View tracker

För ett tag sen kom det in en man i mitt liv, en sån där som kan få mig att vika mig dubbel av skratt för att han hittar på bus, en sån som kan få fjärilarna i min mage att dansa bara av en kram, en man kan prata med om allt och man inte skäms inför.
Att redan ha berättat saker som många av mina närmsta inte har en aning om känns så konstigt, så rätt.
Att hans barn dessutom accepterat mig så som de gjort gör inte saken sämre. Känner mig så lätt, som att livet bara svävar fram nu.
Tack för att du finns R! Du får mig att må så grymt bra! ❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det var riktigt längesen jag skrev nånting nu, alldeles för längesen, men mycket har hänt.

Jag har börjat läsa till undersköterska, vi har fått preliminärdiagnos på barnet som inte mår bra, bland annat.

Diagnosen lyder adhd och autism. Men nån medicinering har vi inte fått så alla problemen kvarstår, skillnaden är bara att man vet vad man ska läsa om för att kunna hitta sina vägar förbi de största problemen i vardagen, mycket provande av tekniker blir det.

Och så skolan då, jag läser alltså till undersköterska via en lärlingsutbildning, ska bli skönt att få bli någon, att få ha en riktig titel då "vårdbiträde" egentligen inte finns längre, det är ju en avlagd gammal titel man kunde ha förr men nu krävs full utbildning för i stort sett samma uppgifter som jag alltid gjort, konstigt egentligen. Nu är jag nästan halvvägs och det känns så bra att veta att det finns ett slut på det, studier är inte min starka sida men det får väl gå.

Ha det bäst!

Likes

Comments

View tracker

Jag har en dotter, en dotter som inte vill, jag menar det verkligen. Hon vill inte. Hon vill ingenting. Hon har uttryckt en vilja att dö, hon vill inte gå till skolan. Hon säger att hon inte har några vänner men skolan säger att hon ljuger, för hon leker ju, hon går i väg med en av klasskompisarna.
Det är ju hennes upplevelse! Det hon upplever är hennes sanning, hon ljuger inte, för hon upplever att hon inte har någon.
Hon vägrar kliva ur sängen på morgonen. Hon gapar, skriker, slåss, rivs, bits och sparkas.
Jag orkar inte, så jag låter henne vara hemma, jag är ensam med tre barn varannan vecka, vad ska jag göra? Hennes syskon blir rädda av allt bråk.
Min dotter vill inte, hon vill inte leva som andra barn, levnadsglädjen i henne försvann när hon som femåring satte sig i en bil som sekunder senare skulle köra över en person som sen dessutom skulle bli sparkad på och bli lämnad på parkeringen.
Man tycker att det skulle vara så självklart att ett stödteam skulle bildas runt henne då, för tre år sen, men så blev det inte. Hon lämnades vind för våg, hade det inte varit för mina mamma-instinkter när jag såg ett Facebook-inlägg hade jag inte ens fått veta något på ett bra tag.
När jag skulle hämta henne då, där dagen efter "olyckan", då var hon på väg bort, jag såg henne sätta sig i en bil. De visste att vi skulle komma för att hämta henne, men de tänkte dra iväg med henne igen. Vi lyckades blockera vägen för dem när de skulle åka iväg, så jag fick hem mitt barn, mitt skadade barn som aldrig skulle få bli sig själv igen. Jag har inte sett henne le på riktigt sen dess, någonting skuggar över henne, i tre år har hon haft en sorg över sig, en rädsla, en panik.
Vi har inte fått någon hjälp alls, vi har haft viljan att få bearbeta, få verktygen att prata, öppna oss, hjälpas åt att göra upplevelserna så enkla som möjligt för henne men BUP hjälpte oss inte, inte heller soc, vi har inte fått nån hjälp alls, utan vi har blivit lämnade utan minsta uppföljning.
I Sverige ska det inte finnas några barn som far illa. Mitt barn har farit illa, och far illa varje dag då hon har ständiga minnen, aggressiva utbrott, så mycket sorg, men "ingen" bryr sig.
Att jag som mamma får brotta ner ett barn på golvet och hålla henne fast för att hon inte ska skada andra eller sig själv, det är det ingen som bryr sig om. Att hon gråter sig till sömns på kvällarna, vad spelar det för roll? Att hon vägrar gå till skolan och jag förhindras att arbeta, vem bryr sig?
Jag är en mamma, jag vill göra allt för min dotter, en dotter jag knappt längre har för att hon gått in i en roll, en roll som tiger, för tigern är fri och lycklig, ryter och slipper problemen.
Jag är en mamma, som behöver få hjälp med mitt barn, en hjälp jag aldrig kommer få, för Sverige har inga problem med barn och ungdomar, Sverige är ett bra land där allt är perfekt. Bullshit säger jag, jag har en del i mitt liv som är ett stort bevis på att Sverige inte är så perfekt som de vill få det att verka.
Den delen går omkring och ryter, för att hon blivit en tiger, den delen gråter för att hon har så många obearbetade känslor och upplevelser.
Jag hoppas, att ni som eventuellt läst enda hit förstår och inser att om jag är trött så är det för att jag brottats med mitt barn, är jag helt rödgråten så har vi haft ännu en fight, är jag arg så är det för att vi inte får någon hjälp.
Svarar jag på dina frågor på ett surt och vresigt sätt så har vi nog än en gång blivit avvisade från den hjälp vi söker.
Mina idéer tar snart slut med sätt att hjälpa mitt barn, min ork att kämpa försvinner periodvis men återkommer med dubbel styrka några dagar senare.
Men en sak är säker, jag kommer aldrig sluta älska min tiger-prinsessa, för jag ser prinsessan där inne och jag kommer aldrig ge upp på henne men ibland kan jag behöva en spark i baken och en kram för att få ladda lite ny styrka.

Likes

Comments

Jag är väl medveten om det, egentligen. Innerst inne vet jag ju, jag är speciell, jag är bra, jag är jag, jag duger som jag är. Men i samma andetag som jag känner att jag vet att det är så så inser jag, jag är jag, jag är speciell, jag är ganska svår som person.
Kanske var det lika bra att det blev så här?
Jag hade ju bestämt mig för att vara själv i år, 2015 skulle vara mitt år, jag skulle inte blanda in kärlek, men det gjorde jag ändå. .
Nu ska jag börja om, jag ska vara jag, jag ska vara bra, jag ska vara den bästa mamma mina barn nånsin kommer kunna få.
Jag ska kunna känna att jag duger som jag är, utan att blanda in en man, jag ska veta att jag är bra på det jag gör, utan att få massa hjälp, jag ska veta att ett misslyckande inte är hela världen. Herregud! Man lär av sina misstag, det är av dem man blir stark. Och stark, det är jag. Jag bryter ihop och kommer igen, gång efter gång. Det finns ingenting som ska få stoppa mig, för ärligt talat, jag är djävligt bra! Jag är faktiskt rent av bäst, på att vara jag!
Jag kommer misslyckas igen, jag kommer bryta ihop, jag kommer vara ledsen och jag kommer gråta och vara arg, men ensam är stark, det har jag lärt mig, jag gillar faktiskt ensamheten lite, för det är då jag växer.
Jag är som Hulken, när mina krafter kommer växer jag till oanade proportioner.
Jag är bra! Jag är bäst! Jag älskar mig själv, för att jag är jag!

Likes

Comments

Alla dessa känslor, varför ska de vara så förvirrande? Varför ska de få en att vara så glad, så ledsen, så arg. Jag är så jävla glad att jag träffade E, han är helt jävla underbar, perfekt rent av, men nånting hände, jag duger inte längre. Jag erkände min svartsjuka, jag vet, det är en dålig egenskap, men det är faktiskt positivt också, det betyder ju bara att man bryr sig, att man tycker om, att man har känslor, det är inte bara negativt.
E kan ha varit den bäste jag nånsin träffat, en mer stöttande person, det tror jag inte jag mött. Men som sagt, jag dög inte. Jag gjorde väl något fel speciellt med tanke på att han sa "det är inte dig det är fel på, det är mig!" Den meningen, den betyder bara, "jag vill inte såra dig mer än nödvändigt så jag skyller på mig själv!" jag hatar de där orden.

Jag vet inte, jag måste vara expert på att bli sårad. Varje gång är det jag som blir krossad, jag hatar det. Jag vill få känna lyckan, den där riktiga kärleken, den där kärleken som är besvarad och sveper undan marken under fötterna, som får en att dansa runt på rosa moln. Jag vill få känna mig älskad av någon annan vuxen, någon som kan ge mig en framtid fylld av glädje.
När ska det bli min tur?

Likes

Comments

Gumman, här kommer axeln o vila på
Jag vet att det är svårt o du ba sliter på
Jag ser hur du bär dina matkassar hemåt
Du ser så ledsen ut, säg mig har de hänt nåt?
Är du sjuk, eller är du bara deppig?

Känslan som går igenom kroppen, den där känslan när barnen bara bråkar, trötta efter en lång dag i skolan och på dagis, den är så mycket enklare att hantera när man är två och man själv är trött.


 Livet är inte slut bara för du fick en baby
Pappan han stack, men vad är han egentligen värd
Jämfört med guldklimpen som är på ditt knä
Även om du är ensamstående så finns det hopp
Har du förstått vad du egentligen har fått?

Att ha barn med en, eller i mitt fall två, som väljer att bara lämna allt, det man försökt bygga upp, det är verkligen något av det värsta man kan känna. Från att ha en familj, ett liv, till att ha en raserad framtid, ett liv som inte blev alls som man tänkt sig det när man gick där med sin stora mage med den lilla bebisen sparkande och buffande där inne. Jag menar, det finns väl ingen som kan tänka sig livet ensam med sitt barn? Människan är gjord att leva i par.  


 Det är som Gud gav dig gåvan att leda ett liv
För varenda jävla kliv så tar du ett steg bredvid
Tonåren är borta, det är väl dags nu att ändra sig
Lev för ditt barn så ditt barn sen kan älska dig
O en dag så kommer lyckan om du ber om den
Livet är en cirkel, det här är bara en del av den.

Att få se sina barn växa upp och lära sig nya saker, det är en del i föräldraskapet, tyvärr är det en sådan del som jag missat delvis med alla mina barn.
S missade jag helt ett år av uppväxten på, jag levde i en mardröm, en mardröm som fick ett mardrömslikande slut, samtidigt som min dröm kom i uppfyllelse. Min prinsessa kom hem igen, även fast det var pga helt fel anledningar, jag gick där bredvid och kunde bara se hennes smärta men inte göra något åt den.


 Ensam blir stark
När jag bär dig i min famn då känns inget nånsin kallt
Ensam blir stark
När jag har dig nära vet jag att jag klarar allt

När barnen kommer springande som en hel hjord elefanter och slänger sig runt halsen på mig, kryper upp i mitt knä eller kommer smygande mitt i natten och lägger sig och sover bredvid mig, den värme och lycka man känner då, den är underbar. Man blir stark, man tror på sig själv igen och man vet att man uppfostrat de vackraste människorna i hela världen.


 Ingen sömn genom nätterna på grund av ditt barn
Påsar under ögonen till jobbet i stan
Ingen ser men det gör ont innuti
Vännerna försvinner för man har ju ingen tid

Så många sömnlösa nätter, men de har varit värda det, men när vännerna drar, då är det inget kul, många är det jag förlorat genom åren, var de verkligen sanna vänner då?


 Men leendet på barnet det är väl det som gör att du kämpar
Från jobbet till dagis, till parken och klättrar
Hem o steka plättar, tvätta, städa på

Allt detta som ständigt måste ske hemma, man är så trött på det, man vill inte se den där jävla dammsugaren, lukten av pannkakor ligger som en ständig dimma i lägenheten, för man ger väl barnen det de vill ha, det de vill äta så man slipper gnället varje kväll om att maten var blä.


 Somna till en lukt som bara finns när dom är små
Det är en ängel som vaknar nästa morgon
Men det glömmer man snabbt för man har så jävla bråttom

Stressen, den finns alltid där, stressen om pengar, om livet, att hinna med att få iväg dem till skola och dagis, fritidsaktiviteter, allt, allt ska gå så fort, livet är egentligen för kort.


 Dag efter dag, man måste leva för nån annan.
Det är väl därför dom flesta ba älskar sin mamma.
Men ingen ser smärtan hos en kvinna som är ensam
Hon fäller tårar, hon känner bara rädsla
Det enda som faktiskt får henne o må bra
Är när hon ser hennes barn o får en kram

Som sagt, barnens små armar kring halsen, att höra ordet "mamma" det är det som gör livet värt att leva.


 Ensam blir stark
När jag bär dig i min famn då känns inget nånsin kallt
Ensam blir stark
När jag har dig nära vet jag att jag klarar allt
Ge aldrig upp nu, de e va jag tänker när jag ser dig
Glöm aldrig bort att ditt barn är alltid med dig
O en kvinnas roll i ett barns liv är viktigare än något
Ge allt du kan även om du inte får något
Du är så stark, jag vet att bördan den är tung.
Du bara längtar efter dagarna, den tiden du va ung
Men det är nått du måste glömma för att överleva i nuet.
Vakna mitt i natten när du hör det där ljudet.
Och jag vet att det kan göra riktigt ont, även om man har barn så kan det kännas helt tomt.
Jag vet att ni gråter när barnen har lagt sig
Trött på alla sms, o trött på alla tjafsen
Barnen dom växer o de gör väl också föräldrarna
Snart bråken är slut och det är lugnt där på kvällarna
Och ert barn har blivit stort vilken som sker rätt fort
Då vill vi tacka dig för allt du har gjort – Vi älskar dig mamma
Ensam blir stark
När jag bär dig i min famn då känns inget nånsin kallt
Ensam blir stark
När jag har dig nära vet jag att jag klarar allt



Ken Ring – Ensamma mammor lyrics http://svenskalyrics.se/ken-ring-ensamma-mammor/#ixzz3XepKHaJ1

Likes

Comments

Alltså vissa dagar, vad är det för fel med dem? Varför mår man så jävla dåligt? Varför vill man bara kasta saker runt sig, skrika högt och bete sig som en jävla idiot!
Jag har en sån dag i dag! En sån där riktig jävla skitdag när allt går emot en, när ångesten är enorm, när livet känns nästan som det kvittar och det känns som ingen förstår.

Fick ännu ett nej till utbildning idag, hur mycket mer ska man orka?!
Att veta att man inte kan ge sina barn den trygghet de vill ha pga att man bor i en snål jävla skitkommun som hellre satsar pengar på en ful jävla soffa, för den är "konst" än på att utbilda sin personal så kommunens äldre får en god omsorg i slutet av sitt liv, det är för fan inte klokt!

Att sen dessutom veta att jag inte får träffa barnen på hela helgen gör inte saken bättre, denna jävla fruktansvärda tystnad som gnager in sig i varje liten millimeter av hjärnbalken, som sitter där som en liten djävul på axeln och hånflinar en i örat, en liten demon som bara väntar på att få hugga klorna i mig. Jag hatar tystnaden! Jag skulle uppskatta att ha mina barn här, de får slåss bäst de vill, bara det inte är så tyst!
Jag förstår inte människor som tar en promenad i skogen "för det är så tyst och lugnt!", jag får panik, ångest och känner mig helt jävla övergiven.

Undrar vilken dag jag får skriva ett inlägg om hur glad jag är att saker äntligen börjat ordna sig, borde det inte vara dags för det snart eller ska min blogg bara handla om mina motgångar?

Matlust, vad är det? Måste man äta? Har en konstig känsla i magen förutom all oro, ångest och panik, vet att det är känslan av hunger, men jag vill inte äta, det finns ingenting som är värt att tillaga, för allting smakar skit ändå när jag mår såhär.

Gaaah!


Likes

Comments

Insåg att jag inte hade någon lunch i morgon när jag ska jobba så slängde ihop en paj, bara för att ha nånting att äta i morgon. :)

Pajdeg

2 dl mandelmjöl
1/2 dl kokosmjöl
1msk fiberhusk
Salt
1 ägg
50g smör
1/2 dl vatten

Blandas ihop och knådas till en deg, tryck ut i springform och låt vila i kylskåp i 20 minuter.
Förgrädda pajskalet i 175 grader i 10 minuter.

Stek kantareller och ett paket tärnad bacon knaprigt.

Blanda 2 ägg, 1 dl grädde salt och peppar med ett paket färskost.

Lägg det stekta i pajskalet och häll över äggstanningen.
Grädda i 180 grader i 20 minuter, eller till ägget "stannat".

Smaklig måltid! :)

Likes

Comments

Jag har tre barn, ett av dem har aggressionsproblem.
Hen är så arg, hen skriker, slåss, sparkas och rivs. Hen skriker att hen hatar mig och sina syskon, att hen vill dö.
Någon hjälp får man inte med hen, "för hen är precis som sina kompisar och leker bra!"
Men om det är så, om hen inte har några problem i skolan, varför får jag då höra att hen inte vill gå i skolan, att hen inte har några vänner, att hen inte vill vara där?

Nu idag har hen slagit mig, sparkat mig och rivit mig, skrikit, gråtit och sprungit in på sitt rum, för att jag sa att hen inte fick studsa en boll.
Jag är tydligen världens sämsta mamma, en dålig förälder som inte låter mitt barn göra det hen vill.

Jag blir så ledsen, jag vill se mitt barn glatt, med mängder av vänner omkring sig, skratta och le, inte såhär.
Jag vill få mitt barn att bli stark i sig själv, älska livet och sin familj men hur ska man gå till väga?
BUP vägrade hjälpa oss, Utväg kunde inget göra de heller. Skolan ser inget fel men något är det ju helt klart, annars skulle väl inte hen vara så här?

Likes

Comments

Okej, jag sa att jag inte skulle skriva något morgoninlägg, men jag fick lite tid över, så here it comes!

I  morse, när jag stod där framför spegeln och försökte få ordning på mitt hår tänkte jag, som vanligt, "jag hatar mitt hår! tänk om man kunde få tappa en del av det så man slapp ha det så här!"
Kom ut från badrummet och sätter mig för att kolla på Facebook, där låg ett inlägg med en bild på en hårslinga, min fina väns barn har en sjukdom, alopecia, som gör att hen tappar sitt hår, och här sitter jag och önskar mig något liknande.
Varför är man sån? Varför är man aldrig nöjd med vad man har, hur man ser ut, hur livet ter sig? Varför vill man hela tiden ändra på saker?
Jag tex, jag har alltid, från det att brösten dök upp i tioårsåldern velat göra en bröstoperation, att få mindre bröst, det vore ju rena drömmen, medan många jag känner bara önskar sig större.
Vissa vill gå ner i vikt, jag är en av dem, medan andra kämpar för att gå upp.
Varför är människan aldrig nöjd!?

Nu ska jag dra borsten genom håret och försöka vara nöjd med hur det ser ut, för vem vet, en dag kanske jag inte har det kvar.

Likes

Comments