För mig är det en dröm. Alltid varit en av livets mening, den största. En evig längtan, önskan. En stor sorg och saknad. Att inte få vara mamma. Inte få uppleva kärleken till sitt/sina barn.

Senaste åren har jag försökt komma på fördelar med att vara ofrivilligt barnlös men det finns verkligen ingen, jo att slippa se sitt barn sjuk men ingen annan fördel. Försöker iaf sluta med fantasierna om hur livet som mamma skulle vara.

Jag har alltid varit barnkär. Som 10-åring ville jag inte leka med kompisar efter skolan. Sprang hem till grannarna, tvillingbebisar.

Mina dockor hette såklart det jag ville mina barn skulle heta. Än idag mina favoritnamn. Alexander och Linnea.

På sommarloven var jag alltid i Finland hos släkten och det bästa va såklart alla bebisar och småbarn. Som jag lekt, busat, myst, matat, läst sagor, badat, bytt blöja, nattat, gått promenad va jag väl nästan som en mamma redan som 10-åring.

Alla kompisar har alltid sagt jag är som gjort att va mamma och trodde jag skulle få första barnet direkt efter studenten, åtminstone den första att få barn. 15 år senare är jag barnlös och alla andra har barn.

Mitt första syskonbarn föddes när jag va 16, gick sista terminen på högstadiet. Oj så lycklig och stolt faster. Som han fått stått ut med. Men så nära som vi står varandra idag gissar jag att han inte tog skada av mig som låtsades att han va min son.

Många i min omgivning säger att det inte är försent för mig att få barn. Jag tycker jag är för gammal. Men andra som är 34 och får barn är inte för gamla enligt mig. Det sitter i mitt huvud, måste släppa det. Det har aldrig varit aktuellt att skaffa barn med någon av mina ex, mest för det va jobbiga och destruktiva relationer.

Har varit singel (dejtat några med inget seriöst) sen jag va 28 år. Har tänkt sen dess att jag vill/kan skaffa barn själv. Det finns både för och nackdelar men det skriver jag inte om i detta inlägg. 

Tvivlar inte en sekund att jag inte klarar det själv. Och det är ingen i min närhet som tvivlar heller. Klart det skulle va tufft ekonomiskt men det kan det även va om man är två.  

Nu är det tyvärr så att pga vissa omständigheter inte kan skaffa barn på egen hand just nu. Hoppas verkligen jag kan det inom några år men troligen önsketänkande!

Eller är det så att jag bara måste acceptera att jag inte kommer få barn. Det är en stor sorg.

Men det är ingen i min närhet som förstår det. Dom säger "klart du kommer få barn". Hur vet dom det?! Förstår varför dom säger så, dom menar väl men samtidigt hjälper det inte med dom orden, blir mest irriterad. 

Jag har fem underbara syskonbarn som är mitt allt, älskar dom som dom vore mina, dom gör mig lycklig! Jag borde va nöjd men det är ju faktiskt inte mina egna barn. 

Jag är såklart glad när mina kompisar får barn. Vad jag vet just nu är en gravid. Jag fick veta först. Det är en ära att hon ville berätta för mig först. 

Men på nåt sätt känner jag avundsjuka. När blir det min tur att bli mamma. När kommer jag få berätta för min familj och kompisar att jag är gravid. När får jag köpa bebiskläder till min bebis och inte till alla andras. 

Nu skenar känslor och tankar iväg, blev jobbigt. Avslutar inlägget med några funderingar. Kanske får jag svar nån dag. 

Hur ska jag lära mig acceptera ett liv utan barn?! När försvinner längtan, drömen och saknaden? 





Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments