View tracker

Ont

Jag är....förvirrad.

Trött

Hamnat i en situation där jag inte kan placera mig själv igen....det känns så uppenbart och igenkännande. men så fel. Det är fel tider nu. Det skulle vara över. Det skulle vara slut med det här. Vad fan gör jag här?

Hjälp mig


Mina fötter vill springa iväg från de här kala jävla sjukhusdörrarna, mitt sinne verkar pendla mellan att fara tillbaka till då och att vilja vara nån helt annanstans.

Jag hatar dethär och den där jävla sjukdomen. Vad den gör för dig, vad den gör förr oss...mig, alla som blir lidande.

Och nu vill jag hitta de perfekta orden för att beskriva precis hur jag känner, men det går inte. Bokstäverna spottar mig rätt i ansiktet, blänger tillbaka på mig. Stirrar in i mig , säger hånfullt att ''du kan inte få det här till att verka som något fåntigt poetiskt som människor kan relatera till, du kommer aldrig få ut orden''


Och det är rätt. Jag kommer aldrig få ut orden. Det finns inget poetiskt, det finns inget igenkännbart,

det finns bara ett mörker.

Jag orkar inte mer. Och jag hatar att jag inte orkar mer. Jag hatar att alla försök till att hitta min stolthet och meningen med livet igen alltid tillslut blir utspelat av något annat.


Och det är inte synd om mig..Det är fan inte synd om mig. Det är hon som kämpar.


kämpar.

Lär mig

Jag är trött,       förvirrad.

Har inte tid för att känna, jag har inte det. Jag vill bara pressa ut alla känslorna ur min kropp, förvandla mig själv till någon slags skivare som skriver ut allt och sedan skicka iväg pappret.

Jag är för liten för att orka det här.

jag vill bort nu

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Musik som berör, Påväg ifrån dig

Du fattade inte ens att du spottade mig rakt i ansiktet när du hörde av dig igen.
Jag, som tidigare hade gjort allt för dig.
Jag som givit upp hela min självkänsla pga dig
Jag som kastade mig över de högsta bergen för att jag var förblindad av dig.

Men du tog på mig utan att jag blev riktigt rörd
Du såg, men hörde mig inte.
Du hörde inte hur jag försökte tala om för dig hur mycket jag fortfarande älskade dig.
Och jag skäms nu efteråt för att jag följde dig som en hund. Allt för att jag trodde att vi någon  dag skulle hitta tillbaka till varandra. Vi gjorde aldrig det. All denna tid av sorg var bortslösad tid

Verkligheten kom ikapp och tillslut så hämtade du kläderna som länge hade legat ihopvikna i min garderob.
Verkligheten kom ikapp och jag slängde tillslut lampan vi hade köpt för att vi hade tyckt att den var snyggare.

Du fattar inte hur ont det gjorde i mig, du fattar inte. Precis som jag inte kan fatta din version.
Men sen, ja klart sen, när verkligheten efter lång tid av bearbetning hade fått mig att fatta att jag faktiskt kunde leva utan dig, då knackade du på min dörr igen. 

Jag ville skrika åt dig att du skulle dra åt helvete, men jag kunde inte.
Precis som du inte kunde fatta hur du lika gärna hade kunnat spotta mig rätt i ansiktet.

Här satt jag efter att ha varit villig att ge hela min själ till dig och glömde bort vad i mig som var mitt, men trots det så hörde du mig inte. Men nu...nu när jag inte kämpade för dig länge kom du krypande på dina knän och ville prata med mig igen.

Jag hatar dig, eller nej det gör jag inte men jag måste ändå säga det.
Du får inte ta mig igen, förstår du det? Du får inte ta något mer ifrån mig.

Du vill inte ha mig, du vill ha min uppmärksamhet.
Om jag någon gång betydde något verkligt för dig så gör du mig en enda tjänst och det är att svälja din jävla stolthet och låta mig skina nu.
Annars kan du dra åt helvete

Likes

Comments

View tracker

Fanny Arsinoe​

Likes

Comments

Sveken av de som kallade sig dina vänner, sveken mot dig själv, dina svek mot dina vänner, och sveken han gjorde mot dig och sveken du gjorde mot honom, som du inte ens tänkte på för att du var så upptagen och fast i din egna världsbild, i din egna version. 

Ibland är jag rädd att jag snöar in mig för mycket på mig själv, och glömmer helheten i allt. För när jag faktiskt vågar ta steget ur min egen Box så inser jag nog att det finns så mycket olika perspektiv som aldrig riktigt lyfts fram från min hjärna, kanske det bara är så att alla är likadana människor.  Att vår egna version faktiskt inte är så stor som vi tror att den är

För är det något jag faktiskt har lärt mig av allt runt i kring. Så är det att människor är inte de vi vill att de ska vara. Vi speglar oss själva i andra, ser det vi vill se, men uppfattningen vi har om andra är inte den de faktiskt är. Jag har börjat lära mig att personer inte ändras för att jag ser dem på det sättet jag vill se dem. Människor är de de är, inte förvridna speglar av oss själva. Vi kommer aldrig kunna ändra på det.

Hon är den som inte alltid svarar på sms. Och han är den som sällan hör av sig. Och hon är den som fick nog. Och hon är den som alltid kommer tolka allt jag säger fel. Och hon är den som alltid kommer tro att jag är sur så fort jag inte svarar. Och hon är den som ständigt skriver. Det bara är så, och hur mycket jag vill att de ska vara personerna jag vill att de ska vara, så kommer de aldrig vara dem. Min spegel kommer aldrig visa deras sanna jag, ironiskt nog. Och jag får bara acceptera det.


“What a treacherous thing to believe that a person is more than a person.”

“When did we see each other face-to-face? Not until you saw into my cracks and I saw into yours. Before that, we were just looking at ideas of each other, like looking at your window shade but never seeing inside. But once the vessel cracks, the light can get in. The light can get out.”

“You know your problem, Quentin? You keep expecting people not to be themselves. I mean, I could hate you for being massively unpunctual and for never being interested in anything other than Margo Roth Spiegelman, and for, like, never asking me about how it's going with my girlfriend - but I don't give a shit, man, because you're you. My parents have a shit ton of black Santas, but that's okay. They're them. I'm too obsessed with a reference website to answer my phone sometimes when my friends call, or my girlfriend. That's okay, too. That's me. You like me anyway. And I like you. You're funny, and you're smart, and you may show up late, but you always show up eventually.”

“Isn't it also that on some fundamental level we find it difficult to understand that other people are human beings in the same way that we are? We idealize them as gods or dismiss them as animals.” - Paper Towns

Likes

Comments

En natt
Ett tak
En rörelse
En vindpust

En känsla av stillsamhet och att precis allt är bra.
Så vill jag minnas den sommaren. Den sommaren som jag brukar kalla vår.


Nattbussen
Nästan tom
Men påväg mot det
som kan göra mig
Hel igen

Stormen på himlen, ingenting
Stormen på bilden, allt.

En hård kram, en väskan som landar framför mig
Vi är påväg

Ett tält är tomt
Ett annat är fullt
I ett tredje skymtas en människa gå in
Lycklig
Och du fylls av sorg

Dånande musik som breder ut sig över gräset,
fötter som springer där ifrån,
fotsteg som följer efter
Din hand mot min arm

Vet att du inte vet
Vet inte om jag vill att du ska veta
I ovetskap ler du mot mig
I vetskap håller jag dig kvar

Men du ler för din egen skull,
alla vet redan att det är försent.
Du vet att du är bättre
Och det är därför
Du blir förvånad
När någon annan ler mot mig nu.

Jag minns en kväll
Då jag cyklade hem
Och tänkte på dig fast det blåste kallt
Men inom mig var det varmt

Jag minns också en kväll
Då jag cyklade hem
Och jag tänkte ingen alls för det var varmt nu
Men jag märkte inget
För i mig var det kallt

Jag kom hem och åt sommarkaka och letade efter orden
Men inte lätt när allt man hade var blott sjutton år på jorden.

Likes

Comments

Ont

Likes

Comments

Starkt, det känns starkt, tror jag.
Såna där känslor man bara känner när man nånstans bara har landat i sin egen ensamhet.
Jag kände allt då och jag ljuger om jag säger att jag inte känner något nu.
Det är bara inte samma sak som förr. Det är bara en känsla av att minnas något starkt.

Vi var inte som det där paret i kärleksfilmen, vi hade något annorlunda.
Även om jag vet att vi hade det rent ut sagt förjävligt ibland, så kan jag inte låta bli att tänka på dedär fina minnena vi skapade också. Jag saknar dig inte, nej jag gör fan inte det längre. Jag är arg nu. Arg över att jag kunde vara så blind. Men bortom ilskan, bortom allt det där som så uppenbart var skit så minns jag ändå skratten, närheten, ömheten. Jag bara fattar att det inte är värt det mer.

Men jag minns exakt hur du brukade lägga din arm runt mig när vi låg i sängen.
Minns hur du flyttade dig närmre mig på natten och hur kräsna jag flyttade mig för att jag bara inte kunde sova så tätt intill någon annan. Men hur jag saknade det sen ändå. Att ha någon som bara vill vara så nära dig.

Det ändrades snabbt du, plötsligt handlade det inte om att vara nära mig utan bara runt mig. Du kunde vara där men hela du var så tom. Dina rörelser var inte likadana längre, det kändes inte lika när du flyttade dig närmre. Våra kyssar smakade inte lika bra som förut.

Vad hände med oss? Vad hände med han som grät för mig och brydde sig om mig och fick mig att kännas som någon som faktiskt spelade roll. Och vad hände med mig? Jag som så enkelt hade lovat att alltid sätta mitt egna värde först. Vart förlorade jag?

Jag vet inte,
men jag vet
att även om jag är ensam nu och...
saknar det vi hade från början när jag ligger här ensam,
du vet, utan någon som kramar om mig
Så är jag starkare nu

Likes

Comments

Ord av värde, Våra värden


Och där satt du, den oskyldiga svenska killen som aldrig tidigare lyft ett finger när det kom till kvinnors rättigheter när du och dina vänner hade pratat om vilka horor dedär tjejerna är, om vad för kläder de hade på sig, om hur orriga vi var. Hur ni satt i gruppchatter och diskuterade, rankade kvällens knullmaterial på en skala ett till tio. Skickade runt bilder som en 14 åring i förtroende skickat till er. Ni som frivilligt förstörde unga tjejers liv för att det var er enda källa till manlighet. Och jag visste att du älskade det, vet att du älskade att hitta några du successivt skulle få lägga din kontroll på. Vi som blivit utsatta för dig och dina vänner vet nu att det var det det handlade om. Det var aldrig oss det var fel på. Vi trodde det ett tag, vi vet bättre nu

Där satt du, bakom skärmen och delade artiklar om hur invandrare förstör Sverige med sin dåliga kvinnosyn.
Tro mig, jag ser igenom dig. Du bryr dig inte ett skit om oss kvinnor, du bryr dig om din stolthet.

"Du föddes i Sverige, här har du vuxit upp i hela ditt liv. Du är svensk, eller som du själv säger, en riktig svensk.
Din uppväxt utspelade sig någonstans mellan Konsum butikerna, Astrid Lindgren sagorna och GB-glassarna.
Din relation till humanitära katastrofer har alltid varit Aftonbladets löpsedlar.

Du är född i Sverige, här har du vuxit upp i hela ditt liv. I ett land där barn har haft möjlighet att växa, i ett hem som aldrig blev en ruin, i ett land som inte kan innebörden av systemkollaps utan använder begreppet vid minsta ansträng på våra myndigheter.

Du är född i Sverige. Och här i Sverige sitter du nu vid din dator, skyddad av både din yttrandefrihet och anonymitet och hatar och svär och de som kommer hit. De som inte är födda i Sverige, de som inte har vuxit upp här hela sina liv.

Nationen, traditionen och din identitet utmålar du som hotad för att du inte vet vad ett hot är.
Du begär tacksamhet från den som lämnat sitt hem i en stad av lågor men är själv snarare stolt en tacksam trots att du har allting kvar.

För du föddes i Sverige, här har du vuxit upp i hela ditt liv.
Och du älskar den blågula fanan, sill med potatis och midsommarstången.
Men resten av dig är bara hat och din kärlek till nationen är bara ett tafatt försök att dölja att den finns ingen kärlek eller mänsklighet kvar i dig.

För du är född i Sverige, men är det här du växte upp, eller var det här, mitt i tryggheten som allt mänskligt och solidarisk dog i dig? - Carolina Farraj"

Jag vet att du ser dig själv som en bra kille. Alla människor ser sig själva som bra personer. Men jag vill att du ska veta att du trots din jävla stolthet fick mig att känna mig minst i världen. Jag vill att du ska veta att det är din stolthet och översitttarattityd som är vad som skadar både mig och alla andra i det här samhället. Jag vill så gärna att du ska veta att för mig är du "dem andra" En sån jag vill ta avstånd ifrån, precis som du målar upp invandrarna som problemet.

Jag hatar er. Fan vad jag hatar er som letar efter problem hos personer istället för problem i handlingar och beteenden. Fan vad jag hatar er som inte kan ta en titt i er egen jävla spegelbild.

Likes

Comments

Bara kaos, Musik som berör, Påväg ifrån dig

I'm thinking it over
The way you make me feel all sexy but it's causing me shame
I wanna lean on your shoulder
I wish I was in love but I don't wanna cause any pain
And if I'm feeling like I'm evil, we've got nothing to gain


Were we a waitng game?

Och jag har letat efter ord men jag har aldrig riktigt funnit dem. Jag har letat efter förståelse men har aldrig fått något svar och jag har letat efter oss men tappat bort oss bland allt runt omkring. 

Vi möttes inte längre på mitten, vi tog inte längre några chanser och därför sakta och nästan obemärkt förlorade vi allt det bakom som var vi och blev till ett par...skapta roller.

För när jag sen låg med dig efter en lång tid av hunger, var det inte känslan av...den där perfekta ömheten du tidigare hade gett mig som hade fungerat som en läkande effekt. Jag gav dig inte allt utan jag delade mig bara på två för dig. Det var inte längre med mina ögon jag såg dig med, det var dina. Dina som kastade runt mig i sängen som att det inte fanns någon morgondag. Det var hela tiden dina rörelser, dina regler. Jag var din, men jag fick inte det jag ville tillbaka. Fick inte mitt du, du tog bara mitt jag. 


Jag lät dig och jag trodde att jag ville att du skulle göra så med mig.
Men det var känslan av tomhet som jag sedan fick brottas med.
Det var känslan av att det inte skulle bli mer än såhär.
Det var känslan av att ha blivit din åtrå, i namn av min saknad.
Det var känslan av att endast ha blivit sedd, men inte riktigt hörd av dig igen.

Vad trodde jag egentligen? Vad fan trodde jag? Att det skulle bli bra? Vad var det ens som hade varit bra från början? Att du blivit blind av kärleken och förlorat allt ditt vett och förstånd? Att du tappade bort dig själv runt honom? Att du under ett tag fick känna dig...värdefull? Hur värdefull känner du dig nu, trasan? Nu när du har honom utan kläder bredvid dig? Nu när du tillåter honom få dig att känna sig smutsig? Var det inte det här du längtade efter? Var det inte den här rollen du föreställde dig? 

Är det så att du väntar fortfarande? Väntar du fortfarande på att få den där kärleken och bekräftelsen du fick från början. Är det ännu ett försök för att bygga upp något som du vet är trasigt? Eller försöker du fly från allt som gör ont genom att framställa dig själv som en kall...isprinsessa som inte vill älska på riktigt igen


Darling, you. Öppna upp ögonen. Se med dina egna som din mor gav dig. Inte glasögonen han fick dig att ta på dig när du vimlade omkring i eran version av världen. Var inte så naiv

Över är det.
Han kommer inte att ändras
Du kan inte rädda honom, Darling...släpp det.
Vänta inte mer,
spelet är över 

Likes

Comments

Bara kaos

Hennes kompis blick sa det. Och nånstans visste också hon det hela tiden. Hon försökte bara låtsas som att hon inte förstod. Det var egentligen så uppenbart att det handlade om att hon inte ville förstå det hennes kompis sa till henne. Hon ville inte tro att hon hade rätt om honom. Han som liksom hade varit din. Den som hade varit nära dig. Inte henne, inte hennes jävla kompis. Hur skulle hon kunna veta mer om honom. Hur kunde hon se vem han var hela tiden. Vad som döljde sig?

Varför valde hon att titta bort. Varför hon att bryta ner hela sin självkänsla för honom.

Och hon visste det hela tiden men orkade inte tänka på sanningen för hela hennes värld blev kaos från den dagen hon tog hans händer 


Likes

Comments