View tracker

Ett intresse jag har är att fota. Natur, människor och i svartvitt för att nämna några saker jag gillar fota.

Nu när det är höst och fina färger i naturen fotar jag mycket.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

För mig är det en dröm. Alltid varit en av livets mening, den största. En evig längtan, önskan. En stor sorg och saknad. Att inte få vara mamma. Inte få uppleva kärleken till sitt/sina barn.

Senaste åren har jag försökt komma på fördelar med att vara ofrivilligt barnlös men det finns verkligen ingen, jo att slippa se sitt barn sjuk men ingen annan fördel. Försöker iaf sluta med fantasierna om hur livet som mamma skulle vara.

Jag har alltid varit barnkär. Som 10-åring ville jag inte leka med kompisar efter skolan. Sprang hem till grannarna, tvillingbebisar.

Mina dockor hette såklart det jag ville mina barn skulle heta. Än idag mina favoritnamn. Alexander och Linnea.

På sommarloven var jag alltid i Finland hos släkten och det bästa va såklart alla bebisar och småbarn. Som jag lekt, busat, myst, matat, läst sagor, badat, bytt blöja, nattat, gått promenad va jag väl nästan som en mamma redan som 10-åring.

Alla kompisar har alltid sagt jag är som gjort att va mamma och trodde jag skulle få första barnet direkt efter studenten, åtminstone den första att få barn. 15 år senare är jag barnlös och alla andra har barn.

Mitt första syskonbarn föddes när jag va 16, gick sista terminen på högstadiet. Oj så lycklig och stolt faster. Som han fått stått ut med. Men så nära som vi står varandra idag gissar jag att han inte tog skada av mig som låtsades att han va min son.

Många i min omgivning säger att det inte är försent för mig att få barn. Jag tycker jag är för gammal. Men andra som är 34 och får barn är inte för gamla enligt mig. Det sitter i mitt huvud, måste släppa det. Det har aldrig varit aktuellt att skaffa barn med någon av mina ex, mest för det va jobbiga och destruktiva relationer.

Har varit singel (dejtat några med inget seriöst) sen jag va 28 år. Har tänkt sen dess att jag vill/kan skaffa barn själv. Det finns både för och nackdelar men det skriver jag inte om i detta inlägg. 

Tvivlar inte en sekund att jag inte klarar det själv. Och det är ingen i min närhet som tvivlar heller. Klart det skulle va tufft ekonomiskt men det kan det även va om man är två.  

Nu är det tyvärr så att pga vissa omständigheter inte kan skaffa barn på egen hand just nu. Hoppas verkligen jag kan det inom några år men troligen önsketänkande!

Eller är det så att jag bara måste acceptera att jag inte kommer få barn. Det är en stor sorg.

Men det är ingen i min närhet som förstår det. Dom säger "klart du kommer få barn". Hur vet dom det?! Förstår varför dom säger så, dom menar väl men samtidigt hjälper det inte med dom orden, blir mest irriterad. 

Jag har fem underbara syskonbarn som är mitt allt, älskar dom som dom vore mina, dom gör mig lycklig! Jag borde va nöjd men det är ju faktiskt inte mina egna barn. 

Jag är såklart glad när mina kompisar får barn. Vad jag vet just nu är en gravid. Jag fick veta först. Det är en ära att hon ville berätta för mig först. 

Men på nåt sätt känner jag avundsjuka. När blir det min tur att bli mamma. När kommer jag få berätta för min familj och kompisar att jag är gravid. När får jag köpa bebiskläder till min bebis och inte till alla andras. 

Nu skenar känslor och tankar iväg, blev jobbigt. Avslutar inlägget med några funderingar. Kanske får jag svar nån dag. 

Hur ska jag lära mig acceptera ett liv utan barn?! När försvinner längtan, drömen och saknaden? 





Likes

Comments

View tracker

Ibland är det bara så självklart men ändå inte. Efter 12 års vänskap och forfarande bli nervös, generad och lite blyg, inte riktigt veta vad du ska säga eller göra för du har svårt att kolla vännen i ögonen, för du vet du alltid kommer ha den där känslan, en speciell dragning mellan er och det alltid pirrar lite i magen så fort du möter blicken, bara av att tänka på personen, att du ler och blir glad så fort ett nytt sms kommer. 


Även när båda har förhållande men ändå  inte kan sluta titta så där intensivt på varandra och veta vad vi tänker och vet precis vad vi vill göra. Det har alltid funnits nåt men inte riktigt vetat vad, kanske passionerad kärlek, eller något mer men inte vågar känna efter tillräckligt om det faktist är mer än så.


Omgivningen märker av blickarna men du har aldrig förståt att det syns så tydligt. När ens ex tom kände av det och såg på en när en läste sms från vännen och alltid va svartsjuk när en åkte in till stan får att träffa vännen och alltid undrade om vi haft ihop det men ändå inte trodde på mitt ärliga nej.


Kanske är det just det som är mer än vänskap men alldeles för rädd att ens tänka tanken att få svar på eviga frågan "vad är det vi egentligen känner". Men när ni inte setts eller hörts på väldigt länge men det alltid känns som igår ni sågs, ofta inte ger en längre förklaring på svar vad vi än pratar om för vi vet hur den andra tänker, tycker och tror kanske svaret på eviga frågan redan finns men pga omständigheter ändå aldrig kommer bli besvarad.

Likes

Comments

Jaha ja, vad ska en skriva om i första inlägget, hur börja blogga, bara skriva spontant vad som dyker upp i tankarna just nu, vad som hände mars 2010, hur jag gjorde bort mig för några dagar sen, att jag snart kissar på mig, vad som hände augusti 2001, det jag önskar allra mest eller att det pirrar pyttelite i magen?!


Det ska jag fundera på medan jag sippar på drinkar, gör mig iordning, lyssnar på musik så grannarna förstår vad bra musik är och målar naglarna, om jag kan bestämma färg/nyans förstås, har ju bara 50 lack att välja på, inte ett dugg svårt hehe.


Eller så kanske en börjar med ett flummigt inlägg helt enkelt, verkar ju bli så. Jag är knasig och skenar lätt iväg med tusen tankar samtidigt, utan sammanhang och stoppknapp.


Skål och trevlig helg!

Likes

Comments