Det är så svårt, så svårt att sätta ord. Ord på smärtan, som alltid äter upp en inifrån. Allt blir värre ju längre in man går i livet. Ju fler dagar det går. Desto större blir det, så mycket större blir hålet inom mig. 

Ena dagen går allt på räls, andra dagen är livet som om man skulle åka fritt fall. Vara uppe på toppen och sen bara släppas rätt ner. Ner i ingenstans. Och inte veta hur man skulle kunna ta sig upp.

Pressen. Ångesten. Allt på samma gång. Som bara äter upp en, tills det inte finns något kvar. Inget att bita tag i.

Att förlora alla vänner. Att aldrig räcka till. Att få dåliga betyg. Att inte klara av att vara det minsta glad längre. 

Det är det värsta som skulle kunna hända. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Ingen återvändo. Bara att stanna i det svarta hålet som jag alltid har vart så rädd för att hamna i. Har jag nu sakta men säkert tagit mig in i. 

Och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ut.

Likes

Comments