Header

Long time no see, bloggis!

Denna veckan har varit ganska tuff. Jag ringde i måndags till gynmottagningen, vårdcentralen och ungdomsmottagningen.

Jag ringde gyn angående att jag vill sätta in en spiral igen, för jag känner att jag glömmer mina p-piller och vill slippa påverkan på magen och matsmältningen som man gör genom p-piller. Ända fram tills imorse var datum, tid, spiral med mera bokat och klart. Jag skulle sätta in min spiral den 28 december, barnmorskan från gyn skickade tabletter som skulle vidga livmodern för att underlätta insättningen eftersom att insättningen i januari gjorde som otroligt ont. Barnmorskorna på umo som jag pratat med erbjöd mig att få en bedövningssalva lagd och jag fick en strikt beskrivning på vilka tabletter jag skulle ta innan och hur. Idag ringde umos läkare och sa ''En insättning ska inte göra ont'' och skrattade lite på slutet. Eh? Många kvinnor kan hålla med mig att det gör förbannat ont att sätta i en spiral.

Iallafall så sa hon att de avbokade tiden för insättningen och att jag istället ska ta mina Zoely p-piller + Gestrina (minipiller) + Naproxen 500 mg 2 gånger per dag. Utöver det ska jag hålla smärtdagbok tills vi ska ses i januari och diskutera vad vi ska göra. Hon trodde att jag ville ha spiralen för min endometrios, men då jag förklarat för henne över telefon idag att jag vill sätta in spiralen för att det är skönast för mig. Då slipper jag komma ihåg p-piller och slipper köpa graviditetstest varje gång jag missat ett piller. Hon sa ''Din endometrios blir inte bättre av spiralen, du har ju ändå ont.'' efter att jag sagt att det verkligen inte är någon som helst skillnad för mig mellan p-piller och spiral i smärtväg - det gör förbannat ont oavsett. Efter att vi lagt på brast jag i tårar. Ännu mer piller, ingen spiral som jag känt mig nervös men ändå avslappnad inför. När det väl är gjort så är det ju skönt. Men vissa saker är svårare att få folk att förstå antar jag...
Är bara jävligt less på läkare som är så jävla okunniga om min endometrios, eller i detta fall, tror att jag äter preventivmedel endast för att bromsa sjukdomen. Eh, nej? Jag vill kunna vara trygg med att jag inte blir på tjocken så fort jag och Oliver kramas.
Suck.

Vårdcentralen ringde jag då jag misstänkt under helgen att jag har eller håller på att få utmattningssyndrom. Alla symtom stämmer in, det har varit ett par krävande och stressiga år för mig de senaste åren, och krocken hjälpte då verkligen inte. Jag pratar i 15-20 minuter med en sköterska (??) på vårdcentralen och efter fem minuter frågar han ''Har du tänkt något kring depression, har du några självskade- eller suicidtankar?''. Där blev jag ganska paff. Nej, jag känner mig utbränd. Utmattad. Färdig. Done. Finito. Jag vill inte dö, jag vill bara sluta vara jag en stund så jag kan få sova. Så jag kan få koppla av och vara ifred.
Hela samtalet tänkte jag bara ''snälla sjukskriv mig bara, jag orkar inte mer''. För så är det! Jag orkar inte mer, jag är helt energilös. Oavsett om jag sover 15 timmar eller 5 så är jag trött så att jag har påsar under ögonen och jag känner mig alltid helt slut i hela kroppen. Jag är ljuskänslig och lättirriterad, jag sover dåligt.. Men de tycker att jag är deprimerad.
Jag fick en akuttid med anledningen ''Du behöver ju verkligen hjälp, det låter väldigt mycket som depression.'' När vi lagt på så var det redan bestämt: jag är deprimerad.
På besöket dagen efter så fick jag det bara konstaterat; ''Vi behandlar dig som om att du är deprimerad, och vi ser det som lindrig depression. Dock behöver du ju ändå hjälp såklart, men det är inte kritiskt.''
Jag är lindrigt deprimerad.

Det enda jag verkligen inte vill är att ha utskriven medicinering för att mitt mående ska vara någorlunda normalt. Det är verkligen sista utvägen för mig. Så läkaren jag träffade sa att jag borde gå ut och gå regelbundet, att jag bör ändra min kost till lite mer hälsosamt/nyttigt och att jag helst ska börja träna för att undvika medicinering. Eftersom frisk luft och motion ger en liknande effekt till vad antidepressiva tabletter gör, så är jag all for it. Bring it on, jag tänker aldrig mer stoppa i mig medicin för att må bra. Visst, det funkar för många men det är verkligen inte något som jag vill göra. Jag. Vill. Inte.
Jag går hellre ut och går 4 gånger om dagen för att hålla min ångest och depression i schack än att äta tabletter.
Jag gillar inte tanken med det...

Många tankar snurrar kring det här. Samtidigt ska jag göra mina övningar 4 gånger per dag för min hand.
Handen är för övrigt väldigt bra återställd i mina ögon. Träffade en handterapeut den femte december och tog bort gipset. Hon sa att handen såg mycket finare ut än vad hon väntat sig. Hon visste inte hur hon skulle kunna hjälpa mig när hon först såg mina röntgenbilder... Geez.
Iallafall! Jag klarar av att lyfta lite tyngre saker än telefonen, klarar av att skriva med båda tummarna på mobilen, skriver just nu med båda händerna på datorn. Jag har skrivit två skriftliga prov hittills, dock gör det ont efter en stund så jag måste ta pauser som är lite längre än för vanlig skrivkramp. Igår och idag har jag faktiskt klarat av att köra lite bil (inga längre sträckor) med mammas Volvo som är aningen mer lättväxlad än min bils tröga växellåda. Dock står det i min journal att jag inte får köra på 4 veckor, men den dagen jag var där så var det snorhalt på vägarna, och igår och idag har det bara varit lite regn (all snö och is regnade bort över en natt). Skulle det dock mot förmodan snöa och bli halt så vågar jag inte köra, oavsett hur lätt växellådan är.

En sak till bara...
Jag tror inte att jag hade fått detta när jag skrev det senaste inlägget, men...
Jag har tagit körkort!
Den 22 november fick jag 54 rätt av 52 och blev från och med den stunden körkortsinnehavare. I och med krocken så har jag ju hållts ifrån vägarna mer än enstaka tillfällen, och då jag kört själv så har jag varit sjukt uppmärksam (nästan lite rädd när det är mörkt) och haft enorm respekt till vägen och mina medtrafikanter. Därför vågar jag inte heller köra när det är halt för att jag;
1. Inte är mentalt redo för fler krockar just nu.
2. Inte kan parera/sköta bilen helt och hållet med en halvtrasig hand.
3. Har för mycket respekt för vad som kan hända.

Till alla mina läsare som har eller nyss fått körkort; kör försiktigt i vinter. Var uppmärksamma och utmana inte er själva. Man vet aldrig när olyckan är framme...

Puss

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hej bloggis.
Sen jag skrev sist så har jag varit med i en bilolycka. Jag bröt handleden och 6 ben i handen, föraren, en nära vän till mig, fick en spricka i bröstet. Jag misstänker att jag själv också har det.

Såhär två veckor efter krocken så är jag så otroligt glad att vi alla tre som satt i bilen kom undan så lindrigt. Vi har bilbältet att tacka för att det inte blev värre skador, och jag är faktiskt glad att jag tog värsta smällen. Jag satt på passagerarsidan fram.

Tror inte det gått en enda dag utan att sekunderna innan, under och efter krocken spelas upp för mig i huvet igen.
Det här var det värsta, läskigaste och mest traumatiska jag varit med om på länge, om än nånsin. Paniken att inte veta hur de andra mådde sekunder efter krocken, eller smärtan i min arm..
Jag vill inte ens utsätta min värsta fiende för något sånt.

5/11
Ja, så efter 3 röntgen här på Visby lasarett så kunde de se att handleden var av på ett ställe, samt 6 av 8 ben i handen. För exakt två veckor sen så fick jag veta att jag skulle upp till Södersjukhuset i Stockholm för att opereras. Vi fick direkt åka hem och boka flygbiljetter till mig och Oliver, för att kunna flyga upp nästa morgon. Start och landning med flyget gav bara flashbacks till krocken och var väldigt jobbigt för mig.

Måndag 6/11
Väl på Bromma tog vi en taxi in till SÖS och gick in vid huvudentrén. Ingen av oss hade varit där förut, men det kom fram en vänlig man från Röda Korset som visade oss vart vi skulle.
Jag hade fått en remiss hos handkirurgen på SÖS som Visby lasarett skickat elektroniskt. Väl där fick jag först träffa två olika doktorer som testade min känsel i fingrarna, och sedan skickades jag vidare till en dagvårds-avdelning där jag fick lite saft att dricka för att få lite energi. Efter en stund fick jag duscha, vilket var det värsta jag gjort.
Vet ni hur svårt det är att ha schampoo i hela håret med bara en hand?? Och att tvåla in hela kroppen med bara vänstern. Sjukt irriterande! Efter duschen fick jag ligga i ett rum på dagvården, där en annan patient som precis opererats låg.
Vi pratade lite kort om varför vi hamnat där och önskade varandra lycka till.

Senare kom narkosläkaren in och förklarade hur de skulle sätta in en slang i min högra axel som kontinuerligt skulle spruta in lokalbedövning i min arm, och att jag skulle vara vaken under operationen. Efter han gått bröt jag ihop, jag var så rädd! En sköterska kom sen in och frågade om något var fel, och då sa jag som det var. Då förklarade hon att jag såklart fick sövas om jag verkligen inte ville vara vaken, att det inte var något problem. Då passade jag på att berätta att jag är väldigt svårstucken (hon skulle sätta en infart i vänster armveck), så då kom världens härligaste narkossköterska in som skojade och pratade med mig som om vi var gamla vänner. Blev lite tryggare då. Efter det fick jag gå upp och kissa och sen var det dags för slang i axeln, så jag fick säga hejdå till Oliver och ta på mig en operationsmössa.

Först gav de mig lokalbedövning precis över nyckelbenet vid axeln för att jag inte skulle känna själva sticket sen när de förde in nålen med slangen. För att de skulle kunna se vad de gjorde så hade narkosläkaren ett ultraljud precis vid nyckelbenet, vilket var det enda jag kände. Slangen spröt in lokalbedövning när en sköterska spröt in (tror jag? Såg inte detta), så armen bedövades successivt medan de höll på.
När de var klara fick jag lite morfin och lugnande, och sen var det dags för operation. Nu kände jag inte armen alls, det kändes som att den låg på min mage fast den låg utsträckt på operationsbordet bredvid mig. Jag kommer ihåg att de satte upp en ställning (troligtvis med ett skynke så jag inte kunde se operationen om jag vaknade), sen satte de en mask över min mun och näsa (jag hann tänka ”Åhh ja äntligen lite lustgas så jag blir lugn!”), sen var det godnatt.

När jag vaknade efter operationen så väcktes jag av mina egna spyor, i princip. Det bara vällde ur mig, och jag minns hur förbannad jag var för att jag spydde - jag hade inte ätit något sen söndag kväll! Jag fick lite vatten men spydde upp det direkt. När jag fått vila en stund så ringde de Oliver och berättade att jag vaknat, så han skyndade sig till sjukhuset och var vid min sida hela tiden. Jag fick en näringsdryck på uppvaket, men när jag skulle gå på toa och kissa så kom den upp igen precis som allt det andra. Till slut slöt det och jag fick kissa, sen äntligen komma till avdelningen där jag skulle sova.

Avdelningen jag låg på hette Avdelning 24. Det verkade som att alla med benbrott eller liknande låg här, för jag hörde några sköterskor prata med patienter om deras benbrott.
Jag blev så otroligt väl omhändertagen och vill tacka alla som tog hand om mig under dygnet jag var på SÖS.

Tisdag 7/11
Första målet mat - yoghurt och apelsinjuice. Apelsinjuicen var ett dumt val, eftersom man får en slang ner i halsen för att hjälpa en att andas under tiden man är sövd, så sved det något förjävligt med apelsinjuice. Yoghurten var skönt för halsen dock. Läkarna som opererade mig (träffade totalt 4 läkare på måndagen varav 2 opererade mig) plus två andra sköterskor kom in runt halv tio på morgonen och berättade vad de gjort samt lämnade röntgenbilder som jag fick med mig hem. Efter det blev jag utskriven och en sköterska på SÖS som haft hand om mig sen jag kom till avdelningen bokade resa åt mig hem (mamma fick boka Olivers själv, men han fick åka med i min taxi), och sedan flätade hon mitt hår! Trodde inte hon skulle göra en fläta, för jag frågade om någon kunde komma och sätta upp mitt hår så det var ur vägen under hemresan. Henne vill jag ge extra tack till❤️
Vi blev utskrivna, åt sushi ( jag fläckade såklart ner gipset direkt ) och åkte sen taxin till Bromma. På Bromma hade jag väldigt ont och ville bara sova i en klok säng, så det blev lite jobbigt. Vi landade hemma i Visby runt halv fyra och så kom mamma och hämtade oss i min bil (har nämligen köpt bil sen sist också).

Stor eloge till hela teamet på SÖS som tog så bra hand om mig, tack till min underbara pojkvän som åkte med mig utan att tveka och som orkade med mitt jämmer. Tack till mamma som la ut en hel del pengar på att få oss dit och hem. Tack till alla som hört av sig och oroat sig.
Och tacka gudarna för den änglavakt vi hade och att de andra två kom undan hyfsat lindrigt.
Tack❤️

Sist men inte minst; min bil Snippan.

Likes

Comments

Hej bloggis!
Idag var jag, mamma och Harry på en liten skogspromenad ute vid p18. Det var jättemysigt trots regn och blåst!
Vi gick på en cykelstig för mountainbike och det var väldigt mysigt faktiskt, många backar och en väldigt mysig miljö helt enkelt! Det skulle definitivt kunna vara en perfekt ridstig också, kanske inte hela men en del av den!
Vi hittade jättemånga svampar när vi var i skogen, och ett parti där det växte väldigt många björkar.
Här är lite bilder från dagen;

Sen hittade vi detta träd / denna växt.. vi tror att det är en jättetistel men har faktiskt ingen aning! Jag har aldrig sett en såhär stor tistel förut..
Vad kan det vara? 🤔

Hoppas ni har haft en mysig söndag idag!
Puss❤️

Likes

Comments

Hej bloggis.
Den här morgonen började i tårar..
jag har haft ont i mitt högra knä ungefär hela veckan, fast det har successivt trappats upp. Igår hade jag svin ont när jag gick i trapporna i skolan (och det var många).
Imorse, och nu, har jag en värk som strålar från höften ner till vristen. Om jag sitter ner så gör det ont, om jag går så gör det ont.. det skönaste är att ligga raklång i sängen, då gör det minst ont.
Så 1 dag av 5 kunde jag gå i skolan😓
Jag är så trött på att ha ont och trött på att allting ska hända mig.

Tydligen så är det vanligt med värk i ben, höfter och bäcken när man har endometrios, men samtidigt så kan inte min lilla djävul på axeln släppa den där tanken om en blodpropp som alla är så rädda för. Jag får försöka kolla upp det här och se vad som pågår i mitt ben.
Enligt de jag frågat i en endo-grupp på facebook så får man ingen vidare klok hjälp av vården för det här, om det är kopplat till endometrios. De liksom rycker på axlarna lite och ber en äta vitaminer eller ta en alvedon..
Jaja, värme och vila verkar vara det enda som lindrar idag!

Hoppas ni har en bättre dag än jag❤️
Puss

  • 63 Readers

Likes

Comments

Hej bloggis!
Hemma idag också, men mår mycket bättre.
Idag köpte Oliver en elementkamin (elementkamin, kaminelement?) från rusta!
Se vad fin den är😍

Det är verkligen ett tips för er som vill ha ett lite mysigare och snyggare alternativ till ett vanligt, tråkigt element!
Kan man inte ha en riktig brasa så får man låtsas😉
Hoppas ni har en bra dag idag!
Puss❤️

Likes

Comments

Helt från ingenstans, när jag vattnar blommorna, så ser jag att våran orkidé slagit ut i blom! Alla dessa växter vi har här har varit gröna och trista, och jag har därför tyckt att "blommor" varit lite överdrivet då ingen blommar. Men nu!
Såklart ska det ju synas att vi lyckats få en orkidé i blom, så den får stå i mitten istället för i hörnan bakom en gardin!

Jag kan näst intill ingenting om blommor mer än att dom är fina och att min mamma är expert på att ha ihjäl vissa😂
Så jag känner mig stolt som lyckats hålla denna levande så pass att den blommar ut👍🏻

Puss!❤️

Likes

Comments

Hej bloggis.
Verkar som att jag inte gör annat än att vara sjuk på senaste tiden..
Först min endometrios nästan varje dag, och nu har jag varit förkyld sen i fredags🤧
Är lite trött på det här nu faktiskt 😞

Men! Har sedan sist beställt hem lite olika skönhetsprodukter som jag testat ett tag.
Har speciellt använt mig av en ansiktsmask som är jättebra för min hy!
Som ni kanske vet så har jag väldigt mycket finnar, och får bara mer finnar av tex stress, ångest osv. Nu har det ju varit mycket med endometriosen, med operationen och nya hormoner osv.
Så den här masken har hjälpt mig massor när jag mått skit över min hy (vilket händer mer ofta än sällan).

Infogar lite bilder jag tagit samt vilken mask jag använder!
Om ni är intresserade av masken och hur ni får tag i den så kontakta gärna mig!☺️

Världens bästa mask!😍

Hoppas ni har en bättre dag (snarare vecka) än vad jag har, och hoppas själv att jag kryar på mig lite🤧
Puss❤️

  • 65 Readers

Likes

Comments

Skillnaden mellan oss kan verka obefintlig, men det är mycket som är olika.
När du säger att du är trött så är du sömnig, kanske efter en lång skoldag eller dag på jobbet. Du kanske tränade också.

När jag säger att jag är trött, så är jag psykiskt och fysiskt utmattad. Det känns som om jag sprungit maratonlopp hela natten istället för att sova.

När du är ledsen så finns det en anledning; din katt kanske dött, någon har varit elak eller så har något blivit väldigt fel.

När jag är ledsen kommer det nästan inga tårar, för min kropp är för utmattad för att orka gråta. När jag är ledsen så finns det sällan någon anledning till varför, men ofta är det för att jag är så less på att vara trött hela tiden.

När du har ont så tar du en alvedon eller Ipren och vilar, sen är det bra.

När jag har ont så måste jag ta starka smärtstillande utskrivna av min doktor, för alvedon och Ipren slutade funka för längesen. När jag har ont kan jag inte gå, jag orkar inte jobba eller gå i skolan för all energi dras till smärta.

Jag har inte valt det här. Jag är inte "lat", jag är orkeslös. Det går inte att "rycka upp sig" eller "tänka på annat". Vissa dagar så går det bara inte, och det ger mig bara mer ångest och mindre ork om du påpekar detta.
Jag har inte valt smärtan. Nej det kommer inte försvinna, och ja, det kommer finnas med livet ut. Med största säkerhet. Nej, att operera är inte alltid den bästa lösningen. Ibland får man bara handskas med smärtan som det är. Ta smärtstillande och hoppas att skovet går över.

Det är svårt för dig att förstå, det vet jag. Men säg snälla inte att jag är lat, tråkig eller känslig. Det hjälper inte att påpeka det, jag vet redan att jag upplevs så. Jag är väl medveten om hur tråkigt det är när jag tackar nej eller inte vill lämna sängen på helgerna, men hade jag varit igång hela helgerna så hade min kropp gått isär..

Jag har lärt mig nu att jag bara måste leva med det här, hur tråkigt och jobbigt det än är. Hur ont jag än har och hur hopplöst allt än känns. Jag kan inte trolla bort det och det är bara så det är.

#endendo

  • 64 Readers

Likes

Comments

Idag är jag så orkeslös att det är ett mission att gå på toa. För igår använde jag mer energi än vad jag hade.
Jag duschade, hämtade paket och åt middag hos mamma med lite andra gäster. Det var för mycket.

Många i min närhet resonerar att jag borde motionera mer, "bara ta tag i det", få frisk luft. Jo, att sitta på balkongen kan va skönt när ögonlocken är tunga som bly. Men hur är det tänkt att jag ska orka klä på mig (för jag lever i min pyjamas), ta på mig skorna och gå ut och gå? När jag knappt orkar äta?
Det som suger som allra mest energi från mig är;
- att gå i skolan
- att folk ser min utmattning som en ursäkt att inte göra något
- att umgås med folk

Jag har kronisk smärta. Det betyder att den inte går att bota, den försvinner nästan aldrig och främst av allt; den gör mig otroligt utmattad. Jag orkar inte festa, jag orkar inte umgås efter skolan, jag orkar ingenting. Även de dagar jag slutar skolan vid 14-tiden så är jag alldeles utmattad, och kan sova tills morgonen därpå.
Nu när jag skriver det här så är jag alldeles slut, har tunga ögonlock och borde egentligen vila. Men jag känner att jag måste förklara mig, eftersom att jag får intrycket av att jag är misstrodd och att jag uppfattas som överdriven. När man är ständigt utmattad och ständigt har ont, då är man varken glad eller så jävla tagga på någonting. När jag tänker att jag ska vara i skolan 8-15 imorgon så vill jag bryta ihop, för jag är redan trött. Fastän dagen inte ens börjat. Fastän den här dagen inte ens är slut.

Jag är så jävla trött på att vara trött, och trött på att känna skuld och skam när jag måste tacka nej för att min kropp kommer kollapsa annars.

Sen kommer vi till det värsta av allt, rena helvetet.
"Men du orkade ju så mycket igår" eller "Du var ju så pigg i förmiddags". Varje dag är annorlunda från den förra, varje timme är annorlunda från den förra. Jag kan ha energi på förmiddagen (oftast inte), men det förbrukas så fort att jag knappt insett att jag ens varit pigg. När det är lunch så skulle jag kunna gå och lägga mig för natten. Ögonlocken är tunga resten av eftermiddagen och varje rörelse eller händelse känns i hela kroppen, det gör nästan ont. Varje kväll när jag går och lägger mig (även på helgerna när jag rör mig minimalt) så känns det som om jag sprungit och styrketränat hela dagen. Varje muskel i min kropp är helt mör.

Så att "bara ta tag i det" är något friska personer säger till andra friska personer. Jag är inte frisk, och kommer aldrig bli helt frisk. Det finns varken någon huskur eller någon mängd frisk luft och promenader som kan hjälpa eller bota. Det kommer vara såhär, resten av livet. Vissa perioder bättre än andra, men det kommer vara såhär.
Hela mitt liv.

  • 72 Readers

Likes

Comments

Sitter och scrollar igenom twitter under hashtagen #endometrios och hittar tweet efter tweet med folk som blivit svikna av sjukvården och inte tagna på allvar. Samma sak på en endo-grupp på facebook. Alltid samma visa
"Har du mens? Ja men då är det mensvärk. Det ska göra lite ont att vara kvinna"
"Bli gravid så slipper du besvären"
"Har du preventivmedel?"
"Du är ju redan opererad, det ska inte göra ont mer"
Eller när man åker in akut :))))
"Åk hem och ta en alvedon, det är nog bara ägglossning"
"Jag kan inte se eller känna något konstigt så åk hem och vila lite så försvinner det nog"
"Har du feber?"
"Har du bajsat idag? / Har du kissat idag?"

VARFÖR kan de drabbade av sjukdomen i regel mer om den än LÄKARE och vårdpersonal? Varför skickas vi hem med cystor stora som tennisbollar, smärtor och krämpor som gör oss sängliggandes, och får frågan "har du bajsat idag?"?!
Alla Sverige sjukhus borde få en utförlig kurs om endometrios och andra sjukdomar som är luddiga (aka ingen vårdpersonal i hela jävla landet vet någonting om symptom eller lindringar) så att folk slipper sjukskrivas från jobb, undvika socialt liv pga smärta osv osv osv. Inte så jävla svårt?

Endometriosföreningen skulle säkerligen ställa upp och föreläsa om sjukdomen för sjukhuspersonal om det så önskas, jag ställer mer än gärna upp på föreläsning. Någonting måste hända nu, det är 2017 inte 1917, vi har teknologi som går fem steg fram varje dag, varför kan då inte vårdpersonal göra något så simpelt som att bredda sin utbildning ytterligare? För att rädda kvinnor som kanske går hem med livshotande krämpor och skador?
Jag vet inte hur många inlägg jag läst om kvinnor som träffat 7 olika läkare varav 1 säger "det kanske är endo.." och det slutat med att den endo-drabbade blivit inlagd på sjukhus med dropp i flera veckors tid!
Det här måste ha ett slut.

#åttaårärinteok

  • 147 Readers

Likes

Comments

Instagram@liinaakarlssons