Header

Jag känner hur benen slår mig mot bröstet, jag känner hur jag blir mindre men hur smärtan blir större. Hur min kropp och själ har slutat samarbeta. Kroppen krampar från botten till knoppen, min själ krampar överallt. Tårarna rinner, jag kan inte få luft, klumpen i magen kryper sig sakta uppåt, sakta uppåt mot halsen och luften pressas svårt ner i lungorna. Till varje pris. Till varje pris bara min kropp får lite syre. Jag hyperventilerar och får inte stopp på tårarna. Nu......dör.....jag. Mamma sover, ingen svarar, paniken växer sig större, jag är ju förfan påväg att dö. En signal, hjärtat slår allt snabbare, två signaler, andningen har slutat, tre signaler ångesten växer för varje sekund som går. "Hej det är Linnea". Jag får bara fram snyftningar, gråt och kan inte förklara mig. Jag vet inte ens själv varför jag ringde henne, men det är sent och jag behöver hjälp, fort. "Andas Emely, andas, lyssna på min röst och andas Emely, hör du mig?", jag hör henne. Jag hör vartenda litet ord och hennes röst lugnar mig. Hennes röst är så pass fylld av kärlek, lugn och givmildhet att hon tillsammans med mig mitt i natten över telefonen tillslut hjälper mig att andas. Tillslut ligger jag där, lugn, raklång i sängen och kan sluta mina ögon till sömn. Tack Linnea, tack för jag inte dog.
- Panikångest attack efter min farmors bortgång.

Jag jobbar och känner klumpen, klumpen som växer sig större, klumpen som gör mig ofokuserad och på helspänn. Jag blir till en robot. Kan bara tänka på klumpen i magen och går på automatik. Den kommer, den kommer hela tiden. Om jag ska bära ut mat, om jag ska jobba, om jag ska gå till plugget, om jag ska sova, om jag ska gå över gatan. Så kommer den jävla ångesten och biter mig i röven. Det går inte en enda dag utan att ångesten är närvarande, förföljer mig med snabba steg och växer inom mig för att sedan ta över hela min mänskliga kapacitet.
- Jag lever i ett destruktivt och osunt förhållande som får mig att omedvetet var dag må dåligt - känna ångest.

Med tiden faller jag på plats, utvecklar mig själv, mina relationer och växer i min mindfulness. Ångesten minskar, ångesten försvinner, ångesten är inte längre lika påtaglig. Jag lär mig mer och hittar resurser, resurser för att handskas med den. För att den inte ska få övertaget om mig och min kapacitet - utan att jag ska få övertaget av den. Så jag andas, jag andas långa, djupa och långsamma andetag långt ner i magen. Jag tömmer mina tankar och fokuserar på det jag ser. En väg, en individ, en vägg eller en dator. Andas. Jag sätter mig ner en minut, tittar framför mig och andas lite till. Sakta men säkert försvinner den, det är jag som har kontroll nu och jag kommer fortsätta ha kontroll. För jag kommer inte att dö.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

"Kärlek är när någon annan persons lycka är viktigare än din egen"

Jag såg en bild på Facebook som en bekant lade ut, bilden innehöll ett ordspråk. Ett ordspråk som lydde som meningen ovan. Genast blev jag arg, ledsen, irriterad, förvirrad och vimsig. Ni vet alla de där konstiga och förunderliga känslorna som du kan känna på en och samma gång.
Jag blir ledsen, ledsen över vilken skev syn vissa individer faktiskt har på vad kärlek egentligen är, vad kärlek egentligen innebär.
Jag blir arg, arg över hur majoriteten av oss individer i samhället kan påvisa att kärlek innebär att vörda om andras lycka mer än sin egen.
Jag blir förvirrad, förvirrad över hur andra människor kan styra över människors individuella och personliga lycka.


Först av allt måste vi reda ut begreppet lycka.
Lycka är ett ord som många människor strävar efter, men som få individer verkligt känner av. Lycka är en tro om välbefinnande som konstant ska infinna sig i livet, utan några vågor eller obalans, där allting ska falla på plats av sig själv. Lycka är något som vi jämt nämner, men inte begrundar. För vad är lycka egentligen? Lycka är en tillfällig känsla, en tillfällig känsla som aldrig går att bevara i det långa loppet. Lyckan kommer när vi är totalt tillfredsställda med allt för stunden. För livet är aldrig detsamma, imorgon kan en vakna upp och ha helt nya perspektiv på livet, vänner som är förlorade eller bara haft en konstig dröm under natten. Då är lyckan genast frånvarande. Lyckan är något vi inte kan jaga. Vi kommer heller aldrig kunna skapa lycka då lyckan bara är och alltid kommer vara en tillfällig känsla som uppkommer i de stunder där den bör vara, därför kan vi inte tvinga fram den.

"Kärlek är när någon annan persons lycka är viktigare än din egen".
För mig så går inte detta ordspråk ihop, det krockar. Då ingen Annan individ kan skapa eller bygga upp en känsla som vi kallar lycka, det vi kan bygga upp är stöttning, förståelse och medgivande av olika begär. Men jag kan aldrig skapa lycka för en annan individ, jag kan inte tvinga fram känslor hos en annan människa, men jag kan påverka hur en annan individ känner genom mitt val av agerande och bemötande.

Sen har vi ordet kärlek.
Det begreppet är ju nästan bredare än livet själv, i många perspektiv faktiskt. Men en sak är jag väldigt klar om: kärlek ska inte baseras på att andra individer är viktigare än du själv. Kärlek ska baseras på välbefinnande, växande och påfyllning av energier i dig själv. När en påstår att något specifikt hos en annan individ är viktigare än något hos en själv, då är inte det kärlek. Då är det ett beroende, ett beroende av kärlek. Det finns ett ordspråk som säger "älskar du mig så avstår du hellre från mig än dig själv". Kärlek ska inte gå ut på att man bryr sig mer om andra än sig själv, detta ger upphov till en obalans. Kärlek går ut på att fylla på varandras bägare i en gemensam symbios som bidrar till en ökad balans. Hänger ni med?

Därför när denna individen la upp bilden som påpekade att "Kärlek är när någon annan persons lycka är viktigare än din egen", så påvisar det bara att hon inte är sig själv fullt och utantill i sina sinnes fulla bruk. Med detta menar jag att syftet med kärlek är inte att beröva sig själv sin identitet, glädje och tacksamhet som ordspråket menar. Kärlek är att lyfta varandra och vårda sin egen glädje, känslor och lycka först för att sedan dela detta med den man älskar. Kärlek är att växa, inte förminskas.
I kärlekens tecken är det den individuella och enskilda glädjen som bör anses vara högst.

Likes

Comments

19 år. Så pass liten men samtidigt ändå så stor. Så många år som jag gick och längtade - väntade på att bara få bli arton, å nu är det plötsligt bara...över? Min artonårsdag kommer jag aldrig glömma, det var verkligen en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.

Själv har jag alltid tyckt att nitton är en sådan patetisk ålder, det är ett mellanting precis som sjutton, åldern finns där för att finnas men fyller liksom ingen funktion. Min sambo Linnea fick mig att tänka annorlunda: " 19 är stort Emely, det är ju sista året i tonåren, din slutspurt liksom". För visst är det väl så, det är nu min slutspurt börjar. Under min långa tonårsresa har jag klarat av 80% av vad jag skulle gå igenom, nu tror jag att det bara är 20% kvar, men tvärtom. Även om min tonårsresa är nära att sluta har jag ännu en enorm slutspurt in i mål, där jag måste lägga 80% till. Låter det flummigt? För jag är ju visserligen en flummig, nytänkande och fantasifull person. Jag vill aldrig sluta vara det, för just flummigheten är det enda barnsliga som sitter kvar i mitt företagsamma och självständiga jag. Ibland kan jag bli avundsjuk och förundras av min lillasyster Miranda, som alltid skrattar, som alltid ser allting så ljust, som alltid är barnslig och njuter. Men samtidigt är det där inte jag och jag är ändå tacksam över att ha en sådan fantastisk människa i mitt liv.

Min födelsedag började med vägledning hos en konsult som har kontakt med energier. Vissa skulle kalla det för en spåtant andra ett medium, jag väljer att kalla henne för en konsult. Här fick jag verkligen vägledning på många sätt och vis, jag fick även lätta på mitt inre tryck inom mig som jag kanske gått och burit på under en längre period. Denna kvinnan fick även kontakt med min älskade farmor, detta var något så fruktansvärt tungt samtidigt som det var otroligt lättande på samma gång. Kvällen avslutades sedan på mitt fantastiska jobb.

Dagen efter förberedde jag ett kalas här hemma. Innan benämnde jag det alltid som ett "party" eller "fest" och tyckte det var lite töntigt att säga kalas. Sen sa en vän till mig "Jag kan inte komma på ditt kalas" jag grimaserade åt hens ord, "tycker du det är töntigt att säga kalas?", jag svarade med en nick. Hen: "Jag tycker att vissa ord som man tyckte var töntiga när man var liten, faktiskt är coola idag när man är vuxen, så kalas det är ett coolt ord". Då gick min hjärna genast igång på högvarv, för är det något jag älskar så är det individer som får mig att utvecklas och se världen på ett annorlunda sätt i olika perspektiv, vilket denna människa gjorde. Så den kvällen höll jag i ett kalas, det var trångt, det var mysigt, det var glädje och massvis med alkohol som resulterade i en enorm bakfylla och en svart kväll...

Av Sigrid fick jag en superfin skål som hennes mamma har gjort helt själv. På skålen står det "Rise and Shine", tror ni jag blev motiverad imorse när jag åt min morgongröt i denna skål? svar: JA. I skålen fick jag även Sigrids hemmagjorda müsli, det är den godaste müslin jag någonsin ätit! Jag är så otroligt tacksam, jag älskar verkligen unika och användbara grejer. Sådant som inte finns någon annanstans, som ingen annan har. Det resulterar i att varje gång jag ser den skålen eller äter ur den så tänker jag på min fina vän Sigrid.

Under hela min dagisperiod fram till första klass hade jag en bästis, en bästis vid namn Erica. Vi var som piff och puff och gjorde allting tillsammans. En dag skulle Erica flytta vilket resulterade i att hon också bytte skola. Vår relation gick allt mer isär och vi hade ingen kontakt på flera år. 11 år senare sluts cirkeln, för att vi börjar i samma klass på gymnasiet igen. Vi fick lära känna varandra på nytt, men jag kommer alltid ha en förkärlek till Erica, hon har ju lämnat avtryck i mitt hjärta. Jag bjöd in henne på mitt kalas, för jag värnar verkligen om mina gamla vänner. Det var så mysigt, av henne fick jag jätte fina koppar, kakor i en burk och de perfekta sockarna för superduper kalla mig. Haha. Jag är så glad över att ha henne i mitt liv igen.

Av mina kollegor fick jag en stor fin vinflaska, rött såklart. Sedan jag flyttade in med Linnea har jag blivit en riktig rödvinsdrickare!

Av min allra bästa vän Rebecca fick jag denna svarta goströjan! Det är detta jag älskar med Rebecca, hon är alltid så pass omsorgsfull och väljer alltid ut presenter med hela hjärtat. Hon vet exakt vad jag tycker om och behöver, alltid. Jag älskar denna goströjan och har levt i den sedan mitt kalas. Rebecca beklagade sig för hon ville göra något speciellt, som jag gjorde för henne, men detta är speciellt för mig, för precis som med skålen jag fick av Sigrid, så vet jag att hon har gått och letat, klämt och känt för att hitta en tröja som jag ska passa och vara bekväm i. Å det är speciellt för mig!

Av min far fick jag ett stort paket med mitt favoritmärke rituals i. Jag och min far har inte alltid haft en bra kontakt, men vi jobbar på det idag och för mig idag är familjen otroligt viktig. Jag uppskattar dessa gester otroligt mycket för det visar att han faktiskt bryr sig och jag bryr mig om honom. Jag och min mamma fikade tillsammans och jag fick lite behövliga småsaker till lägenheten av henne. Min mamma är världens finaste, vi båda vill så mycket men vi är så pass lika vilket resulterar i att vi ibland krockar.

Jag vill bara poängtera att gåvor inte är allt, att gåvor inte är det betydelsefulla utan det är närhet, kärlek och glädje som är det betydelsefulla. Men jag älskar att ge och har gett hela mitt liv å har därför också försökt lära mig att tillslut ta emot. För det ger en väldigt mycket, det är ju så mycket kärlek och tanke i alla dessa gåvor och det finns energier i dem som gör mig stark av att ha dem nära. För det viktigaste är att hitta en balans, en balans när det gäller allt. Ge det du kan och inte mer, ta emot det du får och inte mindre.

Likes

Comments

2015-02-14
Jag vaknade upp av att han inte låg där, låg där bredvid mig och på ett sätt var det verkligen skönt. Jag var så pass van vid att sova helt ensam, ensam i min stora 180 säng. Men nu i åtta månaders tid hade jag delat säng med honom som knappt var 120. Det var en befrielse att kunna sträcka ut ben och armar utan att krocka med andra ben och armar, även om jag älskade hans kramar, älskade närheten. Han öppnade sakta dörren och in kom han med rosor och en present, såklart, det var ju alla hjärtans dag. Jag hade aldrig någonsin tidigare fått rosor av en kille förut, därför var detta överraskande, överraskande över hur fin han var mot mig. Men det var ingen nyhet, det hade han alltid varit. Till frukosten ger även hans far en alla hjärtans dag present till mig, vid den tidpunkten hade jag inte ens kontakt med min egen far. Det var bara vi under den dagen och morgonen, denna dagen var väldigt viktig för honom, för mig var den inte betydelsefull för fem öre. Den var precis som alla andra dagar för mig, alltså inget mer märkvärdigt.

På eftermiddagen mötte vi upp Linnea och Daniel, våra kompanjoner i vått och torrt, våran andra relationshalva bokstavligt talat. Vi kollade på premiären utav fifty shades of grey tillsammans, jag och Linnea satt i mitten och killarna på änden som alltid. Efter detta åkte vi till Höllviken där vi hade bokat bord för fondue, jag visste inte vad fondue var och det var första gången jag åt det. Där satt jag i en stel rosa skjorta runt min dåvarande pojkvän plus bästa vänner på alla hjärtans dag, genuint försökte jag finna glädjen och passionen i vad alls hjärtans dag på riktigt var. Men jag kände ingen glädje, jag kände ingen kärlek för traditioner, speciellt inte alla hjärtans dag - den var löjlig. Men någonstans här lärde Tobbe mig att alla hjärtans dag var en speciell dag.

2016-02-14
Ett år efter är jag nere, har ingen livsenergi och gör allt för att överleva min vardag. Jag utför allt jag är kapabel till för att distrahera mig i mitt liv. Jag lever i en destruktiv vardag där jag på något vis försökte fylla upp tomrummet inom mig efter allt som hade hänt vid den tidpunkten. Jag vaknade med ångest, ville inte gå upp. Jag tog på en fasad och dagen firades på mitt fantastiska jobb, just då var det en av de bästa alla hjärtans dag jag kunde fira. Kunderna var otroligt fina, de gav mig så mycket kärlek, presenter och uppmärksamhet denna dagen och jag försökte ge minst lika mycket tillbaka. Jag var inte människa till annat, ytligheten i mitt förvunna jag efter allt som hade hänt i mitt liv tog över och det var det enda jag kunde fokusera på.

2017-02-14
Två år senare är jag sambo igen, fast på andra villor, krav och restriktioner. På ett vis som fyller på min livsbägare istället för tömmer den. Tillsammans bestämde vis oss för att börja fira traditioner. Jag tänkte inte p något när jag den dagen gick upp på morgonen, så full av rutiner vet jag på automatik vad som krävs av mig under en hel dag. Utan krav och bara på känn så umgicks jag med min älskade mor, en av de kvinnor jag älskar mest. istället för att umgås med en annan familj så prioriterade jag min egen. Jag lagade en fantastisk middag med min bästa vän och sambo Linnea. Jag drack gott vin, skrattade och babblade skit med min andra underbara vän Sigrid. Två år senare kollar jag på andra filmen utav fifty shades of grey, men nu med min lillasyster som jag älskar så enormt mycket, henne jag vill kompensera för allt dumt jag en gång gjort. Jag avslutade kvällen med dans, massa fuldans framför mina vänner i mitt vardagsrum. Det var inte de snyggaste dansmovesen, de var inte de tjeckaste kläderna, men jag var bekväm, kärleksfull och glad.

För i slutändan handlar det inte om vad man egentligen gör, utan det handlar om varför man gör det. Det handlar om vilka man faktiskt älskar och behöver uppmärksamma i sina relationer. Det handlar om man genuint, älskvärt och passionerat firar dagen eller om man firar den bara för att man måste.

Likes

Comments

Jag har alltid strävat efter lycka och framgång. Framgång för mig har jag förknippat med lycka i livet och välstånd, jag precis som alla andra runt mig har antagit att lyckan är meningen med livet, att det är vad vi ska sträva efter. Att finna lyckan har blivit ett sorts mål som varje individ runt mig har, ett mål som jag också så länge haft. jag har många gånger suttit där, ensam, vilsen och förvirrad och frågat mig själv, varför är jag inte lycklig? Jag har vänt ut och in på mig själv för att finna svaret och vägen till lyckan. Någonstans efter min livskris för ett år sedan när min farmor gick bort, mitt förhållande bröt upp, min syster blev dålig och jag bröt min rygg så vände jag på min livsinställning, på mina mål.

För målet är inte längre att finna lyckan. Målet idag är att leva, leva och sluta vara rädd. Jag vill inte längre leva i rädsla. I rädsla för att drunkna, dyka eller möta en främmande man en mörk kväll. Men framförallt vill jag inte längre vara rädd för kärleken, för kärlek och rädsla kommer aldrig kunna vara två stycken sammansatta komponenter. Den ena kommer alltid utesluta den andra.

Därför är målet idag att leva i glädje. För lyckan är bara en tillfällig känsla, den går att kännas vid, men lyckan går ej att bibehålla i längden. Vi blir blinda, söker mållöst efter lyckan och tror att den är lösningen på livet. Att lyckan är och kommer vara meningen med livet. Men att söka efter lyckan är som att jaga en fågel, den flyger snabbt ifrån dig och du har inte kapaciteten att flyga efter. Därför springer du, men så länge du springer kommer du aldrig kunna möta fågeln, han är ju i luften - när fågeln vill landa ett tag möter den istället dig när det är dags. Vi söker efter lyckan för vi hela tiden vill ha något större som ska vara lösningen. Men lyckan är aldrig långvarig, lyckan kommer under kortvariga perioder när vi är som mest glada och tacksamma.

Därför är nu målet glädje och nyckeln till glädje är tacksamhet.

Likes

Comments

Näst sista dagen av min resa i Australien höll jag på att gå under av rastlöshet, jag ville göra något, se mer och aktivera mig! Därför tog jag med mig min vän Anton jag träffade på i Coral Bay och vi begav oss iväg för en heldagstripp på den kända ön Rottnest Island utanför Perth. Denna dagen var en ära att uppleva! Vi hyrde cyklar och cyklade runt hela ön som var cirka 3 mil lång. Vi myste med öns kända djur qokkas som är en blandning mellan en stor råtta och en känguru, hur märkligt är inte det? Vi hittade massa mysiga privata klippstränder, vi cyklade, klättrade och badade. Vi såg vilda delfiner och ett par som gifte sig på stranden. Om jag någongång gifter mig vill jag gifta mig exakt så, det var precis som i en film och jag blev helt tårögd av att se hur kära paret var. När dagen var slut var vi brända, utmattande och hungriga. Vi tog oss tillbaka till hamnen och avslutade kvällen med öl, pizza och glass på en superfin terass. En helt underbart avslutande dag på min långa Australien resa.

On my second last day in Australia i was so restless. I really wanted to do something, se something more and do something physical with my body. So I took with me my friend Anton that i met i Coral Bay and we went away all day long on the famous island Rottnest Island outside of Perth. This day was amazing! We rented bikes and was biking around the island that was almost 30km long. We saw the famous animal of this island named qokkas that is a mix of a rat and a kanguru. We found so many cozy private beaches with beautiful rocks, we was climbing and bathing in the sea. We saw wild dolphins and also a couple that was getting married on the beach. If I ever getting married in my life I want my wedding to be exactly like that, it was exactly like a movie, but better. I got tears in my eyes of seeing how in love this couple was with each other. When the day was over we had burned ourself, we was exhausted and hungry. So we went back to harbour and ended the evening with a couple of beer, pizza and ice cream on a beautiful terass. A wonderful last day on my long holiday in Australia.

Likes

Comments

11.01.2017

Att resa, resa är en gåva, en gåva som vi oftast inte vårdar så pass ömt som vi borde. Att resa är väldigt underskattat . Förstår man inte värdet i att resa så ska man heller inte göra det. När jag var mindre och bodde i min barndomsby Broby, ville jag enbart resa för att alla människor runt mig reste med sina familjer, då ville jag bara vara som alla andra . Idag reser jag inte för någon annans skull än min egen.

Inget som jag tidigare har upptäckt matar din själ och öppnar upp ditt sinne så pass mycket som att resa. Det kan låta klyschigt, men precis så är det.

Jag lär mig så pass mycket om livet, mig själv och andra människor när jag reser. För någonstans i mina resor kan jag genuint och äkta - bara kunna vara jag. Jag har inga förväntningar på mig och inte heller några krav. Det finns inga roller och ej heller några bestämmelser. För under resans gång finns bara jag, jag och världen runt mig eller stjärnorna ovanför mig. Detta gör att jag på något vis kan finna ett genuint jag. Ett jag där jag bara kan vara den jag är.

För där man bildas och bor uppkommer också alltid roller. Ett skal som bildas utav samhället men framför allt från alla människorna runt en som ständigt påverkar, sätter prägel och spår. Hemma så måste man på något vis alltid leva upp till sin roll som man aoutomatiskt har skapat. Detta leder oss till en förlorad identitet och falsk glädje i livet. Detta leder oss in i en vardag i ett system där vi slutligen inte vågar kliva ur vår egna trygghetszon. Därför fastnar vi, fastnar, står och trampar, kommer inte riktigt vidare. Samtidigt där och då undrar vi: om det är såhär livet kommer och ska vara? Jag vill inte bli den, den som står och trampar i en roll som är uppbyggd utifrån ett system. Jag vill inte vara en del av det systemet. Jag vill motarbeta mina dömande tankar, leva fullt och ärligt samt ständigt utmana mitt sinne och min fysiska kapacitet.

Därför reser jag, för att känna glädje och tacksamhet. För att enkelt och passionerat kunna uppskatta allting runt mig. För att bryta min vardag och för att låta andra människors leenden smitta av sig på just mig och mitt liv.

Likes

Comments

Efter att ha campat i Coral Bay och levt tillsammans i över tio dagar var det sedan dags för oss att bege oss 15 timmar tillbaka ner till Perth. På vägen ner stannade vi på ett av mina favoritställen, Kalbarri. I Kalbarri hade Azalea och Brendon hyrt en stor jätte fin villa som vi bodde i under två dagar. Detta var en väldigt stor omställning, efter att ha campat och sovit i ett tält i 17 dagar skulle vi nu ha en stor villa för oss själva. Detta var avslappnade och härligt. Dock fick jag fruktansvärda ryggsmärtor (från min brutna rygg) andra dagen här, därför fick jag stoppa i mig massa morfin värktabletter och sov som en stock hela dagen med ryggvärk. Mindre roligt när man är ute och resor men det fanns inte så mycket jag kunde göra åt det. Väl hemma i Perth flyttade jag från Kierans hem till Aarons med Marc, här hade jag bara en vecka kvar att spendera. Därför samlades Brendon, Azalea, Marc och jag min sista fredagskväll för att spela biljard, dricka öl och ha vår sista fina kväll tillsammans. Detta var jobbigt, då jag är väldigt dålig på att säga farväl till människor, så var detta en väldigt fin men jobbig kväll.

After we been camping in Coral Bay for over ten days it was time for us to go 15 hours back down to Perth. On the way down we was stopping in one of my favourite places during the campingtrip, Kalbarri. In Kalbarri had Azalea and Brendon rent a big appartmeant that we was suppose to live in for two days. This was a big reconversion after been sleeping in a tent for 17 days. This was very relaxing, but the second day i got terrible back pain from my broken back. I needed to take strong pain killers that passed me out all day. That wasn´t fun at all, but it´s not so much to do about it. When we got back to Perth i was moving from Kierans to Aarons with Marc. In that time I only had one more week left, my last friday we all was meeting up again to play som pool and drink beer together. This was our last night together, it was very hard beacuse I am very bad to say goodbye to people, so this was a very nice evening but also hard and sad for me.

Likes

Comments

I monkey Mia skulle egentligen min, Marc, Teenekas och Kierans campingtrip avslutas. Dock på sista dagen så frågade Azalea mig och Marc om vi ville följa med dem ännu mer norrut till Coral Bay i tio dagar, för oss var det inte ens något att fundera på, vi följde med direkt. Väl där träffade vi på Azaleas familj som var superhärlig. Vi levde på nudlar och grillad mat. Vi åt hamburgare på campingstolar på julafton och jag firade nyår på stranden i underställsbyxor och en hoddie. Coral Bay var kravlöst, jag gick upp tidigt, utförde yoga på stranden, läste massa böcker, jag skrev i mängder och jag skrattade ännu mer. Azalea och jag klickade otroligt bra, medan Brendon och Marc också klickade otroligt bra. Tillsammans hade vi en fantastisk tid dessa dagarna och jag är så tacksam över att jag fick möjligheten att följa med på denna fantastiska resa.

Mine, Marcs, Teenekas and Kierans campingtrip was supposed to end in Monkey Mia, but the last day Azalea asked me and Marc if we wanted to go with them more north to Coral Bay for ten days. We didn´t even thought about it and said yes directly. Up in Coral bay we was meeting up with Azaleas family, they was super nice. We was living on nudles and bbq food during the whole trip. We was eating patties on Christmas eve while we was sitting in a cirkle on camping chairs. I was celebrating New Years on the beach in a jumper. Coral Bay was a area with no pressure, i went up early, did yoga on the beach, read books, wrote heaps and laughed even more. Azalea and me bounded really good, and so did Brendon and Marc to. Together we had an amazing time in Coral Bay and I am so thankful that i got the opportunity to follow them on that amazing trip.

Likes

Comments

Jag märker kontrasterna, jag ser dem så himla tydligt framför mig. Mer tydligt än någonsin. Jag vill inte vara en del av de kontrasterna, kontrasterna som skapar fångenskap i livet, jag vill inte vara en fånge i mitt egna liv. Under min resa i Australien blev jag mer öppen i mig själv, kraven, fasthållsamheten, alla måsten - de försvann. De var inte längre tillgängliga och det enda jag behövde tänka på var vad jag skulle göra utav min dag. Vad ville jag? Vad kände jag? Hur mådde jag? Hur valde jag att känna? Allt gick på automatik, jag var positiv, glad och lättsinnad - jämt. Visst kunde känslor blomma upp, för när allting blev tyst utanpå blev det väldigt högljutt inuti. Men min passion, mina drömmar och mina hobbys blev otroligt mer tydliga. Ännu en gång blommade de upp och jag påbörjade något utav det. Jag som älskar att skriva och läsa, skrev och läste i massmängder. Jag var så pass fri och hade otroligt mycket plats samt energi i min vardag att verkligen skriva, läsa, hitta inspiration, leva och vara glad. Jag älskade det, jag älskar det.

Men jag märker tydligt att så fort jag kommer tillbaka på hemmaplan blir jag genast - likgiltig. Jag är som en robot som pluggar, jobbar, svarar på mail, ringer samtal, betalar räkningar och tiden finns inte längre tillgänglig. Friheten och möjligheten att vakna upp och själv utföra vad jag vill varje dag finns inte längre där när jag är omsluten av tusentals krav och måsten. Jag överlever, men lever inte fullt ut, å jag hatar det. Jag hatar hållsamheten som håller mina drömmar och min passion i ett grepp. Jag ogillar systemet som gör att vi är så fast i en cirkel av krav och måsten, för kraven och måsten förstör vår inre glädje där vi ska leva ut det vi är menade att leva för.

Så idag har jag svårt, svårt att skriva som jag var kapabel till på min resa, å jag har många gånger frågat mig själv frågan varför jag inte kan vara så pass produktiv i mina egna intressen som förr, men nu vet jag varför. Därför är jag samtidigt lycklig i tanken av att jag vet, jag vet vad det är som håller mig tillbaka och jag vet vad det är som gör att jag kan blomma igen. Jag blommar i kravlösa situationer där jag bara kan vara jag och leva njutningsfullt och ärligt. Av den instinkten tackar jag för, för jag vet att jag har lite kvar att utföra, att jag får vänta ett tag till tills jag kan blomma, å jag vet vilka frön jag ska så i framtiden för att få mig blomma till den vackraste blomman av mig själv som jag kan skapa. Därav, är jag är trots allt tacksam.

Likes

Comments

Hej sötnosar kommentera och tyck till om min blogg!