När jag blir utmattad av saker jag vet att jag INTE ska göra själv!!!!

......Då blir jag så förbannad på mig själv, o det händer hela tiden.

För idag så har jag handlat själv, på Willys, massor av veckomat.... Sedan vidare till en annan affär o sedan till Apoteket. Är jag helt jävla dum i huvet eller????
Jag kanske ska döpa om min blogg till -" jag har Asperger o jag ÄR dum i huvudet!!! Jag lär mig aldrig. Utmattningen kommer som ett brev på posten efter ett sådant "pass". Jag är nu lipfärdig, illröd om kinderna o har knallröda fläckar på halsen. Superstressad o har svårt att fokusera o känner mig packad. För det snurrar så....
Jag känner mig rastlös o helt slut på samma gång. Hive five på den då.....

Så nu stör jag mig på allt igen, o så var jag bara tvungen att äta oxå o tror att jag kan "glömma bort" hur mycket jag måste skärpa mig vad anbelangar min kost o hur svårt o äckligt det är med mat jag egentligen inte gillar när jag inte mår 100%.....

Har nämligen lärt mig att det är bra för mig att äta IFD-kost, alltså inflammationsfri kost. Men mycket i den kosten är äckligt.
Jag hatar kvarg, sura jävla färskostar, att alltid äta grovt bröd utan vete. Bara lite frukt per dag för den är lätt inflammatorisk. Man ska blanda det o inte det o göra så o äta det..... BLA BLA BLA BLA......

Jag försöker verkligen, jo det gör jag. Men det är såå tråkigt. Jag vill ha marmelad på mina rostade mackor o inte sur jävla färskost o alfalfa-fan-groddar. Jag älskar groddar när jag köper dom i affären, men sedan när man kommer hem o ska äta dom...... suck!

Så nu är jag inte bara utmattad o ser ut som en kåt tomat, nu är jag arg oxå.....

Ha nu en trevlig helg o lova mig att ni äter pizza (vete), chips (transfetter), en jäkla massa lösgodis ( kemikalier, färgämnen, vitt socker) o vin (histamin), för själv så blir det meditation, frisk luft, vatten o en jäkla massa grönsaker, lite frukt, o kanske en liten kaka utan socker.... & fisk, JAG HATAR FISK!!!!

Bay! Bay! 👋🏼👋🏼👋🏼

Likes

Comments

Din belöning - mitt straff.

När jag är ute bland människor så blir jag rastlös o känner mig obekväm. Jag mår inte alls bra, blir osäker, är inte mig själv o blir väääldigt snurrig i huvudet.
Efter ett tag så blir jag dessutom irriterad o får hjärtklappning o blir illamående av alla ljud. Kan jag då inte åka raka vägen hem så hamnar jag i kris, o det slutar aldrig bra.

Nu förstår jag ju vad det beror på, det visste jag inte innan diagnosen. Tänk så många gånger jag hamnat i ångestattacker o fått svettlossning. Skakat o fått yrsel o undrat vad som är felet.

Har jag ätit något jag inte tål? Är jag på väg att bli sjuk?
Ja på ett sätt så var/är jag ju på väg att bli sjuk, för om jag inte kan komma undan, eller kan ta mig hem så blir jag det.
Många ser det som ett straff att vara hemma, eller att människor som är det inte har något liv. Å jo, det har jag verkligen, o i mitt tycke ett otroligt intressant liv.
Kan inte riktigt förklara vad jag gör men jag trivs o mår så bra av att vara hemma. Avskyr verkligen att lämna mitt hem, o det kanske inte är så konstigt när jag mår dåligt o blir så hjärntrött av det.

Så när saker o ting strular till sig när jag bara ska ut snabbt o fixa en grej, då är det extra påfrestande. Min hund har epilepsi o ska ha daglig medicin, i förrgår (tisdag) så åkte jag till det lokala Apoteket o skulle hämta ut hans medicin. Då har veterinären skrivit receptet så tokigt så att jag inte kunde hämta ut dom sista pillren, utan var tvungen att fixa ett nytt recept.
Jag var alltså tvungen att åka hem igen, efter att jag orkat ta mig dit o suttit o väntat o sedan pratat med folk i en stimmig miljö, o dessutom tomhänt. Skicka iväg ett mail till veterinären o förklara, vilket dom inte fattade så dom ringde o jag fick förklara igen.
Var på samma apotek i morse när dom öppnade o skulle hämta ut medicinen efter att receptet var inringt. Då fungerade inte deras länk till djurrecepten, så jag fick ingen medicin nu heller. Där satt jag för andra gången o väntade o lyssnade in alla ljud o stark ljus o människor som stressade o telefoner som ringde utan belöning....men va fan!!!!!

Dom bad mig att återkomma efter lunch.

Redan nu så mådde jag oerhört illa av allt stressande, hemma hade jag en hund som pockade på min uppmärksamhet, en mage som började bli uppstressad o svullen igen o ett hjärta som slog volter. O jag visste att jag var tvungen att göra om detta en gång till idag... efter lunch åkte jag dit igen o det fungerade fortfarande inte. Hade alltså fått göra om samma procedur ännu en gång, var nu uppe i tre gånger. Kände mig lite smått hysterisk o så började jag att dippa rejält o mådde inte alls bra.
Dom sa att det fanns medicin i grannbyn o att dom skulle lägga undan till mig för deras databas funka. Ja men HURRA!!!!!! Så det var bara att sätta sig i bilen för fjärde gången o se om det skulle funka nu. Sagt o gjort, åkte till grannbyn, stressad, klumpen i magen var större nu o tröttheten var enorm. Väl inne på det andra Apoteket så fanns det inte hemma ändå. Så jag fick beställa o ska hämta på måndag.

JAG ORKAR INTE MER!!!!!!!! Så nu sitter jag i soffan o skriver detta inlägg, dricker te o är helt slut. Det känns som om jag har varit på IKEA en hel dag (för att dra en liknelse som ni kan relatera till).
Jag är helt hjärndöd o alla mina energireserver är på noll. Men dagen är inte slut ännu o det finns saker som jag förväntas göra. Så det blir Mega-prioriteringar för annars går jag in i väggen igen. Hoppas ni kan förstå hur det är för oss med Asperger, o att ni slutar gnälla på att vi ingenting gör.

För jag jobbar lika hårt o lika mycket som ni gör, det bara syns inte utanpå, tänk på det!




Likes

Comments

Här ville jag ju inte vara, inte nu, inte någonsin. Känns som om jag är tillbaka till ruta ett.

Måste gå ut härifrån, ut ur bild liksom. Skaffa mig en starkare o klarare mening med alltsammans. LÄMNA MIG IFRED, skriker jag med stängd mun. GÅ BORT IFRÅN MIG, HÅLL AVSTÅND!!! Jag håller upp mina händer framför mig som en stoppskylt.

Men jag talar för döva öron, jag gestikulerar för dom blinda. Ingen i den där världen förstår mig, inte egentligen. Dom låtsas precis lika mycket som jag gjorde innan.
Dom försöker nog, men dom har inte en aning om vad jag går igenom för kamp vareviga jävla dag. O hur skulle dom? Jag förstår ju inte dom, inte alls faktiskt.

Varför vill man prata om ingenting hela tiden?

Varför vill man/ kan man umgås med människor som man ändå inte gillar?

Varför är det så svårt för dom att vara ensamma?

Varför trivs dom i grupp, är dom svaga annars?

Varför sörjer dom människor som inte stod dom nära, när det inte är så viktigt att sörja sina djur?

Varför är deras bekräftelsebehov så stort?

Vad är en "oskriven lag", o varför förstår inte jag den lagen?

....... O när skal man veta när man inte får säga sanningen???


Det finns en massa frågor som jag har. Hade varit kul om någon hade kunnat svara på dom, om någon kan vill säga! Jag är frustrerad, vilsen o känner mig lätt galen just nu.

Kommer jag ha någon framtid?

Kommer jag att må bra nu när jag vet?

Kan jag få ro i min hjärna o i min själ av att vara hemma, eller kommer jag bli galen av beslutet?

Borde jag jobba?

Kan jag ens jobba, o finns det anpassat jobb med mina intressen???

Skulle det vara ett bättre alternativ?

Varför vet jag inte vad som är rätt för mig!? Dom ställer frågor på psyk, frågor som dom måste ställa.... okej, säger jag. Visst fråga ni....men jag har inga svar!!!

Den söta lilla läkaren frågade mig; Vad kan vi hjälpa dig med? 😳😳😳 Jag ville skrika till henne, -" HUR FAAN SKA JAG KUNNA VETA DET O HADE JAG VETAT VAD JAG BEHÖVER HADE JAG VÄL FÖR HELVETE INTE VARIT HÄR ELLER???????

Men jag log lite nervöst med tårarna rinnande längs kinderna o sa; -"Jag kanske skulle må bättre om jag fick vara hemma o vila", för jag orkar inte med världen utanför. Jag förstår inte vad dom vill!

Snälla ni ställ inga existentiella frågor till en människa med Asperger. Asså livet är jobbigt att leva nog som det är, eller???
Jag hade varit lycklig om det hade räckt med tacofredag, två veckor till Thailand varje år. Popquiz på torsdagar o ett par glas vin till helgen. Men det är alldeles för enkelt o okomplicerat för att jag skulle vara nöjd med det.
Det utvecklar inte min hjärna! Det skulle bara göra mig stressad o utmattad. Så vem är enkelspårig egentligen? När man tänker på det så är det lite orättvist att det skall vara vi med Asperger som är dom udda!

Så med närmare eftertanke, prata gärna existensiella frågor med mig! Vi kan djupgående gå in i vårt inre o vända på varenda cell. Diskutera dom inre känslorna, behoven. Lyssna på detaljerna o se nyanseringarna - i allt!

Vi kan byta erfarenheter o ge varandra tips på kroppskännedom.
Vi kan diskutera o fördjupa oss i mina ämnen, för en gångs skull....

Skulle du orka det? Eller skulle du få huvudvärk då?

Likes

Comments

Allt jag lär mig o bestämmer mig för när jag är lugn o samlad är som bortblåst i stressade situationer. Det finns ingen stoppknapp på ordet STRESS i min värld.
Alla mina sinnen är 100% o kroppen är som en fiolsträng, o min magsyra går från noll till hundra på en sekund. Inte undra på att jag har lätt för att få magsår.

Just nu är det så, är så loopad o speedad i hjärnan o kroppen så jag kan inte sitta still, inte andas normalt eller tänka en klar tanke knappt. Kan inte se att det är stökigt, måste städa fast jag inte hinner. Katten purrar, jag blir hysterisk av lätet. Det tar för lång tid att äta, jag svettas massor o är på väg att hamna i någon form av stresskoma....
Om en timme skall jag sitta i bilen o köra tre mil till psyk o ha mitt möte... HAHAHAHAHA....... allt är kaos! Har glömt vad jag skulle göra för förberedelser. Skulle jag säga något till min fördel?
O där kom huvudvärken oxå, underbart!!!!! Bilarna utanför kör i vattenpölarna - DET STRESSAR! Katten drack precis vatten, det lät dom om hon satt i min hjärna o sörplade o smackade just för att retas med mig....

FUCK, FUCK, FUCK!!!!!

Vill bara ha en annan hjärna, vill ha hjälp med att sortera o planera, vill ha någon som pratar lugnt med mig i stressiga situationer, någon som VET VAD JAG BEHÖVER UTAN ATT FRÅGA....

Jag kommer ändå inte att klara av att svara rätt svar, SÅ FRÅGA INTE VAD JAG BEHÖVER HA HJÄLP MED! Snälla bara vet.....

Likes

Comments

Skrämmande möte med osäker utgång......

Usch ja, o hugaligen. Har faktiskt lyckats förtränga det rätt bra för en gångs skull. Kan vara för att jag vet att jag denna gång kommer att få med mig en stödperson från psyk. En erfaren kvinna som är specialiserad på autismspektrat, synd bara att inte läkaren är det.

Denna gång, betyder att det är ett nytt möte angående läkarutlåtande/underlag inför ansökning till hel sjukpension. I november så träffade jag en sådan läkare, men hon var totalt inkompetent vad anbelangar autismspektrat. Hon var (ursäkta liknelsen nu!!) lika jävla dåligt insatt som dom flesta vanliga människor i min närhet.
Lika kall o cynisk, ställde samma okänsliga o ogenomtänkta frågor. Såg bara ytan o hade inte läst på. Varken om mig eller om skillnaderna mellan manlig o kvinnlig autism....

jag är fruktansvärt nervös o osäker inför morgondagen, vilket ni nog kan förstå. Ni som följer min blogg vet vad som triggar mig till att bli sjuk. Men, min stödperson har sett till så denna läkare är både påläst o har en personlighet som är lugn o lyhörd.
Resten får gå som det går.

O varför vill jag då vid 51 års ålder bli helt sjukpensionerad o "aldrig mer jobba o ha en massa kollegor o göra en massa roliga saker???" , ☝🏼☝🏼☝🏼- Just därför!
I mitt förra inlägg - Vilka frågor stör mig mest?" tog jag upp just dom saker som gör mig extra känslig o varför just jag har ett så stort behov av att vara ifrån arbetsplatser o kollegor. Det är nog faktiskt lika bra för arbetsplatsen som det är för mig....

För så länge arbetsplatser inte är anpassade för psykiska funktionshinder så är det ingen idé, o så länge förståelsen o kompetensen är så låg så skadar det mer än det gör nytta för båda parter.
Så länge som olikheter är fult så kan det inte fungera, inte tillfredställande i varje fall. För vi är så många med diagnoser inom psykiatrin som behöver det där lilla extra för att orka med.

Så för att orka med livet, vardagsstressen o att orka njuta lite så behöver jag lugn o ro, o tid för återhämtning. Precis som vem som helst! Så håll gärna både tummar o tår för mig imorgon. Så att jag känner att jag kan gå därifrån utan att känna att livet är slut.

Ha en trevlig söndag nu alla fina, o stanna upp o lyssna på fåglarna lite emellanåt. Dom sjunger för er!


Likes

Comments

Vilka frågor om Asperger är mest jobbigt att få?

Det finns några frågor som jag får av vanliga människor lite då o då. Frågor som jag efteråt kan gå o grubbla på länge, o som gör att jag blir otroligt hjärntrött.

. -"Man behöver väl inte vara sjukskriven bara för att man har Asperger, det finns ju många som jobbar har jag hört?!? Jo det är helt sant, det har jag oxå hört!!!

Men om vi ska vara korrekta o lära ut lite vad Aspergers/autismspektrumdiagnos eller nevrofunktionshinder (som det oxå heter) är så kanske det blir lättare att för den stora massan att förstå istället. -"För vi blir precis lika ledsna som ni hade blivit över en sådan fråga.

Vi med Asperger (o alla andra diagnoser inom spektrat) är väldigt olika. Vi har personligheter precis som vem som helst. Vissa är mindre känsliga för yttre påverkan, menas andra - som jag är extremt lättpåverkad av det som händer runt omkring mig.
Vissa med Asperger klarar alltså av att jobba just av den anledningen. Dom känner inte av stress eller yttre påverkan så starkt så deras hjärna blir inte utmattad lika snabbt.

Detta gör ju att dom som klarar det blir pyttelite mer "normala" i vanliga människors ögon. Vilket i sin tur gör att dom blir mer accepterade.... men det är vanligt att dessa personer oftast har det tufft med andra saker istället. Det finns ju begränsningar hos oss alla med Asperger, vilket gör att det som inte syns utanpå det är inom oss väldigt jobbigt.




Vi kan ta några exempel:

"Kalle"


Kalle som har Aspergers syndrom, jobbat heltid. Han trivs med att arbeta för då känner han sig värdefull o hans hjärna behöver den stimulansen. Kalle skulle bli väldigt rastlös om han inte arbetade varje dag. Han blir rastlös på helgerna o det räcker tycker Kalle. Åtta timmar/dag är egentligen för mycket för Kalle, men han klarar inte av att bryta ett mönster så det får gå.

Kalle klarar däremot inte av att komma upp på morgonen självmant, han behöver stöttning o att någon kör honom till jobbet. Så länge någon gör det så fungerar han.
Kalle behöver däremot ha mycket hjälp hemma. Någon som städar, diskar, tvättar o ser till så att det finns mat hemma o gärna lite pushning för att gå o duscha, gå ut o röra på sig privat. Kalle klarar inte av att betala sina räkningar i tid, han kan inte heller vara det minsta social med andra människor spontant. Kalle har inga vänner, Han sitter mest i sin fåtölj o tittar på tv, spelar tv-spel eller lyssnar på hög musik (gärna punk) när han inte jobbar. Kalle har svårt för förändringar o när människor skriker o gapar, då blir han stressad o blir arg o hans hjärna blir jättetrött.

"Lisa"

Lisa har oxå Asperger syndrom. Lisa jobbar inte, hon är sjukskriven från sitt jobb i väntan på sjukpension. Lisa formligen älskar när det är tyst, hon hoppar högt av alla ljud som kommer plötsligt, o monotona ljud samt radioprat gör henne arg o snurrig. Hennes hjärna noterar
alla ljud o all rörelse i hennes omgivning hela tiden. Lisa är väldigt känslig för alla intryck o blir lätt utmattad.
Lisa måste ha väldigt fasta rutiner annars blir hon stressad o orolig. Hon är väldigt kreativ o sysslar med sina intressen väldigt mycket. Lisa skulle bli väldigt arg o orolig om hon inte fick göra det. Lisa är duktig på sitt område men bara på sina villkor. När Lisa blir stressad så fastnar hon i sig själv o har svårt att ta sig ur sin hjärnas tankar, hon ältar lätt o blir lätt manisk av sådant hon inte förstår.

Hon klarar däremot av att sköta sitt hem ganska bra. Lisa tvättar, diskar o ser till så att det luktar gott överallt, men hon behöver tid på sig o det måste ske i hennes takt, utan stress. Lisa klarar även av att ha telefonkontakt med myndigheter o diverse andra ställen som hon behöver kontakta, men bara om samtalen flyter på o hon förstår vad motparten säger. Annars är Lisa tillbaka till ruta ett o hon blir toppstressad igen. Hon betalar även sina räkningar själv o i tid för Lisa måste ha ordning o reda o avskyr oreda.

Lisa har 0-tolerans mot stress o klarar inte av att vara bland människor speciellt länge. Hon har svårt för det sociala samspelet o hamnar väldigt lätt i konflikt med andra människor.
Lisa har för närvarande ingen kontaktperson som hon kan få stöttning av, hon har inte heller någon som kan följa med henne till läkarbesök, handla eller att ta kontakt med myndigheter. Därför är Lisa extra stressad o mer eller mindre gömmer sig i sitt hem. Vilket inte är bra för Lisa.


Det är jag som är Lisa.



Som ni ser så är dessa två personer väldigt olika varandra. När man ser Kalle på sitt jobb så tror man att han är "normal", o det gör man även de få gånger man ser Lisa ute bland folk. Hon är trevlig o svarar på tilltal, för det har hon i sig liksom. Men inombords så skriker det en liten livrädd varelse som ni inte ser.

Kalle däremot är en riktig kuf ute privat. Han ser inte folk i ögonen o han förstår inte varför man skall prata om vädret eller varför man ens ska svara om det är ointressant. Kalle bryr sig inte speciellt mycket om sitt yttre, så som Lisa gör.

Båda har alltså Aspergers syndrom.


Varför hjälpa till med tips om man ändå inget vet!!!

Den andra frågeställningen jag har är, angående alla dessa "vänliga" själar som tror att vi kan botas.
Vi var ju inte sjuka ens från början. Men vissa tycks tro att det vi gör är "kontroversiellt" o att en tillrättavisning är på sin plats.
☝🏼☝🏼☝🏼

Jag har själv fått uppleva massor av rent ut sagt korkade påhopp o andra fadäser. Efter att jag fick min diagnos på papper så har jag mer eller mindre haft ett inre krig med mig själv o min omvärld. Jag har mått bra o dåligt om vartannat. Undrat o förundrats över huruvida människor har bemött mig genom åren innan diagnosen var ett faktum.
Dom flesta som jag
inte känner behandlar mig med stor respekt o visar förvånansvärt mycket hänsyn, menas dom jag arbetat med i många år samt mina släktingar inte ens försöker. Jag känner mig vilsen o sorgsen inför möten med mina släktingar o mina kollegor på min arbetsplats.

Man kan ju tycka att dom borde vara dom första som
gav mig en chans! Men det är dom som ställer korkade frågor, uteblir vid möten o det är dom som inte vill acceptera.

Ja, jag får väl erkänna att det säkert kom som en chock för många att jag skulle ha Aspergers. När det för mig var en lättnad att äntligen få veta vad som felat i alla år.
Jag som är så social, pratig, duktig o kreativ. Skulle jag vara;
En sådan som inte äter det som bjuds, ha nördiga intressen o ha svårt för att vara social????? Ingenting som vi har märkt!!!!!!?????

Bara för att man har Asperger så måste man inte ha dom mest utmärkande dragen! Men man skall uppfylla vissa kriterier:


💡Stora avvikelser i det sociala samspelet med andra människor:

-Social interaktion, vilket innebär att man inte har förmågan att förstå eller läsa av andra människor o ofta hamnar i konflikter. Man har oxå svarta att bli förstådd. Jag har svårt att uttrycka mig utan att bli arg o frustrerad, o jag misstolkar i princip allt människor säger till mig. Det gäller även i skrift.

💡Begränsade intressen & aktiviteter:

Man har specialintressen som tar upp stor del av ens tid, dessa intressen kan variera men är alltid ett stort intresse.
Mina intressen är att sy om kläder, o att skapa nya kreationer utan att använda färdiga mönster (för dom förstår jag inte) återvinna o skapa nytt av skräp, måla tavlor av mina känslor o gå promenader. Mina fördjupade intressen kan variera lite men det handlar alltid om samma sak - att förnya o att göra bättre.


💡Stereotypiskt beteendemönster:

Att ha någon form av tix, vrida händer, dra i örat, speciella munrörelser, bita på naglarna eller upprepa vissa ord eller ljud.
Jag måste massera mina händer o dra i mitt öra när jag blir stressad. Måste oxå djupandas titt som tätt annars tror jag att jag slutar andas.


💡Svårt att sätta sig in i andra människors känslor:

Kan även vara åt andra hållet, men är alltid i ytterkant.
Jag kan inte känna medkänsla med andra människor när dom berättar att någon har dött, eller att dom mår jättedåligt. Jag förstår inte alltid när man inte ska säga vissa saker o att det kan såra. Jag är känd för att vara för rätt fram.


💡Brist på spontanitet att vilja dela glädje, intressen eller aktiviteter med andra människor:

Man kan lära sig att göra det,
med det kommer aldrig att vara en äkta känsla. Jag har svårt att göra saker med andra människor om jag inte själv tycker att det är av stort intresse. Tröttnar lätt o vill gå hem. I skolan var det förödande med alla dessa tvångsmässiga o gemensamma aktiviteter eller grupparbeten. Även på jobbet har det varit ytterst plågsamt o tröttande med möten o utflykter o andra sociala träffar.

💡Till synes tvångsmässig fixering vid specifika rutiner/ritualer:

Observera till synes! Vi ser inte det som fixering, utan en trygghet.
Jag har speciella rutiner som jag följer vid speciella tillfällen under dagen. Har svårt att bli avbruten o har svårt att avsluta en aktivitet. Under stress blir det värre o mer markant. Måste även väga mig varje morgon det första som jag gör, måste väga 37,5 kg annars kan jag inte äta kakor o annat gott utan måste bara äta tråkig mat som jag blir ledsen av. Även min mage är en fixering.


💡Fascination inför delar av föremål:

Kan vara en lukt man fastnar för, en materialkänsla eller ett ljud eller ett speciellt ljus. Man faller tillbaka om o om igen o det blir en form av trygghet.
Jag blir trygg av silhuetten av träd utan löv på vintern, älskar rostiga trasiga föremål, o chenillesockor på mina fötter är fantastiskt. Blanka prismor o små lampor är en annan sak jag älskar att stirra in i som ger mig lugn.


Ca 1 % av Sveriges befolkning har Aspergers syndrom, o det är fler män än kvinnor som får diagnosen ställd. Det pga att det är svårare att ställa en diagnos på kvinnor eftersom vi har lite andra kriterier än dom som från början var dom satta kriterierna.
Lite samma sak som hjärtinfarkt, där symtomen är satta utefter mannen o inte kvinnan.


Ett långt o lite annorlunda inlägg idag. Nu skall jag tvinga mig ut o handla mat. Tur det är fredag så att min man kan hjälpa mig lite mer....















Likes

Comments

Jag är inne i karusellen o hittar inte ut!

Varje gång som jag ska göra någonting som någon annan har bett mig om så blir det problem. Jag fastnar i mitt eget sinne liksom, famlar i mörkret, hittar inte ut.
Vill jag inte ut? Eller har jag inte förmågan?
En underbar person köpte en liten present till mig när hon var utomlands. Jag blev så glad eftersom jag sällan får presenter spontant av andra. Vi känner inte varandra så väl så meningen var att jag skulle "svänga förbi" o hämta den där hon jobbar.
Visst! Tänkte jag, det löser jag enkelt. Jag gjorde så efter att i många dagar haft långa samtal med mig själv i mitt eget huvud om huruvida detta skulle gå till.... Jag gick in i affären, såg henne o allt blev svart. Hon såg inte mig där jag stod o tittade på henne när hon var upptagen med en kund. Jag kom inte mig för att säga något, det fanns inga ord. Hon gick iväg o det gjorde jag oxå. Jag har inte varit där sedan dess o det är en vecka sedan nu....

Såhär blir det hela tiden, jag vill, men kan inte. Kommer inte ut ur min hjärna.
Samma sak händer när jag får tider för min tarmkoll. Eftersom jag har Ulcerös Kolit så bör jag en gång per år genomgå en undersökning av tarmen för att se att den mår bra. Speciellt efter att jag haft skov.

Det går till ungefär så här: Jag ringer till min läkare o bölar o skriker för jag mår så dåligt o jag har extrem smärta. Hon lyssnar, hon peppar o hon gör i princip underverk. Jag lovar o svär att jag kommer att genomgå undersökningen o jag skall inte boka av den.....
Saken är den att jag har bokat av 9 gånger av 10 - jag är hopplös!!!!

Men när jag sitter där i telefonen o mår så dåligt så självklart vill jag göra en mer utförlig utredning, gå igenom undersökningar o ta lavemang, söva mig osv osv.....
Så jag får hem papperna från operationssalen o alla medföljande små broschyrer om hur o vad jag skall göra o när. 24 februari..... 24 FEBRUARI DET ÄR JU SNART JU, DET ÄR JU TYP IGÅR!!!!!!!

Paniken växer från 0-100 på en sekund. Jag bläddrar snabbt igenom allt jag skall göra, o när o hur det skall gå till. Men det enda jag ser är inte äta, måste tvätta dig, får inte äta fröer, måste vara i tid, MÅSTE, MÅSTE, MÅSTE..........
O jag vet att jag inte kommer att klara det för jag förstår inte o jag har ingen som kan köra mig eller följa med mig..... jag fastnar i min hjärna - IGEN!!!!!

Så här är det varje gång jag "måste" göra någonting. Det är inte så att jag inte vill men jag klarar bara inte av det. Jag har det tillräckligt med mina post-it lappar o vad som står på dom.


Post-it lapparna är det enda krav jag klarar ut!

Jag har skrivit en massa lappar för att kunna komma ihåg vad jag behöver göra i mitt hem. Utan dom skulle jag inte vara strukturerad ett skit. Jag skulle bli rastlös o tappa fotfästet.
Jag har lappar o listor till allt. Även till det jag skall göra utanför hemmet. Det enda jag inte har lapp till är att gå ut med hunden o att skapa. För det är mina intressen.
Annars så finns det lappar för allt; städa, plocka in i diskmaskinen, plocka ur diskmaskinen, tvätta, dammsuga, bädda rent, klippa naglarna, färga håret, hämta posten, städa kattlådan, duscha.....osv....osv....
Utan mitt lappsystem skulle jag inte fungera lugnt o fint, utan allt skulle bli ett hysteriskt kaos. Jag brukar varje morgon ta fram tre-fyra lappar som jag skall klara av under dagen. Resten är intresse-tid, fast ibland så tar intresset över hela dagen... Hahaha!

När det gäller utanför-huset-lappar så är det mer en lista. Jag har ett A5-block där jag skriver ner allt som skall göras o i vilken ordning. Jag skulle aldrig klara av att bara vara spontan o se vad som händer. Det skulle skapa alldeles för mycket kaos i mig o jag skulle bränna ut mig. Det är därför som jag troligtvis inte kommer att kunna jobba igen. Jag blir sjuk med en gång när det är ostrukturerat i min vardag.


Så mitt liv är bäst när jag inte har oplanerade händelser, eller sådant som andra har bestämt utan att jag får hjälp med att reda ut det. Jag kan klara min vardag ganska bra, men då gäller det att det är jag som planerat den ut i minsta detalj. Yttre påverkan skadar mer än den gör nytta. Detta är sådan jag alltid varit, men jag har inte förstått eller vetat det innan.

Så vem är Lotta Vernersson nu då???

Jag är en människa som måste ha daglig struktur.

Jag behöver extremt klara beskrivningar o det med långa förberedelser som jag är med på.

Jag behöver veta att det finns någon i min närhet som kan hjälpa mig att förklara alla hemskickade papper jag får med post, o att samma person kommer att följa med mig att uträtta det jag ska.

Jag behöver oxå ha en personlig kontakt för att återblicka o att diskutera med tillsammans vad jag gjorde o varför! För att få ett avslut på varje händelse som skrämmer mig.

Har även önskemål att få komma ut o göra något kul någon gång när jag orkar. Någon som då kan hämta mig här hemma o som kan köra bilen. Kanske fika i en lugn miljö, hälsa på min mamma, pappa eller att få en dag i Göteborg med min äldsta dotter. Eller att orka besöka min yngsta dotter i Stockholm. Jag är så ensam o jag orkar inte ta mig någonstans utan att få ångest o bli toppstressad.

Sedan önskade jag att min man o jag skulle få lite stöttning för att göra något tillsammans. För som det är nu så gör vi ingenting. För det är alltid jag som måste köra o det orkar jag inte egentligen.... 😞😞😞 (min man har oxå Asperger)!!

Så den 20:e februari när jag skall träffa den där psykiatrikern för en "second opinion" så ska jag försöka att ta upp dessa saker.... Men nu skall jag gå upp o sy igen.....



Likes

Comments

Snart är våren här igen. Denna underbara årstid, som jag har längtat. I år så är jag en romantisk själ, jag kommer att tillföra mer av den lantliga looken i mitt hem.
Men jag kommer fortfarande att ha kvar min stomme av svart o linnekulörer på väggar o vita snickerier.... mer av blommande textilier, deqopage-fixade möbler, gamla tapeter ska skrubbas till vacker patina. Rostiga burkar ska samsas med pastellfärger osv..... har en gammal soffa i biblioteket, den skall få ett överdrag av jeanslappar.
Stilen ska vara vuxen o självsäker men ändå romantisk. Slänger nog in lite orient oxå för att få den där lyxkänslan.....

När min hjärna är som bäst så finns inga gränser alls. Min kreativitet är ett med universum o jag har ett idéflöde som en orkan. Så jag får passa på när det kommer för jag blir trött fort o utmattas lätt.

Min plan är att hitta på nya kreativa o funktionella lösningar. Sätta tapet på ställen man inte skulle, vända på möbler o ha till andra saker m m.... vi får väl se vad som händer.

Det viktigaste är att allt ska vara ett återvinnings-tänk! Upphittade saker, saker från second hand o loppis. Inga nya prylar, det är förbjudet i min värld!!!

🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞🌞

Nu kom även solen, så dax att utforska alla skrymslen o vrår, dax att bli kreativ!


PS: Bilderna är lånade! 

Likes

Comments

Kan man skriva ett inlägg om sina vantar??

Jo men det tycker jag väl! Om vantarna är viktiga o tar upp en stor del av ens liv. Mina vantar gör det!!

Jag har så länge jag kan minnas frusit om mina fingrar varje gång det blir lite kallt ute. Har använt vantar, självklart! Men inga har riktigt fungerat. Sedan är det det där med kombinationen......

För mig är det väldigt viktigt att färgen o modellen på vanten faller i symmetri med vad jag har på mig. Det ska för mig kännas bra o dom skall vara sköna. Nåväl, genom åren har jag testat massor av vantar, olika modeller men inte hittat några som värmt mina händer samtidigt som dom varit estetiska o funktionella på samma gång.

I år blev jag sur på detta o tyckte att jag kom på en superbra ide med att klippa av tummen på en äldre lite utarbetad tumvante o placera den i en vacker virkad vante från sjuttiotalet. Varför jag klippte av tummen var för att med den kvar så skulle det bli för trångt o jag skulle börja frysa igen. Allt klart o jag hade härmed skapat ett par supervantar.....

När jag testade dom första gången så var dom helt perfekta, jag frös ingenting o jag hyllade min fantastiska hjärna för alla goda idéer som jag hittar på. För detta är en av mina så kallade "aspie" -nöjen/intressen. Kan inte sluta fundera ut en genialisk lösning på allt som kommer i min väg.

Nåväl, denna perfektionism funkade ett tag, vädret fixade det. Men sedan så blev det kallare o då frös min tumme jättemycket!!!! Det kändes som om den hade fastnat i en frysdörr typ. Så jag började att dra in den i vanten, o vips så kom jag att tänka på hur alla män säger att dom har det när det blir kallt eller när dom badar i kallt vatten. (Fniss)

Så i varje fall så blev kallare än två minusgrader så fick jag dra in den i vanten. Tyvärr så kvarstår detta problem. Jag har inte hittat någon lösning på problemet ännu.
Detta är så störigt för mig, o tar mängder av energi. För varje gång jag är ute o går, vilket blir ett flertal gånger per dag då jag har hund. Så måste jag göra en procedur, o varje gång så måste jag tänka o gå igenom varje moment av den proceduren. Detta är så energikrävande så det förstör hela promenaden. Det går till så här; känner att vänster tumme fryser, byter koppel-hand o drar in tummen i vanten o knyter handen runt tummen för att värma den. Går en liten stund o sedan så måste jag göra samma sak med vänster tumme. O då oxå byta koppel-hand igen.

Så här håller jag på under varje promenad. Kommer att få göra så tills jag hittar en annan lösning på problemet. Jag är nog lite lustig i era ögon men det är så här min hjärna fungerar. Det är svårt för mig att hitta enkla lösningar, eller att "bara" åka till affären o köpa ett par nya vantar. Det tar extra kraft o planering.

För ingenting är "
bara" när man har Asperger, utan allt är mycket! Något att tänka på för er vanliga människor kanske när ni anser att vi komplicerar saker o ting.....

Likes

Comments

FUCK you
för att du gör mig till den jag är
FUCK you
För att du alltid sätter dina behov först
FUCK you
För att du aldrig ser mig
FUCK you
För att du har förstört så många år av mitt liv
FUCK you
För att du visste hur snäll jag var & ändå utnyttjade mig till dina egna behov
FUCK you
För alla gånger du kränkt mig
Hånat mig
Kallat mig fula ord
FUCK you
För att jag fortfarande älskar dig
&
Att du inte gör det

FUCK YOU
En sista gång

Likes

Comments