Header
View tracker

Godmorgon alllihopa!

Om bara två veckor beger jag mig mot Australien och har nu förberett lite härliga bad och sommarkläder till mig själv. Men medan jag vistas i solen så kommer det bara bli allt mer grå, kallt och ruggigt här hemma. För att muntra upp er alla i vintermörkret har jag nu slagit ihop mig med elsaandrose.com (före detta todiefor) där ni nu får 15% på valfri bikini till ordinarie pris!

Jag har alltid älskat elsaandrose och har ett fåtal bikinis därifrån. Detta är även den perfekta julklappen för er som inte vet vad ni ska köpa till era nära och kära. Ta nu tillfället i akt och beställ hem en härlig och snygg bikini!

Använd er utav koden " EMELYTHORNQVIST15" så får ni 15% på hela ert köp, koden gäller i en hel månad så passa på nu innan jul!

I samarbete med elsaandrose.com

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Varför vill man glömma den man en gång var, det liv man hade och dem människor som har format en till den människa man i dagsläget utformats till? Varför vill man vara trångsynt, blåögd och rädd för sin bakgrund, för sitt liv. Varför försöker man radera ur sitt förflutna, varför vill man inte bli påmind och varför är individer så pass hållfasta vid att inte tro att något av det som hänt faktiskt lett till den man är idag.

Jag syftar på relationer, människor och kärlek. Jag vet att när jag var yngre, mycket yngre, ja påväg in till tonåren och äldre vänner som jag hade väldigt kärt om hjärtat på något vis svek eller lämnade mig, så gjorde det så fruktansvärt ont. Det gjorde så pass ont att min enda utväg var att låtsas som om dem individerna på riktigt inte fanns, som om dem var döda. Men nu i äldre dagar är jag medveten om att individer kommer och går men kärleken består. Kärleken till agerandet, utförandet och det känslomässiga förhållandet kommer alltid sitta i någonstans, oavsett om man skapar sig ett nytt liv med nya relationer senare i livet.

Men varför vill man gömma den man en gång var, att radera bilder, blocka medmänniskor för att inte bli "påmind". Där känner jag att något ännu grövre, känslosammare problem ligger bakom. Hur många nya vänner jag än träffar vill jag gärna uppmärksamma dem om mina före detta bästa vänner, hur jag var och vad vi gjorde. Hur många nya partners jag än kommer träffa om det kommer ske så kommer jag aldrig radera bilder på mina gamla partners. Jag kommer inte sluta tala om dem, jag kommer inte sluta känna för dem heller. För allt detta är anledningen till den människa jag idag är.

För hur mycket livet än förändrats så har man alltid innan en fastställd belägenhet ett liv förut också, man kan inte förneka det. Det är otroligt bra att se framåt, att vilja förändra sin livssituation och rannsaka sig själv i varje given situation. Men att försöka mörka sitt förflutna och sina före detta relationer leder bara till att man förlorar och mörkar sig själv, å hur ska man då kunna leva som en unik självständig individ?

Likes

Comments

View tracker

- Om snart två veckor kommer jag göra min femte resa detta året. Om en snart två veckor åker jag på min första resa till Australien..

Många frågar mig ofta hur jag kan resa så pass mycket som jag gör. Vad det egentligen är jag gör och varför jag ens reser så pass mycket? För en utomstående som inte har samma passion, drömmar och frihetsvilja förstår jag, jag förstår att det är svårt att förstå mig och mina märkliga val ibland. Jag förstår att dem inte förstår, jag accepterar deras påståeénden, men jag håller inte med.

Varför reser du så mycket?
Ja, varför reser jag så mycket egentligen? Varför väljer jag att alltid släppa på min trygga tillvaro, skaka loss mitt levnadssätt, utsätta mig för utmaningar och vara runt människor jag inte känner? Problemet eller lösningen (beroende på hur man ser det) är väl att jag lätt blir uttråkad, uttråkad på min tillvaro, min miljö och människorna runt mig. Misstolka mig nu rätt, jag vantrivs inte, jag blir bara lite understimulerad om min vardag alltid ser likadan ut, om den jämt går i samma vardagliga cirkel. En annan faktor är att jag inte är en nej människa, inte i förhållande till beslut som innebär risker. Å när det väl gäller risker i livet så har jag heller inget risk eller konsekvens tänkande. När alla andra människor runt mig tycker jag är galen för jag reser ensam som ung tjej för att så pass mycket kan hända just "mig" enligt vissas visioner. Jag tänker annorlunda, jag väljer att inte ser allt det negativa som möjligtvis kan hända, för även om mycket dåligt kan hända mig "för att jag är tjej" så kan jag även uppleva tusen fler grejer och utvecklas tusen gånger mer som en människa än om jag inte hade gjort det.

Hur kan du resa så mycket?
Men var får jag då alla pengar ifrån till att resa? Jag är en artonårig tjej som jobbar på timmar med en lön som inte är att hänga i granen, ändå bor jag ensam, har hand om mina egna kostnader samtidigt som jag reser. Jag har möjligheten att göra detta för jag prioriterar. Sedan jag insåg lyckan, glädjen och fascinationen i att resa lade jag genast om min ekonomi och hur jag förhåller mig till det.
- Jag äter i princip aldrig ute.
- Jag köper nästintill aldrig kaffe på stan.
- Jag storhandlar och fryser in.
- Jag småköper inte. (många småköp blir mycket pengar i längden).
- Jag köper bara nya kläder när jag reser.
- Jag köper aldrig nya teknikprylar.
Jag har liksom allt jag behöver. Därför lägger jag i princip alla mina pengar på resor istället för kläder, teknik eller mat ute. Vissa anser såklart att livet handlar om att njuta här och nu och därför bör man göra allt det jag utesluter. Jag tycker dock att livet i nuläget handlar om att uppleva så mycket utav livet som möjligt, att göra saker och ting en är rädd för och upptäcka nya platser för att inse vem man är och hur underbart livet egentligen är.

Varför lägger du allt på resor?
För att jag kan, kan man så ska man, som jag brukar säga. När jag frågar mina vänner om vad jag annars skulle lägga mina pengar på säger de "Lägenhet" & "Bil" , jag blir genast mer uttråkad än någonsin utav att höra på de orden. Jag kommer troligtvis iallafall leva 40 år till i mitt liv, om inte mer. Under majoriteten utav dessa år kommer jag endast bo på ett tryggt ställe och köra en massa bil, varför ska jag hetsa med detta redan nu?

Jag är passionerad, galen och älskar att hitta mig själv i nya landskap och miljöer. Jag älskar att pressa, puscha och utmana mig själv. Men även motbevisa andra människor att ja, man kan falla men sannolikheten att man istället flyger är lika stor, det beror på hur man väljer att se på saker och ting i livet.

Likes

Comments

Saknad, saknad av en person som lämnat så stora avtryck inom, hos mig och på mig. Saknad utav världens finaste människa, saknad över en kram, en röst och en trygghet. Saknad över personen som på något sätt skapade liv i mig och som alltid fanns bakom mig.

Rädsla, rädsla över att glömma en röst, rädsla över att glömma bort våra minnen, våra stunder och hennes skratt. Rädsla över att varje dag som går är ett steg närmre att glömma något mer. Att inte minnas. Rädsla över att jag ska bli van vid att leva utan henne och må bra i det. Rädsla över att jag aldrig kommer lära mig leva utan henne vid min sida. Rädsla av att andra anhöriga runt mig också så plötsligt bara kan lämna livet en dag, helt oförberett.

Sorg, sorg över saknad. Sorg över att jag inte kan visa mina kunskaper. Sorg över att jag inte kan dela med mig av mitt liv längre. Sorg över förtvivlan och sorg över att det inte finns några svar på mina frågor. Sorg över traumatiska minnen med sorg.

Ångest, ångest över rädsla. Ångest över tankar, över det faktum att en av de finaste kvinnorna på jorden faktiskt inte längre finns. Ångest över tanken att jag aldrig mer ska kunna se henne, vara med henne eller ha henne runt mig. Ångest över att bli lämnad kvar, fast att jag vet att jag egentligen inte är ensam.

Tacksam, tacksam för det jag har. Tacksam för min mamma, pappa, syskon, vänner, kusiner och faster. Tacksam över de människor som finns i mitt liv, runt mig, dagligen. Som skapar en trygghet, en rot och en fast punkt. Som hjälper mig, stöttar mig och alltid finns bakom. Tacksam för de jag har runt mig som fortfarande är i livet.

Tid. För snart har det gått ett helt år, ett helt år utan kvinnan som har fostrat mig, som jag har bott med som var en av mina klippor när min trygghet i mina föräldrars separation raserades. Kvinnan som alltid gav mig det jag behövde under dem åren när jag inte hade så passmycket. Kvinnan som inte var så klok, men som var chill och check. Snart har det gått ett år utan en av dem som jag älskar mest i världen. Tiden går snabbt, tiden flyger iväg, men jag hoppas och jag tor att tiden, så småningom kommer utvisa vad som ska bli.

Likes

Comments

Nu har jag precis avslutat en lång och intensiv jobbvecka. Sorg över att Trump är USA:s nya president sköljer över oss och hela världen, det känns som en skam, en skam att gå från Obama till Trump. Jag är trött, jag är jätte trött idag. Å jag känner att det börjar bli mer okej att ha mina trötta dippar. Förr när jag bodde hemma så gjorde jag inget vettigt mer än att sova och leva i min säng, om jag är trött och tar en tupplur idag i min nya lägenhet känner jag mig ändå bra till mods, tillfredsställd och produktiv.

Det är så mysigt att ha Linnea runt mig med, tillvaron blir liksom mer glad och meningsfull. Jag har alltid någon att skratta och kramas med. Eller tala ut med om jag behöver prata. När jag bodde hemma kunde jag också oftast få stora känslor utav ensamhet som svällade över mig, trots att min mamma och mina syskon bara var i rummet bredvid. Idag är inte ensamheten något problem för mig och ensamhetskänslor kommer inte alls på samma vis som innan.

Likes

Comments

Ibland när jag jobbar, lite då och då så kommer en man in. Denna man är väldigt trevlig och han är medveten om min skidolycka där jag skadade min rygg. Varje gång han kommer in upprepar han ett antal gånger "Du får inte åka skidor" "Du får inte ramla" "Du får inte åka på resor så du kan skada dig" . Detta gör mig arg, sur, irriterad och förbannad. Vem är han och säga till mig vad jag får och inte får göra?

Samma visa skedde när jag var tillsammans med min före detta pojkvän. Meningar som " Du får inte bära den tröjan, den är för urringad" "Du får inte åka på en resa ensam" " Du får inte använda den kjolen, den är för kort".

Jag ryser inom mig när män, för det är män, män som säger till mig att jag inte får utföra vissa saker, som tror att jag ska bry mig om vad dem säger. Det är skillnad på när mamma sa till en när man var liten att en inte fick köpa godis i affären. I dessa exempel ovanför handlar det om inre identitetstöld där den som brukar meningen försöker skapa någon sorts makt över mig. Där den som brukar meningen får mig att känna mig nedvärderad, liten och förminskad. Varför skulle inte jag få åka skidor om jag vill det? Å varför skulle inte jag klara av att åka på en resa helt ensam och varför ska inte jag kunna få vara jag och klä mig hur jag vill?

Jag ryser, ryser av obehag och förakt när män i min omgivning påpekar att jag inte får lov att göra någonting för dem, precis som om deras ord är lag och jag ska lyda dem? Men något utav det värsta är när en man älskar begränsar en, när någon man älskar hindrar en från att vara den man är och man blir så jävla blind för man är mitt inne i det. Därför gör man bara som sin partner säger. Jag minns vid ett tillfälle när vi var i Florida och jag hittade en jätte fin bikini då sa han tydligt " Du får inte köpa den, de ser ut som string", jag köpte aldrig bikinin. Jag var så hårt hållen under hans lagar, tycken och bestämmelser att jag förlorade mitt eget värde samt tycke.

Idag ger jag blanka fan i om någon säger att jag inte får göra något. För jag bryr mig inte, jag bryr mig inte om begränsningar, om trångsynta män som på något sätt ska påvisa makt och våldskultur genom att ta ifrån kvinnor deras självbestämmande och identitet. Jag bryr mig inte och jag ska aldrig någonsin låta en man få begränsa mig, den jag är och vad jag vill göra med mitt liv någonsin igen.

Likes

Comments

Jag uppskattar dessa stunder, dessa mysiga härliga och lugna stunderna där jag bara kan hinna ifatt med mig själv och saker omkring mig. Att bara sitta och slappa i mjukiskläder i soffan och lyssna på gosig musik, det är livet. Jag försöker njuta utav varje given situation och vara tacksam för småsaker, det gör sådan enorm skillnad.

Just nu är jag mitt uppe i skola och arbete, nya projekt som intresserar mig är på gång och om jag har lärt mig att jag måste varva ner lite emallanåt så kan jag på något vis ändå inte stoppa bandet jag är som en maskin som bara fortsätter. Men jag vill ha utveckling och förbättring, då blir jag lugn inom mig. När jag står i disken efter ett kvällsarbetspass och diskar undan back efter back och ser hur allt ser lite klarare ut, att det sker en förbättring och en skillnad, då blir jag lugn inombords. Nu kanske detta var ett motsägelsefullt exempel men det är bara för att få en klarare bild kring hur jag funkar.

Jag börjar trivas allt mer här hemma, oro för framtida händelser börjar läggas sig och jag känner att allting på ett eller annat sätt kommer att lösa sig. Att jag har den enorma makten över mitt liv att kunna skapa exakt vad jag vill, samtidigt försöker jag låta tiden och ödet avgöra en del av livet. För allting kommer inte kunna planeras och struktureras upp, jag har insett det nu.

Likes

Comments

Ett hem. Vad är egentligen ett hem? Ett hem är kanske det starkaste uttrycket för hur vi identifierar oss själva. Under mina arton långa år har jag haft olika sorters hem, hem där jag sovit, levt, livnärt mig och underhållit mina livliga behov. Jag har skapat en trygghet i diverse olika hem. De sex åren jag bodde med min pappa så skapade jag en trygghet där med honom, där jag levde efter hans rutiner och våra regler. Efter sex år i den världen flyttade jag in till en annan värld, till mammas värld. Den världen och det hemmet tog många år för mig att kännas som mitt hem och min trygghet. För ett hem är väl där man känner att man har en trygghet att falla tillbaka på?

Jag har länge tänkt tanken på att skapa mitt egna hem, men separationångesten från mitt trygga hem hos mamma har för det mesta hållit mig tillbaka. I rädsla av att jag aldrig någonsin kommer känna mig hemma någonstans om jag lämnar det hem som tog mig så pass många år att anpassa mig till, har jag sedan begränsat mig själv.

Idag har jag tagit modet till mig och flyttat. Idag säger jag att denna lägenheten jag nu bor i är mitt hem. Men jag vet att detta inte kommer bli ett långvarigt hem, pågrund utav förändringar i livet, relationer som förändras eller min enorma längtan av att resa som sätter sprätt på mig. Därför vet jag att detta bara kommer vara mitt hem under en begränsad tid tills jag hittar ett nytt hem igen, att varje resa kommer ha ett slut. Att vara ung är som att bo på ett tåg som tar en till nya platser när man själv tycker att det är dags att åka vidare. För tre månader sedan var Thailand mitt hem i en månad, för just då i livet för tillfället kände jag mig så otroligt hemma. Om ett år kommer jag vara mitt uppe i att packa ihop även det här livet och göra mig redo för nästa äventyr.

Därför har jag svårt att känna mig som hemma, när jag känner efter vart mitt hem är tänker jag därför på mitt gamla skyffe, så kallat flickrum hemma hos mamma där trygghet och värme alltid fanns runt mig. Kanske är det vetskapen inom mig att jag alltid är på väg någonstans som gör att jag fortfarande kallar platsen jag är uppvuxen på för mitt hem? Det är en fast punkt dit jag vet att jag alltid kan komma tillbaka. Där kan jag mellanlanda och hämta andan.

Men samtidigt blir det väl vad man gör det till, accepterar jag att detta är mitt hem och det är här jag ska falla tillbaka så kommer jag inom sinom tid också göra det. Att känna mig som hemma i något jag själv skapat. För det är något speciellt med själva resan. Att känna trygghet i att låta det där tåget stanna på oväntade platser är en befriande känsla. Att jag har möjligheten att påverka och göra exakt vad som helst med mitt liv. För vilken hållplats tåget än stannar vid vet jag att det alltid finns en väg som tar mig hem, vare sig det betyder ett nytt äventyr eller en resa hem till mamma igen.

Likes

Comments

Vissa av er får säkert ångest, skuldkänslor eller en klump i magen. Första gången jag såg denna film var jag glad, jag var glad för jag kände mig nöjd. Kände att om jag idag skulle förlora mitt liv så har jag gjort allt jag kunnat för att leva ut min dröm, de drömmar och mål jag har haft hitintills i mitt liv. Andra gången jag kollade blev jag berörd, taggad och kände mindfulness. Tredje gången fick filmen mig att tänka, tänka lite mer. Min första gång insåg jag att de val jag gjort har alltid berört att jag valt bort tryggheten i mitt liv, jag har alltid valt att ta risker som berör mig eller är svåra. Jag fick mig bilden av att när jag valt bort tryggheten i mitt liv så har jag också vågat leva mer till fullo, för det har jag faktiskt. Men genom att välja bort alla tryggheter man har i livet gör tillslut att man inte har en trygg punkt att stå och växa inom, men jag har alltid valt att ha otrygga punkter att växa mellan, växa mellan nya miljöer, människor eller platser.

Fjärde gången när jag såg denna video så började jag tänka, de säger att de äldre ångrade de saker de inte gjorde än allt de faktiskt utförde. Jag har alltid gått med rädslan att jag en dag ska stå där som äldre och ångra allting jag inte gjorde som jag har haft möjlighet till att göra. Därför har jag bland annat valt bort människor jag älskar ur mitt liv för de inte har stöttat mig i mina val och gett mig den frihet som jag så omsorgsfullt behöver.

Efter att alltid välja bort människor runt mig som jag älskar har sedan gjort mig paranoid, känslomässigt störd. Jag har en enorm rädsla att släppa in någon på mitt liv för nära, men än värre att binda mig med en annan individ intill ett partnerskap. Jag är en person som behöver mycket egentid, samtidigt som jag behöver närheten och gemenskapen med en annan individ. Jag har insett att en person i mitt liv som jag valde att lämna, jag lämnade aldrig denne för jag slutade älska hen, jag slutade älska mig själv och kommer för alltid vara förälskad i hen.

Så nu i efterhand undrar jag om jag kommer ligga där ensam på dödsbädden och ångra de chanser jag inte tog med individer i mitt liv som faktiskt älskade mig och vill binda sig med mig i ett tryggt och delat partnerskap? Jag vet inte, de jag vet är att jag vill leva, leva fullt ut. Jag vill känna glädje med hela min kropp, märg och ben. Jag vill tillåta mig att älska en annan individ till fullo och jag vill vara tacksam för allt jag har och kommer att få i livet. Men framförallt vill jag bara kunna vara jag, å detta kommer jag alltid bara kunna utöva genom att besöka nya miljöer och människor.

Likes

Comments

Jag är ju bara jag.

Jag är en individ, en människa, en unik person med behov, förutsättningar, känslor, tankar och prestationer precis som vilken människa som helst. Jag är Emely. Så länge jag kan minnas har jag fått det påpekat, menat och ordinerat rätt till mitt ansikte. Jag har fått regler och ordinationer om hur jag bör se ut, vara och agera. Så länge jag kan minnas har jag försökt prestera som andra vill att jag ska prestera men även se ut som andra förväntar sig att jag bör göra. Om vem jag ska vara och vad jag ska göra med mitt liv. Mitt i allt detta har jag bara försökt vara jag, den jag faktiskt är och önskar vara i livet. Samtidigt har jag stridigt med en ständig kamp inom mig att hitta mig själv, för det är väl det som är meningen med livet, att hitta sig själv?

Jag har alltid varit väldigt rättfram och påstridig men jag har alltid gjort vad som krävts och vad jag har behövt göra för att leva och överleva i nuet. Jag har agerat utefter vilka förutsättningar mitt liv har gett mig, även om detta inte är inom ramen av vad alla andra önskar att jag borde varit, kan jag ändå inte förändra den jag är, kommer bli och vara i livet. Det jag bär med mig i bagaget och för de situationer jag har fått försatt mig i har jag växt som person och blivit en person, en individ och en människa. Inte alla gånger har jag väl känt igen mig i den människan jag blivit i vissa situationer, inte alla gånger har jag heller varit stolt över mina fördomar eller val i livet, men jag är ju bara jag.

Ord som "bete dig inte så vuxet" "var som andra i din ålder" "Väx inte upp så snabbt" gör mig stressad, förvirrad och ledsen. Så länge jag kan minnas har folk sagt till mig hur jag ska vara och bete mig, men att förhålla mig till meningar som dessa gör min hjärna till ett stort virrvarr. " Bete dig inte så vuxet" vad innebär ett vuxet beteende? Är det besluten jag tar som jag bär med mig efter mina egna värderingar och erfarenheter, är det något uppriktigt fel på mig för jag beter mig som jag inte borde eller säger de så bara för att trycka ner mig? "Var som andra i din ålder" hur ska jag någonsin kunna definiera eller förstå denna meningen, vad innebär det att vara som alla andra i min ålder? För alla har vi ett inre, ett inre som kan vara mer barnsligt eller aktivt strikt, ett inre som agerar och för fram angående hur man är. Allas inre är därav unika och olika, hur ska jag om möjligt veta hur "andra" i min ålder beter sig och hur ska jag kunna förhålla mig till dessa regler och specifikationer som folk säger?

"Väx inte upp så snabbt"
För dig som hade den trygga uppväxten, som fick allt du peka på, som aldrig lyfte ett finger du kan bo hemma tills du är 23. För dig som aldrig hade småsyskon att värna om eller föräldrar att medla mellan, för dig är det enkelt att enbart bry dig om dig själv och ingen annan, i min värld funkar inte det och har aldrig gjort. För dig som alltid levt i ett ekonomiskt oberoende och aldrig upplevt utanförskapet när en fick begagnade kläder, hade en stenålderstelefon eller aldrig någonsin åkte på resor med familjen du kommer aldrig förstå värdet i att som 12 åring cykla gata upp och gata ner i 15- grader i flera timmar för en enstaka hundralapp som man sedan sparade och handlade ömt om för att sedan kunna vara som alla andra.

För dig som inte vet varför jag agerar som jag gör och varför jag är som är för att du har andra värderingar och anspråk på livet, för dig är det enkelt att nämna ett sådant ord, för mig tar det emot. För jag förstår inte innerbörden av det och jag kan inte vrida mig själv ut och in enbart för att gottgöra dina värderingar kring mig.

För oavsett om mitt papper säger en sak, är jag fortfarande en människa, en individ, en person med känslor, tankar, åsikter och ett bagage. Ett bagage där alla situationer jag kommit i har lett till en annan. Jag må vara ung för dig, må ha hela livet kvar framför mig, för mig är inte hela livet framför mig, för mig är livet här och nu. För mig är jag en individ som fortfarande söker efter meningen med livet, att en dag kunna hitta mig själv.

Likes

Comments

Hej sötnosar kommentera och tyck till om min blogg!