Ibland är det bara så självklart men ändå inte. Efter 12 års vänskap och forfarande bli nervös, generad och lite blyg, inte riktigt veta vad du ska säga eller göra för du har svårt att kolla vännen i ögonen, för du vet du alltid kommer ha den där känslan, en speciell dragning mellan er och det alltid pirrar lite i magen så fort du möter blicken, bara av att tänka på personen, att du ler och blir glad så fort ett nytt sms kommer. 


Även när båda har förhållande men ändå  inte kan sluta titta så där intensivt på varandra och veta vad vi tänker och vet precis vad vi vill göra. Det har alltid funnits nåt men inte riktigt vetat vad, kanske passionerad kärlek, eller något mer men inte vågar känna efter tillräckligt om det faktist är mer än så.


Omgivningen märker av blickarna men du har aldrig förståt att det syns så tydligt. När ens ex tom kände av det och såg på en när en läste sms från vännen och alltid va svartsjuk när en åkte in till stan får att träffa vännen och alltid undrade om vi haft ihop det men ändå inte trodde på mitt ärliga nej.


Kanske är det just det som är mer än vänskap men alldeles för rädd att ens tänka tanken att få svar på eviga frågan "vad är det vi egentligen känner". Men när ni inte setts eller hörts på väldigt länge men det alltid känns som igår ni sågs, ofta inte ger en längre förklaring på svar vad vi än pratar om för vi vet hur den andra tänker, tycker och tror kanske svaret på eviga frågan redan finns men pga omständigheter ändå aldrig kommer bli besvarad.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments