Om man sätter örat mot en annan människas bröst, hör man ett hjärta som slår. När jag var liten ritade jag ofta hjärtan med sprickor i, och de sprickorna hade ett plåster över sig. Jag lekte med tanken att det var jag som satte på plåstren men tänkte aldrig vems hjärta det var, och jag brydde mig inte heller. För vem nu hjärtat tillhörde, gav mig inte mindre motivation till att sätta plåster på dem. Men samtidigt i min funna styrka var jag även först att bryta ihop när jag kände motgång, jag var den som ofta gjorde illa mig i hopp om att någon skulle märka mig också, likväl som jag märkte dem. Problemet med oss som bryr oss för mycket är just att vi bryr oss, för vi slutar aldrig. Vi slutar aldrig analysera vår näste, vi slutar aldrig lyssna på andra för det är deras ord och deras tankar som intresserar oss. Missförstå mig inte när jag säger att jag vill veta allt, det ni tycker är oviktigt ger sammanhang för oss.


Här kommer då en sann historia, från mitt liv och mina vänner.

Jag var som vanligt i samtal med min kompis efter att hon desperat försökt få svar från sin pojkvän om hur han uppfattade deras relation. Hon ville bara få klarhet, han tyckte hon var irriterande. Hon berättade vad hon hade frågat, bland annat:

  • Tycker du vår relation fungerar?

Varav pojkvännen då svarat:

  • Ja, vi har det bra.

Jag sade till min kompis att det var väl bra att han uppfattade det så, men frågade samtidigt hur hon uppfattade det, på vilket sätt han svarade på och vilket tonläge han hade. Hon svarade lite tveksamt att han var arg när han sa det men att det inte spelade någon roll. Jag vände hela situationen och reagerade just på den aggression som pojkvännen hade låtit sippra ur sig över henne. Vi pratade på i över 50 minuter till och jag ifrågasatte ständigt hur hon kunde säga att hans ilska på en sådan enkel fråga inte spelade någon roll. Hon förstod och ändrade sitt synsätt från att ifrågasätta sig själv och sina fel till att se sin pojkvän med nya ögon. Jag avslutade det hela med att säga:

  • Du kommer till mig för att jag ska sätta plåster på ditt spruckna hjärta när du egentligen borde gå till den som skapar dem. Du är för rädd att han ska krossa hela hjärtat och att det inte går att bygga upp, men jag har sparat plåster till sådana situationer också.


Många av er läser denna historia och tänker vilken bra vän eller vilken hemsk pojkvän. Men när jag tänker tillbaka på situationen tänker jag bara, vad hade hänt om jag hade fokuserat på vad han sade och inte hur han sade det. Hade jag lagt vikten på vad han sade skulle jag inte tycka att deras problem var något problem, han sade att det var bra och det borde hon lita på. Men hans ilska grundade sig i något, vilket senare visade sig vara otrohet, även kallat ”Side chick”.


Jag har många plåster att ge, en puss på såret också så det känns bättre men uppmanar samtidigt att inte plågas av smärtan mer, säg nej till smärtan. Det kan räcka att säga emot, att ge upphovet till smärtan en varning och tankeställare, men ibland behöver man bara säga tack och adjö. I grunden behöver man alltid se sig för vem man är. Jag är inte mer än en människa, jag kräver respekt likväl som jag ger lika tillbaka. Jag tål mycket men inte allt. Med den kunskapen om mig själv, sprider jag den vidare till andra som inte vet, som tror att de ska tåla allt så länge man kan få prata ut om det hos en vän, hos en kurator, hos en psykolog. Prata gärna med mig, men jag kommer säga att vi inte ska bli långvariga för annars är jag ingen hjälp. Mina plåster hjälper för stunden, men genom mina ord och dina handlingar har du långvarig hjälp.


But for now, I'll give you a band aid, a kiss and I’ll stand by you when they cast their fire at us, to see you, glorious, when you reach your goals, and your happiness shining brighter than thousand suns, and that will forever be the only thing I need from you. No thank you, no presents, only a smile and a sense of relief in your eyes. That’s the greatest gift you can give me.

Likes

Comments

(Denna text läses samtidigt som ni lyssnar på Despair av Goratie.)

Om ni någon gång har sett ett barn födas, eller varit den som föder barnet, har ni varit med om något fantastiskt. Under 9 månader har ett liv skapats som sedan kan berika världen med sin närvaro. Vi har alla varit där, skyddade från det onda i mammas mage, i modern som ger liv. Vi litade på henne från första stund, vi hörde hennes röst, hörde hennes hjärta slå när vi låg där och vi var ett. Jag fick höra min pappas röst, likaså min systers, som väntade förväntansfullt på vem jag var där inne, och jag sparkade för att visa att jag hörde dem. Mitt liv hade redan där en betydelse, men vad ska jag göra med detta underbara liv jag blivit tilldelad?


Många ryggar tillbaka vid blotta tanken av att få ett barn. Många tycker det är mysigt men känner att de inte är redo. Många skaffar barn och märker att de inte var redo. Många skaffar barn och är absolut inte redo för att ta hand om barn. Men vad alla dessa personer har gemensamt, förälder eller inte förälder, är att de alla är äldre än det barn som snurrar i deras huvuden. De är äldre, visare och mognare än barnet. Vuxna vet om det, ungdomar vet om det, till och med barnen vet om det att desto äldre man är, desto mer makt har man.


Efter att ha studerat, och på ett sätt tjuvlyssnat på barn som satt ett säte framför mig på bussen, kunde jag inte stoppa mig själv från att le. Vilka otroliga små liv, med livlig fantasi, och som ser världen som fluffiga moln, med blommor stora nog att klättra i, och enhörningar som studsar fram. Det var, enligt dem, en värld där man genom godhet fick leva längre, varav den andre svarar att det var därför dennes farfar är så gammal. De enades sedan om att när de kliver av bussen skulle de ge varandra en kram för att ”ladda på” ytterligare ett år på deras livslängd.


Redan då var jag äldre, visare och mognare, och på så vis visste jag att jag inte kunde ladda på mina år. Men vem är jag att beröva barn deras fantasi, även om jag själv blivit bestulen för många år sedan. Om jag kunde, skulle jag ge allt för att få se genom barns oskyldiga och icke-dömande ögon. Mina ögon har blivit färgade med en dyster färg, och jag tar varje tillfälle jag får att försöka gnugga bort den, att få rena ögon igen. Samtidigt gnuggar jag på andras ögon med, i hopp om att det fungerar på dem, för det rena finns där under, vi måste bara gnugga tillräckligt.


Så vad ska jag göra med detta underbara liv… hjälpa människor som blivit blinda av färg att återfå synen. Hjälpa de som ser suddigt, att se klart. Och sist men inte minst, öppna mina ögon för den värld jag nu lever i och göra det jag kan för att få dem att se de fluffiga moln och studsande enhörningar som tydligen omringar oss.

Likes

Comments