Varför tänder du eld på henne? Du fyller hennes blodådror med bensin och tvingar henne att svälja en tändsticka. Långsamt, bit för bit, sätts hon i brand, likt löven i oktober. Likt aska har du spridit henne över världen, och fragment av den hon en gång varit har slukats upp av vinden och tillsammans med trädens kronor dansar hon, men ännu har hon inte kommit till vila. Hon minns första gången du försatte henne i brand, hon var blott sjutton år. Hon minns hur du infiltrerade varenda del av henne och samtidigt som du viskade “för det är sant att du alltid ville att kärlek skulle vara smärtsamt eller hur?” i hennes öra kunde hon känna blodsmaken från sitt underliv i sin mun. För att dränka blodsmaken tillsatte du bensin i hennes redan alkoholfyllda blod, och med din hand tvingade du in en tändsticka i hennes mun. Kvar var hon och brann, och brann, hon ville att allting runtomkring skulle brinna, men elden räckte bara till hennes arm. En eld omöjlig att släcka utan att dränka den, och aldrig vågade hon dränka sig själv, hon var ju trots allt blott sjutton år.


Långsamt springer hon, i ett ändlöst mörker, ingen början, inget slut. Hon försöker springa ifrån alla de fasor som skogens ännu mörkare vrår gömmer, kanske kommer hon springa resten av sitt liv. Det kommer hänga över henne som en evigt förruttnade slöja, förhoppningsvis brinner den också. Någon fångar henne, likt en best klöser denne henne blodig, våldsamt, så våldsamt. Men värst av allt tvingar han ned bensinen i henne, en hand för hennes mun och hon brinner. Hon brinner våldsamt, argt; hon brinner rött. Elden vandrar med fasta steg in i hennes ådror, förgör varenda blodkropp, förgör varenda bit av hennes andra arm. Aldrig mer kan hon måla tavlor.


Vänd dig inte om, tänker hon. Om hon vänder sig om kanske han hinner ikapp. Men det gör han ändå. Verkligheten är för snabb, ska inte stjärnfall vara vackra? Hon är trött på att brinna, trött på att vara utan armar, men de kan aldrig växa tillbaka. Det han har tagit, kan aldrig komma tillbaka. Tomheten finns där för alltid. “Sluta skrik, du gör det värre. Ingen kommer höra dig i skogen ändå.” Helvetet, är inte det en evighet försatt i brand? Detta är nog helvetet. Vinden viskar försiktigt att hon ska brinna snabbare, och han lyssnar på vinden. Mer tändvätska, mindre ben. De brinner och brinner och brinner. Snälla regna ber hon. Men några droppar vatten är inte tillräckligt, ett helt hav krävs för att släcka eldarna han startat.


Ljuset har tagit sina sista andetag, i samma takt känns det som om hon har gjort det likväl. Hon vågar inte andas, hon vågar inte veta att hon lever. Om hon inte lever kan han inte elda mer. Det är svårt att springa med ett ben, det enda hon alltid kunnat lita på ska hålla henne uppe när allt annat går nedåt har lämnat henne. Rädslan att hon ska förlora det andra är ständigt närvarande. Besten hinner ikapp henne, hon kan processen nuförtiden. Bensin i blodet, tändsticka i magen och sedan eld. Orange, ostoppbar eld. Ingenting kvar. Aska. Det enda hon kan göra nu är att krypa.


Varför tänder du eld på henne? Hon är nästan ingenting längre. Ändå springer du efter henne, snabbare än någonsin förut. Hon har tappat bort sig i skogen, rädd att aldrig kunna hitta tillbaka. Du har sinkat henne, hon har inga armar eller ben längre, ständigt i underläge. Hur kan du göra så mot henne? Kasta dig över henne, riva sönder det som är kvar av henne, fylla henne med mer tändvätska? Titta på medan hon brinner? Du har ingen rätt att tvinga henne att brinna. Du ser din egen spegelbild i elden och njuter, för du tror dig ha rätten att le medan hon försvinner, hon står i brand en sista gång, Och nu har du eldat upp det viktigaste hon har; hennes hjärna och hjärta. Och du ler, ditt, fula sneda leende som genomsyrar henne, men snart är hon aska och då kan ingenting vidröra henne någonsin igen.


Du har spridit ut hennes aska över världen, men tillsammans med alla andra du har försatt i brand, ska hon som en fenix resa sig ur askan. Hennes vingar ska, istället för eld, vara dränkta i vatten och sedan ska hon återvända till dig. Med hennes vingar ska hon dränka varenda eld du startat, men inte ensam, för några droppar kan inte släcka en eld, utan tillsammans ska de döda alla bränder, för att tillsammans är de havet.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Kan inte direkt påstå att jag är den bästa när det gäller bloggning, bara glömmer bort det hela tiden och tar aldrig bilder. Idag har jag varit i skolan och haft religion 2 och engelska, det var ganska chill. Imorgon är jag ledig, liksom varje onsdag, vilket är helt amazing, speciellt med tanke på att mitt gymnasiearbete ska vara inne på torsdag och jag har såååå mycket kvar att skriva. Just nu sitter jag och skriver på det, och bara känner att mina analyser suger, och att jag typ glömt bort hur en skriver en uppsats?? Senast jag skrev en uppsats var i våras, för har av någon anledning bara haft prov, seminarier, tal och presentationer under höstterminen. Jag gillar ändå att skriva uppsatser, tycker det är ganska bekvämt. Jaja, nu ska jag plugga. Bloggade egentligen bara för att procastinata. Tjarråååå.

Likes

Comments


Jag ska måla en tavla, en tavla av det starkaste och vackraste jag vet. Jag ska måla en tavla som skildrar en livshistoria, eller nåväl, arton år. Jag ska måla en tavla av dig, av dig min fantastiska, vackra, starka kropp som orkar bära hela mig.


Högst upp på målarduken ska jag måla ett universum med fem malplacerade stjärnfall, stjärnfall som bara syns när ljuset har tagit sina sista andetag. Fem malplacerade stjärnfall som ska representera dina fem malplacerade skrattgropar, som bara syns när jag skrattar tills jag längre inte kan andas. Jag ska måla solen i varma färger, lika varma som dina ögon.


Jag ska skildra din korta hals, som alltid har hjälpt mig andas även när det känts som att tårarna nerför dina kinder har svalt allt syre runt omkring, jag ska skildra den genom att måla himlen. Du tillåter alltid mig att ställa upp mina tunga känslor dränkta i färg som en armé på dina tunna, smärtfyllda axlar för hela världen att se, därför ska jag måla moln, men också en färgglad regnbåge för när molnen släpper ned sitt regn.


För dina abnormt stora revben, som försöker skydda mitt stora hjärta med all sin kraft men som emellanåt misslyckas för att jag envisas med att ha det utanpå dig där det är som mest sårbart (förlåt för det), ska jag måla stora, ståtliga palmer som skydd mot molnens gråt. I palmerna ska jag måla små, hängande kokosnötter som en dag kanske ger mat åt någon för på dina revben sitter dina små, hängiga artonåriga bröst.


Sedan ska jag doppa min pensel i den djupaste blå färgen jag hittar och måla väldiga vågor, likt vågorna av fett på din mage som uppstått efter min fars traditionella, omsorgsfullt gjorda fredagsmiddagar där politik, framtiden och sorg diskuteras. Jag får inte råka glömma klipporna, de stora, märkliga klipporna som liknar dina höftben som varit med mig i vått och torrt sena nätter på svettiga dansgolv.


För att visa det du och jag har gemensamt, otålighet, ska jag riva revor i målarduken när jag blivit frustrerad över hur lång tid det tar att bli klar med en målning. Jag ska riva revor likt de revor du rev i mina lår när puberteten med fasta steg vandrade in i dig, som samtidigt som jag växte upp alldeles för snabbt mentalt, tillät mig att växa i samma takt fysiskt. Till sist ska jag måla tätbevuxna, halvtrasiga buskar, men som är starka nog att bära en människa. Jag vill att buskarna ska vara lika dina håriga ben beströdda med ärr från barndomens fall, men också starka nog för att göra det du gör varje gång jag går nedåt; fortsätta hålla mig uppe.


Jag har länge skämts över att visa mitt konstverk, men jag skäms inte längre, för jag insåg att konst är inte vacker genom hur den ser ut, utan genom vad den besitter och berättar, därför ska jag med hjälp av dina armar visa upp min tavla av dig för hela världen att se. Jag ska visa en livshistoria, eller nåväl, arton år. Jag ska visa allt som gör dig fantastisk, vacker och stark som ett tack för att du orkar bära mig och allt jag är, varenda dag. Jag ska visa upp mitt konstverk för hela världen och jag ska visa det med stolthet.

Likes

Comments

Tjenare, tjenare, tjenare!! Idag har jag suttit och skrivit på mitt gymnasiearbete hela dagen och har kommit en ganska bra bit, vilket är skönt. Jag skriver om orsakerna till varför transpersoner är diskriminerade i Sverige ur ett marxistiskt, kontaktteoretiskt och socialisationsteoretiskt perspektiv vilket är så himla intressant verkligen. Idag åkte även Ella tillbaka till Skottland vilket var tråkigt, men det innebär också att jag har en anledning att åka till Skottland vilket är härligt.

Igår kväll läste jag även ut We Are the Ants, har seriöst problem när det kommer till läsning för jag kan verkligen inte slita mig från att läsa klart böcker direkt vilket resulterade i att jag läste de 400 sidor jag hade kvar på typ fyra timmar, men den är så himla lättläst. Rekommenderar den starkt om en vill läsa något gulligt, poetiskt, konstigt och vackert. Nu ska jag fortsätta skriva på mitt gymnasiearbete samt kolla igenom Vilmas. Puss :)

Likes

Comments

Alltså. Tänkte börja blogga igen. Mestadels för att det är kul att skriva och bara komma ihåg vad en gör ens sista termin i trean. Har inte varit i skolan sedan innan jullovet, så alltså en månad sedan ungefär. Detta på grund av att vi har projektveckor nu på Vrg (vilket är seriöst det bästa med VRG) när vi har ett projektarbete, vilket nu är gymnasiearbetet, så är hemma och skriver på det. Eller, har inte direkt gjort särskilt mycket än då jag varit upptagen med att vara i Prag, söka universitet, söka jobb och umgås med vänner men har ändå lite mer än en vecka på mig att bli klar. Idag har jag inte gjort särskilt mycket, har kollat på How to get away with murder hela dagen vilket är en väldigt irriterande serie för alla gör så dumma saker, så blir mest frustrerad. Just det, har även ägnat den senaste tiden till att skriva, skriver väldigt mycket på min fritid då jag anser att det är den bästa terapin, oavsett vad det handlar om. Kanske delar med mig av något någon gång när jag känner att det är tillräckligt välskrivet. Tjarrå.

Likes

Comments