View tracker

Ingen är perfekt.

Har tänkt länge på att skriva ihop ett sånt här inlägg nu men har inte haft tid eller ork. Vill så gärna hjälpa folk som har valt samma väg som mig, vill inte se någon i min omgivning gå sönder lika mycket som jag gjort. Folk får tycka precis vad fan dom vill om detta, skiter ändå it är min åsikt som räknas nu.

Trött på detta jävla samhälle vi lever i.

I gullspångs kommun ska dom flesta verka så jävla perfekta, ha näsan i vädret, va fin i kanten, alla snackar skit om varandra hela tiden, lägger sig i andras liv, alla har sånna jävla fördommar om folk och alla dömmer folk de inte känner. Ingen vet hur jävla mycket jag vill här ifrån, så fort jag kan ska jag flytta här ifrån, har velat lämna denna jävla håla cp länge men har inte kunnat göra det. Man slutar verkligen inte förvånas över folk här, när man tror det värsta har hänt, händer det bara ännu värre saker. Alla är så jävla bra på att leta fel på folk här, är fan sällan någon har nått bra att säga. Är hur jävla skönt som helst att jag snart slutar skolan. Högstadiet det värsta kapitlet i mitt liv är snart över. Vet inte hur mycket sjuka jävla saker jag hört under dessa 3 år alltså. Är en lättnad att slippa dom flesta människorna, äntligen slippa se dom som tryckt ner mig i alla dessa jävla år.
Kan inte med ord beskriva hur patetiska och själviska folk är, speciellt här. Tycker folk ska lära sig att ta hand om sig själv innan dom lägger sig i någon annans liv & ATT MAN INTE SKA DÖMMA EN ANNAN MÄNNISKA MAN INTE KÄNNER.​


Det är så många ungdomar och vuxna som tycker illa om mig och ser mig som en dålig person för att jag har ärr, tatueringar, piercingar och röker. Jag mår så förbannat dåligt så fort jag tänker på det där, för jag är fan inte den dåligaste tjejen i hela världen. Vill så gärna veta vadfan jag gjort för att förtjäna att bli behandlad såhär. INGEN jävla människa ska fan få bli behandlad såhär. ALLA är bra på sitt sätt, finns alltid något bra i en människa.

Förut va jag alltid den som alla ville umgås med och den som alltid hade folk runt omkring sig. Och nu umgås jag knappt med någon längre. Dom flesta ser mig som skolans "badass" Jag är den som dom flesta är rädda för och den som alla vill undvika. Vadfan hände där emellan?

Ja jag "förändrades." Jag började röka, skaffa tatueringar och piercingar och många fick reda på att jag skar mig. Och det va då alla försvann. Hm, dock så förändrades inte min personlighet nått, jag va exakt samma Fanny som innan..Alla förändras, jag vågar stå för det jag tycker och tänker, och jag valde att gå min egen jävla väg, vilket jag fan är så stolt över, vill inte att någon annan jävel ska bestämma över mig.

Alla är så jävla fega för sanningen och det är knappt ingen som vågar stå upp för sig själv, "man kan inte ha en egen åsikt man måste ha samma som sina kompisar" Man kan fan inte ha på sig vad man vill längre utan att nån jävel ska lägga en kommentar. Haha vart är vi på väg eller? Aldrig i helvete att jag tänker föda barn om samhället ser ut såhär, aldrig i helvete att mina barn ska få växa upp såhär. Allt blir fan bara värre och värre. Mår bara dåligt över att tänka på hur vi människor behandlar varandra.

Är inte jag värd lika mycket som alla andra för att jag röker och har haft ett självskadebeteende? Ne jag är äcklig och dum i huvudet. FÖR HELVETE? ALLA ÄR VÄRDA EXAKT LIKA MYCKET, FINNS INTE EN ENDA MÄNNISKA SOM ÄR BÄTTRE ÄN NÅGON ANNAN, VI ÄR BRA PÅ VÅRAT SÄTT, ALLA ÄR FINA PÅ SITT JÄVLA SÄTT.

Nu till detta, ALLA mår dåligt någon gång. Ingen jävel lever ett perfekt liv. Och när man mår dåligt gör man ALLTID någonting. Ingen människa bara sitter. Vissa äter, slutar äta, sover, springer, tar en cigg, pratar med någon. Kan rabbla massor av saker vi människor gör när vi mår dåligt för att dämpa ångesten. Så som jag gjort har även många andra gjort och det är att skada sig själv på nått sätt. För mig dämpade det ångesten just då. Kan inte beskriva känslan av hur skönt det va, men efter ett tag kom ångesten över att jag hade skärt mig. När jag satt fast i skiten tänkte jag flera gånger " vad fan håller jag på med?" Men nästa gång ångesten kom vart det samma sak igen, man satt där med ett rakblad. I vissa perioder kändes det som att dom enda vännerna jag hade var rakbladen. Dom hjälpte mig för stunden iallafall. Jag är så jävla trött på att folk ser ner på mig för att jag har haft ett självskadebeteende. Min personlighet ändrades inte för att jag valde att skada mig själv.

Alla människor är beroende av nått, och är man beroende av någonting så är det hur svårt som helst att sluta. Ni människor som inte suttit där själva vet inte hur jävla svårt det är att sluta skära sig. Har alltid fått höra folk som säger "sluta skär dig" Ja hade det gått så hade jag ju slutat direkt. Ni vet helt allvarligt inte hur svårt det är att bara sluta.

Ni får tycka att jag är dum i huvudet. skiter it redan hört det ett antal gånger börjar faktiskt bli van nu.

Förut tog jag åt mig av allt folk sa till mig, men nu skrattar jag bara, jag orkar verkligen inte bry mig om folk som ska klaga på mig. Jag är den jag är, och jag låter ingen annan människa ändra på mig. Tycker folk att jag ser ut som en gammal skärbräda fine tyck det då. Fått så mycket hat och anonyma jävla skit grejer om hur jag ser ut och om hur äckliga och patetiska jag är för att jag har ärr. Tyck vad ni vill om mina ärr, men för mig är det en del av mitt liv, en fin del som står för att jag klarat mig. Dom kommer inte försvinna och det går inte att dölja hela livet. Faktiskt så skäms jag inte över det längre, det är en del av mitt tidigare liv, och jag är stolt över att jag står kvar på jorden med mina små spinkiga fötter. Det är såhär jag ser ut och alltid kommer se ut.

Jag vet att jag inte är perfekt eller bäst. Jag vet att jag har gjort många fel & misstag i mitt liv. Men jag har insett & lärt mig vad som är rätt och fel. Alla har brister, ingen människa är perfekt och alla gör fel någon gång.

Önskar verkligen att folk kunde förstå det, och ni vet inte hur mycket jag vill ha en chans till att visa att jag inte är så jävla dålig som folk tror.

Jag har lärt mig så mycket under denna tiden alltså. Jag har alltid haft så bra förhoppningar om allt, men har bara slutat med att allt blivit skit. Har blivit lovad så mycket saker har bestämt tid, dag och allt, sen ba ne de går inte. Detta har inte bara hänt 1gång, utan flera jävla gånger. Är trött på att bli behandlad såhär alltså, även om jag mår bättre nu emot hur jag mådde förut, så kommer jag ibland in i vissa perioder då det verkligen går neråt igen. Och just nu är en sån period, kan inte säga med ord hur ensam jag känner mig. Vågar inte tro på nått folk säger till mig längre, vågar inte hoppas på saker, för jag vet alltid hur det slutar, det slutar med att jag sitter där helt ensam. Orkar inte tjata på folk längre, orkar inte höra av mig till folk längre, vet ändå vad som kommer hända, även dom som stått mig närmst vet jag nu vart jag har och vad jag verkar betyda för dom. Vågar knappt tro på att jag har några kompisar längre alltså...

vill att folk ska lära sig att man aldrig ska tro på för mycket, men ska hitta rätt person att lita på, man ska inte ha för bra förhoppningar, man ska umgås med dom personerna som får en att må bra.

Vill inte se folk i min omgivning gå in på den stigen jag har vart på, vill inte att folk jag känner ska bli nedtrycka, utstötta, ensamma och få så mycket skit som jag fått.



Jag har redan gjort alla dom här misstagen, snälla försök undvik dom.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker