Allt går till en viss gräns, sen brister det. Att stå vid sidan av en person som blir behandlad så illa av personer han en gång stått nära tar fram något i mig som jag har svårt att acceptera. Jag har varit vuxen i det agerandet, vuxen på så sätt att jag låtit bli att argumentera eller stöta mig med personer av respekt för andra. Men nu känner jag att jag har svårt att vara tyst längre.

För att göra en lång historia kort:
Jag träffade min sons pappa genom en av mina bästa vänner sedan många år. Min vän presenterade mig för mannen som kom att bli pappa till mitt barn eftersom han kände honom väl och trodde vi kunde passa varandra bra. De båda hade varit i samma umgänge i ett tiotal år, jobbat tillsammans i många år och kände varandras familjer.
När det efter en kort period framgick att jag inte längre kunde eller ville leva med den mannen gavs min vän skulden för detta. Deras gemensamma vänner tog avstånd från honom, talade illa om honom, lät det påverka arbete och fritid, han togs bort ur sociala medier, inbjudningar och grupper. Han ombads avstå från gemensamma planerade (och betalda) resor med endast enstaka dagars varsel. Folk började ta omvägar på jobb och i butiker för att slippa hälsa eller förklara varför de uteslöt honom. De tystnade när han kom in i fikarummet, de vände sig bort för att slippa möta hans blick på lunchrestaurangen. Personer som bara lyssnat på skvaller, aldrig pratat med min vän. Min vän som enbart hade stöttat mig. Han som valde att stå vid min sida i ett svårt uppbrott. Han som var det enda som egentligen visste hur jag mådde och vad jag kände. Han som själv också gick igenom en separation men ändå stod stark. Vi stöttade varandra. Jag har känt min vän i över tio år. Om det är så fel, att vara vän med mig, ge mig stöd när jag ber om det, så har folk en väldigt skev bild av hur en vän ska vara.

Någonstans, mitt i allt det här, när jag fann allt stöd i honom och han i mig så kom vi att hitta varandra på en annan nivå. Vi började se varandra på ett nytt sätt, uppskatta sidor som vi kanske aldrig visat varandra tidigare. Vi pratade intensivt om våra värderingar kring förhållanden, partners, familjer och om våra behov och önskemål.Vi pratade om vad vi saknat, vi grät och skrattade. Eftersom vi känt varandra länge och pratat om det mesta i våra liv, så var det så oerhört lätt för oss båda att släppa alla murar och tillåta oss att bara må bra och trösta varandra i allt kaos som uppstått. Vi värderade att inte behöva förklara oss, utan bara kunna leva ut och prata fritt om de tankar och känslor som rörde och berörde. Vi kom på oss själva med att vända oss till varandra i allt fler av livets händelser, såväl vardag som speciella tillfällen, till den grad att det kändes tomt att inte få dela, prata om eller uppleva dem ihop. Vi visste det kanske inte då, men det blev starten på vad som hittills varit det vackraste jag upplevt. Jag hittade mitt livs kärlek.

Att få vara med om det här, hitta personen man vet att man vill dela sitt liv med, är bland det största jag upplevt. Jag förstår att det inte togs emot smärtfritt, eftersom han var vän och i samma umgängeskrets som mitt ex. Men det hela har fått så oerhörda proportioner. Jag förstår att det pratas och skvallras om personer som startar ett nytt förhållande i samma umgänge, det jag inte förstår är att det aldrig avtar. Vi har alla passerat 30-strecket och kan väl ändå anses vuxna. Varför skulle inte jag, eller min pojkvän få vara lyckliga? Mitt ex ville inte ha mig. Jag ville inte ha honom. Vår separation var något vi båda ville och den hade skett oavsett vem jag valt att leva med efteråt. Så varför anser folk att jag är förevigt "förbjuden" eller på något sätt tillhör mitt ex såtillvida att jag inte kan få leva med en person han känt, trots att vi älskar varandra så högt?

Jag försöker hitta logiken i det och jag inser ju att mitt ex har pratat med sina vänner (och då även min pojkväns vänner eftersom de är i samma umgänge) utifrån att uppbrottet varit jobbigt för honom. Jag förstår att han berättat saker ur sitt perspektiv och utifrån de känslor han upplevde i vår separation. Men jag har nog alltid förutsatt att vuxna människor förstår att det finns mer än en persons skilda upplevelser och känslor i ett uppbrott som pågick i månader. Att det finns mer än en sida av saker. Jag antog att vuxna människor förstod att en person som befinner sig i ett uppbrott talar utifrån sina egna känslor, inte utifrån vad denne själv gjort fel och då riskera att vänner får svårt att stötta.

Jag och mitt ex hade många problem i vår relation. Faktum är att vårt uppbrott startade långt långt långt innan han ens började prata med sina vänner om att det ens var dåligt mellan oss. När det, genom min vän kom fram att det inte var bra så fick han skulden för att förstöra relationen med falska rykten och anklagelser. Uppbrottet hade inget med vår vän att göra. Inget alls. Det berodde enbart och uteslutande på riktigt dåliga beteenden i ett förhållande som är allt annat än acceptabla om man är ett par och som inte överhuvudtaget har något som helst med vår vän att göra. Vi har resonerat att det som hände i vår relation antagligen berodde på att vi inte älskade varandra på rätt sätt, om det nu måste ursäktas (och den enda som i så fall ska få en ursäkt är jag, inte någon annan).

Till saken hör att jag var gravid. Höggravid. Ingen vill väl stå ensam i en graviditet och leva på det sättet själv med ett nyfött spädbarn. Jag tror att alla som har barn förstår att det ska mycket till för att separera under de premisserna och jag hade goda skäl till att lämna.

Jag vet att det är lätt att vända skulden åt andra håll istället för att det ska komma fram saker man inte är stolt över, men att klandra andra för något som rör mitt och mitt ex förhållande är helt fel. Mitt ex och jag konstaterade långt innan vår son föddes att vi inte fungerade, att vi inte borde ha varit tillsammans. Vår son önskar vi inte bort, verkligen inte. Men att jag inte ska kunna få gå vidare, med en person jag är lycklig med, när jag och mitt ex inte ville ha varandra, är bara sjukt. Han vill inte ha mig. Jag vill inte ha honom. Det är på en 14-årings nivå att tänka att jag inte kan få vara med vem jag vill. Jag är inte mitt ex ägodel. Oavsett om vi hade ett år ihop.

Min pojkvän fick inte en enda födelsedagshälsning från vänner. Barndomsvänner sedan 30 år som han umgåtts med dagligen under många år, rest med varje år, både som vuxen och barn. Han har varit riktigt sjuk en månad nu och inlagd på sjukhus, inte en enda vän har ens hört av sig. Han fick ta emot dödshot när han sprang på vänner ute. Hot om att få stryk om han inte kastar ut mig. Personer har berättat för honom vart hans kropp ska grävas ner. Och han vill inte polisanmäla det, för det är hans "vänner". Folk har dykt upp på trappan utanför huset och andra säger att de ska stå utanför huset varje kväll tills han kastar ut mig. Och det är bara senaste månaden. Det är fina vänner. Och jag VET att min pojkvän alltid ställt upp och funnits för alla de här ”vännerna” när de behövt det. Jag tycker det är riktigt dåligt.

Jag undrar om du som ”vän”, som beter dig såhär eller som bara struntar i att höra av dig har reflekterat något själv? Har han gjort DIG någonting? Eller lyssnar du bara på den som får möjlighet att prata och beskriva en situation på sitt sätt, på det sätt som gör att han inte behöver prata om det han tycker är jobbigt? Vi är väl vuxna? Det här är högstadiefasoner och jag blir så oerhört frustrerad över att se hur sårad och ledsen min pojkvän är över att helt uppenbart betyda så lite. Årtionden av vänskap betyder inget när någon annan bestämmer att han gjort fel. Jag är en av två personer som vetat vad som hänt. Men hela orten vi bor i verkar tro att de vet bättre och dömer en av de mest omtänksamma människorna därefter.

Jag kan inte bestämma att folk ska höra av sig till min pojkvän, jag accepterar att folk alltid kommer lyssna till skvaller och välja att tro det som ligger dem själva närmast tillhands. Men jag har väldigt svårt att vara tyst när jag vet att han får ta skit för något som definitivt inte är hans fel. Och när jag tycker att folk beter sig otroligt illa. Det vore synd om de ”vännerna” inte förstod att de gör det av fel anledning, att de enbart är elaka...

Så hur går jag vidare? Det har snart gått ett år av det här beteendet och det avtar inte.
Hur gör man?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Ett lite löjligt inlägg kanske.. Men ibland kommer det över mig hur lycklig jag är.

Jag får känslan av att det är få förunnat att med säkerhet kunna säga att man träffat sitt livs kärlek och personen man kommer att dela ett helt liv med. Det känns snarare som att många, inte alla men många, lever och bygger upp ett liv med familj och boende utifrån att det utgör trygghet och är bekvämt på så sätt att man känner varandra väl och har det förflutna, sin bas, sitt hem, barn, umgänge och vardag uppbyggt kring och med varandra. Jag tror man kan leva, älska varandra och trivas i det. Vardagarna flyter på, en snabb puss innan jobbet, prat om middagsmat eller dagishämtning, sex ibland, att följa samma serie i soffan om kvällarna, planera semester någon gång om året. Allt det där som gör att man har en vardagsrutin och trygghet ihop.
För många är det säkert kärlek och man ser inget värde i att välja bort det. Jag har själv varit där i tidigare förhållanden, värderat att hålla fast vid det trygga och kända. Jag drömde om mer, trodde att det fanns mer, men jag tänkte aldrig tanken på att ge upp allt det trygga enbart för att söka något jag bara drömde om.

Sen dök HAN upp. Och allt föll på plats.

Vi lever ihop, har en familj ihop, vi har vardagen och tryggheten. Men det vi har är så mycket mer än så. Allt det där jag bara drömde om förut, det fanns.


Han får mig att känna så mycket bara genom att vara i min närhet. Jag kommer på mig själv med att bli pirrig och glad när klockan närmar sig hans arbetstids slut. Hjärtat slår alltid lite snabbare när bilen svänger in på uppfarten. Varje sångtext jag hör, vill jag hitta ett sätt att relatera till honom. Varje bild jag ser och reagerar på vill jag visa honom. Varje upplevelse jag har vill jag på något sätt spara och dela med honom. Jag funderar på vad han kan tänkas bli glad av att jag handlar, lagar, eller något annat jag gör. Jag vill göra mig fin för honom. Jag betraktar honom och kan inte förstå hur en man alltid kan vara så otroligt snygg, varesig han städar eller jobbar. Jag reagerar på hans beröring och vill inget hellre än att bli rörd av honom.

Allt det här är små detaljer ur en vardag och jag skulle kunna fortsätta länge.. Men det jag vill komma till är att ju mer medveten jag gör mig själv, desto närmare kommer jag känslan av den totala kärleken. När jag tänker på de här sakerna, när jag medvetandegör mig själv om hur jag reagerar, vilken effekt han har på mig, så inser jag att det vardagslivet som så många nöjer sig med, ligger långt bort. Han är inte bara min vardag, det är han som fyller min vardag med känslor, glädje, upphetsning och känslan av värde. Jag VET och jag KÄNNER att det här är som det ska vara. Jag drömmer för första gången i mitt liv inte om något annat, för jag har svårt att se att det ens existerar något bättre än känslan han framkallar i mig.

Jag är uppriktigt lycklig.

Jag lever med mitt livs kärlek.

Likes

Comments

Vill ni veta hur det är att leva med en person som väljer sig själv framför allt annat? Som med små små lögner under lång tid vrider sanningen tillräckligt för att en hel omvärld ska ifrågasätta dig? Som vrider en sanning för att den ska passa ihop med den bild andra har, eller med den verklighet man vill att andra ska ha? Som vill framställa sig själv positivt, oavsett om det sker på bekostnad av en annan människa.

Jag kan berätta att det tar knäcken på en.

Att inte förstå varför folk helt plötsligt slutar prata med en, konstant undra vad man gjort.
Att inte förstå varför man blir utelämnad från saker, börja klandra sig själv och leta anledningar till att alla bjuds utom du.
Att inte förstå varför någon helt plötsligt hör av sig och är glad, leta igenom sociala medier och undra vad man missat som alla andra förstår.
Att inte förstå varför folk tror eller vet detaljerat man varit på en plats, eller gjort något, och man inte vet hur man ska förklara att de måste tagit fel på person, men de ändå hävdar att det hänt.
Att en hel vänskapskrets helt plötsligt är övertygade om att du gjort eller sagt saker, att du förnekar det spelar ingen roll, för alla andra vet att det var så.
Att man tror att folk vet saker, livsavgörande saker, och konstant får undra varför de inte ens hör av sig och frågar något eller bryr sig.
Att undra varför ingen annan är ledsen, eller glad för den delen, när det händer känslosamma saker.
Att folk kommer till ens hem och beter sig som om man vore någon annan.
Att matas med att man inte ska lägga sig i, men ifrågasättas när man inte gör det.
Att bli avkrävd engagemang i saker, men vägras motsvarande tillbaka.
Att få det berättat för sig att andra pratar illa om en, konstant. Att ens vänner bara spelar.
Att någon framställer sig själv som en fantastisk person, med saker som du själv sagt eller gjort. Och får allt beröm för det, eller all sympati för den delen, då alla tror du själv inte bidragit och tycker synd om din partner.
Att få veta att din partner vänder sig till andra för uppmärksamhet, öppet och offentligt, att vänner vet det, men ingen ger sken av att tycka det är fel utan snarare klandrar dig av en anledning du inte förstår.
Att få höra att man är till besvär och ska vara tacksam.

Till slut börjar man tvivla på sig själv så till den grad att man ifrågasätter sitt eget värde. Om man är värd att älskas.
Och om man då blir ännu mer ifrågasatt, pressad, om man ändå inte förstår varför ens omvärld helt plötsligt ser på en annorlunda, eller om man rent av får höra av en hel omgivning att det är en själv som inte vet hur verkligheten ser ut..

Då slutar man fungera.

Ungefär i det skicket var jag när jag träffade mitt livs kärlek. Eller, faktum är att vi känt varandra i många år, men det var i det skedet av mitt liv som jag valde att släppa allt och faktiskt tro honom när han lät mig veta att jag var möjlig att älska. Han fick mig att förstå att det fanns någon som kände mig och förstod på riktigt vem jag var. Någon som trodde på mig och förstod vad som hände mer än jag själv gjorde just då.

Det var inte starten på vår historia, men det var då vi båda valde kärleken, den typen av kärlek som består och växer ett helt liv.








Likes

Comments