View tracker

​Hej! Oj, det var ganska längesen jag skrev här.. vet inte ens om någon läser min blogg fortfarande, det skulle förvåna mig faktiskt haha. Det har hänt en hel del under tiden som denna blogg har ekat tomt, jag hade en period då min ocd var så intensiv att jag höll på att gräva ner mig själv riktigt djupt. Den perioden gick som tur var över och på tur stod en period av välmående, jag mådde äntligen riktigt bra i mig själv. Sedan blev min dotter sjuk, fick feber och kräktes. Där började mitt mående sjunka lite igen, jag har skrivit lite om det förut men jag har inte bara skadeocd utan jag har också spyfobi. Så när min dotter blev sjuk och började kräkas så fick jag såklart panik, jag tog hand om henne (självklart) och visade mig stark framför henne då jag inte vill att hon ska ta skada av att jag har min ångestproblematik, men inombords grät jag, jag hade sån panik och jag bara väntade på att börja spy, det kändes som att vänta på döden. Mina gamla "tvångs-handtvättningar" kom tillbaka och jag vågade i princip inte röra i något utan att tvätta och sprita händerna efteråt. Jag googlade flera gånger om dagen på magsjuka, feber etc för att på något sätt kunna övertyga mig själv om att hon faktiskt inte hade magsjuka utan att det berodde på något annat. Dagarna gick och varken jag eller min sambo blev sjuk, så det var mest troligt inget smittsamt. MEN, jag började inbilla mig att jag mådde illa och detta gjorde att jag inte kunde äta något. Så fort jag tänkte på mat så vattnades det i munnen och jag hade noll aptit. Med tiden släppte det lite och nu mår jag hyfsat bra på min "spyfobi-front". Däremot har jag börjat få jobbiga tankar igen om att skada min dotter, det är verkligen dom värsta tankarna och idag har jag haft en riktigt jobbig dag.

Jag ligger bara och gråter och låter min ocd slå ner mig totalt, men jag tror att det är viktigt att få gråta ut ibland. Det känns alltid lite bättre efter att ha gråtit ut. Nu mår jag helt okej, men tankarna är fortfarande väldigt jobbiga och jag har verkligen en dålig dag, Men jag är hoppfull, för jag hade ändå en lång period där jag mådde riktigt bra och jag vet ju att efter regn kommer det solsken, efter den här tunga perioden kanske jag får en väldigt bra period? Jag har det hellre så, att ocd:n kommer och går än att den är konstant. Jag har förlikat mig med att den mest troligt aldrig kommer att försvinna helt, men jag är glad om den åtminstone försvinner ibland. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag skulle nog säga att ända sedan mitt ocd-utbrott för snart två år sen så har jag varit nedstämd i princip varje dag. I början var jag väldigt deprimerad och ville bara ligga i sängen, sen lättade det och nu går jag runt och är allmänt nedstämd. Jag är typ alltid irriterad, har svårt att känna mig riktigt glad över något, kan gråta rätt ofta, ibland känner jag hopplöshet i vardagen etc. Jag undrar egentligen varför det är så.. är det så här för någon fler? Det är väldigt jobbigt iallafall. När jag mår som sämst så vänder jag mig till mat, eller godsaker snarare.. finner tröst i att äta, hur sjukt det än låter. Så jag har gått upp några kilon under den här perioden, ganska tragiskt, men så är det.
Tänkte dra några snabba tips som hjälper mig att hålla mig någorlunda "glad" och "pigg" under dagarna då det är som värst:
1. Planera in något roligt att göra, det behöver inte vara något stort. Jag älskar till exempel att åka och handla (låter konstigt) men det får mig att hålla tankarna borta för stunden och jag behöver inte tänka så mycket på hur jag mår.
2. Jag sminkar mig och gör mig fin. Känner jag mig fin på utsidan så mår jag automatiskt lite bättre inombords, går jag runt med flottigt hår och slitna pyjamaskläder så mår jag automatiskt lite sämre.
3. Bra musik kan göra oerhört mycket när jag mår dåligt, att bara få lyssna på en glad och bra låt får mig att känna mig lite bättre.

Det här får bli ett kort inlägg men jag måste få ladda batterierna och komma tillbaka när jag känner mig starkare. för idag har det varit hemskt. Vi kanske hörs imorgon? Vad skulle ni vilja att jag skriver om? Var inte rädd att kommentera.
KRAM


Likes

Comments

View tracker

Nu är det ca 2 månader sen jag slutade med den antidepressiva medicinen "sertralin" och jag har faktiskt inte känt så jättemycket skillnad. Jag var uppe i 150 mg som högst och det medförde ganska jobbiga biverkningar. Jag svettades SÅ mycket, så fort jag hade duschat så började jag svettas igen och jag var alltid dyngsur under armarna, i nacken etc. Jag drömde även jättekonstiga drömmar när jag åt den medicinen och drömmarna var alltid så overkliga och märkliga, och jag kom alltid ihåg vad jag drömde också. Sedan upplevde jag faktiskt inte att medicinen hjälpte mig så mycket, den tog bort den fysiska ångesten som kom vid tankar men den tog inte bort tankarna, vilket är ganska självklart egentligen men jag hoppades väl på ett mirakel. Medicinen tog även bort det mesta av min 'depression' och jag blev piggare och orkade mer. I början av medicineringen så upplevde jag att min ångest och depression blev värre (det brukar vara så i några veckor, insättningssymtom dvs) innan det sakta men säkert blev bättre.

Tillslut kände jag att jag var stark nog utan medicinen, och bestämde mig för att sluta. Så efter några månaders nedtrappning (det är SUPERviktigt att trappa ner och inte sluta helt, då det kan orsaka hemska utsättningssymtom) så slutade jag helt. Och nu sitter jag här, utan den. Jag känner som sagt ingen direkt skillnad efter att ha slutat förutom att jag har börjat återfå bilder igen som jag hade i början, om det beror på att jag inte längre äter medicin vet jag inte. Jag försöker ta en dag i taget och medicin är inget jag vill äta igen, om det inte blir så illa att jag verkligen måste. Just nu i skrivande stund så har jag väldigt mycket tankar och har haft det hela dagen, ibland får man nästan panik.. någon som känner igen det? Man sitter och ältar och grubblar och det känns ju så verkligt ibland, man tvivlar på sig själv och man tvivlar på om man verkligen är en bra människa. Sen dessa jävla tröstetankar, dom är ju underbara men ack så förstörande för ens kamp. Ibland kommer tröstetankarna automatiskt för mig, om jag får en tanke att "Tänk om jag verkligen skulle göra det tankarna säger" så kommer direkt en tröstetanke "Nej men jag skulle aldrig göra det, för jag är en snäll människa" och så känns det bättre för stunden.. innan ocd:n slår tillbaka ännu värre än innan.

Är det någon som läser det här som har några tips att dela med sig utav till mig? Hur ska man göra? Hur har ni gjort för att bli 'frisk'? Om ni har något så kommentera nedanför!
Nu ska jag sova, och det ska bli SÅ skönt.
Kram


Likes

Comments

Hej alla! Jag ber om ursäkt för att inläggen har lyst med sin frånvaro men jag har så mycket som händer just nu. Vår dotter håller på att inskolas på förskolan och jag har plugg upp över öronen känns det som. Har suttit hela kvällen och jobbat med en inlämningsuppgift.. Suck!

Men nu är jag iallafall här, och skriver faktiskt från sängen på min mobil.. det bästa stället som finns nästan! Iallafall så kanske ni läser min rubrik och undrar hur ni ska tolka den, och jag ska då förklara för er. Ena sekunden så känner jag mig SÅ kaxig mot min ocd och tänker att 'Näe nu jävlar, jag bryr mig inte längre om tankar och bilder ploppar upp' och känner mig verkligen obrydd, för att i nästa sekund slås av en ännu värre tanke/bild och känna mig som den lilla rädda hundvalpen igen. Varför är det så? Det är så frustrerande!

Jag vill att ocd:n ska vara densamma hela tiden och inte slå tillbaka med en ännu värre tanke eller bild bara för att jag känner mig stark och obrydd. Ocd är så lurig och man vet aldrig vad för knep den kan ta till med bara för att man inte ska kunna bli kvitt den. Ibland vill jag bara skrika av frustration, okej rätt ofta. Rädslan av att jag ska behöva leva med det här resten av mitt liv tar över och jag blir så ledsen. Jag VILL INTE slösa mitt liv på det här, tänk vad mycket tid jag slösar bort? Eller ja, inte jag.. Min ocd slösar bort MIN tid, gör MITT liv till ett rent helvete ibland. Snälla sluta. Jag har sagt det många gånger till mina nära & kära men tänk vad skönt om det fanns en knapp man kunde trycka på för att få bort sin ocd, så underbart det hade varit! Men istället är man fast med något som egentligen borde vara så enkelt att bli av med.

Varför är det inte så enkelt? Blir så ledsen när folk som inte riktigt förstår sjukdomen säger till mig "Äsch, sluta bara tänk på det där nu.. Tänk på positiva saker istället". Ja men gud, tack! Att jag inte tänkte på det innan? Näe, hade det gått att göra så, så hade jag inte suttit här 1,5 år senare med min ocd. Jag tycker inte om den, jag vill inte ha den i mitt liv. Näe, det finns inga genvägar i denna kamp.. Man måste helt enkelt kämpa arslet av sig för att ta sig någonstans på vägen. Nu ska jag sova och vila upp mig inför morgondagen så LOVAR jag att ett inlägg dyker upp då. Jag lovar!

Kram

Likes

Comments

I och med min ocd så kan jag inte släppa saker, särskilt inte hemska saker. En ung person i min omgivning gick hastigt bort idag efter att ha legat i respirator sen i helgen och jag har inte kunnat släppa det. Jag går runt och tänker på den personen hela tiden, mår dåligt, får upp bilder i huvudet, pratar om det etc även fast jag knappt kände hen. Igårkväll kunde jag inte sova för att jag låg och tänkte på denna person och det som hade hänt vilket gav mig världens obehagskänsla.. Normalt sett så ska man kunna släppa sådant, självklart tycker man att en sådan tragisk händelse är jättehemsk och man tänker på personen och dennes anhöriga, sen går man vidare.. men inte jag, för mig sitter något sånt kvar länge. Hur lär man sig att bara låta saker och ting passera i huvudet? Varför fastnar allt? Det känns som att allt fastnar i min hjärna.

Som jag skrivit förut, jag vill kunna vara obrydd. Inte obrydd på så sätt att jag inte blir berörd av tragiska händelser, utan på så sätt att jag ändå kan släppa det och gå vidare. Hur som haver så är klockan ganska mycket nu och sängen ropar på mig. Jag är SÅ trött, så nu ska jag faktiskt hoppa i säng så återkommer jag imorgon.
Kram!

Likes

Comments

Hejsan allihopa! Måste bara börja med att säga att det är så HIMLA roligt att det bara blir fler och fler som ramlar in på min lilla blogg, jag hoppas verkligen att ni får ut något av att läsa om någon annans kamp mot denna vidriga sjukdom.

Jag har inte varit jätteflitig här på bloggen men mitt liv utöver sjukdomen har stått i fokus och jag har haft en hel del grejer att göra nu i helgen. Hur mår jag nu då? Jo, men jag mår okej. Jag mår aldrig riktigt bra, men okej. Varenda gång någon frågar mig hur jag mår så säger jag oftast att jag är okej, jag har inte svarat att jag mår genutint bra sen jag blev drabbad av den här jobbiga ocd:n.

Jag har ju inte bara den här typen av ocd utan jag lider även av emetofobi, alltså spyfobi. Jag vet inte om någon skulle uppskatta att jag skriver lite om det också? Ni får gärna lämna en kommentar isåfall! Iallafall, idag vill jag prata om hur man kommer till den punkten då man helt enkelt inte bryr sig om sin ocd längre, den punkten då man inte låter tankarna och bilderna beröra en. Jag är absolut inte där än, jag kan känna mig 'kaxig' ibland och tänka att 'Näe nu ska jag inte bry mig' men det är lättare sagt än gjort. Man ska betrakta sina tankar som vilken tanke som helst, inte lägga någon värdering i dom överhuvudtaget. Men hur? Hur ska man någonsin INTE kunna bry sig? Hur ska man någonsin INTE bli rädd och känna obehag? Hur gör man? Jag vet faktiskt inte, men jag hoppas att jag någon dag får svar på det.

Ibland kan jag vara rätt obrydd om en tanke kommer, och den kan vara lättare att 'skaka av'.. men oftast så bryr jag mig alldeles för mycket och lägger en värdering i tanken, jag börjar älta och grubbla tanken och ja, då är man fast. Om man tänker efter så är det ju faktiskt inte tankarna i sig som är det som är jobbigast, utan själva grubbleriet och ältandet. Vi tar ett exempel: Säg att du kollar om spisen är av innan du ska åka iväg, när du kommer till dörren så får du en tanke att 'Näe, jag måste kolla igen.. var spisen verkligen av?' Sen går du iväg igen, kollar spisen igen, går iväg, går till spisen igen etc.. Tillslut vet man inte om spisen är av eller på för att man har kollat för mycket, på samma sätt är det med dessa jävla tankar. När man har grubblat för länge så vet man tillslut inte vad som är verklighet och inte. Man vet tillslut inte om man vill göra det tanken säger eller inte, SJÄLVKLART så vet man innerst inne att man inte vill göra något, men när man är inne i ältandet så blir man så fördummad och rädd att man varken vet ut eller in.

När tankarna kommer så känns dom så verkliga, även fast man vet att dom inte är det.. i slutändan så är det ju bara tankar. Tankar är tankar, inget annat. Och bara för att man har sådana jobbiga tankar så har det faktiskt ingenting att göra med hur man är som person och vilka värderingar man har. Men det är lätt att glömma, särskilt med denna sjukdom. I början av detta så gick jag runt och trodde att jag var farlig och var påväg att bli en hemsk människa, nu vet jag att så inte är fallet. Det är bara min sjukdom som spökar. MEN, det är så väldigt lätt att glömma att man har ocd och försöka tänka att det inte har med en själv att göra, det är svårt. Jag vill kunna vara obrydd, jag vill kunna leva i ovisshet och vara okej med det. Jag hoppas att jag en dag sitter här och känner mig genuint bra. Jag hoppas att jag en dag kan svara någon som frågar mig hur jag mår med ett: Jag mår väldigt bra!
Jag vill, jag ska, jag MÅSTE!

Likes

Comments

Usch, det händer verkligen alldeles för mycket i mitt liv just nu och allt påverkar mig negativt. Jag klarar inte av stress, negativ energi och jag tar allt så personligt. Jag har svårt att vara positiv som det är och jag behöver inte mer negativitet runt omkring mig, det gör min kamp mot ocd tusen gånger svårare. Inte nog med det så upplever jag att min ocd bara blir värre hela tiden, den är påväg att bli lika jobbig som den var i början av allt detta. Nu har jag inte bara tankar utan får även upp snabba 'bilder' eller 'scenarion' som jag tycker är värre än själva tankarna. Jag känner mig sjuk i huvudet när jag nu även har börjat få bilder och då börjar tankarna snurra 'Tänk om jag inte har ocd, utan har något annat?' 'Tänk om jag faktiskt är en psykopat?' etc. Jag kan knappt lyssna på nyheterna eller läsa aftonbladet utan att associera alla hemska nyheter med mig själv, läser jag om något hemskt mord så associerar jag det direkt med mig själv och det är så jobbigt. Då blir jag rädd och tänker 'Tänk om jag också blir så galen?' och det får mig att må jättedåligt. Jag vill bara kunna njuta av mitt liv, skita i tankarna och bara låta dom finnas där. Jag vill kunna bli KAXIG och säga till min ocd att 'Vet du vad? Jag skiter i dig nu, du kan försöka skrämma mig hur mycket du vill men jag kommer inte att bry mig'. Men hur ska jag någonsin kunna INTE bry mig? När ska jag komma dit? Det återstår att se.

Det glädjer mig att det är några som läser min mörka, hemska blogg. Hoppas att det är någon där ute som kan relatera till mig och känna en tröst att någon annan går igenom samma helvete. Kram!

Likes

Comments

Jag vet inte hur det är för alla andra med ocd, men för mig kommer det i perioder och kan ibland byta skepnad. Jag har inte bara haft skadetankar om mitt barn utan även om mig själv, som skrämt mig lika mycket som när det handlar om mitt barn. Vissa perioder har jag nästan ingen ocd alls och känner mig 'frisk' medan nästa period kan vara ett rent helvete. Så är det alltid och så har det varit sen jag blev diagnostiserad med ocd. Just nu är jag inne i en period med mycket tvångstankar som påverkar mitt mående enormt, jag känner mig oftast väldigt nere och kan inte njuta av min vardag. Nu äter jag inte heller någon medicin som jag gjorde förut, vilket gör mig mer sårbar och känslig, men jag kände att jag ville försöka bekämpa ocd:n utan mediciner då de medförde en hel del biverkningar som gjorde mer skada än nytta.

Det som hjälper mig när jag har dom här jobbiga perioderna är att hålla mig sysselsatt, just nu har jag mycket plugg och inlämningsuppgifter då jag studerar på komvux och det hjälper att hålla borta tankarna och ångesten ibland. Jag brukar även försöka att motionera då det utlöser endorfiner som i sin tur ger lyckokänslor och välbefinnande. Jag försöker att hålla kvar mitt hopp om att en vacker dag bli frisk från detta, men ibland är det riktigt svårt. Vissa jag har pratat med angående ocd (inklusive min psykolog) säger att sjukdomen är konstant och går inte att bota, och att man ska lära sig att leva med det och acceptera det. HELL NO, jag tänker absolut inte leva hela mitt liv med den här jävliga sjukdomen som jag faktiskt vet går att få bort, eller kanske inte få bort helt men man kan iallafall leva ett funktionellt liv utan att bli påverkad av tankarna. Jag SKA ta mig dit, jag måste. Hoppet är det sista jag tänker tappa.

Likes

Comments

Hej på er! Vad kul att det iallafall är några som har hittat hit, för mig är det egentligen inte så viktigt att många börjar läsa den här bloggen, utan jag hoppas att dom som faktiskt hittar hit och som går igenom samma sak kan ha nytta av mina texter och känna att de kan relatera.

Idag är en jobbig dag, alla dagar är egentligen jobbiga, men just idag är det en extra jobbig dag.. Varför? Jag vet inte, jag kan inte komma på varför just denna dag skulle vara värre än någon annan, då tvångstankarna är lika påträngande varje dag. Dock kan jag känna att det är många faktorer som gör att jag blir mer känslig för tankarna och mer 'mottaglig' och det är när jag är stressad, trött eller bara känner mig allmänt nere. Idag är iallafall en sådan dag då tankarna påverkar mig mycket och jag helst bara vill gråta och lägga mig i fosterställning, vilket jag självklart inte tillåter mig själv att göra. Gråta kan jag absolut få göra, det är skönt att få gråta ut. Men att lägga mig och 'ge upp' är inget alternativ. Jag tillåter mig själv att bli nerslagen och gråter ut tills det känns bättre, sen hoppar jag på 'surfbrädan' igen och fortsätter surfa mot min ocd, inte med.

Jag känner att jag vill dela med mig av några tips i kampen mot tvångstankarna, som jag faktiskt lärt mig av en briljant man från USA med namnet 'Shannon Shy', som själv lidit av OCD och överkommit det. Han har en facebook-sida där han skriver om sjukdomen och hur man kan tänka och göra för att kämpa, och han har även skrivit böcker. Googla på han om ni vill få upp ert hopp! Iallafall, så har han lärt mig att man ska:

1. Se på sin OCD som en fiende, en enhet som inte tillhör dig, och som försöker förstöra ditt liv.
2. Identifiera dom jobbiga och påträngande tankarna som OCD:s tankar, och inte dina. Bygg en mental 'databas' i ditt huvud, och placera dina tvångstankar där. För det är där dom hör hemma!
3. Acceptera att tankarna är där, du behöver inte tycka om dom för den delen, men dom får finnas där.
4. Du behöver inte vara bäst på att bekämpa din OCD, du behöver bara göra ditt bästa.
5. Tänk på din framtid och vad som är viktigt för dig, och hitta din motivation till att kicka ocd:s arsle.

Det där är några av hans smarta 'strategier' till att bli bättre, jag har nyligen börjat använda mig av hans olika sätt och även köpt hem en av hans böcker 'It'll be okay'. Det är inte alltid lätt, och jag känner mig inte alltid stark nog till att använda mig utav dessa olika punkter men jag försöker göra mitt bästa, och jag försöker se ljuset i tunneln!

Att få försäkran hos andra är också väldigt vanligt vid OCD, vilket jag gör ganska ofta, jag ska inte ljuga. Jag frågar mina nära & kära nästan dagligen:
'Men tänk om det inte är OCD då?' 'Tycker du att jag är konstig?' 'Men hade jag varit en psykopat så hade jag väl inte kunnat känna empati?'. Det är FARLIGT att göra det, det är fel. Man gör bara sig själv en otjänst genom att söka försäkring. 

Likes

Comments

Ja, nu var jag tillbaka igen med del 2 av min 'ocd-historia'. Vart var vi? Jo, som sagt så har jag nog alltid haft någon typ av ocd men aldrig så att det har varit så jobbigt som det är nu, inte ens när jag var 9 år och hade alla möjliga tvångshandlingar och panikångest-attacker.. Det är som värst nu. Så här jobbigt har jag aldrig haft det under hela mitt 22 åriga liv. Okej, innan jag börjar berätta om min typ av ocd som jag har nu så vill jag bara säga att jag känner mig väldigt sårbar just nu, och fruktansvärt rädd för vad folk ska tycka och tänka om mig. Dom flesta i min omgivning vet att jag har lite problem med mitt mående ibland men har absolut inte gått in på detaljer och berättat vad jag faktiskt lider av. Mina närmaste vet vad jag går igenom och hur jobbigt jag har det men långt ifrån alla vet, några av mina vänner vet inte ens ingående vad det handlar om. Anledningen är helt enkelt att det jag nu ska prata om är tabu och helst inget som någon vill prata om (helst av allt dom som lider utav detta), förutom med andra som lider av samma sak. Okej, då kör vi!

Utåt är jag en väldigt glad tjej som älskar att få andra att skratta och jag värderar humor högt, jag tycker att livet blir lite roligare med humor helt enkelt. Invärtes är jag dock en väldigt sorgsen och ledsen tjej och har varit det ända sedan min dotter föddes, och detta kan låta väldigt fel och det kan låta som att jag inte gläds åt mitt barn, vilket är HELT inkorrekt. Jag älskar min dotter över allt annat och hade inte velat ha mitt liv på ett annat sätt. Hur som helst, jag var 20 år när jag blev gravid och vi valde ganska direkt att behålla. Jag har alltid tyckt om barn och vi kände väl att vi var redo för ett barn. Min graviditet var väldigt behaglig och jag mådde faktiskt riktigt bra under hela graviditeten, dock gick jag över tiden i 14 dagar och under dessa två veckor hade jag extremt smärtsamma förvärkar främst nattetid, som gjorde att jag knappt sov på nätterna och när förlossningen väl var igång så var jag så utmattad.

Jag kämpade på och ut kom ju vår dotter, efter cirka 11 timmar. Det enda jag kan minnas från stunden jag fick henne på bröstet var att jag var så borta och så trött, och jag kände inte så mycket mer än lättnad för att hon äntligen var ute. Dagarna gick och jag kände mig ganska apatisk, tyckte det kändes konstigt att jag inte alls var så lycklig som jag hade målat upp i huvudet att jag skulle vara. Jag tittade på mitt barn och tyckte att hon var söt, men vart var alla andra känslor? Varför kunde jag inte knyta mig an mitt barn? Världens sämsta mamma tänkte jag (här började tvångstankarna lite). Iallafall, vi åkte hem från BB efter ca 2 dagar och allt flöt på rätt bra hemma. Jag fick väl någon släng av babyblues tänkte jag, då jag kunde känna mig ledsen helt plötsligt. Det försvann efter ett tag men jag kände mig ändå inte lycklig och glad, varför? Så en kväll, när vi hade varit hemma i ca 2 veckor så bestämde vi oss för att se en skräckfilm, eller det var väl mer en thriller. (Har alltid gillat att se skräckfilm och nu avskyr jag det). Jag minns det så väl, det var en otäck scen i filmen och helt plötsligt under denna scen så började jag kallsvettas, jag fick hjärtklappning, blev torr i munnen och började må illa. Samtidigt så började tankar i mitt huvud cirkulera 'Vad fan händer med mig', 'Tänk om jag skulle göra något sådant', 'Håller jag på att bli knäpp', 'Vad är det som händer' osvosv, paniken steg och jag visste inte vad som hände. 

Efter den filmen så kunde jag inte släppa dom tankarna och jag minns att jag gick och la mig och tänkte att vad fan var det som just hände, varför fick jag sådana tankar? Och jag var så otroligt rädd. Sedan var helvetet igång. Dagen efter eskalerade tankarna och fler kom, och ALLA tankar var riktade mot mitt nyfödda lilla barn. Jag kunde få tankar som 'Tänk om jag kastar ner henne i golvet', 'Tänk om jag tar en kniv och hugger henne', 'Tänk om jag kastar ut henne genom fönstret', och dessa tankar slog ner mig totalt, jag gick runt och argumenterade med dessa tankar varje sekund och försökte ständigt motbevisa dom och säga till mig själv att jag aldrig skulle kunna göra något så hemskt. Jag är ju en snäll person. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och ångesten som kom efter varje tanke var outhärdlig, jag gick in i en depression på grund av detta. Några veckor gick förbi och det blev tillslut bara värre och värre, det började även ploppa upp 'bilder' och 'scenarion' som var ännu mer skrämmande än tankarna. Jag ville tillslut bara dö, för att jag kände sån skam och skuld och tyckte inte att jag var värd att leva för att jag hade sådana tankar och bilder. Jag var en hemsk människa som borde dö, så tänkte jag. 

Jag gick och funderade på om jag skulle våga berätta det här för någon, alla skulle ju tycka att jag var sjuk i huvudet och lägga in mig på psyket? Efter att ha samlat REJÄLT med mod så berättade jag för min pappa om detta, för jag kunde inte gå och bära på det själv, det skulle ha ätit upp mig totalt. Det var SÅ skönt att få prata om det. Min pappa tog det bra, vilket jag inte alls trodde (eftersom att jag var helt säker på att jag höll på att bli galen), han blev väldigt ledsen för min skull och ingen av oss visste riktigt vad det var som hände med mig. MEN, sedan googlade vi på mina 'symtom' och ocd ploppade upp, jag minns att jag blev så chockad och även lättad när jag fick läsa hundratals forum och historier om människor och framför allt mammor som hade exakt samma sak som jag. Trots att jag nu visste att det var ocd till viss del, så kunde jag ändå inte tro på det till 100 %. Jag gick fortfarande runt och trodde att jag skulle bli 'tokig' och 'tappa kontrollen' och detta gav mig en enorm rädsla. 

Jag vågade fortfarande inte berätta för min sambo, för jag var väldigt rädd att han skulle ta med sig vårt barn och lämna mig. Tillslut tog jag även modet till att berätta för honom och han tog det också bra, och sa att han hade haft liknande tankar men att till skillnad från mig så hade han kunnat skaka av sig dom. Den här perioden var hemsk, och något jag aldrig vill uppleva igen. Jag kände mig inte levande, jag kände mig som en fånge i mitt egna huvud. Den enda gången jag fick vila från alla hemska tankar och bilder var när jag sov, annars var det konstant. Jag var mycket hemma hos mina föräldrar med min dotter i början för att min sambo jobbade och jag ville absolut inte vara ensam med henne, jag var så rädd för mig själv. Jag minns att jag kunde få ALLT till något farligt i mitt huvud. Såg jag ett glas så kunde jag få en tanke att glaset var farligt och att jag skulle kunna göra något mot min dotter med det glaset, såg jag en bok så fick jag det automatiskt till något farligt. Det värsta av allt var vassa föremål, främst knivar. Jag kunde knappt kolla på en kniv utan att få extrem ångest och vilja gå därifrån. Jag kunde verkligen inte ens ta i en kniv, för jag var så rädd att tappa kontrollen och göra något. Jag tyckte att det var jobbigt att ens vara i köket. 

Tillslut fick jag sjukskriva mig och min sambo fick ta ut föräldraledighet, för jag ville inte vara ensam med mitt barn. Jag vågade inte. Det var så illa att jag inte ens vågade ge henne mat på nätterna ensam, utan jag var tvungen att väcka min kille som fick sitta bredvid. Jag litade inte på mig själv, jag tyckte att jag var hemsk och tyckte inte att jag förtjänade att få vara en mamma. Jag ville bara springa ut genom dörren och försvinna, för att jag var så rädd för mig själv. Jag tror inte att det går att förklara med ord hur det känns att vara rädd för sig själv och inte våga vara nära sitt egna barn. Jag var så djupt nere i en depression pga detta så jag orkade knappt ta en dusch och ta hand om mig själv, minns att jag tyckte att det var värsta ansträngningen att ta en dusch. Jag ville inte träffa några vänner, skrev till alla mina vänner att jag hade fått en förlossningsdepression och mådde dåligt, jag skulle aldrig ha vågat berätta vad jag gick igenom. 

​​Jag berättade tillslut även för BVC att jag mådde dåligt och jag fick träffa en läkare, som gjorde den bedömningen att jag led av ocd samt depression pga ocd:n. Jag fick börja gå till en psykolog och började även äta antidepressiv medicin. Medicinen hjälpte att få bort den värsta ångesten men tankarna och rädslan har inte försvunnit, jag kämpar fortfarande. Vissa dagar vill jag bara gräva ner mig, och ligger bara och gråter. Andra dagar går det bättre, och jag kan vara glad. Jag älskar min dotter så otroligt mycket och det gör så ont i mig att jag inte kan njuta till fullo av att umgås med henne utan att bli helt nerslagen av alla tankar. Jag har fått så mycket stöd av mina nära & kära, samt min psykolog, och läst oerhört mycket om detta ämne och hur man ska hantera ångesten och tankarna. Jag har aldrig riktigt förstått varför just jag drabbades av det här, jag som aldrig har gjort en fluga förnär och jag som alltid har brytt mig om mina medmänniskor, och jag som alltid har varit en djurmänniska och som gråtit floder till sorgliga filmer. Jag? En ung tjej som har hela livet framför sig, varför? Men det hjälper inte att spekulera i varför just jag drabbades, det gör mig bara mer ledsen. Det bästa man kan göra är att acceptera situationen och fortsätta med sitt liv, man ska ALDRIG låta sin ocd få styra ens liv och sina egna värderingar och vem man är som person. Jag är inte min sjukdom, min sjukdom är inte jag. 

Jag hoppas nu att ni som läser det här inlägget, förstår lite mer om sjukdomen och inte dömer mig och tycker att jag är sjuk i huvudet. Gör ni det, så kan jag såklart inte göra något åt det men det skulle vara oerhört tråkigt. Jag skriver delvis det här inlägget i förhoppningar om att någon som är i början av detta helvete och ännu inte har förstått att det är ocd, läser det här och kan känna sig lugn och känna att denne kan relatera. Jag önskar att jag hade ramlat in på ett sånt här inlägg i början när jag var som mest rädd, jag önskar att jag hade vetat om att denna typ av ocd fanns INNAN jag fick den, så att jag hade varit mer förberedd. Det är därför jag skriver, det är därför jag berättar detaljerat, jag vill hjälpa andra. Ingen ska behöva gå igenom detta ensam. Ingen! Och man ska inte behöva skämmas och vara rädd för vad andra ska tycka och säga, för det är en sjukdom och dom här skrämmande tankarna är det sista du skulle göra, jag har läst att personer med 'skade-ocd'  oftast är dom som har mest kontroll på sig själva. Nu avrundar jag det här, så får vi se vad nästa inlägg blir. Tveka inte på att höra av dig till mig om du läser detta och känner igen dig, eller om du helt enkelt bara vill veta mer.


Min mail är: kampenmotocd@hotmail.com

Kram!

Likes

Comments