....å inte mycket har hänt.

Jag jobbar på, och dagarna går...en efter en...

Har precis genomlidit en släng av nåt flunsa-aktigt och har en rygg som bölar så fort jag står på benen...

Jag tror jag börjar bli ugget gammal!

Har haft en rätt jobbig vinter när mycket av gammalt kommit ifatt...vilket har fört mig in i en trötthet som inte är av denna värld. Konstant sömnig, konstant slut i huvet...konstant lite off all in all. Inte kul nånstans!

Många funderingar i den för övrigt lilla skallen!

Har lyckats med konststycket att utveckla en underlig panikångest åxå...kan vid de underligaste tillfällen drabbas av komplett hjärtklappning, muntorrhet o yrsel...får svårt att andas och kan inte svälja. När jag käkar lider jag enorma sväljkval och det känns fullständigt som jag ska kola av! n klump i halsen som jag varken kan svälja eller hosta upp...den finns bara där och gör det jättejobbigt att fokusera på nåt annat...

Det här händer ibland, och är inget konstant tillstånd...men likväl e det överjävligt jobbigt medans det står på!

För att agera amatörpsykolog, så KAN jag se ett mönster...

Det har spunnit för fort i mitt liv de senaste åren...det har hänt mycket och det har hänt intensivt!

Förlusten o sorgen efter min mor kommer jag ALDRIG över, så jag har slutat ens försöka...att bli ledsen ett x antal ggr per dag e vardag...

Ibland kan man mota bort det, ibland kan man hindra det genom att göra annat och få bort fokus från de ledsamma tankarna...ibland går det inte alls o man förbannar hela världen för allt som hänt.

Flytten till Stockholm o allt vad det innebar finns i funderingarna åxå...jag försökte...till och med prövade jag att intala mig att jag verkligen behövde det där miljöombytet...men inom mig mådde jag pyton och saknade barnen som var kvar på kusten, och hade ett grymt dåligt samvete över dem när DE behövde mig...detsamma gällde min far som haft sina tunga stunder i många år nu...jag var helt plötsligt långt borta...

Sen flyttades det tillbaka hit...börjades på ett nytt jobb...närhet till mina barn, närhet till min far...men nu med andra frågetecken i skallen...såna jag inte alls tänker skriva om utan behåller för mig själv.

Jag har förfallit...inte brytt mig ett skit om mig själv o hur jag mår/ser ut.....pyjamas på här hemma...usk-kläder på jobbet...hål i tänderna...iriiterad....ilsken ibland, men för det mesta bara rastlös och irriterad...o trött.

Nån sa till mig innan vi flyttade...att allt som hänt de sista åren kommer hinna ifatt mig...och jag kommer rasa...när jag väl landat i min nya vardag, kommer jag stå på öronen....det trodde jag inte på, men den personen hade så rätt. Just nu är jag som ett ursketet äppelmos.

På nåt vis ska jag väl trolla mig ur det här måendet åxå...vet på ett ungefär hur och vad jag måste göra...å jag får låta det ta sin tid...vad som däremot e skönt e att våga erkänna att trots att man BORDE, så mår man fan inge bra!

Säger som avslut...

Tack o friggin lov...så e jag iaf på "hemmaplan" igen....

//Karin



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Om humöret e lågt, om stressen har slagit klorna i en med smärtsamt hårt grepp...om funderingarna e många och grubblet lite väl enerverande...

Då åker man HEM!

Man tar på sig varma kläder. och traskar rakt ut...andas den salta luften, låter blicka vandra över det vindpinade, karga granitgrå....

Man e själv med sina tankar, sina minnen och sin nostalgi...man njuter av beständigheten...

HÄR har tiden stått stilla...allt e sig likt...tryggt, lugnt och ödsligt...havet ser ut som alltid, vågskvalpet låter likadant...det luktar hemma, det är sååååå befriande.


...om man blundar....

Då kan man vrida tilbaka tiden...


Tänker på mig själv, hur jag e som människa...vart i livet jag befinner mig just nu...vad jag vill...

Melankoli...nostalgi...stora förändringar i livet....många tvära kast...all together har fått mig att permanent önska jag bodde på en öde ö med min hund typ...

Husomhelst...en bra lördag har jag...havet har jag besökt, sonen har fått en kram....jag sitter i soffan med laptopen i knät och spelar gamla ELO-låtar på spotify...minns tonåren, barndomen, ungdomen...å ikväll ska vi ut..spelkväll hos dottern med sambo och sen får vi se vad som händer...Jag e taggad att få gapflabba, knäcka några öl...och kanske ta hem segern i Tekken åxå om det vill sig väl! :)

Livet går vidare....sägs det...

//karin

Likes

Comments

Idag tog jag ett beslut...

Jag tog ett beslut att stanna på min arbetsplats 7 km bort, istället för att ta ett jobb 10 minuters promenad från min dörr!

Nog med turbulens, nog med spänning och nog med förändring!
Jag vill omge mig med de kollegor jag lärt känna, tycker om och känner mig trygg med... jag vill pyssla om de brukare jag lärt mig "läsa" och som jag verkligen gillar... jag vill gå till jobbet och veta vad som väntar..

Vardag, rutiner...

Jag tackar nej till ett gruppboende runt knuten... ett stort, fräscht och respektabelt ställe med många fördelar...

Men nu e det nog med utmaningar för ett tag... jag vill ha lugn o ro!

Dessutom har jsg idag lämnat min anställning i polen, och fått en fast rad på avdelning!

Det öööökar! 😀

Häpp... o Gonatt!

// Karin

Likes

Comments

....med att ta tag i sånt där som inte känns riktigt bra!

Som ett helt års "jag-har-slutat-röka-svullande"...som den inre stressen som faktiskt oroar mig mer än jag ger sken av...

Så efter jobber idag vart det sporrsträck hem och ut på en 7 kilometer lång promenad i skogen med dotter o Zack!

Skymning var det först, sen vart det beckmörkt,men slingan är upplyst, behjälpligt, och eftersom vi var två så gick det bra ändå.

Skön känsla när man kom hem, av att man faktiskt gjort en radikal sak som kan avhjälpa BÅDA syndromen...kilona jag addat och panikångestkänslorna som allt som oftast får fäste i mig vid de mest dumma tillfällen.

Det var kusligt i skogen, på ett mysigt vis...och som grädde på moset invigde jag de nya gympadojjerna jag blivit rådd att köpa via svärsonen som jobbar på Stadium. Det var som att promenera UTAN skor...såååå lätta och så goa att flaxa runt i! 😄

Nu ska här stekas lite kassler och stuvas lite champinjoner...

Dagen har varit bra.....o det e ju bra! 😊

Kvällsjobb imorgon, så jag har till och med en sovmorgon att se fram emot! :D

//Karin


Likes

Comments

Sen 2012, då min lille mor somnade in och lämnade oss, har mitt liv gått på mer eller mindre högvarv,

Den värsta sorgen efter henne gjorde att ett helt år bara försvann...man kände sig som man var åskådare i sitt eget liv ungefär...allt var overkligt, nattsvart och fruktansvärt främmande...

Sen träffade jag gubben...det lyste upp en del i mörkret, jag fick annat att tänka på och kunde le lite åt livet igen.

Ett och ett halvt år efter mammas bortgång flyttade jag till Stockholm.

Tiden där var en omtumlande erfarenhet...

Man var sambo igen, och mitt i allt rosa fluff, fick jag nytt jobb...inom vården, med ALS-sjuk vårdtagare....krävande, kvävande och känslomässigt en ren katastrof. Det tog mycket av min energi, och fick mig återigen att bli mer och mer dyster, mer och mer trött...

Det påminde mig om min mors sjukdomstid och bortgång i samma elände...

En hel del andra yttre influenser bidrog även till att mitt mående, min trygghet och känslan av glädje avtog mer och mer, dag för dag...

Jag trivdes aldrig i Stockholm...Jag försökte, men mina tankar fanns alltid på västkusten...min far som med ens var svår att hälsa på pga avståndet, min son som bodde alltför långt borta...min yngsta som kände sig ensam i SITT nya liv med sambo och tuffa studier...OJ, vad jag längtade hem...samtidigt som jag slogs mot en förtroendekris och förde en ojämn kamp mot "förr" kontra "nu"....

Svårt att förklara utan att röja sånt jag helst vill hålla för mig själv...men kan väl utan att göra allt för mycket skada, säga att min sambos tidigare liv formligen älskade att spöka i det som skulle vara VÅRT nya liv...och han, av enligt honom, gammal vana trogen valde att "inte se"....valde att inte "bidra till en konflikt", vilket i slutändan var det ENDA som skapades...

Jag ville hem....å OJ vad jag ville hem....

Jag ångrade många gånger att jag satsat som jag gjort, och kände mig som en alien på en annan planet...

Efter 3 år tog det stopp för mig.

Jag kunde för mitt liv inte ens tänka mig att stanna kvar. Jag ville inte avsluta vårt liv tillsammans, men insåg att jag höll på att bli ett vrak. Kände mig osäker, ensam, lite bitter och enormt tom på energi...

Han fick ta ett beslut...följa med eller stanna...

Han följde med!

Nu följde en tid av renoveringar av den befintliga lägenheten på sjunde plan...måla, måla och återigen måla...

När det var klart så kopplades mäklare in och försäljningen var ett faktum...

Klåpare till mäklare sabbade tillträde/utflyttningsdatum, så vi var helt plötsligt i akut behov av bostad,,,vi hade sålt, men inte köpt....

Varje dag vaknade jag med ont i magen...en oro för framtiden, en rädsla att inte lyckas....vilket vi iofs gjorde...efter flera veckors lånande av lägenhet på Kungsholmen, där jag nästan dog tristess/stressdöden drog vi så till västkusten och hyrde av en bekant till mig, i hennes sommarbostad i cirka 6 veckor....Å SEN budade vi hem vårt fina nuvarande hem.

Många, sega och långdragna turer som satt sina spår...många olustiga erfarenheter, många tetiga motgångar...å så e man HÄR. I finaste lilla bostadsrätten....nån timmas bilfärd från far o son...på västkusten...och med nytt jobb......

ALLT har varit en fruktansvärt otrygg resa,,,,allt har byggt upp en inre stress i mig som börjar visa sina spår...

Jag oroar mig, jag spänner mig...jag har ont i nacken mer än någonsin...jag e otålig, jag glömmer saker...till och med ord jag vill säga...

Jag tar illa vid mig, jag e trött...å jag får lättare panik nu än någonsin...

Å på samma gång formligen jag älskar mitt nya hem...läget, omgivningen...allt e perfekt....

Men jag e rastlös, glömsk och väldigt oviss...

Det som känns bäst är närheten till mina kottar...det är det absolut viktigaste...och det e det faktumet som gör att jag ser positivt på framtid och till och med på mina erfarenheter från allt man traskat igenom. De ÄR och har alltid varit det viktigaste i mitt liv,å så e det med det!

Konstigt inlägg som förmodligen signalerar en hel hög av "väggar", men så e inte fallet....jag ÄR en tuff nöt att knäcka och jag e sjukt envis...men jag e samtidigt trött på att stå inför stora beslut och smärtsamma förändringar. Jag vill ha lugn o ro...en vardag utan en massa stress och grubbel.

Jag tror jag dragit på mig en inre stress som faktiskt e redigt skadlig...uppskruvad som en duracellkanin, känns det som all världens dritt ska hugga mig i röven samtidigt..

Jag har svårt att tro på det konstanta...

Torr i munnen, hjärtklappningar, svårt att svälja...huvudvärk...u name it....i utsatta situationer känns det som jag ska få hjärtattack...yrsel, osäkerhet...

Å mitt i alltihop e jag så glad att vara här...Å det går inte en enda dag utan att jag tackar min lyckliga stjärna att jag lämnat ostkust för väst...nöjd..ajjemän, glad, jorå...men ända in i benmärgen trött!

Gudars, sicken typ man e!

(ja, nu har jag skrivit av mig, går vidare å axlar veckans jobb....6:30 imorgon tar den sin början!)

Häpp...

//Karin



Likes

Comments

...som jag lagt på att inte göra nånting alls...

Inte bäddat, inte städat, inte röjt...

Ätit rester från igår, valsat runt i centrum och unnat mig finschampoo och balsam och en ny palette med ögonskuggor....


En riktigt slö dag som avslutas i favoritvrån, med en go single malt och laptopen i knät.

Jag ÄLSKAR vardagslyx! 😍

En riktigt energiboostande dag inför 4 arbetsdagar med dito jobbhelg !


//Karin

Likes

Comments

Så nöjd med vår nya, fina hylla i köket, där Elsa Beskow trängs med Familjen Mumin! 🙂

... Å så lite fina rosor i vardagsrummet...
Alla de här små detaljerna håller på att bygga upp ett väldigt mysigt hem!

... Pricken över i...
Vårt muntra lilla kattgäng "De fem bröderna Bus"!
Så mysigt att komma hem till helheten efter jobbet varje dag!

Häppi! 🙂❤️

... Å här sitter jag nu... Å dricker en kopp varm glögg... Sista flaskan sen jul! Mumma! 😀

//Karin

Likes

Comments

Har funderat på ett rätt tetigt fenomen ett tag...

Det finns människor som tror sig ha rätten att ställa krav på andra, få vrida ur sig vad de kallar sanningar till höger o vänster...folk som utan eftertanke deklarerar vad de tycker och skäms inte alls för sig och sitt plumpa vis att spy ur sig sina åsikter.

MEN....om man säger emot...trampar ner foten...står upp för sig själv och motargumenterar...då jävlar tar det fyr i brasan.

I min närhet har jag haft en person som tagit en enorm plats...i alla sammanhang...i alla "get togethers", så har energin fullständigt uppslukats så fort denne person äntrat rummet...flams, trams, obekväma sanningar, dumma uttalanden och allmänna elakheter i en strid ström...det har varit insinueringar, statements, hemligheter som har vädrats...skitsnack om kreti o pleti och mycket annat smått o gott...Kort sagt kan man säga att personen i fråga har förminskat, förlöjligat och generat andra på löpande band, för att å sin egen sida samla elaka skratt, menande kommetarer osv....

DEN personen valde jag att radera från mitt liv...jag sa vad jag tyckte, betalade tillbaka med samma mynt...och så var den saken ur världen. I skrivandets stund är det nu ett ex antal år sedan jag hörde ett pip från vederbörande...jag hör OM, men inte från....och det passar mig fint. Jag satte ner foten!

På senare tid har det dessvärre dykt upp en annan oroshärd på arenan....

Någon JAG inte kunnat ta strid med...så NU, när den jag sett drabbats av den här behandlingen också trampade ner fossingen, hårt...så gläds jag så enormt av den förändring jag kan ana...

Ett lågmäldare sätt, ett mer avvaktande beteende...kanske att DEN stollen tänker sig för INNAN tungan klyvs o väser åt alla håll!😄

Vad jag vill komma till...

Varför verkar vissa typer gå igång på att såra andra...att få andra att känna sig värdelösa, misslyckade, fula,korkade, dumma?

Vad ÄR det för jäkla grej egentligen??

Jag fattar det inte...

Å samtidigt kan jag bara konstatera, att när JAG sa ifrån och betalade notan med samma mynt, så vann jag en hel hög av självrespekt...men förlorade samtidigt en för mig ganska viktig person...i kölvattnet, så att säga...

Jag kan fråga mig ibland om det var värt det, eller om jag skulle fortsatt vara tyst och ta skiten, förödmjukelsen inför alla andra....fortsatt försvara mig med små, lågmälda medel....förklara och försvara och stammande förneka till saker som var så dumma att klockorna stannade...

NÄ...jag tror faktiskt jag gjorde rätt....jag bet ifrån, jag satte stopp....och tiden har utvisat att det var värt det....för NU sitter jag en bit ifrån, och ser hyenaattityden drabba någon annan...helt oförbehållslöst, grymt och elakt...

Och om nånting grodde ur den här sörjan, så var det jag.....jag och min självrespekt!

Å är det nånting som e viktigt nu för tiden...så är det just det....att även om ingen annan tror på en, så får man iaf tro på sig själv!

Amen 😊




Likes

Comments

Att jag i själ och hjärta är hundmänniska, vet nog de flesta...

Å att mitt hjärta klappar extra hårt för just labbar e heller ingen hemlighet!

Zack fyller tio år i sommar, å såklart man både märker och ser hur ålderdomen nalkas... Det ger en vemodig känsla trors att han fortfarande är vital, valpbarnslig och full i energi...men naturligtvis vet man att de bästa åren ligger bakom oss...

Det svider i mig så fort jag nuddar vid tanken på en tillvaro utan den här fantastiske labbepöjk...så därför låter jag bli det, njuter av hur pigg han e... Åldras med honom och låter bli att fundera för långt fram. Vi har förhoppningsvis många, långa och Goa skogspromenader ahead... Å det e allt som spelar roll just nu!

Min labbegris, mattes ludenben... Du har mitt Mattehjärta i din tass!🙂❤️

Likes

Comments

.... Fick jag i julklapp av mina raringar!

Å eftersom jag i princip slutat dricka kaffe o lärt mig dricka thé, så är det en mycket uppskattad present! 🙂🔔🎅🏻⛄️🎄

Dito mugg fick jag åxå, så nu e jag helgarderad och även om jag inte ÄR en proffsig thédrickare än, så kommer det iaf att se så ut! ❤️😀

// Karin

Likes

Comments