View tracker


Det är synd. Men att komma hem innebär mest stress.

Pappa har haft sin hjärnskada i över ett år nu, men jag kan inte vänja mig riktigt... Hur egoistisk det än må låta så har jag lyckats tränga iväg det när jag flyttade nästan 70 mil bort. Tror det behövdes tyvärr. För att deras liv inte skulle bli mitt. Jag vet att han inte hade velat det.

Det är lugnt och skönt att vara tillbaka här på landet iallafall. Mitt bland alla kossor, grisar och höns, och att ägna dagarna åt att vandra i skogen med hundarna.

Mitt liv har alltid varit så hektiskt.

Den ena katastrofen har bytt av den andra.

Jag är trettio år nu, "katastroferna" började byta av varandra (med nått års andrum här och där) när jag var 16.

Min barndom var fin.

Äppelträd, hästar och fotboll.

Min pappa övade målskytte med mig i trädgården och snickrade upp hästhagar. Allt för att stödja mitt och min systers intressen.

Det blev värre när vi var tonåringar såklart. Men allt var ändå normala saker.

Cigarretter och alkohol.

Den första som "katastrof" inträffade mig var våldtäkten när jag var 16 år.

(Jag skriver gärna katastrof inom parantes för det känns som en katastrof då, men det är inte en katastrof flera år senare)

Jag ska berätta om våldtäkten i nästa inlägg.

Min första våldtäkt.

Jo, de skedde en till när jag var 18.

Men vi kommer dit också...


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Att vara på hemresa och bo en vecka i sitt föräldrahem har helt klart sina för och nackdelar. Jag älskar att träffa mina vänner, jag får så mycket ny energi.

Mina föräldrar älskar jag också att träffa.

Men hur mycket jag än träffar min pappa kommer jag ändå att sakna honom. Att vi inte kan föra samtal längre gör ont i mig. Han ger mig ögonkast och blickar som jag vet vad de betyder, eller en min, kanske ett värmande leende.

Men vi kan inte prata. Jag pratar. Men han kan inte svara. Istället får man prata med hans assistenter som säger "han har gjort si, och jag tror han tycker så"

Han sitter alltid där tyst i sin rullstol. Och alla runt om han säger "han, han han".

Alla pratar om honom. Inte med.

Det gör så ont i mig varje gång.

Jag vänjer mig aldrig.

Likes

Comments

View tracker

Det var längesedan jag var hemma nu. Några månader. Jag tror fortfarande att det var en flytt jag behövde för att lyckas "börja om".

Jag har bara inte börjat om riktigt än. Jag försöker fortfarande komma underfund med vad jag skulle må bra av. Vad som behövs i mitt liv. Än så länge står jag still. Men det är okej. Det är mycket inre arbete som skett ändå.

Nyligen satte jag mig på tåget. I första klass. Jag steg på med mina trasiga jeans och armarna fulla i tatueringar. Några affärsmän tittade intresserat och undrade när jag skulle inse att jag var i fel vagn.

När jag sätter mig ner ser de nästan besvikna ut.

Sådant här hade fått mig att känna mig ovälkommen tidigare, nu finner jag det roande. Vad konstigt att folk ska se 1 klass på ett jävla SJ tåg som privilegium. Köper du sistaminuten-biljetter så kostar det cirka 16 kronor extra. Folk är så inne i sina "fack" att de inte ens kollar på prisskillnader förmodar jag.

Sen har jag en konstig syn på pengar också för den delen.

De har slutat betyda något. Det är en otrolig befrielse.

Det har inte alltid varit så. Jag har tagit en fängelsedom på ett år för att jag gillat det så mycket. Pengar alltså.

Jag passerar strax in i min hemstad. En mellanstor stad. Men den känns gigantisk nu. Jag har vant mig vid lantlivet väldigt fort. De enda jag saknar är människorna som jag älskar...



Likes

Comments

Första inlägget.
Vad svårt det känns. Hur inleder man? Vad har jag egentligen tänkt att skriva om?
Mig själv, antar jag. Det är ju trots allt en blogg...
Min tanke är ju att gå lite djupare, att diskutera svåra ämnen.
Varför jag vill göra det är lite svårt att svara på, för det känns ju precis så, svårt.
Jag antar att det är för jag har så mycket erfarenhet av det, av svåra saker.
Man kan kalla det för att jag har haft otur. Kanske har jag varit dumdristig. Troligtvis är det både och.
Mitt syfte är delvis att lätta på mitt eget hjärta, delvis att berätta för människor i jobbiga situationer att det inte är för evigt.
Vilket jävla inferno man än befinner sig i så kommer lågorna blekna.
Hur kliche-artad det än må låta så är man starkare än man tror. Man är precis så stark man behöver vara.

En annan sak som är svår är att välja vilket ämne man ska börja med, inleda med.
Det känns mest naturligt att ta dett i precis den följd som det faller sig.
Kanske blir de lite snirkelvägar och mina tankar kommer antagligen hoppa hit och dit.
Det är ju trots allt mycket som hänt och på sätt och vis hör allt ihop.
Varje ämne jag har på lager kommer ju krävas lite mer än ett inlägg också.
Jag ska försöka att inte göra detta till en mörk blogg trots att det är jobbiga ämnen.
Jag är idag inte en mörk människa, jag har bara ett mörkt bagage.
Jag ska också försöka att inte sväva iväg allt för mycket, jag har lätt de tendenserna.
Men om du läser så får du försöka ha tålamod med mig. Jag brukar tillslut komma till en poäng.
Jag har velat länge fram och tillbaka nu, om jag verkligen vill blotta mig så.
Det är ju faktiskt otroligt privata ämnen.
En del av mig har ett behov att berätta. Den andra delen värnar om mitt privatliv.
Jag valde därför att vara anonym.


Likes

Comments