Header

Rädsla. Mod. Vad är mod? Och vad är rädsla?

Jag står på en klippkant, kollar ner i de blåa vattnet. Det måste vara 12-15 meter ner dit. Jag känner pulsen rusa iväg. Jag kollar ner. Jag är livrädd. Jag hatar höjder. Jag börjar andas snabbare. Det finns inte en chans att jag tänker hoppa ner. Jag har stått här och kollat ner, i minst en kvart. Människorna som står där nere och ser upp på mig, säger att jag bara kan klättra ner. De ser rädslan i mina ögon.

Jag blundar och fokuserar på andningen. Jag andas in. Andas ut. In. Ut. Jag öppnar mina ögon, tar sats och slänger mig från klippkanten. I luften fylls jag av adrenalin. Jag krossas mot vattnet. Landar på rumpan. Känner hur jag kommer få en lårkaka.

Men det spelar ingen roll. För jag hoppade. Även fast jag var livrädd. Jag vågade!

Rädsla är något som ofta håller oss tillbaka. Rädsla för att misslyckas. Rädsla för vad som ska hända när vi ger oss ut i det okända. Vi lever ständigt i rädsla. En rädsla som ofta styr vårt liv. Som hindrar oss från att följa våra drömmar, göra det vi vill, säga det vi vill. För vi är rädda. Rädda vad folk ska tycka, rädda vad vi ska tycka, rädda att hamna i en obekväm situation.

Men vad händer när vi stirrar rädslan i vitögat? När vi trotsar den?

Jag sitter och kollar på datorn. Stirrar på de där flygbiljetterna. Resan är om 2 veckor. 2 veckor!! Sen sitter jag på flyget till Buenos Aires, huvudstaden i Argentina, Sydamerika. Hjälp! Har jag verkligen tänkt igenom detta?! Jag kan ju inte ett ord spanska. Jag vet ingenting om varken Sydamerika eller Argentina. Brasilien gränsar med Argentina va? Det ska ju vara ganska farligt. Shit! Sydamerika kan ju vara livsfarligt! Har jag hört någon som backpackat i Sydamerika?? Nej. Kan man ens backpacka i Sydamerika? Kommer jag ens överleva detta? Ska jag boka biljetterna?!! Nej jag skiter i det. Jag struntar i detta!! Jag menar, hur ska lilla jag, från norra Sverige klara mig därnere?!! Tänk ifall jag inte träffar någon?? Hur ska jag klara mig helt själv i ett främmande land, med en främmande kultur, ett språk jag inte ens förstår?! Detta är helt främmande vatten. Det kommer aldrig att gå!!

Jag blundar, ser den där klippan framför mig. Andas in, ut. Jag öppnar mina ögon. Jag hoppar. Jag bokar biljetterna! Om 2 veckor åker jag. Helt själv. Till andra sidan jorden.

Hur ska detta gå? Kommer jag komma tillbaka? Kommer jag överleva detta? Kommer jag se min familj igen? Det var många sådana tankar som de nästkommande 2 veckorna var fyllda av.

Jag överlevde. Sydamerika var helt fantastiskt! Att boka de där biljetterna, var de bästa beslutet i mitt liv. Inte bara för att jag hade en otrolig tid där, utan för att de tvingade mig att möta mina rädslor. Under resan fick jag stirra många av mina rädslor i vitögat, höjdrädslor, rädslan för ormar, spindlar, rädslan för att prata med främlingar, rädslan att lita på främlingar. Jag hade min livs bästa kväll med människor jag precis mött. Jag träffade helt fantastiska människor. Hade väldigt intressanta samtal. Växte minst en meter å de är rätt mycket för någon som bara är dryga en och en halv meter. Utväxlades. Den resan gjorde mig till den jag är idag. Det har gjort så jag alltid möter mina rädslor, oavsett vad det är.

För jag vet hur de är att leva i frihet. Utan järnkedjorna, rädslorna, som håller en fast. Som håller en tillbaka. Jag vet hur de känns att leva fullt ut. Att flyga fritt. Hur magiskt det är.

Å vad är alternativet? Att alltid låta ens rädslor styra en? Att aldrig få flyga? Att inte ta vara på det enda liv du fått. Att ständigt hålla tillbaka dig. Att inte få leva fullt ut. Att aldrig få följa dina drömmar? För att du är rädd. Är det värt det? Att aldrig få känna den känslan när du är i luften efter att du slängt dig från klippkanten.

Ska inte ljuga. Du kan krascha, du kan landa hårt. Det kan gör så fruktansvärt ont. Jag vet det. Jag har kraschat. Jag har varit i helvetet, piskats av djävulen själv. Känt sådan extrem smärta. Men jag har kommit upp igen, jag har tagit mig igenom det. Kommit tillbaka. Slängt mig ut från klippkanten igen. Mött nya rädslor. För även den extrema smärtan är bättre än att vara fången i sig själv. Även djävulens piska är bättre än rädslans kedjor.

Å friheten, att få flyga fritt. Den är värd all smärta i denna värld!

Så möt dina rädslor. Låt dem inte stoppa dig. Du kanske inte vet exakt vad du vill göra, vissa rädslor kanske känns onödiga att möta. Men du behöver träna dig. Du måste öva på att vara modig. För att slänga sig från den där klippan när de verkligen gäller, det kräver mod.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

"De där jävla lapparna! Kan de inte se till att hålla deras renar borta från vägarna?!! Man borde köra på dem bara för å lära dem en läxa"

"De vill ju ha renarna nära tågspåren och vägarna, ifall de bli påkörda får de ju bidrag!- Ta bort bidraget så ser vi hur många renar vi ser på vägen då!!"

"Man borde skjuta var endaste renjävel, dräpa dem. Då kanske samerna lär sig något"

Jag är uppvuxen i norr. Med naturen, fjällen och skogen bakom husknuten. Jag är uppvuxen i Sapmi- samernas land. Jag är uppvuxen sida vid sida med den samiska kulturen. Utan att egentligen veta så mycket om den. Även om jag, som många andra här uppe, har samiskt ursprung.

Under hela mitt liv har jag hört hatet mot samer. Mot renskötseln, som är en stor del av den samiska kulturen. Människor som inte vill ha samerna här, som vill att renarna ska försvinna. Som tycker renarna är i vägen. Som tycker renskötarna är lata för att de kan inte ens ta hand om sina egna renar. Har till och med hört folk, skryta om att tjuvjaga renar. Men har inte vågat säga något, haft för lite kunskap för att ge mig in i debatten. Jag har egentligen inte vetat något mer om renar än att man ser dem vid vägen ibland och så kommer jag ihåg att när jag var liten hade mina släktingar ibland renar på gården som jag var med och matade.

Tillslut så kände jag, att jag vill veta mer om den kulturen jag växt upp bredvid, min egna kultur. Tillslut kände jag att jag ville skapa en uppfattning om renskötseln. Jag ville skapa min egna uppfattning om det jag hört folk diskutera om hela mitt liv.

Så jag började fråga mina samiska släktingar om den samiska kulturen, kände mig lite dum, för kändes som om mycket av det borde jag veta. Det borde vara en självklarhet. För mig som är uppvuxen här uppe. Men jag visste ju inget. De berättade tålmodigt åt mig om renskötseln, om årets olika delar av renskötseln, hur allt fungerade. Frågade om svårigheterna, varför de ville hålla på med renskötsel. Försökte skapa mig en bild om det. Fick lite mer kunskap. Lite mer kött på benen.

Men var inte fören jag själv började följa med mina släktingar i deras arbete som jag förstod det. Var först då jag kunde få en riktigt inblick i det. Då bildade jag min uppfattning:

Renskötseln är inte ett jobb. Det är en livsstil. Att överleva på bara renskötsel skulle jag beskriva som omöjligt. Tro mig, det är ingen som väljer att bli renskötare för pengarnas skull. Det är hårt arbete att få ekonomin att gå ihop och alla jag mött jobbar med annat på sidan om också, för att kunna försörja renskötseln. Det är ett krävande jobb. Men det kan vara fantastiskt givande, det är väl därför renskötseln lever kvar.

Man får jobba hårt, hårt för att få sin renhjord att överleva.

Så argumentet jag hört hela mitt liv, att man vill ha sina renar överkörda, dödade, är helt absurt. Jag har engång tänkt att det kanske stämmer, men jag ska nu förklara för dig varför de är helt absurt.

Den största intäkten från renskötseln kommer när man på hösten slaktar en del av hjorden, för att kunna ha råd att hålla den andra delen levande. Man väljer vilka man slaktar och vilka man sparar. De man sparar är så kallade livrenar. Det är ofta tillstordel produktiva vajor (honrenar), de ska alltså få ens hjord att leva vidare.

Argumentet att man vill ha sina renar påkörda för att få ersättning är rätt ohållbart. Dels för att ersättningen är lägre än slaktpriset, skulle man vilja tjäna pengar på renarna, skulle man helt enkelt välja att sälja dem till slaktaren. Dels för att man inte vill att sina renar, som ska kunna få sin hjord att leva vidare, ska dö.

Att vara renskötare kräver massvis med arbete, när de flesta olyckorna sker och renarna blir påkörd är på vintern. Då är även de som har renarna på sommaren i fjällen nere i skogen. För att hitta mat åt renarna. För att vintern uppe i fjälls kan vara rätt extrem. Då är man alltså i skogen. Där jobbar man hårt med att få renhjorden att hålla ihop, inte sprida sig för mycket. Man försöker ha koll på vart renarna är helt enkelt. Man vaktar dem. Och eftersom klimatet har förändras, vintrarna har blivit sämre, det är mycket temperatur ändringar, så är det svårare att för renarna att hitta mat. Så då måste man även ofta stöd utfodra renarna. Man åker alltså ut i skogen och utfodrar dem för att de ska överleva vintern. Så man är ute i skogen nästan varje dag. Sen om man inte har så stor möjlighet att flytta på vart renarna är mellan åren, så är de ju lätt att vissa områden blir "uppbetade". Så då är de svårt att hitta områden vart renarna kan hitta mat. Det problemet har ju uppstått för att mer och mer land som samerna använt för att renskötsel genom tiderna har nu tagits ifrån dem och används till annat. Till gruvindustrin, skogsindustrin, vattenkraft osv.

Det vi inte ska glömma med samerna och renskötarna, är att det är vi som är i deras land. Samerna var här innan vi byggde våra bilvägar. Innan vi började avverka vår skog, dämma älvarna och spränga i marken. Det är vi som använt deras mark till våra intressen. Och vi kan inte köra bort dem, från deras egna land. För vi lever i Sapmi.

Och ifall man inte vill ha sina renar överkörda, varför kommer de ibland upp på vägen? Ifall man nu tar hand om dem så skulle man väl kunna hålla dem därifrån? Problemet är att det är det man såklart försöker. Men det är svårt. Det är svårt att hålla ihop sin renhjord. Med skotrar som kör runt och skrämmer iväg renarna, som gör hårda och fina spår som gör att renarna kan förflyttas långt på korttid, med hundar som skäller och skrämmer dem. Sen med de människorna som tjuvjagar renar, får renhjordar att dela sig, gör det definitivt inte lättare att hålla ihop sina renar. Med dåligt bete som uppkommer pågrund av minskade marker att bedriva renskötsel på, klimatpåverkan från våra gruvor, skogsbruk osv.

Jag tror inte alla som uttalar sig illa om samer, om renskötseln gör det för att de känner ett hat mot samer. Jag tror mycket bottnar i okunskap. Jag, som är uppvuxen i samernas land, fick inte lära mig något om samer i skolan. Jag kan däremot en del om indianerna i USA. Det är inte mitt fel att jag som enskild person har okunskap om samer, det är i samhället vi måste göra förändringar. Men det jag kan styra, det är att skaffa kunskap innan jag dömer. Innan jag sprider hat. Jag kan välja att bygga mina åsikter på fakta, inte rykten. Jag kan välja att ta reda på fakta, skapa min egna uppfattning.

Och vare sig vi vill eller ej, så lever vi här uppe, sida vid sida med den samiska kulturen. Med renskötsel. Och även om vi kanske inte vill erkänna det så bor vi i deras land. I Sapmi.


Likes

Comments

"Är du en sådan där feminist?"

Fick frågan för ett tag sedan, "Är du en sådan där feminist?" på ett ganska så nervärderande sätt. Och ja, vad svarar man på det? Klart som fan jag är feminist! Jag är ju KVINNA! Varför skulle jag inte tycka att det är viktigt att jag har samma rätt som du, fast jag är kvinna och du är man. Men är den kampen så viktig då? Det är väl ganska så jämställt? Behöver du verkligen ta den kampen?

Ja det behöver jag! För även om det har blivit bättre så finns många som tycker det är okej att trycka ner mig på grund av mitt kön, som tycker det är okej att utnyttja mig för att jag är kvinna.

Jag känner blodsmaken i min mun, ser ner på det det torkade blodet som täcker mitt bröst. Känner mig helt sönderslagen. Hela kroppen värker. Det är tungt att andas. Klänningen jag hade på mig kvällen innan, min favorit klänning, har nu blodfläckar över hela den. Det är svårt att minnas vad som hänt. Jag har blivit halvt ihjäl slagen för att jag inte låtit mig tryckas ner. För att jag tycker jag ska kunna gå med klänning vart som helst, när som helst utan att få höra sexsista kommentarer. För att jag tycker jag har rätten att klä mig precis hur som helst. För att det inte ska spela någon roll att klockan är 2 på natten. Att det inte ska spelas någon roll att jag är ensam. Jag ska kunna gå klädd hur jag vill.

Jag vet inte om de slagen, eller polisen som gjorde mitt förhörs kommentarer som var värst. Efter att jag suttit på en långt förhör och de tagits bilder över skadorna som täckte hela min kropp, så lägger den manliga polisen armen över min axel och säger: "Du måste tänka på hur du klär dig, på hur du rör dig, att du inte gör något för att provocera, och helst ska du inte gå ute när det är mörk och absolut inte själv."

Det är på 2000-talet och i Sverige. Jag ska fan inte behöva tänka på hur jag rör mig, vad jag har på mig och jag ska kunna gå ute när fan jag vill. Att jag har klänning ger ingen rätten att bete sig som ett svin mot mig. Att jag säger ifrån ger ingen rätten att misshandla mig. Och jag kommer ha på mig en klänningen, bäst fan jag vill och gå hem klockan 4 på natten. Och jag skiter i ifall någon tror att det ger dem rätten att ge sig på mig, för jag vill inte leva på ett ställe vart jag inte kan göra det.

Jag är på en annan sidan världen, är bara barnet när jag blir intryckt i ett hörn, känner en hand som letar sig närmare mitt kön av en man som är i 20-års åldern. Kommer ihåg än idag hur uppgiven och äcklad jag kände mig, hur jag frös till innan jag tillslut slog mig loss och sprang därifrån.

Och som äldre blir ju bara de där händerna vardagsmat. Varje gång man går ut på krogen är det någon som tycker att de har rätt att ta på min rumpa bara för att jag står på dansgolvet. Som tycker de har rätten att stå med deras kön intryckt mot min bak och jucka.

Hur jag liftat någonstans på andra sidan jorden och mannen som gav mig lift tyckte att som tack för hjälpen så kunde hans hand få leta sig till mitt kön och klämma åt.

Är så många människor på denna jord som tagit sig rätten att köra upp deras tunga i min mun, låtit deras händer leta sig över min kropp, som försökt utnyttja mig så mycket för att jag är kvinna. Som tycker min kropp är deras rätt.

Har över hela världen fått dela ut så många blåtiror och sparkar mellan benen till dem som inte kan förstå ett nej, som inte förstår att min kropp är min. Inte deras.

Så jag är feminist för jag tycker min kropp är min. Jag tycker jag har rätten till min kropp och den har ingen annan är jag rätt till.

Men jag är även feminist för att så många gånger fått höra, "du är kvinna, här har du inget att göra", "detta är något för män, inget för dig", "ja men du kan ju aldrig bli flygtekniker förstår du väl, det är ju ett yrke för män, å ja de är ju inte du". Har så många gånger blivit nertryckt, fått höra att jag inte duger, på grund av mitt kön. Förväntas att jag ska vara på ett visst sätt för att jag är ju tjej.

Så jag är feminist för att jag vill kunna ha rätten att vara precis hur fan jag vill, för att jag vill ha samma rätt som dig, som är man.

Så ja, jag är en sådan där feminist. Och en stolt sådan!

Likes

Comments

Jag andas in, håller andan i en sekund innan jag andas ut igen. I varje andetag söker jag kraft, letar jag efter den där inre styrkan jag vet att jag besitter. Ge inte upp. Ge inte upp. Är mitt mantra jag säger högt för mig själv. I mina lurar spelas Sofias Jannoks senaste skiva. Försöker hitta power i hennes ord.

Minuterna innan satt jag och bankade mitt huvud om och om igen mot badrumsdörren med ansiktet fyllt av tårar. Ångesten hade än en gång slukat mig hel och lagt beslag på hela min kropp. Fanns ett odjur inom mig som försökte äta upp mig, som drog i köttet under min hud inifrån. Visste inte vad jag skulle göra, vart jag skulle ta vägen. Jag ville bara få odjuret att tysta. Få mitt huvud att tystna.

Hur förklarar man till någon att samma tjej som är fylld av glädje, livslust och kärlek. Även är fylld av ångest, hat och ilska? Hur kan man känna ett sådant hopp, men ändå bara vilja ge upp? Hur är det möjligt att man hatar sig själv så mycket, samtidigt som man älskar varje liten del av sig? Att känna att man är så fruktansvärt svag även som man vet att man besitter styrkan att flytta berg med bara viljan? Hur kan man ena sekunden vara fylld med kraft för att den andra känns sig helt kraftlös?

Jag blundar, tänker tillbaka på den där kvällen i de Argentinska bergen, vart jag och mina nyfunna vänner skålade i rödvin dansade salsa i den lilla bergstugan. På när vi senare låg på marken i kylan och såg en så otroligt vacker stjärnhimmel. Tänker tillbaka på nakendoppen i Indonesien. På alla nätter, dansandes på otaliga dansgolv med massvis med nya människor i Sydamerika. På all den kärlek jag fått uppleva. På alla de underbara människorna jag mött. Tänker på havet, på kraften den besitter. Kraften som fått mig att le och skratta så många gånger. På alla människor som gått ur sin väg för att hjälpa mig. På nätter spenderades framför en eld på någon strand i Nya Zeeland. Tänker på regnskogen och alla djur den visat mig. På allt fantastik som döljer sig under havets yta. På alla skratt jag fått dela med personer jag håller kär. Tänker på mina hemma fjäll, på skogen, fjällbäckarna, myrarna och sjöarna. Alla de där platserna jag håller kärt. På snöklädda vidder. På känslan när man gått upp för ett berg och det är dags att åka skidor ner. Jag blir fylld av glädje och kärlek.

Men bilderna försvinner inte, bilderna som hållit mig vaken så många nätter, minerna från barnen som svälter. Där vart man ser revbenen sticka ut. Jag tänker på alla de som utnyttjar andra för sin egna lycka. På alla de som försökt utnyttja mig bara för mitt kön. På alla knytnävsslagen. Jag känner mörkret komma som en tjockdimma över världen. Tänker på alla ärren som täcker både min kropp och mitt sinne. Ser det där kraftfulla havet fullt av sopor. Den där regnskogen nerhuggen och alla djur som försvinner med den. Ser alla djuren som plågas framför mig var dag och det får mig att vilja spy. Föreställer mig hur mina hemma områden sakta men säkert försvinner, hur träden dör, bäckarna förorenas och snön försvinner. Jag blir rädd, rädd för att förlora det jag håller kärt. Rädd för att mörkret ska hänga kvar över vår värld. Rädd för att jag inte kunna hjälpa barnen som fastnat i mitt sinne, rädd för att jag inte ska kunna hindra andra att få samma ärr som mig.

Hur kan man känna sig så fruktansvärt svag även om man vet att man besitter styrkan att flytta berg med bara viljan?

Vart får man kraft ifrån när man känner sig kraftlös? Hur ger man inte upp även när allt känns hopplöst?

Jag vet att jag måste hitta min inre styrka, min kraft. För jag vet att jag kommer behöva den. För att kunna slåss för allt jag håller kärt, för att slåss för allt jag tror på. Jag vet att den kraften sitter i kärleken, sitter i all kärlek jag fått uppleva. Sitter i kärleken jag känner för mina hemmafjäll, för snön och för skidåkningen. Kärleken jag känner för världen.

För jag kommer inte ge upp.

Likes

Comments

Dålig självkänsla. Verkar vara ett återkommande tema. Och är det så konstigt då? När vi ständigt värderas i vad vi gör. Vilken utbildning vi går, hur duktig vi är på jobbet, hur bra vi är på att nätverka, hur roligt vi har, vilka bilder vi lägger ut på instagram. 

Är det då så konstigt att man känner pressen att leverera? På alla plan i livet.

Jag är 22 år gammal, jag är utbildad flygtekniker, utbildad vildmarks- och äventyrsguide, backpackat runt Sydamerika i ett halv år, rest i Asien några månader, vintersäsongat, varit ett år i Nya Zeeland, gjort en säsong i Japan, rest i Australien, där emellan har jag jobbat allt för mycket, ofta 80 timmars arbetsveckor, vart jag ständigt levererat mitt bästa även om jag bara sovit 3 timmar per natt, har ständigt försökt pusha mig själv att göra mer, att spränga alla förväntningar å leverera 10 gånger mer. Har varit sjukskriven i 3 månader, varit inlagd på otaliga sjukhus runt om världen, fått åka in akut, ibland 3-4 gånger i veckan för att någonstans så vill kroppen bara ge upp. Förutom det så åker jag extreme skidåkning, klättrar, surfar, cyklar mtb. Där jag också ständigt försöker pusha mig själv att klara mer, bli bättre. Till den grad att jag har dragit på mig så många skador att jag faktiskt inte bara kan kötta på och köra på hårdare. 

Allt för att jag känt pressen att leverera, att mitt värde ligger i vad jag gör, inte i vem jag är. Men är det så konstigt? När man fylls av press från omvärlden att man ska utbilda sig, göra karriär, förändra världen, skaffa villa, hitta kärleken, lyckas vara en bra mamma samtidigt som man ska fortsätta att klättra på karriärstegen. Men hur kan jag, som faktiskt bojkottat allt det där och lever livet som ett svart får och reser världen över, gör massa saker bara för att de är kul ändå känna den pressen? 

Jo för har man nu valt att man ska vara det svarta fåret så ska man ju vara det så jävla mycket också. Jag ska vara den som följer alla mina drömmar, lever livet, fyller insta flödet med magiska bilder som gör alla följare här hemma i Sverige avundsjuka, jag ska ständigt vara på äventyr och helst helt extrema sådana. För annars har jag ju inte lyckas. Ska jag nu inte välja den vanliga vägen så ska jag ju prestera på något annat sätt.

Fuck that!

Är så jävla  less på den pressen! Den utifrån och definitivt den i mitt egna huvud! Att alltid känna att man måste leverera så mycket, i alla delar av livet. För annars är man misslyckad, annars är man inte värd något.  

Har precis gjort bästa valet i mitt liv, har hoppat av min utbildning inom skidåkning inte för att resa världen över, hitta på äventyr utan för att andas. För att hitta min inre styrka, för att jobba på min självbild, för att för tillfället inte göra ett skit. Å vad kommer efter detta? Jag har ingen aning.  Har absolut ingen aning. 

Det enda jag vet är att jag är så less att mätas i vad jag gör, att jag på något sätt är värd mer pga något jag gör. Framför allt är jag less på den där jävla pressen. 

Likes

Comments

"I'm so ugly". I'm choked. One of the most beautiful girls I know is now saying those three words. This is the girl I show pictures of all the time when I talk about sami people around the world. Everyone always tell me how beautiful she is. She's not the only one, almost all of my stunning friends have told me those three words. "I'm so ugly". Most of them everytime I pick up a camera.

I'm the same, every time I try to take a selfie it takes me atleast 5 minutes to take one that I can post online. Many of those times I just give up and never post anything.

This is one of our biggest problems, that almost all of us, even the most beautiful ones walks around thinking they are ugly.

Why?

We have for some time started to talk about how it effects us growing up with almost only beauty magazines for us girls to read. But I think it's deeper than that. I think that the reasons we are like we are, the reason we have grown up with beauty magazines is because it sells. What do I mean with it sells? Getting us unhappy with ourselves, unhappy with how we look to get us to crave something more. We need something to look better, to feel better. It's like oh yea you are so ugly but here you can buy this and then you are going to be beautiful.

Think about it. The whole beauty market is so unnecessary. We don't need any of it. But year after year they have been priting in our brain we are not beautiful enough. We are ugly. Just to sell more and more beauty products. To make a market out of nothing.

And it works. We spend millions of money on makeup and other beauty products. Because we think we need it.

But in reality we are beautiful like we are. But that doesn't sell. But if we are unhappy with ourselfs it's possible to sell something to make us feel better.

The sad part about it isn't just that it have made us waste radically amount of money on unnecessary things. Or how it have made us feel. How it make us feel. How it press us down and we feel like we are not enough.

The sad part is also that most of the makeup and other beauty products are tested on animals, that means that animals are suffering day after day to give us something we really don't need. Suffering in ways you can't even imagine. Sometimes the best way to go is to try stuff out on animals, even me like a animal lover realize that. Like medicine. But I can't understand how we can torture animals so we can get something we definitely don't need. That we are putting money and environmental resources on, well to be honest, nothing.

So I think it's about time to think about why you use makeup and other beauty products and how. I think it's about time to say no to all the animals getting tortured! That also means saying goodbye to alot of products on the market. And god, it's about time to tell yourself that you are beautiful like you are!

Likes

Comments

So it's time to fly back to Sweden. After a year on the road it's time to stop for a while. Will try to wrap up this awesome year. Try to give you a taste of how it was. God it was amazing! All of it. New Zealand, Japan, Australia, New Zealand.

It was in a cold house in small village next to Wanaka it started. Fuck I asked myself, why are you doing this??!! It was freezing inside, outside. Hole every where in the house, rooms without walls. No shower but a disgusting bathtub. We lived with a crazy cat lady but without cats. That never stopped talking. Had just left a place in the North of Sweden that I manage to fall in love with for this??

So there I was, a bit heart broken, in a shithole to house where I needed to have snow pants, a lot sweatshirts and a jacket on me inside. And a lady that never ever stop talking. Was this what I had worked my ass off for? Saved money for?

But I gave it a chance, I stayed. After a week I had found an other house. Some more friends, and slowly it started to feel like this is the place where I belong.

Had the most amazing time over there, in Wanaka. Got a lot of shitty injures but had so many incredible days on skis. Remember one of those really incredible days. It was me and my "vapendragare" (couldn't come up with any good words in English execpt "better half" but then everyone thinks we are a couple) there was new snow and like always in Wanaka, sunny! We seemed to always be the first people up the different mountainsides. Everyone was hunting us, not the other way around. We got to put down those fresh tracks all day! That's feeling is just amazing. The following days we spend backcountry with an awesome gang. The life felt so easy, we had so much fun. The feeling when you drop in to your line, hearing your friends sharing for you, giving high-fives at the bottom, laughing and hearing everyone say at the same time- let's do it again! It's just amazing.

Remember one other day, we where going to go for a climb but spend more time just playing around. Swinging around feeling like Tarzan, going on cave adventures, watching the sun go down over the mountains. That's one of those days when you just taking away the pressure of life and find your inner kid again!

Remember floating down a river at 02.00 am and watching the stars. Oh the stars over here is just amazing.

Remember all movie nights, or what was more a gang of people sleeping over each other in a couch.

Remember all road trips, climbing ice bergs, climbing mountains in the night, bonfires and marshmallows, bouldering, laughing, playing around, abseiling, challenge yourself, climbing on roofs, feeling free.

Especially remember two moments on one of our road trips...I can fill it tickle in my finger's, I look down and see the best snow of the day. I know the run will be amazing. I know how the endorphins will fill my body while I'm skiing down that mountainside. I can't help myself, even if I have no idea where we will end up, I convince everyone else to drop in. We end up needing to hike up the mountain for 2 hours in hip deep snow with the darkness as our enemy. We made it up the mountain just so we can see an incredible sunset before we need to go down before it becomes to dark.

We read the warnings outside the cave, if the water is over our waist we should not enter. We are having a discussion about what to do, we see three guys in thick wetsuits enter, swimming.. We look at each other, one in less clothes then the other. "What the heck let's go!" The water is ice cold!! The rapids is strong and in many places we need to climb the wet sides off the cave. One time I slip, I loose my hand hold and fall in the rapid, the only thing I think is "oh this will hurt" but I don't feel anything else then the coldness from the water. I feel a hand dragging me up from the water and to the side again. We laugh. It takes around 45 min to go thru the cave. The last 15 min we didn't feel our legs. We tried our best to not slip and let the current take us. It was a bit tricky but we made it out on the other side. Must have looked hilarious when we where walking one with worse balance then the other.

I stick out my thumb, holding my surfboard in the other hand, it doesn't take long before someone stops and picks me up. Takes me to one of the surfspots around Raglan. The feeling being in the water, on your surfboard, waiting for the seat to roll in. The feeling of the water pushing you, it's so powerful. The feeling of getting that good wave, getting wiped out. I love it all. In the water I feel free. Free like a way I otherwise can't feel.

I remember all those days in the Japanese powder, when it felt like you where on clouds. If there is a heaven I had found it. With my "vapendragare" we where swimming in all that amazing snow. I think it might ruin me forever. Buts that's okey. Cause just thinking about jumping over those pillows filled with powder still makes my day. We had an awesome time there, everyday was filled with endorphins when we where looking for stuff to jump from, trees to go over, places to put those turns. After that I'm definitely addicted to skiing! It's like the most powerful drug there is. It's just fills you with adrenaline, endorphins every time!

One day, where one of those rare one in Japan. It was sunny! (With always coming fresh powder it's snowing most of the time.) Me and my "vapendragare" stands on the top of the mountain. We have skied down every side execpt one. But if we go down there, will end up in the end of a road where it's like 25 k's to our village. With not having any phones in Japan our only hope would be that the small building next to the onsen (hot spring) would have a phone we could use. We looked at each other, then both of us dropped in. I could hear her laugh next to me the whole run down, I was high on endorphins. It's definitely my best run in Japan. My best days on skis that season!! And they had a phone!

I'm looking down, it's like 13-14 meters down. There I see the sea, and a small person floating around in the water. My heart beat faster and faster, I feel the panic taking over my body. Just before it happens I jump. Feel the adrenaline filing my body before I hit the water. It's in Tasmania, Australia. I'm over and visit one of my best friends I met in NZ and her boyfriend. It ends up being three weeks of playing around, going on small adventure's, trying to surf small surfboards and get some good climbing in aswell. Just having a good times with good friends, new ones and old ones. What more can a girl ask for?

It was here I understood what biking is about. The tracks are perfect, you get an amazing flow and still manages to challenge yourself just enough to be filled with adrenaline. If there is a bike heaven, I think I found it. I spend 5, 6 hours in that forest everyday. Seeking new challenges, getting better and better flow. Filling myself with more and more adrenaline! Jumping higher and higher. Going faster and faster.

Okey, let's go down. I breath in, breath out. Terrified that I will panic under water. Down there all the worries disappear. I'm met by a new world. A new world filled with colours, light and peace. I think I never felt so peaceful like when I'm diving. It's something magical about it, about be able to swim with the fishes. See what you otherwise just seen an a movie. I found myself I new activity a actively that filled my body with peace rather then adrenaline. The perfect activity to combine with the rest of my passions here in life.

It have been an amazing year. A year that have blown me away. I never had so many injuries like this year, but I never have had so much fun like this year. It's just been fucking awesome! And I'm so happy that I had the chance to spend it with the most incredible people ever. I'm so thankful that I gave it a chance, that I didn't just went back after my first experience. Cause then I would have missed the time of my life!! I will miss you New Zealand. I will miss the life on the road. But new adventure's are waiting!!


Likes

Comments

​Min skriv glädje har letat sig tillbaka. Ni som är vän med mig på facebook har fått ta del av det. Där jag de senaste dagarna publicerat några inlägg. Där jag försökt beröra, inspirera. Inspirera till att göra denna jord till ett lite bättre ställe. Jag har också fått öppna mitt hjärta, fått skriva ut lite av det som tynger det. Jag har gråtit, när jag skrivit de raderna har de varit med tårar i ögonen.

Igår skrev jag det absolut svåraste jag någonsin har skrivit, det får mig att gråta varje gång jag läser det, får mig att bli förbannad, får mig att må illa. Jag har grävt i mitt förflutna och det var inte lätt. Den texten har ingen läst ännu, den innehåller saker om mig själv ingen vet. Inte ens min familj eller mina bästa vänner. 

Men den texten kommer komma ut, när det är dags. När den kan göra mest hjälp. Hjälpa mest personer. Men tills dess lär jag läsa den hundratals gånger. Gråta tusentals tårar. Jag vet att den en dag i framtiden kommer berör dig, jag hoppas bara att den även kan inspirera dig till att göra något. Att göra en förändring. Att slåss för det goda. 

Till dess kan jag dela med mig av en text jag publicerat på facebook, till dig som inte redan läst den och till dig som läst den men vill läsa den igen. Hoppas den kan beröra dig igen, få dig att tänka till, inspirera dig till att öppna dina ögon och se. Se vad som pågår på vår jord. Inspirera dig till att göra skilland. Som min vän sa, allt stort börjar med något litet. 


Jag gråter. Tårarna som först bara kom smygande har nu tagit över helt. Jag tänker tillbaka på den smutsiga gatan i Bolivia, på de magra barnen med en död blick. En död blick och ett limstift i handen. Det är nog bland de värsta du kan se. De absolut värsta du kan uppleva. Blandningen av revben som sticker ut och att se barn som dött inombords, innan de haft chansen att leva

På den giftiga gruvan i bolivias landsbygd, där jag ser tre män försöka dra upp en vagn på ett ton upp genom den smala gången. Där de berättar att de jobbat där sen de var tonåringar. Min guide säger sedan att de flesta dör innan de fyllt 40. Och många dör långt innan det. Antigen av den giftiga luften eller av ren utmattning. Det värsta är inte det, de värsta är att gruvarbetarna är faktiskt de som är lyckligt lottade. De som inte svälter ihjäl, de som kan stoppa mat på bordet åt sin familj och kan bo med tak över huvudet.

Jag ser Perus huvudstad framför mig, skyskraporna och männen i kostymer i ena delen, och den andra består av kartonger, hus eller ja några tegelstenar med i bästa fall några träplankor över. 

Känner handen som letar sig närmare mitt kön, hur de starka armarna trycker sig mot mig och undrar vad som hade hänt om jag inte slagits, om jag inte hade gjort allt för att komma undan. Tagit mig därifrån. Jag var 11 år.

Ser kossorna som elchockas gång efter gång, hur de stressas, behandlas som en sak i en fabrik. Hur de tagits ifrån rätten som en levande varelse och nu bara är en produkt.

Känner knytnävsslagen mot min kropp, sparkarna, blodet som rinner. För att jag stod upp för mig. För att jag stod upp för oss kvinnor. För att jag vägrade tryckas ner. Detta hände i Sverige. 

Ser alla som lever på gatan i Paris framför mig. Alla "bäddar" som täcker gatorna. Alla skyltar som ber om hjälp. Hjälp att rädda dem. Hjälp att få dem att överleva dagen. 

"Tyst kvinna! Du skall icke tala i församlingen." Det sa en lärare till mig, i Sverige 2011. För att försöka trycka ner en för att man är av de kvinnliga könet. För att man försökt ta på sig en allt för "manlig" roll. Tragiskt nog var de inte första gången nått sånt hänt. 

Tänker på havet i Indonesien, som är fylld av sopor, plast. Hur du ser allt bara flyta omkring. Hur "paradis" stränderna är fyllda av sopberg. 

Tänker på polisen som satte sin arm över min axel efter ett förhör och säger: "Du måste tänka på hur du rör dig, hur du klär dig, så att du inte triggar igång något, helst ska du nog inte gå ut på kvällen och absolut inte själv". Detta hände i Sverige 2012.

Tänker på alla människor jag mött, alla historier jag hört. Om krig. Om att se dina nära och kära dödas framför dig. Om kast systemet i Indien. Om kvinnor som våldtagits. Om män, pojkar som misshandlats, dödas för att de blivit kär i en annan kille. Historier från de som slagit de pojkarna, för att försöka rätta dem, för att vad de gör är fel, onaturligt och emot guds ord. Om korruptionen som är utspridd över vår värld. Om poliser som ger sig på de människorna de ska skydda. Om politiker som tar pengar som ska kunna rädda de fattiga. Om människor som är där för att hjälpa men som gör raka motsatsen. Tänker på de vidriga människorna som ger sig på de mest utsatta personerna på denna jord.

Jag blir förbannad, förbannad på allt som sker idag på vår jord. Ledsen för att man blir avtrubbad. För att man stänger av. Stänger ute alla hemskheter som sker. För att det gör för ont att öppna ögonen, det är för jobbigt att se vad som pågår. Så man blundar. Mest av allt blir jag frustrerad, så fruktansvärt frustrerad för att man känner sig helt handlingsförlamad. Vad kan lilla jag göra? Vad kan jag göra för att ändra allt det sjuka som sker på vår jord? Ska jag ge upp? Men om jag ger upp, varför ska inte alla av oss göra det då? Vem ska då slåss för det goda?

Likes

Comments

​I look at there big eyes. Everyone around the table is quite. Just a second ago all of them where laughing and talking but all the suddenly I have the attention of 12-16 people that are sitting around the table at the hostel I'm staying. Some of them seems scared, some of them worried but all of them are definitely shocked. Maybe because of what happened or maybe because how I took it.

Just minutes before I was sitting in a car. In a car with a man I didn't know. As I have done million of times before. This man, a old man stopped at the bus stop I was waiting at and asked where I was going and if I needed a ride. I was stressed and super happy over getting a lift, everything to save some time. I told him where I was going and jumped in. He seemed a bit weird but alot of people I have hitched with before have seemed a bit weird but it have never been a problem. So I talked with him like it was anyone. He tried to offer me some weed, nothing strange here in new Zealand but I said that I don't smoke, he offer me that a couple of more times but even if I ever would smoked weed, he didn't seems like the guy to do it with, so I passed him down again and again. He started to drive a bit weird, like in circle and I new the area good so I just tried to tell him where to go but he didn't listen. 

And then I started to be a bit angry, or maybe more irritated. Are he really gonna try on me? Do he think I would ever do anything with him? Or that I would be scared of him? I might not be the strongest girl alive but if I want to I can throw a punch or two. And I would never let someone like him scare me. What ever happened I would fight. 

Just as I thought that, he's hand start to touch my thigh. I push his arm away, and put my arms between him and my thigh. Marking that he should stop. If this would have happened some years ago I would have punched him there and then. But I really don't think it would have helped. I don't think he would realize something or become a better person because of that. I think it would just work him up and maybe the outcome for me wouldn't be the best. 

I told him to go down the street and stop the car. He listen. But he lock the car and bend over me. "Just give me a goodbye kiss". I push him away unlock the car step out and he try to touch my boob and then he grab my ass. I close the door with a big push and he backs up the car. I laugh, what a creepy little bastard. And then I ask myself, why does this weirdos alwyas comes to me? Does it says: I will fuck anyone in my forehead?? I guess unshaved legs and a big attitude give those hints away? Or is all guys just stupid? No matter what age they are? 

" That's why I don't hitchhike", "everyone says it so safe hitchhike in New Zealand but that's proving them wrong", " are you okey? If that was me I would be terrified ". 

Should I let one creepy little bastard scare me for everyone else? Should I live in fear and not thrust the people around me in this world? Should I let myself become so scared that I'm too afraid to live my life? And where should I stop? Should I cover up all my body just cause I'm afraid someone will touch me? Not walk on the streets without a company of a man? Or maybe not go out at all? Maybe I should just hide the rest of my life and accept that fact?

Or maybe I just don't. I mean it's shit that the are guys, men out there trying to take sexually advantage of girl's. It's bad. It should not happened at anytime to anyone. It's really shit and I personally want to cut of the dicks of those cowards creeps. But until then, until all of them are gone should I be afraid of all of them? Stop thrusting all men? All those nice, amazing men, faders, brothers. That have saved my life, cared about me, helped me. Should I judge all of them just because some of them are creeps? 

All the suddenly I get some flash backs, from a night some days ago. A guy that I really considered my friend turned out to be something else. We had spend every minute of the last couple of days together. He had made me laugh until I cried so many times. And I was so happy I have found him. Cause he had made my last time here in New Zealand so good. He felt like a brother to me. 

 But in one night it would all change. He would try to get me to bed. Not accepting a no. Telling me that everything he had done was just to get me to bed. Literally begging me to sleep with him. Almost trying to force me to sleep with him. Telling me that all of this was my fault and tried to get me to feel guilty. Not letting me go. I wasn't afraid of him, I never thought he would force me to have sex with him. But I was so disappointed. So disappointed that he couldn't listen to me. So disappointed that he tried to make me feel bad and push me down just to get me to bed. So disappointed that he really didn't care about my feelings, that the only thing he cared about was to put his dick in me. Just really tried to use any card in the deck cause he was horny. This guy also told me that he think prostitutions might be wrong but it's also good cause then men don't feel like they need to rape girls. Yea, something is really wrong with his way of thinking. 

But those that mean that I should stop have guys as friends? Just thinking that everyone will be the same? Not thrust any guy again just because he was a bit of a dickhead?

Or should I just accept that even if it's bad people out there that will try to take advantage of you, most of them will not. Alot of them are really nice people that you can have alot of fun with and that you also can learn alot from. And not let those creeps scare me from the beauty in this world. 

So neither of this experience will get me to go out and scream- I hate men. Try to start a war against the other sex or become a lesbian. But I hate coward's. I hate people that try to take advantage of other's. No matter in which way. I hope all of them gets what they deserve. But will I let them scare me? Fuck no! I will fight every single time. And to all girls out there that feels like they have to have sex with someone cause "you have lead them on", cause they are begging you, cause you have made them horny, or any other reason. It's wrong. A no is always a no! It doesn't matter if it's a friend, a boyfriend or a stranger. It's the same thing. If you don't want to, you don't have to. And if they don't listen, it's a rape. No question about it! 

Be strong. Don't let people take advantage of you! And remember that most people actually is really nice and friendly. So don't be afraid of strangers! 

Likes

Comments

​Energin bara slogs ur mig. Som luften ur lungorna vid ett slag mot magen. Nu är det över 1 månad sen det hände. Rättare sagt 5 veckor och två dagar sen. För dig kanske det inte låter som så mycket. Men för mig, som stadigt lever för dagen likt ett barn, är det närmare en evighet! 

Och läkarna säger att det inte är så ovanligt att det händer, att man bara måste ge det tid. Att bara acceptera det som det är och att man aldrig kan veta om det blir som vanligt. Och jag har slagits i större fajter. Gått igenom värre. Men det är så svårt att inte låta mörkret ta över. Det är så jävla svårt att inte bara vilja ge upp. Så sjukt svårt att inte hamna på botten. 

För när du ser dig i spegeln känner du inte igen tjejen du ser. Du brukade vara en riktig energi spridare!! Och problemet låg i att du oftast hade för mycket energi, inte för lite. Men nu är det svårt att finna någon energi alls. Nu är det svårt att bara motivera dig att göra det du älskar mest av allt. Svårt att bara ta dig upp ur sängen, äta, ja ta mig fan allt.

Och fan vad man kan gråta utan någon som helst anledning. Visste ni att det tydligen finns så många tårar att man gärna slösar dem på inget istället för att spara dem till när det faktiskt behövs? Fast i takten jag verkar producerar dem kommer de ju inte direkt ta slut iaf...och hur många timmar ska man kunna sova utan att bli piggare?? 

Det här är nog så nära en depression jag någonsin varit (just depression är rätt vanlig symtom faktiskt- wiho!) Och nu har jag iallafall fått en mycket större förståelse till er som går/gått igenom en. Och all creds to you guys! För det suger. Det suger verkligen. Fan det finns inga ord på hur mycket det suger. Det suger fan livslusten ur er!

Och jag tänker fan inte säga nått positivt här som att jag vet att jag kommer ta mig igenom det och bli starkare av det osv. För jag tänker inte ljuga till er. Jag kommer garanterat ta mig ur det. Tvivlar inte på det. Men jag spyr på alla positiva citat. För det finns fan inget positivt med detta. Absolut inget.

Allt bara för ett jävla fel beslut av mig. Allt för ett jävla fall. Allt för en liten olycka. Allt för att jag cyklade, flög över styret och slog huvudet. Och bestämde mig för att sätta mig på cykeln och cykla hem. Och flög än en gång men mycket längre. Och landade mycket hårdare. Så till alla er, använd för helvete hjälm när ni cyklar. Utan den hade jag mest troligt varit död. Och jag kan prata, gå, balansera, ja allt. Men jag är fortfarande tappat mig själv och tro mig mitt huvud som jag har nu vill ni inte ha.

Och ja ibland får man bara gnälla, för ibland måste man bara få skriva av sig. Få det ur sig. För ibland kan det faktiskt hjälpa. Om bara litegrann. 

Men kan lugna er (helst mamma och pappa). Äter. Sover (en jävla massa dessutom). Surfar dessutom typ varje dag, så jag gör något. Pratar med folk.

Men jag slåss även med demoner inom mig. Men jag vet iallafall vart de kommer ifrån. Och nej mamma, jag kommer inte komma hem. 

Likes

Comments