Header


 

Godmorgon. Vaknade upp i panik eftersom jag var ensam hemma. Kan inte vara ensam än, så cyklade iväg till en vän. Hoppas denna medicin börjar fungera snart.

Min sjukskrivning tar slut den sista den här månaden, så måste ta och ringa psyk. Men eftersom det är midsommarveckan så lär jag vara ute i tid. Är säkert lika som påskveckan som jag berättade i ett tidigare inlägg.

Jag längtar tills jag får komma tillbaka till jobbet, träffa mina arbetskamrater och brukarna. Att jobba inom vården kan både vara psykiskt och fysiskt påfrestande men jag är alltid glad när jag kommer hem!

 

Här är det glas jag har stylat, men min platta vill inte som jag vill riktigt, så lägger ut steg fär steg hur jag gjorde och vad jag använde när jag kommer hem och kan använda datorn. Kanske roligt att ha till midsommar, när man bjuder hem nära och kära? Lätt att göra, men det gäller att ha tålamod, då man skall måla allt förhand.

 

 

 

 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments


 

När man har ångest måste man göra saker för att tänka på annat..

Jag har börjat göra eget badsalt och egan badbomber! Både roligt och enkelt, pluss att du kan använda vilken doft du vill och olika ingredienser tex. bakpulver för att få bort dödhud eller bara epsomsalt som innehåller magnesum. Receptet jag använder mig av till badsalt:

 

En del Grovt havssalt (finns på livsmedelsaffärer)

En del Epsomsalt  ( köpte 1 kg för 75 kr på bodystore gratis frakt)

Eterisk olja ( köpte på D7 )

Tvålfärg (  köpte på panduro )

 

Detta är då grunden sen finns det massor du kan lägga till i din blanding tex:

Bakbulver: Tar bort döda hudceller

Honung: läkande effekt (vetenskappligt bevisat)

Kokosolja: stärker både hud och hår pluss att huden blir mjuk

Kanel: Aktiverar kroppsvärmen

 

Det är bara att googla sig fram.

Men jag rekomenderar doften Lavendel till dig som vill slappna av!

 

 

Likes

Comments

Nu har jag skrivit kortfattat vad jag har varit med om tills idag. Jag är 26 år och ångesten kontrollerar fortfarande mig.

Idag har jag varit hemma i 2,5 månader för medicinbyten och kraftig panikångest. Jag har testat 2 olika mediciner som ej funkade på mig.

Jag försökte ringa psykiatrimottagningen undrar påskveckan, började men att ringa kl 10 på måndagen, kom då fram till en telefonsvarare "just nu är det många som ringer, återkom nästkommande vardag".

Ringde vid 9 tiden på tisdagen och och kom till samma telefonsvarare. Jag började få panik men tänker att jag skulle ringa tidigare nästa dag.

Eftersom man blir så trött och matt av att ha ångst/panikångest och har svårt att sova pga oro så vill man sova så länge som möjligt när man väl kan sova.

På onsdag morgonen så ringde klockan 08,30 men kom fortfarande fram till samma telefonsvarare. . Eftersom psyk har telefontid mellan 08.00-17.00 så bestämde jag mig för att ställa klockan på 07,50 så jag kunde ringa direkt dom hade öppnat.

Jag ringde psyk 08.00 och fick äntligen att svar att dom skulle ringa upp mig. Tur var väl de eftersom fredag var en röd dag.

När man går på psyk skall man ha en fast vårdkontakt som du skall kontakta när det gäller medicin eller frågor, men jag har än idag inte fått någon. Man skall även gå till en psykolog och prata men det har jag inte gjort på 7 år bara träffat doktorer angående medicinbyte.

Läkarna bestämde att jag skulle byta till mirtazapin och sertralin.

Mirtazapinen hjälper mig att sova och sertralinen skall hjälpa mig mot min ångest. Men man kan börja må fruktansvärt dåligt i början. Och såklart så fick jag den bieffekten..

Jag har nu ätit dessa mediciner i 9 dagar och jag klarar inte av att vara ensam, måste ta 10 mg stesolid (lugnande) för att ens kunna vara hemma utan att sitta och hyperventilera. Men det är bara att härda ut.


Kan även berätta om min utredning för adhd, eller jag trodde att det var utredning men visade sig att det bara var en förundersökning (som höll på i 6-8 månader). Så nu måste jag vänta mer än ett år innan jag kan bli utredd.. tydligen kan adhd göra så man få ångest, då hjärnan går på högvarv och pulsen. Så jag frågade doktorn att jag får vänta över ett år tills jag kanske får må bra igen, och fick till svar ja..


Jag har gått i kbt (Kognitiv beteendeterapi) som jag rekommenderar alla med ångest att gå på. Tänkte skriva lite om kbt i ett annat inlägg senare.

Likes

Comments

Jag började äta venlafaxin när jag var 18 år..

Biverkningarna jag fick av medicinen var att jag hallucinerade, jag såg ansikten. Tyckte det var väldigt obehagligt, kommer ihåg när jag vaknade en morgon och skulle gå på toaletten, badrummet är ganska stort och långt. När jag tände lyset inne på toaletten så såg jag ett ansikte längst bort på andra sidan av rummet, jag flög bakåt i ren panik och började gråta. Det var första gången jag började hallucinera. Jag var hemma 6 månader ifrån jobbet, jag kunde inte gå ut bland människor eller bland mina vänner. Det tog tid innan jag kunde börja jobba igen, men tog små steg. Jag bodde fortfarande hemma då och behövde inte tänka på ekonomin m.m.

När jag kunde börja jobba 75% så skaffade jag en egen lägenhet och tvingade mig att gå till jobbet för att kunna betala räkningar så började jag sakta må bra igen. Jag grät på jobbet och mådde skit men jag visste att jag måste göra det här för att kunna leva. Det var 2 jobbiga år innan jag kunde må bra igen.

När jag fyllde 20 år så skaffade jag körkort och bil, men då kom ångesten tillbaka.

Jag skulle ta bilen till en klädbutik och blev stående vid ett rödljus, då kom paniken jag började hyperventilera, svettas och fick domningar. Jag tappade medvetandet. När jag fick tillbaka medvetandet så hade jag kört in på en bensinmack med bilen. Kommer än idag inte ihåg hur jag körde dit allt är helt svart.

Efter det så höjde jag venlafaxinen och fick vidbehov(vb) medicin.

Jag fick börja gå hos psykolog (fick olika psykologer varje gång) och kognitiv beteendeterapi (kbt).

Kbtn fick mig att kunna gå ut bland folk och förstå att ångest inte är farlig, det värsta som kan hända är att man svimmar.

Jag fick ångest/panik ibland fbörjade höja medicinen lite då och då enligt läkarens ordinationer, eftersom jag fortfarande hade panikångest..

2015 träffade jag min nuvarande sambo och mitt liv var/är perfekt.

2016 bestämde vi oss för att åka utomlands men ångesten stoppade mig. Jag kom inte ombord på planet jag hade en sådan panik så jag satt inte ens en fot inne i planet. Jag åt då 300 mg venlafaxin.

Jag försökte att ignorera händelsen och tänkte att man får bakslag ibland, men ångesten och paniken började komma tätare och tätare.

Så 2017 bestämde jag mig för att kontakta läkaren och vela höja medicineringen. Men jag åt då redan en hög dos och bestämde oss för att testa en annan medicin.


Likes

Comments

Jag fick panikångest redan som liten, just då visste jag inte vad det var. Jag kunde inte sova på kvällarna då mitt hjärta slog så fort och jag hade problem att andas. Jag kunde inte åka karuseller för jag tyckte inte om att sitta fast och inte kunde kliva ur när jag ville. Kunde inte åka bil med någon som inte hade bensin över halv tank för jag trodde jag skulle dö om vi fick soppatorsk m.m

Jag kommer så väl håg en natt när jag var 7 år. Jag vaknade upp i panik och trodde jag skulle dö. Sprang in till min mamma som låg i rummet bredvid och skrek JAG KOMMER DÖ. Min mamma försökte då lugna ner mig men lyckades inte, så jag ringde 112 utan att min mamma hann stoppa mig och skrek JAG HÅLLER PÅ ATT DÖ. Efter det har jag inte så mycket minne av just den natten.


När jag var 10 år skulle jag och min familj flyga till Turkiet. Pappa visade mig massa bilder på hotellet vi skulle bo på och bilderna han visade var på poolerna, en kvinna som dansade med en orm och att man kunde rida på kameler, Jag var överlycklig. Men... sen kom den där dagen jag skulle flyga, jag fick sådan panik så jag höll på att spy i rulltrappan på Arlanda, tuppa av i gaten in till planet. Tog mig in i planet och flygvärdinnorna där var underbara och fick mig att lugna ner mig. Jag kom till Turkiet och det var bättre än bilderna :)

Efter detta så har jag inge minne av att jag hade ångest tills jag blev 17 år, då kom den tillbaka.. Jag fick hoppa av skolan för jag kunde inte åka buss dit eller sitta i ett klassrum utan att få ångest, jag visste inte vad det var då heller. Jag började jobba som vikarie på en livsmedelsaffär och fick ångest av att sitta i kassan, mest när det blev kö. Jag kämpade på i ett helt år tills det inte gick mer då chefen såg på mig att jag inte mådde bra av jobbet.

Men jag hittade snabbt ett nytt jobb, inom vården som vårdbiträde. Jag trivdes som fisken i vattnet, skrattar och hade roligt på jobbet men det fanns ett problem. . Jag gick ner i vikt. Då var jag 179 lång och väge 56 kilo. Det var då en anhörig till mig insåg att jag behövde hjälp.


Likes

Comments