Jag minns inte riktigt hur fort det gick.

Men jag var helt plötsligt helt väck. Full. Jag sluddrade. Jag vinglade. Jag skickade iväg krumelurer på telefonen som skulle föreställa förståeliga sms.

Jag minns att vi pratade, jag och servitören.

Han frågade var jag bodde, jag ljög och sa att jag och en kompis delade på en större lägenhet. Jag skulle ju föreställa myndig, så jag ville inte säga att jag bodde hos mina föräldrar.

Han berättade att han var i Sverige för att studera och extraknäckte på krogen. Jag fattade det som att det var en släkting eller vän till familjen som var krogens ägare.

Så mycket mer av vad vi sade minns jag inte.

Men jag insåg tillslut att jag var alldeles för påverkad. Jag behövde hitta tillbaka till mina vänner.

"Jag måste gå nu" sade jag till servitören.

"Ska du hem?"

"Jag ska till mina vänner"

"Jag slutar nu, jag kan hjälpa dig dit"

Jag ryckte på axlarna och ställde mig vinglandes upp. Vi gick ut från krogen, jag höll på att ramla vid den lilla trappavsatsen men han fångade upp mig.

"Du behöver nog hjälp" sade han.

"Jag ska hitåt" sade jag och svängde åt höger.

"det är bättre det här hållet" sade han och ledde mig åt vänster.

Han styrde mig genom att hålla i mina axlar och mina ben bara följde med i samma riktning.

"Det här hållet?" frågade jag sluddrande.

"Ja, det går enklare åt det här hållet" svarade han.

Jag ifrågasatte inget. Konstigt nog. Det var världens konstigaste grej. Det var raka motsatta hållet än var mina vänner befann sig. Han visste inte ens var mina vänner var. Ändå trodde jag att han faktiskt visste en bättre väg. En genväg. En snabbare väg.

Att han inte ens visste vart jag skulle tänkte jag inte ens på.

Min hjärnkapacitet var lika med noll.

Att försöka förklara senare i polisförhören varför jag följde efter honom var inte lätt. Jag visste verkligen inte.

Min kropp ville gå för att inte säcka ihop. Min hjärna var för trött för att tänka själv. Allt var ett töcken. Jag var glad över att någon visade vägen.

Vi gick bara runt hörnet på krogen så kom man till en källartrapp.

"Ner här" sa han.

"Här?" frågade jag. Fortfarande oförstående.

Han ledde ner mig för källartrappen och låste upp en dörr. När vi gick in och han stängde dörren bakom oss och låste den började nått i mitt huvud varna mig:

"Det här är inte bra, det här är inte bra. Du ska inte vara här. Detta är lurt.. Fel. Du ska ut"

Min långsamma och påverkade hjärna hade varnat mig alldeles för sent.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag var 16 år då.

Jag hade en del äldre vänner, de ville på krogen men jag var omyndig. Vi provade i alla fall och jag kom in på ett mindre ställe där jag blev serverad alkohol utan att behöva visa mitt ID. Det var dock ett annat ställe mina vänner egentligen ville på, de hade ett speciellt uppträdande för kvällen och vi visste att det var ingen mening för mig att försöka komma in där. Vakterna var stenhårda med kontrollen. Då uppträdandet började om en halvtimme så kom vi överens om att de kunde gå dit. Jag satt på den lilla krogen i tryggt förvar, drack min öl och väntade. Jag försäkrade om och om igen att det var okej. De kunde gå och komma tillbaka när det var klart...

De gick. Jag satte mig i ett hörn, i en röd skinnsoffa, ensam med min öl och fipplade med telefonen. Jag svarade på sms från mamma som undrade när jag skulle komma hem ikväll.

Vi kom överens om en tid. Jag försäkrade henne om att jag skulle ta det lugnt. Jag skulle inte göra nått dumt och jag skulle vara försiktig.

Jag lovade henne det och fortsatte att dricka min öl.

En av de yngre servitörerna kom och ställde fram olika snacks på bordet och en till öl.

"Jag har inte beställt något" sade jag förvånat till honom.

"Vi bjuder" sade han och log mot mig. Ett vackert leende med en perfekt tandrad av vita tänder.

Jag log tillbaka. Han hade snälla ögon.

Jag sms:ade lite med mina vänner. Uppträdandet hade börjat, de skulle bara höra de 2 bästa låtarna så skulle de komma tillbaka.

"Ingen brådska, stressa inte" svarade jag tillbaka.

Har man tråkigt och sitter själv med ett glas öl framför sig så dricker man för fort.

Detta var också för 13 år sedan. Jag kunde inte roa mig genom telefonen som man kan idag. Hade jag svarat på alla sms så fanns det liksom inget mer att göra. Inget Facebook, inget Twitter, inget Youtube. Jag drack för fort.

Såhär i efterhand vet jag att det inte bara för ölen. Jag hade också på något vis fått i mig lugnade medicin med benzodiazepin. Hur det kommit i mig kunde aldrig bevisas, den yngre servitören med de snälla ögonen var dock den de misstänkte ha haft i det i mitt dricka.

Men där och då tänkte jag bara att jag verkligen började bli full. Ölen bet förvånande fort. men av ren tristess av väntan fortsatte jag att dricka, det var nästan inga andra människor inne på den lilla krogen nu. Bara ett medelålders par på andra sidan.

Servitören med de snälla ögonen kom fram till bordet.

"Mer att dricka?" "Ja, tack. Men jag vill betala för det"

Han skrattade och hämtade en till öl. När han kom tillbaka med den så frågade han om han kunde sätta sig ner. Det var lugnt för dem och inget att göra, dessutom såg jag ut att vara lika uttråkad som han.

"Absolut" svarade jag.

Lite sällskap skulle kännas toppen....

Likes

Comments


Det är synd. Men att komma hem innebär mest stress.

Pappa har haft sin hjärnskada i över ett år nu, men jag kan inte vänja mig riktigt... Hur egoistisk det än må låta så har jag lyckats tränga iväg det när jag flyttade nästan 70 mil bort. Tror det behövdes tyvärr. För att deras liv inte skulle bli mitt. Jag vet att han inte hade velat det.

Det är lugnt och skönt att vara tillbaka här på landet iallafall. Mitt bland alla kossor, grisar och höns, och att ägna dagarna åt att vandra i skogen med hundarna.

Mitt liv har alltid varit så hektiskt.

Den ena katastrofen har bytt av den andra.

Jag är trettio år nu, "katastroferna" började byta av varandra (med nått års andrum här och där) när jag var 16.

Min barndom var fin.

Äppelträd, hästar och fotboll.

Min pappa övade målskytte med mig i trädgården och snickrade upp hästhagar. Allt för att stödja mitt och min systers intressen.

Det blev värre när vi var tonåringar såklart. Men allt var ändå normala saker.

Cigarretter och alkohol.

Den första som "katastrof" inträffade mig var våldtäkten när jag var 16 år.

(Jag skriver gärna katastrof inom parantes för det känns som en katastrof då, men det är inte en katastrof flera år senare)

Jag ska berätta om våldtäkten i nästa inlägg.

Min första våldtäkt.

Jo, de skedde en till när jag var 18.

Men vi kommer dit också...


Likes

Comments

Att vara på hemresa och bo en vecka i sitt föräldrahem har helt klart sina för och nackdelar. Jag älskar att träffa mina vänner, jag får så mycket ny energi.

Mina föräldrar älskar jag också att träffa.

Men hur mycket jag än träffar min pappa kommer jag ändå att sakna honom. Att vi inte kan föra samtal längre gör ont i mig. Han ger mig ögonkast och blickar som jag vet vad de betyder, eller en min, kanske ett värmande leende.

Men vi kan inte prata. Jag pratar. Men han kan inte svara. Istället får man prata med hans assistenter som säger "han har gjort si, och jag tror han tycker så"

Han sitter alltid där tyst i sin rullstol. Och alla runt om han säger "han, han han".

Alla pratar om honom. Inte med.

Det gör så ont i mig varje gång.

Jag vänjer mig aldrig.

Likes

Comments

Det var längesedan jag var hemma nu. Några månader. Jag tror fortfarande att det var en flytt jag behövde för att lyckas "börja om".

Jag har bara inte börjat om riktigt än. Jag försöker fortfarande komma underfund med vad jag skulle må bra av. Vad som behövs i mitt liv. Än så länge står jag still. Men det är okej. Det är mycket inre arbete som skett ändå.

Nyligen satte jag mig på tåget. I första klass. Jag steg på med mina trasiga jeans och armarna fulla i tatueringar. Några affärsmän tittade intresserat och undrade när jag skulle inse att jag var i fel vagn.

När jag sätter mig ner ser de nästan besvikna ut.

Sådant här hade fått mig att känna mig ovälkommen tidigare, nu finner jag det roande. Vad konstigt att folk ska se 1 klass på ett jävla SJ tåg som privilegium. Köper du sistaminuten-biljetter så kostar det cirka 16 kronor extra. Folk är så inne i sina "fack" att de inte ens kollar på prisskillnader förmodar jag.

Sen har jag en konstig syn på pengar också för den delen.

De har slutat betyda något. Det är en otrolig befrielse.

Det har inte alltid varit så. Jag har tagit en fängelsedom på ett år för att jag gillat det så mycket. Pengar alltså.

Jag passerar strax in i min hemstad. En mellanstor stad. Men den känns gigantisk nu. Jag har vant mig vid lantlivet väldigt fort. De enda jag saknar är människorna som jag älskar...



Likes

Comments

Första inlägget.
Vad svårt det känns. Hur inleder man? Vad har jag egentligen tänkt att skriva om?
Mig själv, antar jag. Det är ju trots allt en blogg...
Min tanke är ju att gå lite djupare, att diskutera svåra ämnen.
Varför jag vill göra det är lite svårt att svara på, för det känns ju precis så, svårt.
Jag antar att det är för jag har så mycket erfarenhet av det, av svåra saker.
Man kan kalla det för att jag har haft otur. Kanske har jag varit dumdristig. Troligtvis är det både och.
Mitt syfte är delvis att lätta på mitt eget hjärta, delvis att berätta för människor i jobbiga situationer att det inte är för evigt.
Vilket jävla inferno man än befinner sig i så kommer lågorna blekna.
Hur kliche-artad det än må låta så är man starkare än man tror. Man är precis så stark man behöver vara.

En annan sak som är svår är att välja vilket ämne man ska börja med, inleda med.
Det känns mest naturligt att ta dett i precis den följd som det faller sig.
Kanske blir de lite snirkelvägar och mina tankar kommer antagligen hoppa hit och dit.
Det är ju trots allt mycket som hänt och på sätt och vis hör allt ihop.
Varje ämne jag har på lager kommer ju krävas lite mer än ett inlägg också.
Jag ska försöka att inte göra detta till en mörk blogg trots att det är jobbiga ämnen.
Jag är idag inte en mörk människa, jag har bara ett mörkt bagage.
Jag ska också försöka att inte sväva iväg allt för mycket, jag har lätt de tendenserna.
Men om du läser så får du försöka ha tålamod med mig. Jag brukar tillslut komma till en poäng.
Jag har velat länge fram och tillbaka nu, om jag verkligen vill blotta mig så.
Det är ju faktiskt otroligt privata ämnen.
En del av mig har ett behov att berätta. Den andra delen värnar om mitt privatliv.
Jag valde därför att vara anonym.


Likes

Comments