Jag fascineras av bergen, det där ogreppbara i att de är äldre än alla gamla museumfynd man kan hitta, i ett hopp om att förstå sig på världen.
Jag känner att jag vill ta av mig min hatt, buga för respekten mot tiden.
Tiden som är för ogreppbar för oss att förstå oss på.
Jag fascineras av allt det där stora, som inte kan appliceras på mig,
det som är en del av allt det där fina som inte når mitt egoistiska känsloregister.

För mig själv, hon har jag tappat.
Jag vet inte riktigt hur det började, eller varför. Lite vet jag om vem jag egentligen är. Men jag vet att du försvann och att jag fylldes av sorg. En del brukar tillskriva det som att bägaren rann över, jag vill istället säga att det var en orkan.
En orkan som tog över hela mig, och som även svämmade över en stor del utanför min kontroll. Allt blev plötsligt infekterat, plötsligt kändes allt sådär...extremt meningslöst.

För vem är du om inte min? Vad är världen utan dig? Vad är storheten i bergen och havet om jag inte får dela vyerna med dig?
Jag tror jag har tappat förståndet,
Faktiskt, så tror jag att jag har tappat hela mig.

En kista, vad gör den där? Hur är det möjligt att mitt sista farväl till dig är synen av en stor vit kista. En orgel, en musik som i lik vilken sorglig film som helst spelas. Där tårar fälls, som man sedan kan välja att stänga av. Det händer inte mig, inte på riktigt. Är denna skräckfilm snart över?

Ångest, den tidigare definitionen av ångest sopas under mattan för det har nu kommit till att bli något som våldtagit varenda del i min kropp. Bosatt sig där, precis som du har bosatt dig i en kista. När kommer eftertexterna? När kommer tiden då jag kan välja att stänga av? Du ska inte vara där, förstår du inte det? Du ska ju vara här, med mig. Lyssnar du inte på mig? Tror du att jag skämtar? Jag vill bara springa fram, öppna kistan och dra ut dig där ifrån. Är du verkligen så dum att du inte har fattat det där än? Det ska ju vara vi.

Blommor på kistan, något som ska symbolisera något vackert, men det finns inget vackert, fattar ni det? Kan ni alla sluta romantisera detta när det fräter sönder varenda jävla cell inifrån? Begravningsfika, skämtar ni med mig eller? Ska vi sitta här och försöka äta, som att fira att något har hänt och dessutom njuta av det? Ta dina jävla bullar, jag vill bara bort härifrån. Och dem är inget emot dem som du bakade, det vet jag.

Sedan ser du en bild, från en tid och en plats som får dig att känna saker som bara just den tiden och platsen kunde. Och du fylls av längtan, som sedan byts ut mot sorg. Du vet att du har tappat det.

De säger att det finns ett ljus utanför tunneln och kanske är det så att sorg är som kol. Det ligger där och glöder, men blir tillslut en diamant, som är minnena.
Men just nu har jag varken tid för tjat om diamanter, blommor eller fika.
För just nu så går jag sönder.
Hur ska jag kunna måla upp det som något fint?
När jag tappar kontrollen och spyr på toaletten.
Hur ska jag ens kunna säga något annat?
När de enda jag tänker på är dig.

Jag älskar dig,
Du fattas mig

Likes

Comments

Snabba fötter mot toaletten, det är tid för att gömma sig.
Krogen gjorde det inte bättre nej, jag kan ju inte glömma dig.
Min tomhet klär mig här på toan där ormar kryper ur mig.
Tårkanalen bevisar att inte ens ruset och dansen gav mig lyckan nej.
Jag springer ut i flykt från mitt mörker, kanske jag kan bärga mig,
sen står du vid garderoben, vi kollar på varann, jag tappar mig.

Hur kan det va möjligt, att känna så starkt,
jag brukar känna inget, men nu känns allt
Du tog mig som en våg,
nu flyr vi från vårt tåg.

Älskling du vet att jag vill ha oss,
Men du går med någon annan nu förstås
Det bryter ner hela min grund,
så jag måste spela dum.
Jag springer sen tillbaka, jag måste dansa bara visa vem jag e,
Jag hånglar då med tre,
för du är där bredvid.
Jag vet det är så patetiskt,
allt blir sådär känslolöst igen
Så ser jag sen er två,
vill spy jag måste gå.

Inget är nånsin tillräckligt, och allt jag gör känns äckligt,
vem har jag blivit ens? Tappat min självbild, fan jag skäms.
Man tror man ska bli lycklig, på krogen med tjejerna när pengarna rullat in.
Men ångesten sitter fast som lim. Som tanken att du är min.

Hon kollar på mig hög, och ångestfyllt
Hon vet allt, läser av mig som en skylt
Hon fattar, vi går därifrån.
Hämtar jackorna, stänger ridån.
Jag gråter i hennes famn hela vägen hem,
vi är tysta, men båda vet att vi är där igen

Allt känns skit men hon är den bästa,
med henne har jag tagit mig igenom det mesta
Vi känner igen varandras tomhet, bara blickarna säger att "vi vet"
Tomheten är nog större än de flestas,
så gömd och skyddad så vi döljer den av att festa.

Hon är en undying friend, en dag ska vi fan ta över,
men nu är hennes förstående armar de enda jag behöver.
Jag vore inget utan dig, min favoritjej.

För alla gånger vi tröstat,
och alla dumma killar vi överröstat,
för när vi skreksjöng till Kent, för alla komplimanger vi ger jämt.
Vet inte var vi två har hamnat,
men tror att livet vägledde oss fel,
vi river ner det mer. Men oss är ändå dem jag ser.
Jag får fan droppa han den idioten,
vet att du är där och hjälper mig att ta han till skroten.
Vad fan betyder dem andra,
så länge du & jag har varandra.
Fuck kärlek, jag hatar att vara kär

Det är ju vi som alltid varandra bär





Likes

Comments

Jag vill skriva och omfamna dig med min kärlek med orden
Jag vill skriva och få sig att förstå att vi är störst av alla på jorden
Jag vill hitta de bästa liknelserna och starka metaforer,
Som att när vi skakar ror jag oss i land med kärlekens årer
Jag vill få ord på allt som känns övermäktigt,
men bokstäverna stirrar hånande tillbaka, ingenting känns tillräckligt.
Så jag fortsätter bara repa på detaljer men jag sitter fast
Verkligheten möter skriften, målar upp ett kontrast

Kanske är det så att det där är för långsökt,
Att de mäktiga inte går att beskriva, så det blir rökt
Detaljerna kanske är det som man minns i slutändan,
och storheten är de som gör en helt bländad.

Så hjärtat låt mig istället berätta om sättet du ler,
låt mig få dig fatta att du är så mycket mer
Än en upprepad klyscha, älskling du är ju min här och nu,
och utan dig stämmer det att jag går helt itu.
Älskling får jag berätta om hur vacker du är,
får jag säga att av alla miljarder är det dig jag håller kär
Får jag yttra min största tacksamhet till dig,
för att din blotta existens har fulländat mig.

Jag var rädd för kärlek, det var vad alla sa
Var rädd för att våga satsa på något så personligt, nära och bra
Var rädd för att du var en illusionell saga,
att jag aldrig enligt kärlekens koncept skulle kunna behaga
Tappade bort att tro på godheten och att tro på kärlek,
Ansåg mer att livet och människor var som en lek
Men jag hittade tillbaka, nu vilar jag i din famn
För jag vågade ta chansen att ro oss i land.

Så jag kommer säga något som för mig är främmande,
Jag kommer säga något jag brukar ta avstånd från, för det är alltför skrämmande
Men med dig så infinner sig plötsligt ett lugn,
plötsligt blir jag så säker, spelar inte längre dum.
För älskling jag vet lite om kärlek, jag är mer proffs på misslyckanden,
ärligt talat är jag nog ganska bra på att vara en tyckare.
Men när det kommer till dig tar jag ett steg tillbaka och erkänner mig besegrad,
hjärtat känns för stort och trots det gör du att det stegrar
tomrummet man har känt kl 03:30 en sommarnatt,
bland fimpar och flaskor och en ångest så mörkt, så svart
då man legat med någon främling, försökt hittar svar,
är nu nerbrunnen historia, ren aska, från gamla dar,
För med dig vet jag att jag äntligen hittat rätt,
jag hoppas jag kan bevisa det på på detta sätt,

För jag älskar dig, Jag gör verkligen det.
Om du älskar mig, så ber jag dig, älskling snälla våga följ  med.

Likes

Comments

Jag bara skojar ingen kommer skriva böcker,
Jag bara skojar ingen kommer göra filmer

Likes

Comments

Det finns saker som gör ont. Saker som de flesta människor får uppleva någon gång i livet. Det finns situationer då vi kommer tappa kontroll. Då vi kommer vilja skrika rakt ut och desperat söka efter något som kan läka oss.
Det finns situationer då vi kommer undra hur vi ska gå från att vara känslomässiga vrak till att bete oss normalt igen.
I ett perfektionssamhälle vet vi inte hur vi ska förhålla oss till våra sorger. Istället så gömmer vi undan dem.

Men sen finns också något helt annat. Något som går djupare än hjärtekrossaren du fick uppleva som 16 åring. Något som är helt utanför varenda cell i en människas kropp. Något som tagit begreppet okontrollerat till en ny nivå och ordet ångest har i princip tappat betydelse mot hur du tolkade det förut, för helt plötsligt har det lindat sig in i din kropp och kväver dig på luft. Något som följer efter dig i varje andetag du tar och som  stryper dig inifrån. Något Som får dig att inte längre vilja leva.

Och nu menar jag inte ett halvdant jämrande om hur jobbigt livet minsann är för att något har gått snett och man...så fint uttrycket inte pallar. Nu menar jag att i princip leva med en röst i huvudet som verkar vilja vägleda dig till döden för att det är den enda utvägen ifrån allt som har förstört ditt liv. Depression. Ett organ, hjärnan, som likt många andra organ kan få fel. Psykisk ohälsa, psykisk instabilitet.

Om du faller dit, så känns plötsligt all gnista som perfektionssamhället har försökt byggt upp som något långt borta från dina marker. Och det är så det känns. Allt som tidigare varit så självklart, är bara så långt borta.

Det är inte att bara vara ledsen, det är att i princip ge upp.
Det är inte bara att ha ångest, det är att plågsamt märka hur alla  små vardagliga, tidigare självklara saker kräver i princip all energi som du inte ens har. Det är att inte orka tänka längre än en halv h framåt, det är att sitta framför ett bord med en specialist framför dig, skrivande på en journal för att det blir det enda du associeras till.
Din identitet, den du tidigare var, helt borta.
Din journal, allt du är nu.
Identiteten försvann i takt med att du blev bokstäver på ett papper och dokumenterad i ett datasystem.
"Hög självmordsrisk"

Hur blev det såhär?

Sen ser man något foto som påminner om den tid då det var under kontroll.
Ett foto från barndomen som får en att känna något som bara vissa platser och tider kan få dig att känna.
Och du fylls utav längtan, som sedan byts ut mot sorg.
Du vet att du har tappat det.

Någonstans på tumblr cirkulerat det runt posts som nästan romantiserar depression, människor rebloggar för att det så fint passar in med ledsna vackra tjejer med söndergråten eyeliner och mascara i deras feed och du känner hur det skriker i hela dig.

Det är ingen jävla lek.
Det är ingen vacker tjej som mystiskt sitter i ett fönster och gråter för att hoppas på att livet en dag ska lösa sig.
Det är okontrollerade skrik,
Det är nerspydda toaletter
Det är oroliga familjer
Och det är massa hopplöshet.
Det är ett halvdant försök till att vilja leva igen
Och det är panik när tomrummet inte lyckades fyllas upp den här gången heller

"Hög självmordsrisk" "Tvångspsykiatrisk vård" "Skicka henne till den avdelningen" "VAK, kolla på när hon duschar så hon inte skadar sig"

De säger att det finns ett ljus utanför tunneln, att man bara inte kan se det än.
De säger att de vore egoistisk att försvinna och att man borde göra mer men man fortsätter korsfästa sig själv levande för att de enda man nånstans har kvar i tankarna som är en själv, är de människor som betyder något, som man inte vill såra mer än vad en med sin existens bara redan har gjort. Det är att vilja försvinna, men stanna kvar ändå. Det finns inte ens något hopp, i vissa små stunder kan man finna något, men de lyckas sen alltid utspelas av något annat. Men det handlar om att trots det välja livet ändå. Hur ont det än gör. Som nu. Skriv, ta en promenad, ta fram gitarren, se att du faktiskt överlevde den där panikångesten också. Det handlar om att kanske hoppas på ett mirakel

Likes

Comments


Det är inte hon, det är hennes täcke
Det Som får henne att tro att hon inte räcker
Det är inte hon, det är allt täcke runt om
Som får henne att kapitulera gång efter gång
Det är allt det där, hon inbillar sig är viktigt
Som gör att hennes egna person inte kan blomma ut på riktigt
Det är ångesten som med våld tagit hennes kropp
Som gör att tungheten aldrig tar riktigt stopp

För i vårt land så får man inte vara mer
Det här är Sverige och vi gråter aldrig mer
Det finns inga ord för det, på det här äckliga språket
Vi har inga ord för att vi inte förstår det.

Verkligheten kommer ikapp, hon vill att du ska vara här
Lägenheten känns så tom, hon undrar vart du är

Och hon har slängt sin tröja,för den du köpte var snyggare Hon inlindad i sitt täcke, med dig var allt tryggare. Och ångesten äter upp henne inifrån och ut Hon tänker, det här är livet, passa på och njut


Hon gör då det enda själv som hon förmår
Drar hoddien över armarna, täcker alla sår
Och dem tror att dem vet vilka vi är
Men de har ingen aning om hur vi blev såhär

Vi är bokstavsbarn, faller utanför
Egentligen är vi annat, men täcket säger bara dö
Sjukdomar som lindat sig in
Men sociala regler som sitter fast som lim

Så vi fortsätter spelet, "hej vi mår så bra"
Har lite hopp om att det kanske ordnar sig nån dag
För våga nu aldrig visa vad du känner,
var ingen uppmärksamhetshora och berätta att det bränner


Så nu jag lovar att vara stark
och jag lovar att vara god
jag kan lova hela världen
att jag står vid mitt ord
inom en sekund
tränger lögnerna fram
och jag ser vad jag gör
när jag är utanför din famn

Men i mitt land så får man inte vara mer,
Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser
Det är inte hon, utan hennes täcke, hennes monster
Som får henne att rubba livets alla konster



Förlåt för att jag gick sönder igen, mamma

Likes

Comments

Jag vet att du inte lyssnar, jag vet att det inte längre spelar någon roll,
jag ser hur vi båda stelnar till och tystnar.
Märker hur vi är tillbaks på ruta noll.

Jag vill få fram precis allt och hitta de rätta orden,
men jag tycks inte hitta dem bland all världens poesi
Jag vill att du ska fatta att för mig är du den enda på jorden,
men det är jag och jag kan inte pussla ihop ett vi.

Du är i min famn, men samtidigt inte här.
Tänker du på nån annans hand, nån ny som du håller kär.
Du kysser mig och drar mig längre intill
Men det känns fel och jag undrar , är jag din tjej eller vad är det du vill?
Slösar jag bort tid, på att ge dig allt,
Är jag ditt tidsfördriv, och såret dränkt i salt.

Jag vill pressa ut, precis allt jag bär inom mig,
men är allt för rädd för att förlora dig.
Så jag är vaken natt efter natt och har problem med min sömn,
För sanningen är alltför svår så jag lever hellre i en lögn.

Så vi skiter i det jobbiga och vi håller tyst,
för förstörd för att bry mig om du nån annan kysst
Så vi skiter att prata, om allt det där svåra
Vi gömmer oss från allt som kan orsaka tårar
Vi söker oss till det där som är så komplext,
som fester, alkohol och en jävla massa sex
Vi dövar ner att vi inte längre vet var vi har varandra
För rädda för att bli ensamma, för rädd för att inte längre med dig vandra.

Älskling jag vill tillbaks, till hur vi var då
Jag vill tillbaks till från början när det var vi två
Jag minns ju än, precis hur det känns
när ångesten man samlat på sig, eldas upp och bräns
För du var ju den, som gav mig meningen till liv,
Nu är du den som är elden från min bensin


Dina fingrar värmer min hud och du kollar in i mig,
Men jag hittar inte det välbekanta i blicken nej,
Älskling, vilar din blick på någon annan?
Älskling, jag vill skrika att du ska dra, men vill samtidigt att du ska stanna.
Älskling, har du tappat allt,ser du inte längre det fina?
Bryr du dig inte ens, har dina tankar lämnat mina
Du ser ut att vara tom, men inom mig har jag halverat,
För den där blicken gör mig medveten om att vi har passerat.
Så tänk att jag faktiskt tillslut får fram orden,
Att dem inte är för övermäktiga för jorden.
Jag frågar dig om du fortfarande är kär?
Du säger "jag vet inte" och jag sätter stopp där.

Det räcker inte, det gör faktiskt inte det.
Så du kan gå, låta mig bryta ihop för att sen nångång bli hel.
Det är möjligt att du kommer sakna mig sen,
Det är möjligt att du kommer vilja försöka igen
Men då kommer du få se vad du har lämnat kvar,
Då kommer du få se vilken väg jag tar.
För jag vet nånstans att jag är värd mer än ett tvek,
Vet någonstans att det var ju du som svek.

Att vara med nån som man inte älskar, är ju bara äckligt,
För ett "vet inte" är aldrig nånsin tillräckligt,
så hejdå älskling, men jag kan inte vara med nån som älskar mig halvt,
för där ute finns någon som kan ge mig allt





Likes

Comments

Det var ju du. Det var vi
Vi två som hade listat ut vad fenomenet kärlek var tillsammans.

Jag hade kollat på så många filmer, haft så mycket längtan.
Bett om att få uppleva det där magiska som alla pratar om.

Det kom ju aldrig, du kom ju aldrig.
Jag började tro att kärlek var något overkligt,
att jag aldrig skulle få uppleva det.
Att omvärlden med alla sina kärleksfilmer och låtar var en stor fet lögn.
Något som var påhittat, överdrivet, verklighetsfrånvärt.

Men sen kom ju du och tog hela mig.
Du låg där, bredvid mig med ditt perfekta leende på morgonen
och bekräftade allt det jag så desperat hade sökt efter. Eller tillochmed mer än så, du bjöd på mer än vad jag nånsin ens hade kunnat föreställa mig

Du, min största källa till kärlek, lycka.
Jag som inte för all världen kunde förstå att av alla miljarder människor, så fick jag dig.
Av alla miljarder människor som hade kunnat lurat mig om vad som var kärlek,
Så fick jag dig, som bekräftade allt. Du som när du oskyldigt tittade in i mina ögon på morgonen fick mig att känna en hel våg av kärlek skölja över mig, 

Det var ingen lögn. Du fanns. Och det kändes i hela mig.

Aldrig hade en livstid känts så kort, aldrig hade en lycka känts så stark.
Jag var så kär, så sjukt jävla kär. Så kär att jag gav hela mig.
Jag minns när de enda som gjorde mig ledsen var vetskapen om att du inte var sten och därför en dag skulle försvinna från planeten. Att det faktiskt var möjligt att jag kunde förlora dig.  

Jag kände så starkt, så starkt för dig. Alla mätstockar i världen hade inte ens tillsammans kunnat mäta hur starkt jag kände. 


Därför minns jag det, när jag är på den här platsen. Aldrig hade jag skådat något vackrare än dig i den här jävla parken. Den äckliga jävla parken.

Sen låg du med någon annan.
Sen tog du min hjärna och vred om den,  spelade fotboll med den, fick den att göra de knäppaste besluten som att försöka komma tillbaka till dig igen. Du som var ett monster.
 jag var samma gamla töntiga, kära och allt för blinda lilla tjej.

Men jag vill att du ska veta. Att jag har tagit tillbaka det som är mitt nu. Ja faktiskt, t.om lite till. Jag  älskar mig mer än att låta dig ta mig igen. Mig äger ingen.

Då var du en ny dimension av kärlek
Nu är jag en ny dimension av mig

Därför ser jag igenom dig när du spelar kall efter att ha blivit nobbad av att din svaga tjej skrattar åt dina bortförklaringar och säger att  det inte är värt det mer


Likes

Comments

Ont

Jag är....förvirrad.

Trött

Hamnat i en situation där jag inte kan placera mig själv igen....det känns så uppenbart och igenkännande. men så fel. Det är fel tider nu. Det skulle vara över. Det skulle vara slut med det här. Vad fan gör jag här?

Hjälp mig


Mina fötter vill springa iväg från de här kala jävla sjukhusdörrarna, mitt sinne verkar pendla mellan att fara tillbaka till då och att vilja vara nån helt annanstans.

Jag hatar dethär och den där jävla sjukdomen. Vad den gör för dig, vad den gör förr oss...mig, alla som blir lidande.

Och nu vill jag hitta de perfekta orden för att beskriva precis hur jag känner, men det går inte. Bokstäverna spottar mig rätt i ansiktet, blänger tillbaka på mig. Stirrar in i mig , säger hånfullt att ''du kan inte få det här till att verka som något fåntigt poetiskt som människor kan relatera till, du kommer aldrig få ut orden''


Och det är rätt. Jag kommer aldrig få ut orden. Det finns inget poetiskt, det finns inget igenkännbart,

det finns bara ett mörker.

Jag orkar inte mer. Och jag hatar att jag inte orkar mer. Jag hatar att alla försök till att hitta min stolthet och meningen med livet igen alltid tillslut blir utspelat av något annat.


Och det är inte synd om mig..Det är fan inte synd om mig. Det är hon som kämpar.


kämpar.

Lär mig

Jag är trött,       förvirrad.

Har inte tid för att känna, jag har inte det. Jag vill bara pressa ut alla känslorna ur min kropp, förvandla mig själv till någon slags skivare som skriver ut allt och sedan skicka iväg pappret.

Jag är för liten för att orka det här.

jag vill bort nu

Likes

Comments

Musik som berör, Påväg ifrån dig

Du fattade inte ens att du spottade mig rakt i ansiktet när du hörde av dig igen.
Jag, som tidigare hade gjort allt för dig.
Jag som givit upp hela min självkänsla pga dig
Jag som kastade mig över de högsta bergen för att jag var förblindad av dig.

Men du tog på mig utan att jag blev riktigt rörd
Du såg, men hörde mig inte.
Du hörde inte hur jag försökte tala om för dig hur mycket jag fortfarande älskade dig.
Och jag skäms nu efteråt för att jag följde dig som en hund. Allt för att jag trodde att vi någon  dag skulle hitta tillbaka till varandra. Vi gjorde aldrig det. All denna tid av sorg var bortslösad tid

Verkligheten kom ikapp och tillslut så hämtade du kläderna som länge hade legat ihopvikna i min garderob.
Verkligheten kom ikapp och jag slängde tillslut lampan vi hade köpt för att vi hade tyckt att den var snyggare.

Du fattar inte hur ont det gjorde i mig, du fattar inte. Precis som jag inte kan fatta din version.
Men sen, ja klart sen, när verkligheten efter lång tid av bearbetning hade fått mig att fatta att jag faktiskt kunde leva utan dig, då knackade du på min dörr igen. 

Jag ville skrika åt dig att du skulle dra åt helvete, men jag kunde inte.
Precis som du inte kunde fatta hur du lika gärna hade kunnat spotta mig rätt i ansiktet.

Här satt jag efter att ha varit villig att ge hela min själ till dig och glömde bort vad i mig som var mitt, men trots det så hörde du mig inte. Men nu...nu när jag inte kämpade för dig länge kom du krypande på dina knän och ville prata med mig igen.

Jag hatar dig, eller nej det gör jag inte men jag måste ändå säga det.
Du får inte ta mig igen, förstår du det? Du får inte ta något mer ifrån mig.

Du vill inte ha mig, du vill ha min uppmärksamhet.
Om jag någon gång betydde något verkligt för dig så gör du mig en enda tjänst och det är att svälja din jävla stolthet och låta mig skina nu.
Annars kan du dra åt helvete

Likes

Comments