Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Huset var betydligt större än jag ens kunnat ana. Ruth hade inte gett mig så mycket information mer än att jag hade ett sovrum som väntade på mig, men förutom det så fanns där även ett rymligt kök med sammanhängande tvättstuga, ett lekrum, vardagsrum, matsalsrum, två toaletter, ett sovrum till Shelby, ett sovrum till Ruth och William, ett kontorsrum samt ett gästrum. Tomten var ganska stor och på baksidan stod Shelbys alldeles egna klätterställning med tillhörande gunga som hon hade fått redan vid tre års ålder. Altanen var möblerad med matchande utomhusmöbler och trädgården var inringad med ett högt staket så det var helt omöjligt att kunna se in till grannen och tvärtom. Jag var smått fundersam över om det verkligen var nödvändigt med ett så stort hus för endast fyra personer, men jag skulle troligtvis uppskatta utrymmet i framtiden. När rundturen väl var över hade William ropat in oss båda för middag. Trots att jag knappt hade ätit på hela dagen så kände jag mig inte det minsta hungrig. På något sätt lyckades jag dock trycka i mig en helt fantastisk god tonfiskkotlett med couscous och en varm grönsallad. Under tiden fick jag chansen att dela med mig av mitt liv i Sverige och han passade på att berätta om hur deras dagar brukar se ut för Shelby och familjen.

Egentligen ville jag invänta Ruth men när William förklarade att hon troligtvis skulle bli extremt sen och jag kände att det inte gick att bekämpa tröttheten längre så gav jag upp. Jag hjälpte honom med att plocka in disken i maskinen innan jag gick iväg för att sova. Praktiskt nog fanns det ett handfat i mitt nya rum vilket jag tyckte var en lite lustig detalj, dock väldigt uppskattat eftersom att jag slapp gå in på toaletten för att sminka av mig och borsta tänderna. Jag bytte om till pyjamas samtidigt som tankarna kring dagen snurrade runt i huvudet. Allting hade ju gått så himla fort. Jag lade mig på sängen men som den perfektionist jag är var det svårt att somna med vetskapen om att mina kläder fortfarande låg i oordning nerpackat i mina väskor. Så efter att ha organiserat mina ombyten (vilket inte alls tog lång tid) kunde jag slutligen krypa ner i sängen och drömma mig bort till den hisnande framtid som väntade mig.

Likes

Comments

Likes

Comments

En lång välklädd man med mörkt brunt slätkammat hår stod i dörröppningen med ett brett leende. ”Nelly!” utbrast han och skakade min hand ”I’m William. Welcome!” Jag hälsade vänligt och nickade sedan försiktigt mot min chaufför som stod och väntade vid bilen. William förstod genast hinten och kilade iväg för att betala. Lite skamsen över att hans första intryck var att behöva lägga ut pengar för mig (dock genom en överenskommelse med hans fru) smet jag in i hallen. Han var snabbt tillbaka in i huset igen och hjälpte mig med att bära upp min väska till ett rum på övre våningen med dörröppningen precis mittemot trappan. Rummet var rymligt men snålt inrett. En dubbelsäng tog plats i mitten och jag hade även fått tillgång till byrå, garderob samt en tv som stod placerad framför fotändan av sängen. Enorma fönster som vetter ut till grannen mittemot och givetvis en heltäckningsmatta som prydde hela golvet liksom i resten av huset.

Jag lämnade min packning i rummet och följde med William till nedervåningen. I vardagsrummet satt en liten tjej i soffan och tittade som besatt på en barnkanal. Hon slet blicken från serien för en sekund och stirrade på mig innan hon frågade tvärt ”Are you my new au pair?” Jag nickade och log försiktigt mot henne. ”I’m Nelly and you must be Shelby, right?” sade jag och satte mig ner bredvid henne i soffan. Min öppningsfråga var ungefär som ett startskott till ett prat-marathon och hon babblade på om allt mellan himmel och jord. För att vara så liten var hon otroligt charmig och trots att jag precis träffat henne kände jag genast en stark förbindelse mellan oss. Tillslut kom William in från köket och avbröt Shelby mitt hennes svindlande historier om enhörningar i en förtrollad skog och föreslog att hon istället skulle visa mig runt i det enorma huset. ”Alright” skrek hon högt och studsade ur soffan.

Likes

Comments

Likes

Comments

Det kändes helt knäppt att föraren satt på vänster sida i fordonet och som om inte det vore nog var det även svårt att smälta att man kör på fel sida av vägen. Dock inget konstigt enligt britterna och chauffören kändes trygg när han gasade på genom staden. Jag försökte njuta av ögonblicket och andas in så mycket som möjligt av London genom bilrutan. Tydligen hade jag haft svårt att dölja min skräckblandade förtjusning av denna miljö då chauffören plötsligt frågade ”Are you alright?” Egentligen hade jag ingen lust att småprata, men när jag väl hade satt i gång var det svårt att sluta. Så jag delade med mig av hela min situation och hur jag hade hamnat i London i första hand. Det var faktiskt ganska skönt och att få en utomståendes synvinkel på det hela och han lät ganska imponerad av att jag bara efter några fåtal mail hade valt att flytta in hos en familj som jag inte kände överhuvudtaget. Under resans gång hann han peka ut flera olika ställen som han tyckte att jag borde besöka och förklarade detaljrikt hur Londons tunnelbanesystem fungerade, vilket inte borde vara ett problem för mig framöver.

Jag hade absolut ingen som helst koll på tiden och när vi efter många mil tillslut rullade in på Rose Lane kände jag mig betydligt bättre till mods. ”Here we are” sade han glatt och stannade till alldeles utanför en stor tvåvåningsvilla med ståtliga fönster, vit fasad och blommor som följde längs med hela grusgången fram till den pampiga entrén. Jag var helt mållös och kom på mig själv med att gapandes stå och stirra på det drömmiga huset. Chauffören hade hunnit plocka ur min väska och jag gav honom en snabb kram innan jag på något skakiga ben gick uppför grusgången med väskan i släptåg och ringde på dörrklockan.

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

I vanliga fall när jag tappar bort mig i livet så har det blivit lite av en självklarhet för mig att ringa mamma eller pappa och så får de hjälpa mig att lösa problemet som uppstått. Ganska så bortskämd, jag vet. I det här fallet kändes det dock inte lika aktuellt och till sist bestämde jag mig för att sms:a Ruth och se om det fanns någon möjlighet för henne att möta upp mig istället. Jag hade knappt hunnit skicka iväg meddelandet förrän jag fick ett svar tillbaka. Hennes sms löd: ”Hello Nelly! I’m glad to hear that your trip went well. Unfortunately I will be stuck here at the office all day long. Although, William is home with Shelby today so you could just grab a cab and he’ll take care of the payment when you get there. Does that sounds ok with you? xx”

En sådan oerhörd lättnad. Lösningen blev betydligt bättre än förväntat. Jag tackade för förståelsen och hennes hjälp och hon skickade adressen till mig ytterligare en gång (jag hade nämligen redan hade fått den i ett mail precis innan avresan.) Något mer självsäker gick jag fram till en kvinna som stod ensam framme vid en servicedisk. Hon sneglade på mig genom sina Karl Lagerfeld – glasögon och frågade kort om hon kunde hjälpa mig med något. ”Yes…” började jag och rotade fram en väl i hopvikt lapp ur jackfickan. ”I would like to get a taxi to this place, please.” Hon vecklade ut lappen, stod och tittade på den en stund och började sedan knappa på tangentbordet samtidigt som hon ringde ett kort samtal. Bara några minuter senare förklarade hon att jag skulle följa taxi-skyltarna och vid utgången skulle det stå en bil redo för mig. Jag kände mig oerhört tacksam för hennes hjälp, men precis när jag var på väg att gå tillade hon ”Oh, and if you can’t pay, the taxi will bring you back here.” Hon snörpte på munnen och det kändes som att hon precis hade gett mig ett hårt slag i ansiktet. Jag nickade försiktigt och gick vidare mot taxin. Hur kunde hon med att förödmjuka mig så? Jag kände mig som världens minsta människa och orkade knappt hälsa på taxichauffören när jag vemodigt satte mig i bilen.

Likes

Comments

Likes

Comments

Nouw Magazine