Header

Idag är jag så orkeslös att det är ett mission att gå på toa. För igår använde jag mer energi än vad jag hade.
Jag duschade, hämtade paket och åt middag hos mamma med lite andra gäster. Det var för mycket.

Många i min närhet resonerar att jag borde motionera mer, "bara ta tag i det", få frisk luft. Jo, att sitta på balkongen kan va skönt när ögonlocken är tunga som bly. Men hur är det tänkt att jag ska orka klä på mig (för jag lever i min pyjamas), ta på mig skorna och gå ut och gå? När jag knappt orkar äta?
Det som suger som allra mest energi från mig är;
- att gå i skolan
- att folk ser min utmattning som en ursäkt att inte göra något
- att umgås med folk

Jag har kronisk smärta. Det betyder att den inte går att bota, den försvinner nästan aldrig och främst av allt; den gör mig otroligt utmattad. Jag orkar inte festa, jag orkar inte umgås efter skolan, jag orkar ingenting. Även de dagar jag slutar skolan vid 14-tiden så är jag alldeles utmattad, och kan sova tills morgonen därpå.
Nu när jag skriver det här så är jag alldeles slut, har tunga ögonlock och borde egentligen vila. Men jag känner att jag måste förklara mig, eftersom att jag får intrycket av att jag är misstrodd och att jag uppfattas som överdriven. När man är ständigt utmattad och ständigt har ont, då är man varken glad eller så jävla tagga på någonting. När jag tänker att jag ska vara i skolan 8-15 imorgon så vill jag bryta ihop, för jag är redan trött. Fastän dagen inte ens börjat. Fastän den här dagen inte ens är slut.

Jag är så jävla trött på att vara trött, och trött på att känna skuld och skam när jag måste tacka nej för att min kropp kommer kollapsa annars.

Sen kommer vi till det värsta av allt, rena helvetet.
"Men du orkade ju så mycket igår" eller "Du var ju så pigg i förmiddags". Varje dag är annorlunda från den förra, varje timme är annorlunda från den förra. Jag kan ha energi på förmiddagen (oftast inte), men det förbrukas så fort att jag knappt insett att jag ens varit pigg. När det är lunch så skulle jag kunna gå och lägga mig för natten. Ögonlocken är tunga resten av eftermiddagen och varje rörelse eller händelse känns i hela kroppen, det gör nästan ont. Varje kväll när jag går och lägger mig (även på helgerna när jag rör mig minimalt) så känns det som om jag sprungit och styrketränat hela dagen. Varje muskel i min kropp är helt mör.

Så att "bara ta tag i det" är något friska personer säger till andra friska personer. Jag är inte frisk, och kommer aldrig bli helt frisk. Det finns varken någon huskur eller någon mängd frisk luft och promenader som kan hjälpa eller bota. Det kommer vara såhär, resten av livet. Vissa perioder bättre än andra, men det kommer vara såhär.
Hela mitt liv.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

  • 4 Readers

Likes

Comments

Sitter och scrollar igenom twitter under hashtagen #endometrios och hittar tweet efter tweet med folk som blivit svikna av sjukvården och inte tagna på allvar. Samma sak på en endo-grupp på facebook. Alltid samma visa
"Har du mens? Ja men då är det mensvärk. Det ska göra lite ont att vara kvinna"
"Bli gravid så slipper du besvären"
"Har du preventivmedel?"
"Du är ju redan opererad, det ska inte göra ont mer"
Eller när man åker in akut :))))
"Åk hem och ta en alvedon, det är nog bara ägglossning"
"Jag kan inte se eller känna något konstigt så åk hem och vila lite så försvinner det nog"
"Har du feber?"
"Har du bajsat idag? / Har du kissat idag?"

VARFÖR kan de drabbade av sjukdomen i regel mer om den än LÄKARE och vårdpersonal? Varför skickas vi hem med cystor stora som tennisbollar, smärtor och krämpor som gör oss sängliggandes, och får frågan "har du bajsat idag?"?!
Alla Sverige sjukhus borde få en utförlig kurs om endometrios och andra sjukdomar som är luddiga (aka ingen vårdpersonal i hela jävla landet vet någonting om symptom eller lindringar) så att folk slipper sjukskrivas från jobb, undvika socialt liv pga smärta osv osv osv. Inte så jävla svårt?

Endometriosföreningen skulle säkerligen ställa upp och föreläsa om sjukdomen för sjukhuspersonal om det så önskas, jag ställer mer än gärna upp på föreläsning. Någonting måste hända nu, det är 2017 inte 1917, vi har teknologi som går fem steg fram varje dag, varför kan då inte vårdpersonal göra något så simpelt som att bredda sin utbildning ytterligare? För att rädda kvinnor som kanske går hem med livshotande krämpor och skador?
Jag vet inte hur många inlägg jag läst om kvinnor som träffat 7 olika läkare varav 1 säger "det kanske är endo.." och det slutat med att den endo-drabbade blivit inlagd på sjukhus med dropp i flera veckors tid!
Det här måste ha ett slut.

#åttaårärinteok

  • 78 Readers

Likes

Comments

Ni ba "wtf vad är det där ens för ord", men det är namnet på mina nya tabletter. Let me explain.

Idag var jag på vårdcentralen för att träffa en psykolog och kanske äntligen bli tagen på allvar, och få riktig hjälp med min ångest. Som det ser ut nu så utsätter jag mig inte ens för saker som triggar min ångest, jag har alltid med mig någon vart jag än är och flyr ifrån ställen när det blir för jobbigt.
Iallafall.
Idag träffade jag en psykolog, Erik. Vi pratade en stund och jag sa att anledningen till att jag var hos honom idag var för att jag vill veta om jag behöver ha medicin för min ångest, och isåfall få rätt medicin. Efter att jag kort berättat om mig själv och hur min ångest 'vuxit upp' så beslöt han att vi testar ångestdämpande. Så nu har jag varit och hämtat ut ångestdämpande och har tagit min första tablett, eller snarare halva tablett. Min dosering ser ut som så att jag ska ta en halv tablett om dagen denna vecka, och med start på måndag nästa vecka ska jag ta en hel tablett om dagen tills Erik ringer upp och kollar läget.
Såhär ser förpackningen ut;

Det är lite ovant och lite konstigt / jobbigt ändå att jag måste äta medicin för att kunna fungera som andra människor.. men hjälper det så är jag glad för det.
Erik sa dock att jag kommer bli ganska monoton, att jag aldrig riktigt blir jätteglad och inte heller jätteledsen eller får jätteångest, så jag har bett Oliver att hålla koll på hur jag mår och beter mig. Jag vill liksom inte ta tabletterna om allt jag känner är "okej", för det kommer få Oliver att må dåligt och jag kommer inte bli någon som man orkar älska. Vi får hoppas att jag inte blir helt grå, om ni förstår hur jag tänker..
det är ett experiment och förhoppningsvis hjälper det tillräckligt för att min ångest ska bli mildare men att jag ändå kan vara en fungerande människa med känslor😂

Detta är min kompis nu framöver, varje dag!


Varför delar jag med mig av det här, undrar ni?
Jo för att jag startade inte en blogg för att visa upp en fasad. Det här är jag, rakt igenom. Ingen fasad, inget att gömma sanningen bakom.
Plus att jag vill ha med mig folk i denna resa! Jag vill att folk ska kunna läsa vad jag tycker och tänker om medicinen, precis som jag bloggade om när jag fick ppiller för första gången för tre år sedan. Då hade jag aldrig tänkt på att skaffa spiral som jag har idag, och jag hade aldrig vågat ens hoppas på att jag firar ett år med min underbara, fantastiska pojkvän på lördag. Ett helt jäkla år!!!
Så följ med mig i detta kapitel av min resa, eller låt bli. Hursomhelst så kör jag nu.
PUSS❤

Likes

Comments

Hej bloggen.
Idag blir det lite mer seriöst.

När jag var omkring 13 år så var hemsidan ask.fm väldigt populär. Till er som inte känner till hemsidan, så är det en hemsida där man kan skapa en profil, "vägg", där anonyma eller icke-anonyma kan ställa frågor till en.
Många föräldrar har varit rasande på denna hemsida av den enkla anledningen;
Nätmobbning.
Jag och många tjejer i min ålder fick på den tiden massor av hat angående våra kroppar, vår oskuld, våra vänner etc.
Det jag fick nästan dagligen under en period var;
"Hoppas du blir våldtagen och dör" , "hoppas någon våldtar dig" , "hoppa från högklint så vi slipper dig", "ta livet av dig", "hora", "äckel", "slampa" , "hur mycket kostar du", listan kan bli lång.

Tyvärr är sidan ännu i verket och tyvärr pågår detta fortfarande i full grad. Det värsta är att nu vågar folk också stå för det de säger, de vågar ha sitt namn med när de ber någon ta livet av sig. Det vågade inte dom som skrev till mig.

Bara något år efter jag fått dessa kommentarer (och till slut raderat appen och slutat logga in på hemsidan) så blev jag våldtagen. Jag har blivit sexuellt ofredad, flera gånger. Senast i fredags, på krogen. Det jag fick för mig bara hände i storstaden Stockholm på stora klubbar eller kroger, hände här, på hemmaplan. Jag har försökt ta livet av mig, ett antal gånger. Och mitt i allt det här fick jag fortfarande kommentarerna på hemsidan. "Du är äcklig", "jävla hora", "han vill bara ha dig för att knulla med"... hur bra är det för en trettonåring att höra att hon säljer sig själv, att hon borde ta sitt liv, att hon är slampig och äcklig? Vad gör det med självkänslan, självförtroendet?

Idag har jag ett helt okej självförtroende och en okej självkänsla, men Lina för fem år sen hade inte det. Det har tagit kraft och hårt slit för mig att komma såhär långt. På vägen fick jag med mig social ångest också, fast är det social ångest? Har du ens ångest? Du mår ju bra? ... please sit down and shut up.

Det jag vill få fram är att om du läser det här och känner dig ensam med att få hatkommentarer, att ha eller ha haft självmordstankar, blivit sexuellt ofredad på något sätt, så NEJ! Vi är många, och vi är både tjejer och killar. Det är aldrig okej att någon rör, pratar eller visar dig något av sexuellt innehåll mot din vilja. Så fort du är bekväm så är det fel, och orkar du säga till, gör det! Men samtidigt vet jag hur jävla äcklad man blir, hur hela kroppen fryser till is och man får knappt fram ord. Snälla säg ifrån! Och snälla se till att få namnet på idioten så du kan anmäla. Det är något jag ångrar än idag.. att jag inte tog namnet på äcklet som ofredade mig och anmälde. Visst, det försvinner aldrig, men man kanske mår lite bättre av att personen får ett straff för saken och inte gör om det!

Stå alltid upp för dig själv, det är okej att säga nej. Om någon blir sur för att du nekar tex sex, så är den personen inte värd din kropp.
You rule❤

En bild från i fredags på krogen, innan allt blev skit💗

Likes

Comments

Hej bloggis

Nu har jag varit sjuk, förhoppningsvis för sista gången denna halvan av året. Jag har varit sjuk i fyra veckor, varit frisk i ca en och en halv vecka och nu fick jag virus.. Är så trött på alvedon och vila och konstant trötthet, jag vill vara pigg och glad igen 😞

Imorgon ska jag jobba mitt andra pass på centrum (McDonald's alltså), och denna gång är det ett dagspass, och över lunchen också! Sist jag jobbade där så jobbade jag natt, vilket var en ny grej men riktigt spännande och kul.

Ha en bra fredag hörni!

Likes

Comments

Hej bloggen
Jag har inte skrivit här sen den sjunde september förra året..😅
Är hemskt ledsen för det, men efter det tappade jag verkligen ork och lust att skriva. Men nu kom den tillbaka! ( vi får se hur länge den stannar )

Okej, these things happened since last time;

- jag har hittills F på alla matteprov jag gjort
- jag har fått jobb på McDonalds och har nu jobbat i ca två månader
- jag och Oliver har varit tillsammans i nio månader, as of yesterday
- jag har klippt av mig håret
- jag har fått bebisfrossa
- jag har börjat ta min kost och min träning på allvar

Let me explain

1. Att jobba på McDonalds är INTE så svårt, stressigt och jobbigt som alla får det att verka. Det är ett gäng sköna anställda som alla gör sitt yttersta för kvalité och fräschhet, speciellt kundens bästa.
2. Bildbevis på håret;

3. Okej, bebisfrossan. Det är många unga som är gravida på ön nu, och jag ser det på sociala medier titt som tätt. Min gynekolog har sagt till mig att nu när vi tjejer ännu är i puberteten så är vi som mest fertila, och det ligger i vår instinkt att bli gravida nu. Jag tror det är därför jag har babyfrossa. Vill så gärna sniffa på bebishår, den lukten nyfödda har😍 Men, så länge jag går i skolan så är det skola och jobb som är prio 1! Jag har all tid i världen, ingen idé att stressa😌

4. Jag har laddat ner en app som heter Lifesum, som håller koll på ens matintag, träning och påminner en att dricka vatten!



Vi får se om det blir att jag sätter igång igen eller om jag bara skriver då och då.
Tills dess, ha det så bra!
Puss

Likes

Comments

Hej bloggis.
Jag satt och scrollade igenom mitt nyhetsflöde på facebook och fick syn på ett inlägg av Calle Schulman. Han och hans dotter Penny ( som för övrigt har släppt låten Tjejer Är Bäst) skulle laga mat och samtidigt sända det live på Periscope. Efter fem minuter kommenterar någon "Hatar negerjäveln". Då stänger Calle av livesändningen och berättar inte för Penny vad han sett. Calle skriver ett argt inlägg om hur Penny bara är fem år och redan blivit utsatt för rasismen. Jag tycker att han reagerar helt rätt som förälder och som kändis, han ska ha tag i den/de som skrev kommentaren och han ska se till att deras kommentar inte går förbi ostraffat.

Jag blir så fundersam när jag läser sånt här, för många som kommenterar tycker det är självklart att man får säga så; "I Sverige har vi yttrandefrihet, låt folk säga vad dom vill". Det lilla dom inte vet är att yttrandefriheten handlar om att säga vad man vill, visst, men den säger "frihet att yttra sig hur man vill så länge det man yttrar sig om inte skadar någon annan människa". Och när man skrivit sådär så menar man ALLA människor, i hela Sverige, världen, whatever. Ingen ska skadas av vad du skriver eller säger. Visst, det är svårt när väldigt många tror att det man skriver är riktat mot dom när det man skrivit inte är riktat mot någon specifik alls, men man ska inte skriva "Jag hatar negrar" eller "Vita är avskum".

Jag kan säga en sak dock; jag är vit. Jag är till stor del svensk, men jag har också blod från andra folkslag. Jag har alltid bott i Sverige, lever i arbetarklass och knegar på som alltid. Min släkt är en släkt som jobbat mycket med kroppen, en släkt som tycker att rätt ska vara rätt. Men vi har också en hel del som förstör ordningen. Dom som inte vågar säga ifrån (delvis jag) när någon yttrar sig rasistiskt. Det går inte alltid, man är rädd för personen eller vet sedan tidigt tillbaka att man ska hålla käft när männen pratar. Vissa i min släkt uttalar sig rasistiskt vilket jag inte står bakom för fem öre. Jag avskyr det. Jag skäms! Jag skäms för att jag delar gener med någon som tycker att mörkhyade människor är från helvetet. Jag tycker att mörkhyade människor har en sån stor potential, jag tycker det är viktigt att alla som orkar och kan står upp för sig själva och varandra. Då ska såklart alla som kan hjälpas åt att skaffa ett jämlikt liv åt alla, oavsett hudfärg eller etnicitet.

Mörkhyade människor har flera gånger i historien varit utsatta för folkmord, samt judar, muslimer, handikappade, HBTQ-människor, zigenare, nomader, you name it. Det vita folket har alltid varit kungar, adelsmän, översittare. Feta, rika parasiter. Jag kan inte ens fatta att en hel värld varit dominerad av vita, att man som vit tvingades se på mörkhyade människor med avskum, att man annars ansågs som dum i huvet och man fick familjen att skämmas.


När jag gick i nian fick vi se en film om slaveri. Läraren som satt med oss genom filmen var mörkhyad, och filmen blev väldigt personlig för henne. Det förstår jag! Tänk om hela det vita folket hade varit under samma förtryck som mörkhyade varit (och ännu är). Jag förstår inte hur man bestämt kan säga att mörkhyade människor är pest, att de inte hör hemma på jorden eller i Sverige. Jag fattar inte. Jag förstår inte hur man tänker, när man tycker att vita och mörkhyade människor inte är i samma rang? Om man tar bort huden (vilken finns där för att skydda våra kroppar och endast därför) så ser alla likadana ut. Alla har ett hjärta, två lungor, en lever, en magsäck osv.. Alla kroppar har blod i sig, allas hjärtan slår tills man dör. Vad är då skillnaden?
Varför har jag en bättre chans i världen än en tjej med mörk hy med exakt samma förutsättningar, betyg och utbildningar som jag?

Det ska inte handla om vilket kön jag är av, eller vilken färg min hud är. Jag ska ha samma förutsättningar som vilken annan människa, och vilken människa som helst ska ha samma förutsättningar som jag. Allt annat känns väldigt fel och vi tar varje dag ett steg bakåt i utvecklingen så länge det finns ett hat för andra kulturer.

Jag hoppas att du som läser det här kan förstå att det jag vill är att förmedla att jag är antirasist, feminist och står i alla väder för jämlikhet för alla människor. Jag hoppas också att du kan ha insett att det inte alltid handlar om jaget, utan laget också.
Puss❤️

Likes

Comments

Hej bloggis!
Det har varit ett rejält uppehåll denna sommar.. Jag har jobbat 7 veckor och sen har jag tagit vara på det lilla sommarlov jag haft över!
Jag har delvis varit i Göteborg med Oliver vilket var väääldigt behövligt!

Ja, ni ser ju! Vi hade det fantastiskt bra och Göteborg gav oss en underbar upplevelse. Som ni ser så var vårt hotellrum riiiktigt fräscht (och hotellet var bara 3- eller 4- stjärnigt??) och vi fick i oss riktigt fin mat. Vi shoppade och vi gick på Liseberg, allt man ska göra i Göteborg.


Sen har ju skolan börjat nu, imorgon börjar andra veckan. Och jag har börjat tvåan! Det är så jävla kul, vi har hittills haft Media en lektion (som är 2 h och 40 min lång!!) och en journalistisk&reklam&information där vi fick lära oss photoshop (vilket är förjävla roligt alltså!!).

Jag har färgat håret brun-svart så sent som i fredags och kunde inte vara nöjdare. Igår (Lördag) var vi på Slite marknad och köpte BARA godis. Och vi som skulle bli nyttiga... Jaja. Igår var vi barnvakter åt Harry och idag har vi hjälpt Olivers mamma att passa Olivers brorsdotter.

Nu sitter jag i mitt rum och har precis duschat och använt min nya ansiktsmask från Lush!
Den heter Mask of Magnamity och är en mask som bekämpar finnar, pormaskar och annat av den sorten. Den är såååå fräsch och jag har redan ångest för att den ska ta slut.😂

Hoppas ni har en fin söndag!
Puss❤️

Likes

Comments

Jag tänker ganska mycket, ganska ofta, på ganska mycket. Jag har en massa tankar som jag går runt och bär på.

Jag är en sån där person som får ångest om inte de som jag tycker om mår bra eller när dom är korta i tonen mot mig. Jag sätter andras välmående före mitt och jag skulle gå genom eld för att de skulle sluta vara dryga mot mig ( även om det vore dom som hade gjort fel ). Jag behöver mina nära och jag behöver känna att jag 'gjort rätt för mig' , även fast man inte måste höra av sig hela tiden eller se till att köpa dyra saker så fort man ses, så gör jag det.

Jag håller på att bli galen. Jag har ännu inte greppat att om något splittrar en relation ( kanske distanserar vore bättre, har inte 'förlorat' någon vän sen jag började ettan ) så är det gymnasiet. Man umgås med dom i sin klass mest eftersom man oftast har likadant schema och är intresserad av samma saker, och man får svårt att ha tid med övriga relationer när man har läxor och de 'aktuella relationerna' så som familj och klasskompisar/vänner (speciellt sin pojk- eller flickvän) att jobba på. Men gamla relationer brukar överleva ändå, man hittar tid. Men det är där jag får panik. Jag tror att det inte kan gå många veckor innan personen blir arg på mig för att jag varit med andra. Det är absolut inte fallet 9/10 gånger, men ändå känner jag enorm panik när jag väl kommer på det. Det är fan inte sunt.

Detta leder mig till min andra 'tanke'.
Alla dom som jag faktiskt har förlorat (vissa har det ju bara vart skönt att bli av med) tycker i de flesta fall inte om mig vilket gör processen lättare för mig. IDGAF om du tycker illa om mig för nåt jag gjort eller vi bråkat om för 4 år sen, det är historia. Men just det där när det är jag som mår dåligt eller jag som bli sårad etc. Jag har jättesvårt att träffa folk som sårat mig, och det är där det här förra kommer in också. Om jag får panik/ångest över det hela och det visar sig att den här kompisen faktiskt inte vill va med mig längre så mår jag skitdåligt. Det är det jag är rädd för och där jag blir rädd. Jag måste bo kvar på gotland i minst två år till, och jag kan inte tänka mig hur resten av min tid här på ön skulle bli om jag blev sårad av någon av mina nära vänner efter allt som hänt under de senaste åren. Jag orkar inte ens tänka på det.

Varför tänker jag såhär? Varför mår jag såhär? Varför tittar jag alltid till mig själv och letar fel när någon nära väl 'lämnar' mig? Varför vill jag forma min personlighet kring andra, när det är mig den ska vara?

Nu är jag i en dipp eftersom det är almedalsveckan och alla som jobbar inom serviceyrken (restaurang, hotell osv) vet att detta är helvetesveckan. Jag blir stressad, kunder är otrevliga, mina kollegor blir stressade och blir därav korta i tonen vilket gör mig förbannad och ledsen. Hela denna vecka är en ond cykel.
Iallafall, jag är i en dipp på grund av det och tänker extra mycket på sånt här. Jag är i grund och botten obrydd om dom som inte betyder ett smack för mig, jag är fierce (kanske inte hela tiden men bear with me) och jag vet min egen skönhet och min egen styrka. Jag är säker i mig själv, men jag behöver mina nära att kunna falla tillbaka på när det blir för mycket, och jag försöker allt jag kan att vara där för dom när det brister för dom.


Mina vänner respekterar när jag har ångest eller när jag mår dåligt och inte orkar umgås. Mina vänner respekterar mig och de som varit med länge respekterar mins känslor och vet hur jag fungerar, men de vet också vad jag har varit med om och vissa av dom har varit med mig när något jobbigt har hänt mig. Jag kunde inte vara mer tacksam för allt de gör för mig, och allt de gjort.
Puss❤️

Likes

Comments

Vill bara att vi ska uppskatta hur jävla kär jag är i dig och hur fina vi är tillsammans💖

Nu vet jag att det finns en hel del fula / konstiga bilder på oss men jag orkar inte bry mig för allt som är av något värde är han och att han älskar mig. Allt annat kan kvitta!

Älskar dig
💖

💖💖💖
Oliver Gahne - Lina Karlsson
8/4-16
💖💖💖

Likes

Comments

Instagram@liinaakarlssons