View tracker

Livet. Livet är ingen spikrak väg för någon. Den senaste veckan har jag grävt djupt i mina känslor. Försökt hitta ända in. Det är svårt att nå dit och svårt att låta sig känna de känslorna. Men jag är inte ensam och mitt liv är mitt till att göra vad jag vill, vad jag mår bra av. Det är fint att tänka så. Med mina erfarenheter jag har av att växa upp i en dysfunktionell familj vill jag förändra och hjälpa andra, göra skillnad för någon. Jag är klar med skammen och skulden, den tiden är över. Jag styr bara över mitt liv och var andra väljer att lägga sin tid och kraft har inte med mig att göra. Min identitet är inte min pappas sjukdom. Den har påverkat mig mycket och delvis format mig till den jag är idag men över det är jag varken ledsen eller arg, snarare tacksam. Tacksam för att just jag blivit jag med de erfarenheter jag har i ryggen. Jag trodde länge att jag "var" pappas sjukdom. Att om jag pratade om det med någon skulle jag förknippas med den. Men hans sjukdom är inte jag. Den är inte heller pappa. Man är inte någon sjukdom, man är sjuk. Det är egentligen fel att säga att man är glad, är arg, är rädd för man är inte sina känslor. Man känner dom. Känslorna är ingen beskrivning om vem jag är. Egentligen är det inget jag önskar vore ogjort för då hade jag aldrig blivit jag. Jag känner stor tacksamhet för saker jag har i mitt liv. Det är viktigt att göra det och bekräfta de människor man tycker om och som betyder något. Att lägga sin tid och kraft på rätt saker. Balans i livet och tillåta sig att äga sin känslor. Att äga rätten till att få ha dem.

Jag har funderat så himla mycket. Tänkt om. Tänkt om hur det hade blivit om det varit si eller så. Gått tillbaks i tiden och funderat på varför. Sökt med lys och lykta till varför min far känner den smärta och ångest han gör. Funderat på hans relation med hans familj. Funderat på min pappas föräldrar och deras relationer till sina föräldrar och insett att där finns mycket smärta och händelser som blivit fel, så fel. Det är inte hela sanningen eller svaret men kanske en liten bit. Man måste låta sina sår läka och inte gå i arv. Tyvärr tror jag att min pappas sår är för stora för att läka men jag hoppas så innerligt att han ska hitta lite frid och få det att fungera. Att vi ska kunna hitta varandra. Skulle inte kunna beskriva med ord vart han är idag min pappa. Det va länge sen jag verkligen såg honom men jag är rätt säker på att han finns kvar där inne någonstans i honom. Men nu befinner han sig som i en dimma som jag inte når in i. Och det måste jag acceptera för min egen skull. Annars skulle sorgen lät låta sig bo in sig hos mig. Men ibland tänker jag på när min pappa var liten och så tänker jag att jag ger honom en kram. Jag undrar om han har märkt av den skam jag känt över honom? Om det va därför han till slut aldrig va med på några skolavslutningar, fotbollsmatcher eller andra saker jag hittade på? Livet är inte lätt och jag visste inte bättre då lilla pappa. Idag skäms jag inte över dig men jag önskar att det vore annorlunda. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig mer än vad jag gör. Men jag har också accepterat att jag inte kan. Jag är bara en människa av kött och blod. Ett maskrosbarn som blivit stort.

Du som läser det här borde lyssna på Ted Gärdestads låt I den stora sorgens famn. Låt orden sjunka in och lyssna en gång till. Ted skriv och sjung in den här låten precis innan han inte längre orkade mer och sa hej då till jorden.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Att min pappa är sjuk har skapat en massa rädslor inom mig. Många olika sorters rädslor men en av de största rädslorna har varit att jag är som han. Att han är som jag. När jag var liten och någon sa till mig att jag va som pappa så fick jag ångest. Det va det hemskaste jag kunde föreställa mig, inte just att vara honom utan att behöva leva som honom. Att hela tiden, hela livet behöva kämpa mot demoner. Ofta tänkte jag att då ska jag inte leva om det är så. Och så tänkte jag att om jag ska leva så får jag leva ensam så att jag inte skadar någon annan, skadar någon jag älskar och som älskar mig. Hemska tanke, en tanke som ger mig ångest. Att jag ska bli som pappa och att jag måste leva ensam. Och så får jag ångest över att jag tänker så om honom, om hans liv. Som att jag säger att hans liv inte är värt att leva för mig och som att jag säger att mitt liv vore bättre utan honom. Men utan honom så skulle jag ju inte finnas? Kan någon förstå hur dubbelt det känns? Hur full av skam jag känner mig över att jag tänker så? Ibland kan jag också tänka på positiva saker som jag fått med mig av honom och till stor del av pappas sjukdom. Min humor har jag definitivt fått av pappa. Att vara känslomänniska har jag också fått av pappa och egentligen, hur härligt är inte det? Mina toppar är sky höga men dalarna är även djupare än många andras. Att verkligen kunna känna glädje och tacksamhet är jag så glad över, hade nog aldrig kunnat känna så starkt för det om jag inte heller hade varit och är så långt ner i dalen och letar ibland. Jag är otroligt bra på att läsa av människor och känslor. Min känsla för människor är nästan hundra procentig, det är sällan jag har fel eller någon förvånar mig. Jag fick tidigt stor livserfarenhet, känns som att jag varit med om mycket mer än många andra vilket har gett mig mycket livserfarenhet. Jag har stor medkänsla för människor som har det jobbigt på ett eller annat sätt då jag själv varit igenom många traumatiskt händelser. Allt jag har varit med om har lett mig fram dit jag är idag och det har också format mig till den jag idag är. Ibland önskar jag och tänker att jag hade kunnat varit utan en del men jag är stolt över den jag är, över den jag blivit. Ibland känner jag mig som superwoman eller nä mer som Pippi långstrump, jävligt stark minnsann. Som att jag kan flytta berg om jag vill. Och jag vill förändra, jag vill förändra och hjälpa ungdomar som är där jag var eller vuxna som är där jag är idag. Vägen är inte spikrak men det är okej och oftast ganska bra eller till och med jäkligt härligt att vara just jag.  

Likes

Comments

View tracker

Att ha en förälder som är psykiskt-sjuk är att hela tiden behöva anpassa sig, att aldrig stå i centrum, att oroa ihjäl sig mest hela tiden för det mesta. Att oroa sig är för mig lika naturligt som att andas, det går liksom på atomatik. Till viss del så hör det nog också till min personlighet men det är också ett inövat system/mönster som på nått konstigt sätt ändå gör mig trygg för det är den känsla som jag känner till bäst. Det är först på senare tid som jag har insett hur mycket min barndom verkligen har hämmat mig. Att den till stor del har format mig till den jag är idag, på gott och ont. En del bra egenskaper har det ju fört med sig men ibland kan jag inte låta bli att undra hur det hade varit ifall jag växt upp i en mer "normal" familj. Så många gånger har jag önskat att min pappa skulle vara som alla andra. Så många gånger att jag inte ens vet hur många. Först kände jag sorg inför detta, jag tyckte synd om lilla Hanna men sen blev är jag mest arg. Arg för att ingen såg mig eller min bror. Att de som faktiskt såg inte gjorde något. Jag har hört nu efteråt att folk i vår direkta närhet har sagt att " jag tänkte på er", "jag ville ha gjort något men" eller "jag tyckte synd om er". Det hjälper mig inget alls, det bara bekräftar min ilska. Och nu är jag besviken och lite fylld men en skam över att jag inte är säker på att jag orkar hålla uppe kontakten med min pappa längre. Det har varit en process med så mycket dubbla känslor. Kanske för att normen säger att vissa känslor är bättre och mer okej än andra. De har varit jäkligt tufft och fortfarande så kommer det dippar då jag bara vill be allt att dra åt skogen.

Likes

Comments

Den här våren kommer det att resas en hel del. Första resan bär av på lördag, skräckblandad förtjusning. Får alltid svår separationsångest innan jag ska åka. Vill liksom inte lämna allt för jag har det faktiskt så jävla bra. Oftast så älskar jag mitt liv hemma och skulle inte längre kunna tänka mig att bosätta mig någon annanstans eller kanske men då får alla jag tycker om också fytta dit. I alla fall på lördag åker jag till Nicaragua mer än så vet jag typ inte. Ingen flygbiljett hem är bokad och ingen direkt resrutt heller. Men ca tre till fyra veckor blir jag borta sen vill mitt hjärta hem. Spontant blir bäst, precis som den här resan blev. Inte så här jag trodde jag skulle börja året inte ens i december anade jag att det skulle bli såhär. Väl framme i Nicaragua möter jag upp två kompisar, Wilma och Nickan. Det kommer att bli fint, det har jag bestämt mig för. Jag ska vara öppen för allt och inte stressa upp mig över saker som jag lätt gör. Det kommer bli en dubbel resa tror jag en inre och en "verklig" resa. Jag är glad men ändå lite sorgsen nu, vill att tiden ska gå fort men ändå långsamt. Många personer kommer saknas. Främst tre grabbar, en lite äldre och två små. Så mycket kärlek för dom att jag emellanåt inte vet vart jag ska ta vägen, hjärtat är liksom sprängfyllt med kärlek när jag tänker på dom. Jag är lyckligt lottad!

Över min födelsedag åker jag och Oskar till Island! Kommer bli så häftigt, ett ställe jag velat till sedan barnsben men som aldrig prioriterats. Det är Oskars 30-års present från mig fast vi firar min födelsedag där, komiskt ändå. Och senare i mars blir det Italienska alperna med Marcus och Susanne. Och Oskar såklart! Vilken vår alltså!! Lyckorus i kroppen! Men mycket utav mina sparpengar kommer ju att gå till dessa resor men så får det helt enkelt bli. Som ett jäkligt uttjatat ordspråk säger " Man lever bara en gång" och nu lämpade det sig så här. Jag är ju faktiskt arbetslös framtill maj så känns som att jag borde göra något bra utav den tiden istället för att sitta hemma och försöka göra så lite som möjligt de vill säga göra av med så lite pengar som möjligt. Resten får lösa sig senare. Än börjar man ju inte bli last gammal men planer och drömmar om ett hus relativt snart börjar göras upp. Men bestämmer ändå att livet får levas nu och inte sen.

Likes

Comments

2016 ska bli året utan begränsningar, jag ska leta lösningar och inte problem.

 Det är så lätt att säga "det kan jag inte" och liksom ta skydd bakom de orden, men varför kan jag inte? Klart jag kan! Finns det hinder så hitta ett sätt att lösa dom. Jag ska bli bättre på att säga ja till saker som kanske skrämmer mig. Ta mig mer ut ur min comfortzone. Känna att jag äger mitt liv och att jag själv kan roll besätta min film. Fortsätta att lita på mig själv och min intuition. Gå min egen väg och försöka att inte ta in och bry mig så mycket om vad alla andra gör och tycker. Försöka att grubbla mindre och inte övertänka situationer jag inte kan råda över. Slappna av mer och vara i nuet. Fortsätta med meditation.

Jag tror på 2016. 2016 kommer att bli fint!

Likes

Comments

2015 - Känslornas år. Känslorna har bara sprutat ut ur mig. Jag som alltid har och alltid kommer vara en känslomänniska har känt både det bästa och värsta i år. Glädjen och kärlek har varit maxad till tusen och sorgen och ångesten har stundtals varit bottenlös. Svårt att hitta rätt ord för att beskriva det. Allt som går att känna har jag känt inom mig. Stundtals har förvirringen varit total.

känslor. Så jävla mycket känslor hela tiden och mitt sinne har gått på högvarv nästan hela året. Det har hänt så mycket inom mig det här året. Det har också hänt mycket runt omkring mig. Jag är inte samma nu som jag var när året börja. Jag skulle inte vilja ha allt det här ogjort men jag är glad att jag har tagit mig igenom det. Att jag är hel på andra sidan. Som om jag gått genom eld. På ett sätt är jag vilsnare nu än någonsin men jag har aldrig varit såhär trygg i mig själv tidigare.

Likes

Comments

Jag har länge tänkt skaffa den här bloggen mest för att skriva av mig i tro om att det släpper taget om mig bara jag får det ur mig. Om det är så det kan jag inte svara på än men jag tror att jag måste vara brutalt ärlig för att det iså fall ska ske. Jag vet inte hur det här kommer bli och egentligen är det nog inte mening att någon annan ska läsa, i alla fall inte just nu. Jag vill tro att jag skulle kunna möta frågorna som kan uppstå på grund utav det jag skriver men nu håller inte mitt psyke för det. Länge har jag trott att jag varit stark som har kunnat sopa det under mattan men det kommer en tid när man inte ser mattan på grund av allt skit. Så vad är det då som plågar mig kanske du tänker? Jag vet inte hur jag ska börja historian eftersom jag egentligen inte vet hur den börjar men ju äldre jag blivit desto mer har jag förstått.

Min pappa är sjuk. Inte sjuk som i diabetes eller cancer, nej han är sjuk i huvudet. Psykiskt sjuk. Att växa upp med en förälder som är psykiskt sjuk när man är liten och inte förstår är inte lätt men när man väl börjar förstå blir det lätt svårare. Pappa har nog alltid varit sjuk men frågar man mamma blev det nog på riktigt efter att min storebror fötts. Men jag har aldrig hört en logisk förklaring till varför. Farfar har någon gång sagt att det skulle ha hänt något när han låg i lumpen men min pappa har aldrig pratat om sin sjukdom med någon inom familjen så allt är ett stort frågetecken men som liten skuldbelagde man lätt sig själv. "om jag inte va så, eller om jag inte sagt det". Mycket skuld var det och skam. Så svårt att förklara för mina kompisar att jag sällan och senare aldrig bjöd med någon hem efter skolan för att leka. Det kunde gå dagar som jag inte såg pappa, han låg i mammas och pappas sovrum med rullgardinerna ner och lämnade inte rummet om någon va hemma. Men det fanns också långa perioder där han låg inskriven på psyket. Inte bara perioder där det handlade om veckor utan också månader. Och mellan dessa perioder fanns det ofta mycket alkohol och sist men inte minst perioder där vi faktiskt fungerade som en riktig familj. Oftast när man tyckte att allt var som bäst var det egentligen som sämst. Då kunde man ana att det snart skulle gå åt helvete, en ny period av sprit skulle börja eller en skräcknatt där man var rädd att pappa skulle slå ihjäl mamma av en psykos. Att behöva ringa polisen av skräck för sin pappa och sen alla konstiga känslor som uppstod. Mest av allt skuld för att dagen efter kunde han ju vara den pappan jag älskade igen. Vi hanterade allt väldigt olika jag och min bror. Han flydde så fort han kunde och distanserade sig mer och mer. Medans jag tog på mig hela ansvaret själv. Det var nog ingen som bad mig, det bara blev så. Jag var också den som spenderade mest tid hemma. Egentligen hoppade jag precis över en viktig pusselbit precis. Morsan fick för sig att börja plugga -96 till sjuksköterska. Studerade det gjorde hon i Borås vilket betydde att hon inte bodde hemma på veckorna. Hur gick det då till kanske någon tänker? Lämna två små barn med en psykiskt sjuk pappa? Hur hennes tankegång gick det vet jag inte. Jag kan bara spekulera i att det kanske blivit för mycket även för henne och att det var ett sätt att fly ifrån problemen. Men pappas välmående blev nog inte bättre av att ensam ha ansvaret för två barn. Jag och Daniel sov ofta över hos mormor och morfar under veckorna. Både jag och Daniel har alltid haft en väldigt nära kontakt med mormor och morfar som för övrigt är världens bästa! Utan dom vet jag faktiskt inte vart jag befunnit mig idag. Jag är så tacksam för deras kärlek och stöd. När mamma väl blivit klar med utbildningen började hon jobba natt vilket innebar att man inte heller då såg henne så mycket även fast jag var överlycklig för att ha henne hemma. Efter att ha jobbat i ett år var det dags igen, hon ville bli barnmorska. Även denna gång pluggade hon i Borås och det var nog här som ansvaret på allvar blev mitt. Ofta va jag rädd när jag var ensam hemma med pappa och låste in mig på mitt rum och lyssnade på hög musik i min cdspelare för att stänga ute den andra skiten. I mer eller mindre hela mitt liv har jag hållt detta hemligt och gjort vad som helst för att ingen ska få reda på det. Jag har fullt på väskan med tyngre och tyngre stenare. Och spelat mycket teater. Visat upp en bild som inte finns. Hittat på svar på vad min pappa jobbar med, varför min pappa aldrig har kollat på en enda fotbollsmatch fastän jag spelade fotboll i över tio års tid och för tusende gången hittat på en förklaring till varför vi inte kan va hos mig den här gången heller. Och som det har hämmat mig att alltid vara på tå men jag har också blivit grym på att ljuga och passa in i samanhang och knappt märkas av. Pappas sjukdom har påverkat mig så jäkla mycket att det knappt går att tro och ibland önskar jag att någon hade satt stopp för det. Att någon på riktigt sett mig för den sårade lilla flickan jag var och tagit mig under sina vingar. Jag är inte längre medberoende i hans sjukdom men det tog lång tid att bryta sig loss och ibland så trillar jag dit igen men jag håller mig i schack. Det här är det första jag skriver om just pappas sjudom och hur den påverkat mig men det är defenitiv inte det sista.

Likes

Comments

Detta kanske är en märklig start och det finns en risk för att det blir hoppigt och lite för mycket känslor emellanåt.

Hanna Karlsson född en vårdag i mars, året som är ett normal år om man kollar på wikipedia. Men trots det så föddes jag på bb i Halmstad. Mina föräldrar bodde vid den tiden ute i skogen, i en liten stuga nära Krogsered. Min bror Daniel hade hunnit bli två år när jag kom till världen. Och mitt i min kolik så vägrade min bror att sova, både på nätter och under dagen.

Döptes det gjorde jag i Krogsered kyrka till Hanna Caroline Karlsson. Min gammelfarmor som så gärna ville gå på dopet och åkte bil med farmor och farfar blev av med ett finger den dagen, farmor och farfar som var försenade och stressade smällde igen bildörren på stackars gammelfarmor, det blev inget dop för henne men en hel dag på akuten.

Här emellan vet jag inte så mycket. Någon gång vid -92 flyttade vi ifrån stugan i Slätthult för en 3:a på hjortsberg. De röda husen bakom gamla exet, vi bodde i det huset som senare brann ner. Brorsan och jag delade rum och härifrån finns det många tokiga bilder på oss. Bilder som senare även blivit minnen då jag ännu är för liten. Men våren -94 köper mamma och pappa ett hus mittemellan metropolerna Långås och Tvååker.

Nöddebo var inget fint hus när dom köpte det, det va ett konkursbo och dessutom hade ingen bott där på ett par år när vi flyttade in. Men med åren blev det finare och finare. Det målades mintgrönt och så har man fått beskriva det för folk som under åren skulle hitta dit "det mintgröna huset efter backen på höger sida, kör du förbi en skylt med gåsakulla har du kört för långt". Jag fick det största sovrummet när vi flyttade in eftersom det va rosa och min bror vägrade bo i ett rosa rum tills de blev om målat och det kanske va bra eftersom jag säkert hunnit bli 12 innan det blev gjort...

Skolan gick jag i morup och därefter skogstorp och ännu senare så gick jag på gymnasiet i Falkenberg.

Ganska snabb bakgrundsfakta om mig och eventuellt tar jag vid där jag slutade någon gång, vid skolan i morup men det är en annan historia.


Likes

Comments