Jag mår så fruktansvärt dåligt när jag känner av att någon väljer bort mig för någon annan, någon roligare.
Eller när någon "glömmer" att jag finns.

Jag kan må helt okej bra, men när jag ringer ca 4 olika vänner och dom inte svarar. Inte ens om jag ringer 2 gånger eller har ringt några gånger under veckan och dom svarar inte. Jag mår så himla dåligt då.
Jag känner att jag inte är värd något.
Jag är inte viktig.
Jag förtjänar inte er tid.

Alla mina vänner vet att jag inte tycker att sms/sociala medier gills som att "prata" med varandra.
Jag måste få PRATA med er.
Hur många inlägg man än delar till varandra på Instagram så betyder det ingenting.

Jag har den senaste veckan försökt att ringa flertal vänner för att prata om saker, fråga hur det är med dom, vad som händer i livet osv. Ingen svarar.
Ingen hör av sig dan efter och frågar om det var något.
Ringde till samma personer ikväll. Ingen svarar.
Började må så himla dåligt och kände mig som luft.

Jag vet att jag har ett annorlunda tankesätt än andra kring allt.
Men det som gör ont är att mina vänner vet om det här, dom vet vad som händer när det blir såhär. För jag har haft det såhär sen jag var liten.
Ändå så väljer dom att göra det valet. Omedvetet eller inte så gör det fruktansvärt ont.

Jag känner mig så ensam.
Så värdelös, jobbig, löjlig.

Jag vet att det är jobbigt att ha mig som vän, jag vet det. Särskilt när jag aldrig berättar om mitt mående.
Men jag ska inte BEHÖVA skriva ett sms som hjälp att det känns som om jag ska dö. Om ni någonsin kunde svara när jag ringer, så kan jag få prata innan det går utför.
Jag berättar om mitt mående mellan raderna, innan det blir för jobbigt. För att det inte ska bli hur jobbigt som helst.
Men här sitter jag i mitt rum 23.45 utan att någon har frågat hur mår du?
Och känner mig så himla dålig.

Jag vill bara skrika på er att jag hatar er, att ni är dom sämsta vännerna som finns, att ni aldrig finns där och att det sårar mig så grovt.
Men jag vet att det är mitt fel. Inte erat.
Och då känns det bara värre.
Jag skulle aldrig kunna hata er, för jag älskar er så mycket.
Men ibland så är det faktiskt ni som får mig att må värre än innan.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har ingen stor anledning till att må dåligt. Det är lite skit på jobbet men det löser sig.

Jag fyller år nästa vecka. Mina älskade vänner och min Pappa reser hit till Stockholm för att fira mig.
Jag träffar fortfarande en jättefin kille.
Vi har haft säljrekord på jobbet.

Men. Det känns så tomt.
Jag vill gråta utan någon anledning alls. Jag vill skrika så högt jag bara kan.
Jag vill försvinna och aldrig komma tillbaka.

Det har kommit lite då och då den senaste månaden. Smyger sig på. Blir större och värre för varje vecka.
Jag kommer aldrig förstå mig på det här. Jag vill inte det här.
Jag har blockerat detta i veckor, men jag orkar inte mer.

Jag vill bara ha någon här, en vän, min pappa, någon som bryr sig och älskar mig. Säger att det kommer snart att bli bra.
Men jag har insett att, ingen kommer någonsin göra det.
För jag kommer alltid vara ensam.
Även om vissa vet om det här, och jag vet. Det är jobbigt att vara min vän pga detta.
Men det blir jobbigare och värre för mig när ni visar att ni inte bryr er eller inte har tid fast ni sa att ni hade det tidigare.

Det gör så jag känner mig mer ensam än innan. Det gör så jag känner mig oviktig. Jag är inte värd er tid.
Men jag vet det, för ni är värd något bättre än mig.

Likes

Comments

Att sitta på trappen på verandan hos Pappa väcker så många minnen.
Inte på dan. Men sent på kvällen/natten.

Alla i huset har gått och lagt sig. Det är mörkt.
Man hör vinden och dom små regndropparna som faller mot löven.
Några bilar åker förbi.

Jag är så glad nu när jag hör dessa ljud i mörkret. För jag känner inte viljan att dö nu.
Så många kvällar och nätter jag har suttit här och kedjerökt. Så många tårar som har kommit här.
Här kom jag för att känna lugnet, tystnaden som skulle uppstå om jag dog. Och det var så underbart då.
Viljan att dö var så stark. Jag ville inte leva alls.
Detta pågick i flera år. Den här trappen var en form av trygghet, fast dödsångesten steg.

Att sitta här just nu, det känns så fridfullt. På ett annat sätt.
Jag upplever dessa ljud som något annat. Något vackert.
Jag är så glad att jag har mått bra dom senaste månaderna.

Jag hoppas det förblir så.

Likes

Comments

Förvånad att jag sitter här och skriver ett inlägg, vem är jag ens?

Idag så har jag jobbat som vanligt, Tisdagar är värst..
Eftersom jag är Store Manager så inventerar jag varje Tisdag och fortsätter med det på Onsdag morgon. Varenda jävla vecka.. Det är roligt, idag gick det förvånansvärt bra! Men vissa Tisdagar är hemska..
Vi har oftast mycket folk hela tiden och det suger när jag ska inventera. Tar sån tid med allt.
Men idag, fyfan vilken skön Tisdag! Var väldigt behövligt.

När jag kom hem så hämtade jag ut ett paket, min favoritklänning fast i en annan färg. Har samma klänning i tre färger nu. Men den är så himla fin!! Den röda är fan finast av dom alla. Så jävla fiiiin.
Dock måste jag sy den som dom andra. För att om jag ej gör det, så kommer jag visa min vagina. And I will not do that.
Så ska sy den imorgon!
Sen gjorde jag iordning en inventerings-lista. Jag skriver alltid vissa saker för hand för att jag vill ha extra koll på allt och kunna titta tillbaka fort på alla grejer. Men det blir så jobbigt att skriva allt varenda vecka.
Så jag gjorde iordning ett dokument i Word haha. Längtar till nästa Tisdag då jag får använda den.

Sen pratade jag och Johanna i telefon i 100 år. Väldigt behövligt. Mycket skratt.
Vi har inte träffat varandra sen i September... Helt sjukt. Tänk att vi träffade varandra varje dag förut..
Lunchade på våra raster. En gång lagade jag till och med mat till henne för hon glömde sin matlåda hemma.
Nu skickar vi memes, pratar i telefon en gång på två veckor typ..
Men vi vet vart vi har varandra, det är det som är viktigast.

Medtanke på att jag ska fortsätta inventeringen imorgon, så ska jag sova nu!

Likes

Comments

Denna morgonen har bara varit katastrof rent ut sagt.. Fyfan alltså.
Det räckte inte med att dagen igår var skit heller.

Vaknade upp och tänkte ta den senare pendeln eftersom det är Söndag och jag har inte så mycket extra grejer att göra. Men sen hör jag pling-ljudet från perrongen.. Så går in på sl-appen och då går inte den senare pendeln. För dom har ställt in dom flesta avgångarna. Men jag skulle hinna med den tidiga så fort som faan gick jag iväg.
Varpå när jag kommer till spärrarna står det att den är försenad ca 4 minuter. Helt okej liksom.
Står ute och väntar, står att pendeln ska komma "Nu". Ingen pendel kommer.
Sen tillslut kommer det en pendeln och jag kände lättnaden. Sätter mig på den och ser "Mot: Solna".
Helvete heller!! Springer av fort som satan. Inser att jag måste ringa folk från jobbet nu..

Ringde och väckte tre personer kl 08 på en Söndag. Kul.. :)
Som tur var har jag underbara anställda/kollegor som ställer upp! Vi har tre stycken som inte åker pendel.
Varpå den ena var i Uppsala atm och dom andra hemma. Så dom var så snälla och ställde upp.
Det var så himla snällt, stod på perrongen i 30 min i panik och visste ej hur jag skulle ta mig till jobbet.
Så dagen idag på jobbet är löst i alla fall, så himla skönt.

Tyvärr hade jag ganska många grejer på jobbet jag ville göra, utöver att jobba. Så det är lite piss..
Men vad ska jag göra haha. Jävla skitdag

Likes

Comments

Även om alla hjärtans dag var ett bra jävla tag sen ville jag ändå skriva ett inlägg om det.

Eftersom att jag och Linn inte kunde spendera alla hjärtans dag tillsammans på just den dan, så överraskade jag henne med att ta den 11e Februari istället. Hon trodde att vi skulle fika på Mall of Scandinavia, hon hade så fel..

Jag hade i flera timmar och dagar gjort iordning en låda med lappar i olika färger som betydde olika saker till henne. Räknade ihop timmarna på ett ungefär, tog nästan 11 timmar att göra den presenten.. Var lagom trött i huvudet varje kväll efter ha hållit på med den presenten.
Jag hade även bokat Skyview på Globen till oss, vi har pratat lite lätt om det för ett bra tag sen att det skulle vara roligt. När jag såg att det var så billigt att göra det så kände jag att det skulle vi självklart göra!

Jag åkte till Mall of Scandinavia för att köpa rosor till Linn. Ändrade våra planer hela tiden, vilket hon inte är van med att jag gör.. Så tillslut sa jag att hon skulle gå till tunnelbanan i Solna. När vi möttes så gav jag henne rosorna och sa glad alla hjärtans dag. Sen så försökte jag smyga in till spärrarna medans vi pratade så hon inte skulle koppla riktigt.
Sen så sa jag att vi skulle till en restaurang med mycket veganskt utbud eftersom hon har så svårt att hitta mat på restauranger annars. Little did she know...
När vi nästan nått Globens station så leker jag dum och säger "Jaha, ligger Globen här borta?"
För att sedan säga att vi kan gå av och "titta omkring där". Hittade till Skyview receptionen och inte fören jag går fram och ska betala förstår hon vad vi ska göra.
Efter en liten fika så åker vi upp i Skyviewn och ser över hela Stockholm, det var så fint!

Vi åkte sedan hem till Linn, köpte sushi. Sen skulle hon få sin present från Spanien.
Sen skulle hon få sin riktiga present jag hade spenderat timmar med att göra. Och hon vart så himla glad!

Mitt hjärta strax innan vi ska åka upp i Skyviewn, höll på att skita på oss för det är så högt upp haha.

Detta var presenten jag gav henne som jag satt med i timmar.
Varje färg har en betydelse, så jag la in det i asken så hon visste vad vilken färg betydde.
Varje färg hade ca 70-76 lappar i sig. Så ca 440 lappar ligger det i asken.

Detta kan nog vara den bästa presenten jag någonsin har gjort, blev så himla glad att hon tyckte om den. ❤

Likes

Comments

Jag var som sagt i Spanien i Januari och jag har såklart inte skrivit något om det.
Jag var där med Marcus, vi var på Fuerteventura (stavning kan diskuteras)
Vi hade all-inclusive där på hotellet. Mestadels så spenderade vi tid på enbart hotellet. Det fanns inte så mycket mer att göra där faktiskt, fanns några "marknads-butiker" och några restauranger i området. Inte mer än det..

Så det var lite småtråkigt om jag ska vara ärlig. Sen skiftade vädret HELA JÄVLA TIDEN.
Så mer än halva tiden i Spanien så mådde jag skitdåligt mer eller mindre. Första dagen var okej, sen blev det bara värre. Sen blev vädret stabilt, gissa när... Jo sista dagen! SÅKLART. Min tur..

Tänkte lägga upp lite bilder därifrån, eftersom vi inte gjorde så mycket så skiter jag i att förklara dag för dag som jag gjorde med Turkiet. Då var jag och Linn ute på vift hela tiden. Tillskillnad för mig och Marcus..

Likes

Comments

Jag sa ju att detta bloggandet inte skulle varit långvarigt..
Dock så har jag inte gjort så jättemycket sen jag bloggade mycket. Jag jobbar bara haha.

* Flyttade ifrån Linn och Victoria i Oktober.
* Hade Nora på besök i Oktober.
* Bestämde mig för att bli nykterist 16 Oktober.
* Var hemma på ön under julen, spenderade Nyår på jobbet och på Sthlm Tapas med fint folk.
* Var i Spanien med Marcus i Januari.
* Blev Store Manager på jobbet.
* Robin var här på besök nu i April.

Ja det är väl dom "viktigaste" sakerna som faktiskt har hänt dom senaste månaderna.
Annars har jag som sagt bara jobbat. Det är sååå mycket mer jobb nu som Manager, men det är kul.
Har kämpat så hårt, så känns så himla bra att få något för det.
Ibland blir det lite mycket ibland, men håller på och lär mig att blockera bort det en stund.
Det går sisådär, men blir bättre. Lite jobbigt med ändringar hit och dit så ofta. Men det ordnar alltid sig.

Litet inlägg så jag kommer ihåg vad jag faktiskt har gjort dom senaste månaderna.
Mitt minne kommer börja svika mig i sinom tid. Så det är bra att ha detta att titta tillbaka till.

Likes

Comments

Det är inte många som vet om detta, bara några utav mina närmaste vänner.
Men jag lider av psykisk ohälsa och har gjort det sen jag var 9 år gammal.

När jag var 9 år gammal började jag få självmordstankar, jag ville ta mitt liv.
Jag har försökt, två gånger under min tonår. Misslyckades båda gångerna, vilket jag är glad över just nu i denna stund.
Mitt mående har varit till och från sen jag var 9 år. Mestadels har jag mått dåligt. Visste inte hur glädje kändes.
Idag är jag 22 år. Jag mår fortfarande dåligt och är ostabil till och från.
Under dessa år har jag lärt mig hur jag ska hantera detta. Det är okej att ligga och gråta och vilja dö vissa stunder.
Men jag tar mig alltid upp igen och ibland får jag hjälp av mina kära vänner, när dom inte ens är medvetna om det.

I somras fick jag veta något som verkligen krossade mitt hjärta i tusen bitar.
Men gav mig en stor förklaring VARFÖR jag lider av psykisk ohälsa. Även om det fick mig att må så dåligt att veta.
Så gav det mig något, förståelse för mitt mående. Jag förstod aldrig varför jag ville ta livet av mig när jag var 9 år.
Nu vet jag. Och jag har bearbetat det en del, vilket har gjort mig starkare.
Även om jag är starkare nu än vad jag var förr, så mår jag fortfarande dåligt. Jag vill fortfarande dö vissa stunder.
Men jag vet hur jag ska hantera det.

Jag är stolt över mig själv.
Att jag lever just nu och vart jag har tagit mig själv.
Jag skulle aldrig någonsin kunna drömma om att jag skulle
* Bo i Stockholm,
* Ha ett jobb som manager
* Ha kvar vänner en längre stund
* Betala för mig själv
* Kunna må bra, känna lycka, känna glädje

Det som är mest otroligt av alla dom sakerna är att, jag kan känna glädje och lycka.
Jag blir helt lyrisk av det. För jag har aldrig någonsin vetat hur det verkligen känns.
Idag vet jag det.

Att behöva kämpa med psykisk ohälsa är inget jag önskar någon.
Det är hemskt. Det är en kamp varje dag. Att ta upp sig ur sängen, att sätta på sig det där falska leendet.
Visa allmänheten att man mår bra, för att sedan komma hem och bryta ihop totalt. Varje dag.
Alla som lider av psykisk ohälsa ska ha en stor medalj. Vi klarar detta. Vi klarar det tillsammans.
Vi kommer ta oss igenom detta, även om det tar flera år.

Jag har alltid skämts över detta. Jag har aldrig velat prata om det här eller be om hjälp.
Sen jag var 12 år bad min Pappa mig att gå till en psykolog, men jag vägrade. Aldrig skulle jag sätta min fot där.
Det har jag inte gjort heller 10 år senare. För jag vet att jag klarar det, jag känner mig själv bäst.
Men andra som kanske inte gör det och inte kan klara av det själv. Boka en tid, nu på en gång.
Det hjälper fruktansvärt mycket. Det har hjälpt många av mina vänner, vilket jag är så tacksam över.

Den 18 Oktober 2015 gick min underbara Farfar bort. Han tog sitt sista andetag i rummet bredvid mitt sovrum.
När jag såg hur mycket det plågade min Pappa att hans bästa vän och Far var borta bestämde jag mig.
Jag ska leva. Hur mycket jag än vill dö, så ska jag leva.
Efter det hände, så förändrades jag. Till något jag inte kände igen alls. Blev rädd för mig själv.
Jag som person är överkänslig, jag känner för mycket av allt. Av en annorlunda andning, ett annat tonläge m.m.
Det kunde få mig att må dåligt för jag kände för mycket.
Men under den tiden och nästan ett år framåt så kände jag absolut ingenting.
Jag kände ingen glädje, ingen sorg, ingen lycka. Jag kände ingenting. Det var så läskigt.
Jag har aldrig varit så rädd över mig själv, vad jag skulle kunna göra.

I somras började jag känna saker igen, det var jobbigt. Ville mer än allt inte känna någonting alls igen.
Det var en sån förändring som kom som en käftsmäll. Alla känslor jag någonsin har känt i nästan ett års tid kom tillbaka.
På ett sätt var det skönt, jag kände igen mig själv. Men jag var ändå rädd.
Rädd för att jag skulle känna viljan att dö igen. Den kom för några månader sen tillbaka.
Men jag är starkare än någonsin.

Jag var i Spanien med en vän för snart 1 månad sen. Där och då bestämde jag mig.
När jag kommer hem till Sverige igen ska all negativt bort ur mitt liv. Allt som kan få mig att må dåligt ska bort.
Jag ska försöka vara glad och positiv - för mig själv.
Inte för att lura omvärlden, utan för att intala mig själv att jag KAN vara glad. Jag FÅR vara glad.
Vilket otroligt nog har funkat väldigt bra.

Ikväll har jag tittat igenom gamla blogginlägg från gamla bloggar. Läst vad jag har skrivit och hur jag kände.
Känslan jag hade när jag skrev vissa inlägg kom tillbaka. Jag fick tårar i ögonen. Jag blev så ledsen.
Ledsen för att jag har mått så dåligt, att jag var så ung och inte såg någon framtid.
Men sen blev jag glad, jag började le. För jag tittade mig omkring, såg vart jag var någonstans.
Tänkte på vad jag har åstadkommit på så kort tid här i Stockholm.
Mina ledsna tårar blev istället glädjetårar. Jag har kämpat med så mycket bagage i hela mitt liv.
Det är mycket som är förträngt som jag inte får reda på. För jag är inte tillräckligt redo för det.
Men nu vet jag mycket mer än vad jag visste innan. Det ger mig styrka.
Att inse hur mycket skit jag har gått igenom sen jag föddes, men ändå står jag här. Rak i ryggen full av glädje.

Det finns två personer jag aldrig skulle kunna gjort det här utan.
Pappa, som har lärt mig allt sen barnsben. Har uppfostrat mig till en bra stark ung kvinna med en framtid.
Tack för att du alltid har trott på mig, att du alltid har funnits där, för att du har hjälpt mig så mycket.
Du är Världens bästa Pappa och jag kan inte önska mig en bättre Morfar till mina framtida barn.
Linn, personen som har funnits där i vått och torrt. Under mina dåliga stunder och under dom bra.
Dig vill jag tacka så hemskt mycket, för du vet om det här. Jag kan prata med dig om detta som jag inte kan prata med Pappa om. För det skulle göra mer skada än nytta.
Tack för alla nätter du har ställt upp för mig. Tack för glädjen du ger mig. Tack för allt.

Och självklart ett stort tack till alla mina andra vänner. Ni gör mig glad och lycklig genom att bara finnas.
Ni är underbara allihopa. Och jag är så glad att jag har äran att kalla er mina vänner.
Önskar er all lycka i Världen, för ni är så underbara. Jag är så glad att jag har er.

Detta blev ett väldigt långt inlägg, mestadels för mig själv.
För att påminna mig, ibland kommer livet gå åt helvete och det kommer suga.
Men det kommer att vända, det kommer bli bra igen. Jag måste bara ha tålamod.
Detta är också ett inlägg för att prisa mig själv, att jag lever. Vilket jag absolut inte trodde jag skulle göra förr.
Skulle inte ens kunna drömma om att bli 18 år. Men här är jag, 22 år och jag blir bara äldre.

Och ett sista tack; till mig själv.
Att jag orkade, att jag aldrig gav upp igen, att jag drog mig upp ur skiten, att jag kämpade.
Att jag fortsatte när det bara var nedgångar, att jag tillåter mig själv känna glädje.
Att jag jobbar mig uppåt, att jag har mål, att jag har en framtid.
Att jag lever.

Likes

Comments

​Min älskade fina Farfar. 
För exakt ett år sen låg vi i din säng i mitt rum, vi pratade lite medans jag klappade dig.
Du hade så svårt att somna om nätterna, du var så orolig.
Jag låg i sängen med dig varje kväll i över en vecka, du blev lite lugnare när jag var där med dig.
Jag fick aldrig gå ifrån dig, jag ville aldrig gå ifrån dig. Jag var med dig hela tiden när jag var där.
Från morgon till kväll. 

Jag har aldrig saknat en person såhär mycket som jag saknar dig. Jag tänker på dig varje dag.
Idag så är det en vecka kvar tills det var ett år sen du tog ditt sista andetag. Det tar kål på mig.
Tänk att jag har levt i snart ett helt år utan dig i mitt liv. Jag kan inte förstå det själv.
Varje gång jag åker hem till ön och stiger in i mitt rum så hoppas jag fortfarande på att du är där.
Hur lång tid det än har gått, så hoppas jag på att du ligger där inne. Men varje gång jag öppnar dörren så är det tomt. Du är inte där och har inte varit där på flera månader.
Men ändå inbillar jag mig själv att du är där, för jag vill så gärna ha dig med oss.

Jag älskar dig så fruktansvärt mycket Farfar. Mer än vad du någonsin visste om.
Jag saknar dig varje dag, jag sover med din sovtröja varje natt. Jag har alltid dig nära mig.

Likes

Comments