Jag vill så mycket. Jag vill springa och springa och springa tills jag tvingas stanna för att benen inte bär mig tillslut. Jag vill plugga allt jag kan, och läsa vidare till något riktigt häftigt på något Universitet. Jag vill äta bra och träna bra. Jag vill hitta på saker, ständigt.
Men trots all denna vilja, så räcker den ändå inte. Jag kan inte sätta mig upp ur sängen och "bara göra det", för då krävs det motivation, och motivationen just då, är 0.

Det låter kanske konstigt att vilja saker men inte göra dem. Inte något av det. Men det är inte så konstigt om man väl förstår det hela.
Ett problem, ett allt för stort problem är att det fan inte är någon som gör det. Det är ingen som kommer och säger till dig "jag förstår att du inte orkar kliva upp ur sängen idag, försök imorgon istället men om det inte går då heller-då är det okej". Nej istället får du ord som "ryck upp dig!" "Men något måste du ju göra, du kan inte ligga här hela dagen" "men du måste ju kämpa lite" Och direkt får man intrycket, att man är lat.

Jaha, så det här kommer vara min diagnos, att jag är lat? Var det verkligen så enkelt? Ska jag ha legat här och gråtit, skrikit och skadat mig själv, för att jag är lat?
Om det nu är så enkelt, kan jag ju bara resa mig upp och ta tag i mitt liv. Om det ska vara så enkelt.

Men det är inte så enkelt. Absolut inte. Nej nej det fungerar inte så. Det är inte de orden vi behöver, eller vill höra. För att vi kämpar. Jag, kämpar varenda dag och lägger mig i sängen med hopp varenda dag, om att imorgon kanske det blir en bra dag. Imorgon kommer jag kanske inte gråta eller få någon ångest. Imorgon kanske jag inte behöver ta min medicin med de hemska biverkningarna. Imorgon kanske jag kan få vara Karin igen.

Jag är inte lat. Jag vill saker. Men det är ändå någonting i min hjärna som inte orkar. Det är ångesten som säger åt mig att nej, du orkar inte idag. Den där ångesten vinner nästan varenda gång.
Den där ångesten förstör mina relationer, och den får mig att uttrycka lathet som någon sorts fasad. Men jag är inte lat, och jag är inte okänslig. Jag är geniun, och jag är glad. Jag bryr mig om människor.

Så säg inte att någon är lat, för då kanske ångesten vinner igen. Och när den väl vinner, då ligger du där i sängen igen, med tårarna bakom ögonlocket och försöker och försöker. Men du förmår dig inte att ta dig upp, även om det är allt du vill här i världen.

Tänk på det. Självklart vill vi, som lider utav ångest, göra saker. Hade vi ett val, så skulle vi självklart göra de saker vi vill göra. Det hade inte varit något konstigt med det.
Men vi har inget val. För vi vill. VI VILL.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

​Heeeej.

Kan börja hela inlägget med att säga att idag var en sådan där bättre dag, då ångesten inte tog över mig, utan jag tog över den. Idag kände jag mig stark, och det är dels tack vare mina underbara vänner. Vänner är det viktigaste man har, och det är skrämmande att tänka på vad jag skulle göra utan dem vid min sida. 

Jag har också kunnat ta tag i plugg och uppgifter som ska göras, och det känns alltid lite bättre efteråt. Som om jag ar klarat något riktigt extraordinärt, även om jag endast sitter i en halvtimme. 
Igår kom även det preliminära gymnasiearbetet in, men lite ändringar ska göras efter rättning men ÄNTLIGEN är det så gott som klart! Helt underbar känsla det kommer vara att få beskedet om ett "godkänt" betyg på det.

Annars händer det inte så mycket. Min ångest håller fortfarande på att spöka med mig till och från, nästan varenda dag. Men jag har precis fått en ny medicin som jag hoppas ska reducera min ångest och oro. Sedan ska jag få upp motivationen ännu ett snäpp, och kämpa ännu lite mer. Kämpa, kämpa, kämpa, intalar jag mig själv dag ut och dag in. Och jag har redan bestämt mig för att få bättre, så nu är det dags att börja på rätt stig. Rätt, rätt, rätt. 

Ska nu snart åka hemåt och äta lite mat, sedan ta det lugnt ett tag. Är rätt trött nu ändå. 
Ha det braa, hedda

Likes

Comments

​Hallooo

Idag började jag skolan igen efter en veckas sportlov. En riktigt kass vecka, och skulle absolut inte kalla det ett lov. Jag pluggade, eftersom jag har ett omprov. Jag pluggade lite till, eftersom jag har en presentation jag inte gjort i engelska. Jag pluggad liiite till, eftersom jag ligger efter i allt. Jävla skit skola. Jävla skit.
Det gav mig alltså ångest, allt detta plugg och den stress som framkom, genom att jag insåg att jag inte skulle hinna med allt. Det fanns inte en chans att jag hinner med allt detta på en vecka. Ångesten växte.
​Dum som jag är, tackade jag också ja till jobb på Coop i två dagar. Där försvann de dagarna, i något som jag borde prioriterat bort. Men nej, jag blir alldeles för snäll och äger ingen självdisciplin över huvud taget. Mer ångest.

Sedan kom jag hem från jobbet och grät. Jag grät utav stress, ångest, huvudvärk, noll livsglädje och framför allt, trötthet. 
"Varför??!!" är det enda jag kan säga. Det är det enda jag vill ha ett svar på, men som jag nog aldrig kommer få ett svar på. Varför kommer ångesten ifatt mig, varenda dag? Varför mår jag dåligt helt plötsligt? Fan.

Men så idag, har jag fått bilder från min lägenhet i Stockholm, där jag kommer bo efter studenten. Och jag bestämde mig idag för att flytta dit redan i Juni. Det kändes som ett bra beslut, och äntligen fick jag lite medvind. Dessutom hoppas jag på en ny början där. Där jag alltid velat vara, och jag är så otroligt glad över att få chansen att bosätta mig där. 
Nästa steg är att söka ett jobb, sedan är det bara bekräftelse på boendet, och sedan kan jag få slappna av. Jag har inte fått slappna av på väldigt många månader, så det skulle vara ett privilegium, verkligen! 

Håll tummarna för mig och min framtid, och främst er egen! Krammmmmmm

Likes

Comments

​Ja, det var alltså 10 dagar sen jag skrev mitt senaste inlägg, och tyckte det kanske var dags för ett nytt. Lite uppdatering.

Jag har kommit ur min bubbla lite grann, och det känns som jag hamnat på rätt väg. Det är fortfarande kämpit att hålla sig kvar, men det går. Det går alltid. 
Men det är en tid på dygnet, då jag tänker lite extra och tårarna kommer från ingenstans och jag blir otroligt ledsen. Vart kommer det ifrån? Gick jag precis från näst intill glad, till helt förkrossad? Igen.. 
Jag tillåter mig själv att sörja, men när jag ligger där under täcket, huvudet nertryckt i kudden och bara gråter, så säger jag åt mig själv. Jag säger "Ligg här i 5 minuter till och gråt allt du kan, men sen ska det vara nog. Res dig och gå bort från sängen och gör någonting annat" Och det gör jag. Jag bölar, skriker, tänker på allt hemskt, och sedan reser jag mig. För att jag måste resa mig upp ur det dåliga. Jag måste se livet igen. Jag bara måste. 

I sådana situationer vill man inte ett endaste litet dugg. Ibland, kan man inte ens prata, för man kan inte använda en enda muskel i kroppen, just för att det krävs en sån stor energi till det. Så man bara ligger där, levande men död inombords. Huvudet är helt frånvarande och hjärnan håller inte igång på det sätt den brukar göra. Nu tänker man inte alls, och det är sådan underlig kontrast. Skrämmande, helt ärligt. 
Men hur mycket jag än gråter, hur mycket jag än vill försvinna, så reser jag mig upp ändå. Det finns en röst, ett hopp som bara nuddar mig en millisekund, men som ändå får mig att använda mina muskler och stiga upp ur den förbannade sängen och få ny energi. Den energin räcker inte till mycket, men den är tillräcklig. Den duger. 

Jag sitter här och skriver, för att jag gång på gång lyckats rest mig upp ur sådana omöjliga lägen. Flera gånger har jag gjort det och jag vet, att det kommer att gå igen. Jag tillåter mig själv att vara ledsen, men sen får det faktiskt vara nog. Det räcker Karin. Det räcker. 

Likes

Comments

En riktig deppig text är på ingång

Jag har alltså de senaste två veckorna haft huvudvärk och yrsel. Det har inte varit fruktansvärt, men tillräckligt jobbigt för att störa mig i min vardag. Skolarbetet påverkas såklart också, vilket inte alls är bra med tanke på att jag går sista året på gymnasiet nu och har en massa slutprov och inlämningar framför mig. Skit. Skit och åter igen skit. Varför ska det gång på gång dyka upp motgångar? Vad fan händer?

Yrseln och huvudvärken gjorde att min ångest expanderade ännu ett steg och jag blev allt mer frånvarande i min tillvaro. Just nu, och även de senaste dagarna har jag bara andats.. Ingenting mer. Livslusten försvann och jag blev livrädd.
Så jag har glidit ner igen, men ändå fortfarande med en vilja, och hopp om att ta mig upp till den där förbannade ytan, som ska vara så svår att hålla sig fast vid. Depressionen ska inte få ta fast mig på det sätt den har gjort förut. Jag ska få behandling i tid och fortsätta kämpa. För jag har en tjej inom mig som är så stark och envis, men som inte visar sig allt för ofta, jag vet bara att hon finns där och hon är den bästa jag vet.

Så vill säga det till er alla. Snälla, be om hjälp i tid. Det blir bättre! Det kan ta tid, men med de behandlingar och medicin som finns nu för tiden, så kan vi verkligen må mycket bättre!
Snälla låt det inte gå för långt, och kom ihåg att ni ALDRIG är ensamma.

Likes

Comments

​Som rubriken lyder, är det ingen bra kombo; att ha huvudvärk och att jobba livet ur sig. 

Okej.. kanske inte jobbar livet ur mig, men nu har det varit Rally-fest i lilla byn och då har jag befunnit mig på Coop, där det verkligen behövdes extra personal, och har även hunnit med en heldag på biografen. Allt det här med huvudvärk och yrsel, yeeey. Är jag smart? Nepp.
Har varit i ett stort behov av plugg också, men idag är det söndag och jag har varit helt ledig, och då blir det inte mycket gjort ändå. Vill bara vila i några år.. MEN nej. Jag måste klara av 4 månader till i skolan nu. De sista månaderna innan studenten. Ska bli SÅ jävla underbart. 

Ska försöka skriva på gymnasiearbetet ett tag, sedan äta lite mat. För övrigt har jag inte gjort mycket idag, mer än att gå ut på en löptur, som gick helt okej för att ha haft ett kort uppehåll, så den bekräftelsen var skön. Får hålla igång kroppen lite mer nu. Det behöver jag. 
Forskare säger ju det faktiskt, att motionsträning ofta ger bättre effekt på ångest än vad antidepressiva gör, och det kan jag nog intyga. KBT och motion är nog det bästa för att bota ångesten, eller i alla fall reducera den och lindra. Antidepressiva håller inte i längden tror jag. Men det kan variera från individ till individ också säkerligen. 

Det var en liten parentes, men en viktig sådan! Kämpa på där ute, och sluta inte med det. 
Ha det bra! 

Likes

Comments

Ni vet när man har gått igenom någonting riktigt jobbigt i sitt liv, så skapas det en massa känslor under den perioden. De känslorna kopplas sedan till olika saker som händer senare i livet, och när de börjar komma fram igen, de där obehagliga rysningarna och magonten, panikångesten och tårarna, så kan de inte försvinna. Det är samma känslor, och de är de värsta känslorna som finns på hela jorden. Några man helst aldrig mer vill uppleva, men det tvingas man till ändå.
Hur tacklar man dem då? Hur fan tar man sig tillbaka till livet igen? Hur går jag vidare från det här nu?

Alla oändliga frågor som saknar svar. Vissa svar kanske dyker upp efter ett tag. Vissa kanske alltid kommer vara omöjliga att sätta något konkret svar på. Det är bara att fortsätta andas. Det enda du behöver är att fortsätta andas.

Om man nu har upplevt känslor som man aldrig mer vill uppleva. Som sedan tillkommer igen via någon händelse, då är det som någon sorts botten. I ett litet kort ögonblick, kan du inte andas eller prata. Förvirring sprider sig och paniken går inte att hantera. Under de långa sekunderna vill du inget annat än att dö. Försvinna. Aldrig mer tänka, aldrig mer se, aldrig mer känna.
Ingenting spelar längre någon roll. Ingenting har någon mening över huvud taget. Livet kan ta slut här och nu.

Likes

Comments

Hej.

Idag fick vi sistaårselever våra efterlängtade studentmössor! Sjukt kul och ett steg närmare studenten och friheten. Jag planerar just nu att dra iväg från lilla byn direkt efter skolan och möjligtvis studera, eller kanske jobba ett år först. Är så väldigt skoltrött, så skulle vara skönt att jobba in lite pengar först. Men det är ett tag kvar så vi får väl se hur livet blir.

En mindre glad eftermiddag blev det, när ångesten smög sig på igen efter ett ganska långt uppehåll. Det har gått okej med skolarbete och känslor hit och dit, men tyvärr ville inte hjärnan vara "normal" idag, och då blev inte jag heller så normal. Det känns hemskt. Riktigt jobbigt att leva med. Så det är sängen som gäller resten av kvällen.
Det är inte det jag vill, men det är nog det enda hjärnan orkar med ikväll.

Ha en fortsatt trevlig kväll.

Likes

Comments

​Helloo

Det jag vill ha sagt i detta inlägg är att allt jag skriver, inte är sant. Visst är jag en ärlig människa och anser att alla ska vara det, så gott det går. Men just i endel av de texter jag skriver och publicerar fantiserar jag lite, och sätter mig in i situationer, som jag kanske inte egentligen besitter. Det är så härligt att få skriva om alla dessa känslor som finns och som vi känner. Vissa har jag varit med om, vissa kanske jag överdriver och ibland, kanske jag bara hittar på. Men vem gör inte det? 

I alla fall, hoppas budskapet gick ut tydligt för er. Tacohej 

Likes

Comments

​Jag skiter i detta nu


Har grubblat i många sömnlösa nätter på det här nu, och jag inser att jag inte orkar med det mer. Jag är så jävla kär i dig, är helt såld. Föll för dig nästan direkt. Det kändes sådär superbra. Men det känns inte så nu, när jag inte får någon form av respons på mina känslor. Inga ord, inga förklaringar, inga bekännelser. Jag har försökt förstå hur du tänker och hur du vill ha det, men får ingen klarhet. Och nu när jag känner att detta börjar göra mig ledsen och uppgiven, vet jag inte om det är rätt. Oavsett vad jag känner, måste du ju känna att du vill detta, för att det ska kunna vara rätt och värt vårt försök och allra yttersta.

Det går inte nu.

Vi har försökt.

Det går inte.


Förlåt 

Likes

Comments