de saker o situationer jag önskat jag ALDRIG hade behövt utsätta mina barn för. För jag är själv ett barn i vissa situationer o jag förstår varken samband eller varför människor gör som dom gör.


10 saker jag aldrig önskat jag gjort mot mina barn.

1. Inte varit så okonsekvent, utan stått för mina åsikter o inte låtit mig manipulerats.
2. Aldrig skrikit på dom som ett jämnårigt barn.
3. Vågat gå på föräldramöten.
4. Förstått samtalen med lärarna vid problem.
5. Kunnat vara stark o lugn i konflikter o bråk.
6. Aldrig låtit mig blitt manipulerad vad anbelangar alkohol, tatueringar eller piercingar. Utan sagt nej o stått för det.
7. Aldrig varit så svag utan låtit dom gå först i alla lägen.
8. Inte tagit åt mig så personligt av deras tonårshat, utan stått pall som en "vanlig" vuxen.
9. Tagit mig mera tid.
10. Aldrig låtit dom flytta!


Så nu har även jag gjort en lista på de saker som jag aldrig velat skulle hända, eller som jag önskat varit bättre....
Så ni som har barn med autism, eller bara har en enda liten misstanke på att något inte står rätt till UTRED DETTA. För det liv som väntar dom är ett liv i mörker utan vetskapen om dom själva. Det kommer att finnas svårigheter, sorg o längtan ändå. ❤️








Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

I ständig beredskap.

En bland de saker som är besvärliga för mig är att förklara hur jag upplever allt utifrån mitt perspektiv. Det kanske inte är någon annan än jag som är intresserad av att veta det men så som livet är för många av oss med autism så önskar jag inget hellre än att kunskapen skall bli bättre.
Så jag tänker o funderar mycket på det, o hur man skall kunna förmedla känslan så att kunskapen gör så att muren blir lägre.

Alla med autism har olika utgångspunkter, vi är olika, precis som alla Neurotypiska är det. Inget konstigt med det.

Vi med autism känner olika för olika saker, vissa klarar ljud rätt bra menas andra (som jag) går av på mitten o dör en smula varje dag för att vi blir utsatta för ljud av olika slag.
Jag är alltid spänd, hoppar två meter i mataffären när någon släpper ner sin korg lite för hårt, varav personen ofta får panik o ber om ursäkt o samtidigt undra denne säkert vad som hände.

Ingen skriker väl högt o dessutom hoppar två meter för en sådan sak?
Jo, jag gör det. O jag har dessutom hjärtklappning, illamående o lätt ångest ett bra tag efteråt. En sådan trivial sak kan rucka min värld för resten av den dagen, så spända är mina sinnen konstant.
Det är som om jag alltid utsätts för ett yttre krig, måste alltid ha full beredskap utåt. Detta är något jag bara gör utan att jag har vetskap om det o det är rent reflexmässigt beteende, alltså svårt att "jobba bort".


Dax att sluta när det gått för långt.

Det finns självklart fler sinnen än ljudintryck som kan vara extremt påfrestande, men det är ett av de sinnen som gör stor skada snabbt.
Jag ska försöka förklara en kombination av ljudintryck som ger mig minnesbilder i hjärnan.
Detta är i varje fall för mig något som tröttar oerhört. Jag glömmer ingenting o allt kan när som helst komma upp till ytan som en film igen, o detta av ett ljud eller dofter likaså.

I går så satt jag ute o målade på mitt plank. Solen sken o fåglarna kvittrade. Försökte undvika solen för även ett värmeintryck är påfrestande.
Satt där i skuggan o målade o kommenterade färgen hela tiden (inte så att jag kommenterade färgen, utan omedvetet så var min hjärna tvungen att se att färgen var svart o gav hela tiden mig information om att den var det....), samtidigt som alla andra ljud fick min uppmärksamhet.
Jag målade i ca en timme. Under den timmen så hade min hjärna givit mig rätt så många bilder an alla ljud som surrade förbi.

Vad som gjorde att jag bara rakt av slutade att måla mitt i planket var att det körde förbi en moped o hjärnan associerade den till när jag satt på trappan som barn o väntade på att min pappa skulle komma hem från jobbet med sin moped.
Jag hörde han komma uppför backen, jag satt på trappen, den var kall, det var skugga......ja ni fattar. Till o med dofterna, blommorna, grannhusen jag allt kom fram.
Innan det synintrycket så hade jag haft tusen andra ihop med alla ljud jag hörde under den timmen. Min hjärna formligen kokade.
Så att jag bara rakt av slutade i den stunden var nog bra. Hade jag fortsatt så hade min hjärna blivit överladdad o jag hade fått gå o lägga mig för resten av dagen, då var klockan halv fyra.....

Aktivitetspauser.

Har varit hos sjukgymnast för mina nervbanor i armar o händer är helt förstörda. Allt från axlarna ner till varenda finger domnar när jag lägger mig för natten.
Vilket gör att jag måste skrikande av värk resa mig upp ur sängen o vanka fram o tillbaka tills domningarna släpper. Så ca en gång per timme så får jag studsa upp o vanka fram o tillbaka. För att när det släpper somna helt utmattad o vakna igen....
Så sjukgymnasten kom fram till att det var nog så att jag måste lära mig att bryta i mina aktiviteter, o vila emellan. Jag som inte kan sluta innan något är färdigt egentligen. Det bara gnager då...jag måste lära mig att ta aktivitetspauser alltså..... s u c k!


Så nu sitter jag alltså här igen, klockan är 07:31 o jag har varit uppe sedan fem. Min kropp värker efter alla domnings-"attacker" o min hjärna är seg som kola. Men ändå så måste den ut o måla färdigt planket, o sedan måste den göra färdigt gången o lägga sten och sedan.....och sedan......o efter det...... det känns som om jag hade velat bli inlagd o fastbunden i en säng i minst ett halvår. För min kropp orkar inte med mitt eget största intresse längre....

Varför i helvete skulle jag få trädgårdsarbete som specialintresse för? Varför kunde jag inte fått
lagom som specialintresse istället.... D u b b e l - s u c k!!!











Likes

Comments

Allt jag gör handlar om att hitta hjärnans balans...


Så länge jag kan minnas så har jag haft ett stort intresse av allt som rör det som är vackert att se o känna på.
Det var väl så det började.
Men det var svårt för mig att hitta den känslan hela tiden, det fanns alltid något som såg fel ut, eller inte kändes rätt. Så jag började att skapa själv, o det endast för att mitt inre skulle få den frid som den behövde.
Världen var skev i mina ögon, den var ful, en styggelse. Saker var gjorda för att säljas inte betraktas.

Min iakttagelseförmåga har sedan jag var mycket liten varit otroligt väl utvecklad.
Mitt sinne för detaljer o 3D-seende fanns där bara. Vilken färg som passade, materialkännedom, känslan för struktur o balans. Vilka dofter som hörde ihop o s v. Men för att få mina sinnen tillfredsställda så var jag tyvärr tvungen att skapa allt det där själv.

Idag så syr jag om kläder för att dom skall få det där lilla extra, jag kånkar o bär på stenar, flyttar plattor, bygger insynsskydd av återvunnet material. Fattas mig något så skapar jag det utifrån det jag har till hands helt enkelt.
Det kan vara den där speciella känslan jag fick när jag var på en speciell plats, då försöker jag återskapa den hemma för att jag skall kunna gå dit för att uppleva det igen. Har jag sett en människa på tv, eller i stan som hade på sig något plagg som jag bara dog för, då gör jag mig ett eget o det blir alltid som jag vill ha det.
Det kan ta väldigt lång tid men det blir tillslut ett lyckat resultat.

Just nu på vår-sommar-höst perioden så är det trädgården som får all uppmärksamhet. Jag går omkring o insuper känslor o hur jag vill känna just där. Jag kollar in sidor på internet, googlar på speciella ord som insynsskydd, stengångar, tunnlar o s v.... jag har oxå hittat Pinterest som jag använder flitigt.
Det som är lite jobbigt med att vara så specialiserad är att ingenting annat är kul just då.

Hela min hjärnaktivitet går åt att "jobba" med mina projekt, ja jag t o m tänker ut lösningar när jag sover. Det gör ju att min hjärna blir väldigt utnyttjad men oxå oerhört trött, dessutom så klarar jag inte av att bli avbruten när jag skapar. Då blir jag oerhört deprimerad o kan bli ganska hetsk.
Jag försöker att intala mig att jag får "jobba två timmar, sedan paus"... eller att, "när dom kommer o avbryter mig så är det okej".
Det funkar numera ganska så bra utåt sett.....oftast.

Hade min kropp, o min hjärna orkat, o om jag hade bott själv så hade jag nog gått under eller åtminstone varit en eremit....
Jag hade ätit när jag svimmat av hunger, sovit när jag ramlat ihop. Mitt hem hade sett ut som om en bomb hade exploderat där o jag hade troligtvis aldrig duschat.... Hahaha... men nu är jag i ett förhållande, har hund så jag måste bara ta mig i kragen. Fast det tar på min hjärna lite för mycket att slitas från det som gör att jag orkar existera.
Samtidigt som jag hade varit en sanitär olägenhet om jag levt själv så hade jag nog min hjärna mått finfint.
Att ständigt få arbeta fram lösningar o hitta nya vägar, allt för att göra min hjärna balanserad.

Detta med att vara autistisk på det sätt som just jag är (jag är inte ensam om detta) är o förblir besvärligt både för mig o för dom jag har att göra med.
Jag är utåt sett väldigt kontaktbar, på gränsen till "på". Myndigheter har ju svårt att tolka mig o att se mig som autistisk eftersom just
mitt specialintresse är så utåtriktat. Hade jag specialiserat mig på modellbyggen, blåbärsplockning eller studerat myror så hade jag troligtvis inte prata så mycket. Jag hade ju inte varit tvungen att lära mig vara social i vissa situationer. Nu måste jag prata med dom på bygghandeln, hoppa på folk på soptippen, gå på loppis o det gör jag inte för att jag vill utan för att det är min drivkraft i mitt intresse.

Så det är oerhört svårt för mig att få den hjälp som jag egentligen behöver, o det bara för att min hjärna enbart kan fungera om den är balanserad enligt mig.

Jag har samma svårigheter som dom flesta andra med autism. Att komma igång, duscha, handla, städa, intryck, ljud, ljus, stress, att träffa människor, social interaktion o s v. Men det syns bara inte lika tydligt på mig.

Att vara ute på en arbetsplats, eller bland människor i allmänhet är rent ut sagt fruktansvärt för mig. Det skadar mig något oerhört. Jag bryts ner som om någon hällde syra över mig. Alla intryck som inte är balanserade får min hjärna att snurra ur sin axel.

Så ju mer jag tänker på det ju mer känner jag att det hade nog varit skönt att vara "inlagd" lite då o då o bara på titta på en vägg i ett ljudisolerat rum. Fast det finns nog inte den lyxen på psykiatriska avdelningar. O någon privatklinik har jag inte råd med. Så jag får väl höra som jag alltid gjort när det blir för mycket, stänga in mig i min garderob ned öronproppar o somna sött.... 💤💤💤

Likes

Comments

Invirad i rostig taggtråd


Min kropp väger ton, varje steg är som om det vore det sista, jag bor i en rustning gjord av cement. Allt för att inte släppa ut mig själv.

Hur blev det såhär? Varför blev det såhär?

Mina fingrar orkar knappt skriva längre, ja det var längesedan jag skrev något från insidan. Det känns som om min rustning är påväg att bli jag.....
Jag mår egentligen så dåligt så jag klarar knappt av att gråta längre, jag har börjat bli tom.

Har jag nått botten nu?
Näe det tror jag inte, men den är nog nära för jag kan se mörkret....

Det enda jag alltid har velat är att få vara mig själv, o nu känns det som om den tiden har tagit slut.
"[Jag är ett skal av artighetsfraser, falska leenden o ord som; det är okej, det gör ingenting, vi tar det när du kan....]"
På insidan skriker jag så högt att jag inte orkar höra mina egna tankar, menas utsidan ler väluppfostrat o skrattar på rätt ställe.
Min insida är trasig, blek o fullständigt livrädd - för allt! Jag är invirad i rostig taggtråd, som dras åt för var dag.
"- KAN JAG INTE BARA FÅ DÖÖÖÖÖ", skriker jag högt för mig själv. För här inne kan ingen höra mig, mina rop på hjälp är kamouflerade i smoothies, välbefinnande o vackra kläder.......



I min värld har djur kläder o går på teparty.

Jag ligger på golvet i fosterställning o gungar mig till ro, nynnande på en barnvisa för att försöka känna trygghet.
Efter det så ska jag till sjukgymnasten, jag skall köra själv för jag är "för frisk" för att få ledsagare via LSS....
Efter en timme av silvertejpat leende så stapplar jag iväg till min bil. Yr av alla intryck o full av ångest för att jag ännu en gång tillåtet mig själv att bli våldtagen av social interaktion.... måste handla, måste fortsätta vara social, måste fortsätta le....

-"Men för helvete människa du skulle behöva bli inlagd???? " skriker jag åt mig själv. Jag stannar upp åt min egen kommentar. Både för att den var så rakt på o för att innehållet var så rätt. Men jag fortsätter snart igen. Det är ju folk här, jag kan ju inte visa mig då....

Jag vet snart inte vem jag är längre, ett resultat av en process som pågått i hela mitt liv. Stressen från utsidan äter upp min insida, som om den sitter i den luft jag andas... stryper jag lufttillförseln så kanske utsidans influenser försvinner o jag kanske kommer att våga vara mig själv? Fast mest troligt är väl att jag kvävs...

Ironiskt, att bli kvävd av sig själv för något man aldrig var......

Redan som barn så var jag duktig på att spela teater, jag lärde mig snabbt. För att mina utbrott skulle jag ha för mig själv o dom betydde ingenting, det var bara tecken på ohyfs....o det var ingenting som en normal flicka gjorde. För jag var ju normal, en i mängden som stack ut.
Jo men så var det ju, ingen diagnos = normal! Nästan lite som 1+1= 3.... för i min värld hade djur kläder o gick på teparty.....
Jag formligen slukade allt som var fiction o för mig så var det ingenting annat än verkligheten, för det var någonting som fanns framför mig o då måste det vara sant.

Men min verklighet suddades ut mer o mer o min fantasivärld blev ingenting värd. Jag skulle växa o bli stor, ta ansvar, utbilda mig eller åtminstone jobba, å barn ja det klart jag skulle ha barn o en man o ett hus och, och, och.....

Men jag vill inte det! Jag kan inte det!! Jag förstår inte varför!!!

Men så blev det, eller inte....jo jag växte ju utanpå o vissa delar blev äldre även där inne. Men rakt ifrån alla o inte de delar som blev vuxna på normala människor. Jag var fortfarande en liten flicka inombords med enhörningar, fjärilar, regnbågar o prismor i vackra färger.
Jag utvecklades sent, jag lekte rollspel med Barbiedockor som 12-åring, o blev av med min oskuld när jag var femton, (det var äckligt o jag förstod inte varför).

Min utsida blev sådär vacker o välformad som den skulle vara på en smal o fin tonåring, men min insida led o var undernärd.
Åren gick o jag träffade många sådana där som ville, men det ville inte jag. Detta gällde det mesta, inte bara sex. Men jag var ju normal så jag gjorde som alla andra för jag visste inte hur jag annars skulle göra.

Så fram tills idag har mitt liv sett ut som dom flesta normala människors liv med pojkvänner, kompisar, praktikplatser, moped, fester, man, barn....Medans min insida bara sjönk djupare o djupare in i mig själv, för att tillslut vara så inkapslat att enda gången jag kände att jag fanns var när jag försvarade den lilla integritet jag hade kvar.

Jag blev en arg o bitter kärring i andras ögon, sur o gnällig o tjatade om ordning o reda. Fast det enda jag egentligen ville var att få blåsa såpbubblor o sitta på en brygga en solig dag o känna solen i ansiktet.

Detta är resultatet av att ingen såg MIG när jag var liten, att jag blev tvingad att leva i en värld jag inte förstod. Att aldrig hitta kunskapen om mig själv, till mig själv. Att få utveckla det jag klarade av o få vara stolt över det. Istället för att försöka projicera mig själv genom andra o försöka hitta mig själv i alla som jag mötte.

Idag har jag fått svaret på frågan jag ställt mig i alla år, jag förstår varför jag är annorlunda. Men min omvärld ser mig som den människa som dom alltid ser, en helt vanlig, normalfungerande människa med tal o handlingsförmåga. Inte som den jag egentligen är.....

Så hur skall min resa sluta? Kommer jag få lov att växa in i den jag egentligen är? Kommer jag våga visa världen mitt nya jag, o kommer dom acceptera mig?

O framförallt...... kommer jag?


Likes

Comments

Var ett tag sedan jag bloggade. Vet inte riktigt vad jag skall skriva längre.....
Är lite låg, mår inget vidare o har ont. Så inget nytt under solen där inte. Att leva med autism är Väl som att vara vanlig fast med högre staplar! 📈📈📈 o djupare dalar....

Jag kan berätta om min granne, han flyttade in för ca två år sedan o det har varit så mycket strul sedan dess.
Jag har svårt för att tolka vanliga människor, men detta tar ändå priset.
Det har gått så långt att jag knappt vågar gå ut. Måste hela tiden ha koll på om han är ute, o i så fall var. Vill inte stöta på honom. Han är arrogant, otrevlig, kastar ur sig svärord o kallar mig för allt möjligt vidrigt. Han ger mig fingret o anklagar både mig o min man för saker vi inte gjort.

Jag svarar med ångest o ilska. Jag är så frustrerad, jag vet inte vad jag skall göra. Han lyssnar inte utan bara fortsätter med sina argument. Jag kan aldrig förklara mig från min synvinkel. Jag har t o m satt upp lappar eller rättare sagt stora plakat på mitt fönster där jag ber honom att sluta trakassera mig o min man....tänker att det kanske är någon som ser o förhoppningsvis förstår vad jag går igenom.

Alla jag pratar mig tycker detta är fruktansvärt o anser att jag skall ringa polisen, eller skita i det.... inget av det är något jag skulle klara av.

Om jag skulle ringa polisen så skulle han prata bort det, han är så duktig på att prata omkull o vara arrogant. Han är extremt otrevlig mot mig när vi är själva men så fort någon är i närheten så sänker han rösten o ler, ja nästan låter som ett offer... han är väldigt skrämmande, o eftersom jag inte kan prata med människor eller tolka in vad dom vill så blir jag ju så frustrerad så jag blir jätte jättearg.
Men jag har autism o jag förstår inte.....jag vet inte vad jag skall göra??? Jag har jätteont i magen o min ångest o stress blir bara värre o värre. 

O jag var även fått avslag både från sjukpensionen o LSS:n så jag känner mig rätt platt just nu....

Likes

Comments

Bygger min trygghet mot världen....

För att orka så måste jag hitta ett bättre sätt att avskärma mig på. Jag måste bygga på mitt självförtroende för att våga vara jag.
För att orka ta emot blickar när jag går med solglasögon en molnig dag, eller när jag har vantar o luva i maj - bara för att jag är så frusen.
Jag behöver oxå stå emot trycket bättre, det som skiljer mig från massan. Att våga vara annorlunda kräver styrka, o det har jag inte.
Det är inte lätt att skita i vad andra tycker, när man inte vet hur man ska vara......Har i hela mitt liv kämpat emot mig själv o andra. Så den tryggheten har jag inte kunnat falla tillbaka på.

Fast nu är det lite bättre, för nu vet jag att min annorlundahet är okej! Men nästa steg är svårt, att få ut mitt budskap utan att bry mig om vad mottagaren anser.
För jag är både strykrädd o en bitch på samma gång. Så där styrkan är stor är fallet hårt. Min yingyang är outvecklad.

Så med Pearl Jam i lurarnas så smider jag planer....jag drar upp volymen till klimax! Hoppas på att mina trumhinnor tillslut sprängs så jag slipper alla ljud o allt detta skitsnack från världens alla hörn.

Ni förstår att utan hörsel så skulle jag hinna tänka innan jag svarade, o då skulle det inte finnas så förbannat mycket missförstånd o jag skulle slippa alla kval av ånger o förundran. Om jag dessutom skar av mig min tunga då slapp jag svara alla idioter o deras triviala frågor.

Varför kan jag inte få leva i en bubbla av musik o mjuka kuddar? Att ständigt vara sex år o fullständigt hopplös i alla andras ögon så jag bara fick vara ifred. Att ligga o titta på molnen o se hur dom ändras till alla möjliga djur....

Musiken i mina öron är ett bra knep mot världen för när jag blundar så försvinner den, så hur mycket jag än ser på människorna så hör jag endast deras gapande själar som krystat försöker förmedla något. Men jag bara ler o nickar, som sig bör....

Yttre blyghet = inre styrka...☮️

När man ser mig så tror man att jag är vilsen o tafatt i talet. Jag flackar med blicken o skrattar mycket, ler ofta, men samtidigt så svarar jag kaxig o arrogant.

Jag skulle förklara mig själv som en komplex person med taggar av stål o ord av syra på utsidan.

Men på insidan finns ett tjockt lager av vadderad regnbåge, o det är fullt av träd i alla nyanser av grönt o alla djur lever i harmoni med varandra o luften är ren o solen värmer alltid där den behövs.
Regnet är fullt av glitter som lägger sig som en matta o skyddar emot sorg. Här finns inga andra, för ingen är bjuden. Bara jag o min välutvecklade fantasivärld. Det är hit jag går när det bråkas där ute, o det är hit jag kommer när jag dör...

Det är på grund av min insida som jag orkat att vara på utsidan. "I'm here but I'm really gone" som Alanis sjunger....














💯% lycklig.....☯️

O för att sammanfatta det hela; så för att falla i total harmoni så behöver jag friheten till mina egna tankar.
Jag behöver en väg ut, en snabbare reträtt vid kritiska situationer.

Har i hela mitt liv gjort som ni vill. Det är dax att göra som jag vill. Nu skall mina tankar o min fantasi färga min värld.

""Så på små stappliga ben går jag barfota på en stenig väg, mot horisonten av glitter o grönt. Dax att vända på oddsen till min fördel. Nu stänger vi in den värld jag tvingats leva i o öppnar dörren till min egen värld o lägger nyckeln i en båt av papper som får segla iväg dit den vill. Kanske någon hittar den o låser upp en egen värld av egen lycka...... ""

Likes

Comments

Dom här extrema dagarna av kraftlöshet o tix...!

Har börjat känna mig mer o mer kraftlös i kroppen!

Mina ben bär mig inte hela vägen på hund-promenaderna, o jag är extra känslig för ljud o ljus. Även beröring är extra jobbig idag. Jag är långsammare än vanligt, o jag stannar upp inför uppgifter o glömmer vad jag håller på med. Ingenting tycks vara roligt, allt är tungt o mina armar är som kokt spagetti.

Mina ögon vill bara falla ihop o jag känner mig så seg!!!!
I morse så satt jag t o m o tänkte på hur skönt det skulle vara om jag bara slutade finnas.

""Jo men tänk, inga mera måsten, krav eller saker som måste bli gjorda inom en viss tidsram. För i min värld så är allt en enda stor pekpinne som är riktad just på mig, o det är sådan min autism ser ut. Jag kan inte göra på något annat sätt tyvärr.
Är perfektionist samtidigt som jag kollapsar av trötthet både i kropp o själ ideligen. Det går liksom inte ihop....""

Mindfullnes!
Yoga!
Djupandas!
Meditation!
Chakrahantering..... & en massa annat som skall lugna o harmonisera själ & kropp! 👌🏼👌🏼👌🏼 Men jag blir stressad av bara tanken att jag skall få till detta dagligen. Det räcker att jag går upp på morgonen!

""Har så svårt att välja kläder. T o m det är komplicerat i min värld. Tänk om det senare blir för varmt? Eller kallare? Passar dom här strumporna till skorna? Kan jag ha min hundtröja som är sliten o hårig när jag valt ett par så här fina byxor?..... ja ni fattar! O det är
bara klädbiten det. Allt annat är lika komplicerat, varje dag, alla dagar, året runt!""

Vet inte om det finns NT som kan sätta sig in i hur det är att leva så här o förstå hur tröttsamt det är.
Det går ett par dagar som jag svischar runt o beter mig som vem som helst. Jag handlar, diskar, pratar o är pigg o har lust för att göra saker som jag vanligtvis inte gör.
Jag är ute o pysslar, o orkar även med en tvätt. Men så kommer dessa dagarna igen, dom som gör mig så matt o kraftlös.

Mitt hjärta slår alldeles för fort, fast jag sitter ner i min fåtölj. Är hungrig, men kommer inte mig för att bara tänka tanken ""gå ut i köket o fixa ihop din soppa""...... händerna domnar av att skriva, skulle nog gjort ett vlogg-inlägg istället. Men jag pratar bara i huvudet idag så det sket sig det oxå...

Måste gå med hunden nu, det bara är så. Har satt in mina öronproppar o är beredd att gå ut o försöka gå en runda för hans skull.
Hade jag fått bestämma så hade jag gått raka vägen upp till sängen, dragit för alla gardiner o somnat o sovit lääääänge!




Likes

Comments

Älskar lugnet o tystnaden, kan inte nog säga detta.

Önskar att det alltid kunde vara så.
Hundens huvud vilar i mitt knä, han suckar tungt. Gosar liksom in sig i lugnet, jag ler åt honom där han blundar o ser så harmonisk ut.
Jag tar en sipp av mitt kaffe, det var precis lagom varmt. Älskar den här koppen, den påminner om gamla tider, tider med farmor, mormor o finporslin.
Där fanns det alltid lugn o tid för eftertänksamhet. Vill ha det så nu oxå.

Regnet smattrar frenetiskt på rutan, knackar som om det vill in. Om jag lyssnar ordentligt så kan jag höra fåglarna, som sjunger in våren. Det är fortfarande rätt kallt ute.
Hunden kryper närmre, hans värme gör mig alldeles mjuk i sinnet. Så sitter jag alltså här, med min trogne bundsförvant vid min sida. Vi ger varandra trygghet precis så som det ska vara.

Dessa stunder av ensamhet berikar min själ. Jag växer av ensamheten, tänker jag. Ler sedan åt mig själv nästan lite förnämligt. Tar sedan min kopp med båda händerna, blundar o drar in doften av kaffe o kardemumma.
Dessa dagar är min tillflykt till mig själv. Skall alltid komma hit då det är stressigt o livet bankar för hårt på min dörr.

Jag hoppas så att alla får lära sig att älska sig själva. Ha en underbar dag!

Likes

Comments

Soppan är slut.

Ser ut som det gör i min hjärna typ. Inte att den är slut, (inte idag, inte ännu) men rörigt med små fragment av rester från det förgångna.
Ja lite minnen, o sådant som jag inte orkat bearbeta. Eller bara inte ville ha mer. Undrar om det sitter små etiketter på allt där uppe i huvudet oxå?
Hade vart bra, för då kunde man katalogisera det lättare när man får lust för att städa. Denna tallrik av rester av min lunch, är som mina tankar idag. Det är torsdag o jag hade velat göra så mycket idag för min kropp är extra studsig o min hjärna likaså.
Allt som tänks åker runt, runt som i en centrifug. Med sockor, linnen, jeans o ett papper som är alldeles blött o påväg att lösas upp......nej!!!!!! Inte nu igen. Jaha, där försvann en tanke. Undrar om det var en viktig sådan?

När jag vaknade i morse så var det inte som nu, Näe det var inte alls en kul start. Hade extremt ont i magen o kunde knappt gå, men det var bara att bita ihop o gå vidare in i dagen. Fick i mig min grönsakssmoothie som förresten satt som en smäck (Rap!)
Började kvickna till o sedan var det som om någon eller något blåst in något i huvudet på mig. Det blev så rörigt o alla orden flög omkring o alla kroppsdelarna ville åt olika håll hela tiden. Det är alltid lika jobbigt när det händer, för den enda planen jag hade var att duscha.

Så jag flaxade omkring o gjorde allt som min hjärna kom på, o inte alls i rätt ordning heller. Jag sprang upp o vattnade alla små sticklingar, sedan ner o rotade i verktygslådan. Avbrott för lek med hund, ja just det - baka frökex! Upp igen o hämta ner skumdelen på soffan som skulle ut en gång för alla, o då var det ju sol ute så jag fastnade där, liggandes på skummadrassen en stund. Kom på att jag skulle duscha o gick in. Glömde bort vad jag höll på med o sprang vidare in i alla verb o förlorade nog mig själv lite där.

Men nu är frökexen lagda i burk, madrassen ligger kvar ute.... o är numera blöt oxå -"Dumma april!!!
Har även duschat o ätit upp min soppa.
Så nu är det dax att gå ut med hunden o efter det så dör jag nog. Börjar redan känna att denna dagens berg-o-dalbana börjar gå till sin ända.... 12:37. Jo jo, här bökas det ordentligt snabbt minsann. Inte för att jag anser att jag fått så värst mycket gjort, eller att det ens var någon ide att halvfärdigt riva en soffa. Men nu är det så min hjärna fungerar för det mesta, o man får vara glad för det lilla som blir av.

För under allt springande o flängande upp o ner i trappor så har jag samtidigt planerat för var underdelen av soffan skall vara o även målat inre bilder av hur biblioteket skall se ut när det är färdigt så ja, va fan......
God fortsättning på denna dag då superhjälte-Lotta!

Hejdå&Vinkevink
👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼👋🏼

Likes

Comments

Det blir nog bäst så....

Det är så kallt o regnigt ute, lastbilarna hörs mer än vanligt när dom kör förbi. Regndropparna är så tunga emot fönsterbläcket, det gör ont i mitt huvud av alla ljud.

Jag är ledsen.

Det skulle blivit så bra med en kontaktperson, men det kunde inte blivit mer fel. Hen ställde för många o fel frågor.
Frågor jag inte klarade av att svara på.
Mitt enda svar är att jag drar mig tillbaka igen, in i mitt skal, där jag sorgset får erkänna än en gång att världen utanför inte är för mig att avnjuta. Dom kan skratta högt o göra roliga saker, jag stannar här.

Där ute är det oroligt för mig, där ute går allt för snabbt. För många ljud, hinner inte med att lyssna på alla, kan inte sålla.
Blickar, höjda ögonbryn, axelryckningar. Vad vill dom? Rädslan för att göra fel är så stor, för jag vet inte hur jag gör rätt.

Komplicerade möten, avtalade tider, resor. Det blir för mycket. Jag hade så många drömmar, önskningar om vad jag skulle göra o vad jag ville. Men jag stannar här inne, det blir nog bäst så. Minst skada för mig. Mindre oro, färre blickar att bemöta. 


Den enda människa jag litade på försvann, o hon tog med sig styrkan att våga o att lita på. Utan henne är jag isolerad o ensam. Det finns ingen som kan ersätta henne heller, hon var den enda som kände mig, hon ställde alltid rätt frågor. Med henne var jag stark, o jag vågade.

Så jag får klara mig själv, som jag alltid fått göra. Stanna här inne o vara trygg i min värld. Vissa dagar är jag lite starkare då går jag ut på äventyr. De andra dagarna blir det trygga, säkra rutiner......

Det blir nog bäst så!

Likes

Comments