View tracker
View tracker

Hick handlar om en 13 årig tjej, Luli med två alkoholiserade föräldrar, en dag bestämmer hon sig för att ge sig iväg, fly. De här kommer leda till en del obehagligheter. Det som gör filmen bra är egentligen inte handlingen utan skådespelarna. Eddie Redmayne kan verkligen i små ansiktsuttryck skapa en extremt obehaglig karaktär. En annan sak som höjer filmen är kameravinklarna, inzoomningen på detaljer som t.ex. att visa hur upprörd Luli blir av ett samtal genom att inte visa hennes ansiktsuttryck, utan istället zooma in på fingrarna som nervöst trevar över telefonsladden.

En sak jag undrar: Var hämtar skådespelarna sina karaktärer ifrån? På något sätt måste de ju ändå utgå från sig själva, precis som en författare gör. Inte för att jag säger att alla skådespelare som spelar psykopater är psykopater, jag menar att de hämtar känslor de själva har haft och använder dem på fel ställen eller förstärker dem. (Eller utelämnar dem som i psykopat-exemplet.) Vad tänker man på som skådespelare när man säger sina repliker?( Om jag var psykopat hur skulle jag agera då?) Måste man på något sätt hjärntvätta sig själv till att bli den här karaktären? Gå i någon annans skor. Finns den här karaktären i någon mån på riktigt då?

Likes

Comments

View tracker

Kandutänkadig: Att det nästan är omöjligt att cykla med luva på.

En sak som behöver uppfinnas: Ansiktsluva. Någon?

Idag: Sh'bam. BodyPump. Nu. Slut.

Likes

Comments