Jag vet, ingen ville ha sanningen. Men för mig är sanning alltid viktigt även om det kan verka dubbelmoraliskt efter att jag själv varit lögnen i ett annat förhållande. Jag har inget kvar att förlora, han tog allt ifrån mig & jag tänker avsluta det här med sanningen. För även om sanningen gör så ont så man går sönder, så ger den även oss valet om hur vi vill fortsätta våra liv.

Vart ska man börja? Har aldrig vart bra på att skriva då det lätt kan tolkas annorlunda jämfört med vad man själv tänkt när orden skrevs. Jag antar redan nu att det här kommer bli en kaosartad text, lite från då, lite från nu, lite mitti. Men samtidigt tänker jag att allt som var då även skapar det som är idag. Så dåtid hänger alltid ihop med nutid.

Mitt sätt att överleva har vart att tro på mening, att vissa saker händer för att det ska det. Även om ödet är ett resultat av våra egna dumheter så blir vi den vi är tack var det människor vi möter eller händelser vi går igenom. Allt som händer i ens liv är inte ens egna val & därefter kan mening ske. Du var min mening då han tog sitt liv.

Jag hade bestämt mig, mitt liv skulle gå samma öde till mötes. Men någonstans höll jag mig över ytan tack vare våra samtal. Samtalen vi hade varje natt du jobbade, varje kväll du var ute med hunden. Samtalen som varade i flera timmar ibland. Samtalen som la all min ångest åt sidan för att jag kunde fokusera på någon annat. Någon som var det enda att kunna göra mig lite gladare där&då.

Vår historia började i oktober tvåtusenfjorton. Det var då vi började skicka snap till varandra, inget märkvärdigt så. Utan allt tog sin vändning genom våra samtal i januari. Jag talade om för dig vad som hade hänt, hur jag var & hur hela mitt liv varit. Men det skrämde inte dig, utan fick dig att öppna dig själv istället. Dina egna ord var att du aldrig någonsin sagt så mycket av ditt inre djup till någon annan. Vi pratade om verkligen om allt mellan himmel & jord. Allt förutom att du hade flickvän, som du dessutom blev tillsammans med när vi började prata. Det var när jag ställde frågan om det när du absolut inte kunde prata fast du var hemma utan att göra någonting. Ja du hade flickvän, men enligt dig bråkade ni bara ' du skulle göra slut men visste inte hur. Det var vad du sa & jag litade på det. Du sa även att du dock aldrig skulle vara otrogen fast du egentligen redan var det. Jag var hemlig, vi ägnade så många timmar med varandra genom telefon samt på snapchat. Det var allt från djupet, onödiga ting & en enorm attraktion som ledde till sexuella bildutbyten med utförliga texter om vad vi ville göra med varandra.

Vi försökte sluta prata några gånger men det höll max två dagar innan vi åter hördes igen. Tillslut bestämde vi oss för att ses, vilket vi gjorde i mars. Det var verkligen som om vi kände varandra direkt, våra samtal flöt på om allting precis som i telefon. Skillnaden var att vi kunde sitta nära varandra & attraktionen var lika stor som vi föreställt oss. Du var bara inte otrogen teoretiskt längre, utan även fysiskt. Du gjorde slut med din flickvän så vi kunde ses.

Allting verkade så fantastisk bra fram till en dag när du varit hos mig. Vi pratade i telefon på kvällen där du berättade att hon sa att hon gjort en abort men det var märkligt för ingen visste om det. Dagen efter skickade du ett sms om hur tomt det hade vart att vakna utan mig & du längtade till helgen. Men därefter hörde du inte av dig mer förens mot kvällen då du skrev att du inte kunde se mig mer eller prata med mig igen.

Sen den tredje november tvåtusensexton hörde du av dig till mig igen. Du ville kolla hur allting var, du förklarade dig & du hade aldrig slutat tänka på mig.

En text jag läste för honom i teleron när vi började prata nu igen.
" Det svårt att försöka omvandla så stora känslor till förståliga meningar, det är så mycket som ska rymas i nått så litet. Och jag är inte den som kan berätta en sak som är så oerhört viktigt för mig utan hela bakgrund, så därför blir det långt & det är inte ens säkert att jag skickar det. Jag menar hur ska jag kunna beskriva det finaste av allt men mycket som andra personer har svårt att förstå?
Nu förtiden undviker jag att prata om honom just för att personer har reagerat med avsky som ger mig en känsla av att jag har smutskastat honom. Det är svårt när den man själv ser som den finaste personen blir ratad av personer som inte ens kände honom pga hans missbruk och hur hans liv slutade. Första gången jag träffade honom så kände jag direkt att han var något speciellt, att han var en person jag ville ha i mitt liv. Vår relation blev i omgångar, ena stunden pratade vi om framtiden & nästa stund var jag inte värt nått men jag släppte aldrig tron på honom. De gånger jag inte var värd något så var det för att han hade hamnat djupare i sitt missbruk och ville inte blanda in mig i det misserabla. Jag var visst värd nått men för bra för att behöva se, som han många gånger sa när vi återigen började prata samt ses. Det är lättare att avstå från en relation när den andra visat att man inte är värd. Men jag slutade aldrig älska honom ändå för jag hade sett att under allt elände så var han den finaste person jag mött. En trasig men fin själ, så lätt att älska. Varje gång vi slutade prata så försökte jag alltid vara med någon annan eftersom att jag visste att han var det. Men det sista året av hans liv gick det bara inte, jag pratade med folk & flörtade samt träffade folk men jag kunde aldrig inelda något fysiskt. Vi var som sagt aldrig tillsammans men jag var så nere i honom fast vi inte kunde ses så ofta vi ville. Han bodde i norrland då & var på behandlingshem ett tag också. Vi hann spendera en två-veckor åt gången med någon månad i mellan. Den dagen han dog hade vi dock inte setts på ett tag. Men vi hade dagligen telefonkontakt med samtalsämnen som ofta rörde vår framtid. Den dagen han dog så försvann så många personer i min omgivning, betedde sig konstigt samt sa elaka saker. Så dom händelserna fick mig att inte vilja ha någon nära & dom tre vänner som stannade var jag skeptisk till inombords Jag minns så väl den kvällen jag första gången skrev till dig om du kunde ringa, den gången du inte hade tid. Jag satt ensam på en tåg staion i västerås påväg hem till A som han hade bott hos. Jag skulle hem dit för att jag inte ville tänka på mig själv, jag försökte finnas för dom som fanns kvar. Vi skulle tillsamnans gå igenom hans dagbok & alla hans papper. Jag var livrädd & visste inte vad som väntade, så jag ville prata med någon som kunde få mig att tänka på annat. Sen när du&jag väl började prata i telefon så kunde jag äntligen prata med någon som inte dömde. Någon som kunde få mig att känna lugn. Någon som verkade tycka att jag var bra precis som jag var & trots allt som hände i mitt liv. Spärrar jag aldrig trodde att jag skulle bli av med släppte, jag kunde visa vem jag var mer än vad jag någonsin kunnat. Trots det kunde jag inte släppa in dig helt sen när vi träffades. Första gången vi träffades var det dock som om jag känt dig i evigheter, attraktionen var enorm & jag kände mig så trygg med dig. Men för varje gång vi sågs kände jag en fruktansvärd skam inom mig. Jag tyckte redan om någon trots att jag "dödat" (som jag såg det eftersom att jag tog på mig all skuld) min enda kärlek. Jag kände förtroende fast jag aldrig skulle lite på någon igen. Allting blev så dubbelmoraliskt inom mig. Och så var det väldigt mycket som jag ville göra problemfritt men som inte gick ihop med allt som hade hänt. Men du hade tålamod & lät mig vara. Jag fick krångla hela natten när du sov hos mig första gången, jag fick grina en gång när vi skulle ha sex utan att du dömde. Du låg nära mig utan att röra som en trygghet när jag ville ha avstånd. Jag fick vara ledsen om jag behövde & jag fick skratta ärligt för du gjorde mig glad. Sen när vi skildes åt & hade vårt sista samtal så behövde jag ta tag i allting jag skjutit åt sidan under tiden. Och trots att det blev som det blev då så kände jag att vi aldrig var klara med varandra, det kunde bara inte varit meningen att du skulle "rädda" mig en stund när jag var under mitt livs värsta, för att sen lämna mig så det blev värre där&då. Efter att ha pratat med dig i nutid så har alla mina känslor för dig dykt upp igen, så jag förstår min tanke & en del av meningen med det som var. Det har gått nästan två år sen han dog, ett&halvt år sen du avslutade med mig. Tiden har gett mig perspektiv på saker som blivit så mycket klarar efter att ha fått höra din röst igen. Jag har försökt träffat folk, försökt leva normalt & bygga för en framtid. Men ingen har fått komma mig nära, har någon försökt har jag känt mig tom, utelämnad och nästan meningslös. Jag förstår nu, att det varit för att ingen kunnat mäta sig med er två. Då kunde jag bara känna att jag tyckte om dig för skamen tog över så mycket av mina bra känslor. Men idag förstår jag, att jag är så jävla kär i dig fast tiden har gått. Idag bär jag ingen skam, det finns inget som kan trycka bort det jag känner. Så när vi pratat & alla känslor har vart tvungna att kännas igen så har dom vart större än vad jag kunde känna då. Och med det sagt så kan jag inte prata med dig mer. Jag kan inte utsätta mig för det. Jag har kännt för dig hela tiden trots att vi inte pratat, att du var så oerhört fin mot mig under vår korta tid. Att du är en av dom snällaste jag mött. Jag har inte ens vart arg på dig, bara undrat hur det kunde bli som det blev med oss. Men när skamen & allting annat ont lagt sig så förstår jag - "vi" är inte klara för att jag är inte klar. Men nu när jag vet att jag känner såhär, så inser jag. Jag kan inte försöka undvika mina känslor för att få prata med dig, jag kan inte utsätta mig för att hålla fast vi dom så länge "vi" är omöjligt. Nu när jag vet så måste jag låta dig gå för att ha en chans att acceptera mina känslor & hoppas att dom släpper med tiden även om du alltid kommer vara något speciellt för mig."

____________________________________

Jag vart lämand kvar med all kärlek som inte kunde läggas på personen min kärlek var ämnad för. Jag var helt plöstligt kär i en död människa, en som aldrig någonsin kunde besvara vår kärlek igen.

Den här gången när vi började höras igen så kände jag allt sånt igen, den här gången är jag dock kär i någon annan. I en livs levande människa, ska jag våga satsa? Eller stå där ensam utan att kunna lägga den kärleken på honom. Att säga nej vore då för mig som om allting börjar om, som om jag skulle explodera av kärleken jag inte kunde lägga på en person som inte fanns i mitt liv igen.

Du hörde av dig tredje november på kik, den sjätte november svarade jag dig på facebook. Jag hade börjat ta igen mitt liv, skaffat min egna lägenhet igen som var min största rädsla efter vad som hände i min gammla. Jag hade börjat känna mig tillfreds & att mitt liv äntligen var påväg till att kunna bli något bättre. Jag tänkte att det var nu vår tid var kommen. För jag hade aldrig känt att vi var klara sen du gick, vi skulle mötas på ett eller annat sätt igen. Det kunde bara inte vara meningen att du dök upp när du gjorde det sist, mitt i mitt hemskaste som någonsin varit. Att du dök upp & gav mig en känsla av liv när jag egentligen bara var levande död. Du kunde inte försvinna så utan någon mening, det vi kände då kunde bara inte få existera just då.

Efter att du hade hört av dig igen eskalerade allt ganska fort, det gick från noll till hundra. Allting började oskyldigt med hur jag mådde men bara efter någon vecka var vi återigen tillbaka till smusslandet, långa samtal & sexinriktade konversationer som inkluderade en hel del bilder. Vid flertal gånger försökte jag avbryta kontakten, jag var rädd att det skulle bli som förr och att du denna gång hade ett barn gjorde det inte lättare. Men jag, precis som du hade svårt att fullföllja den överenskommelsen om att vi inte skulle ha kontakt. Det gick bara några dagar innan vi återigen var tillbaka.

Så vi sågs, det kändes märkligt som om vi inte vart i från varandra. Det var som om det började precis där det slutade. Förutom att jag denna gång föröskte avstyra det sexuella, jag ville inte tillåta mig själv attt vara en hemlighet. Jag trodde jag hade byggt upp mig själv så mycket bättre från sist. Att jag var stark & kunde stå på mig. Det funkade en stund, sen var jag lika fast i dig precis som förut. Sexet som du själv likväl som jag beskrivit som det bästa sexet man vart med om, var med varandra. Det var kärlek, det var mys, det var prat om allting mellan himmel och jord. Det var tårar ovh tunga farväl när du behövde åka, för vem visste nör vi kunde ses igen? Varje gång vi sågs utspelade sig likadant. Det var vi i våran bubbla men ibland knackade verkligheten på. Verkligheten om att det inte kunde vara vi när vi ville, verkligheten om att du hade flickvän och barn.

Flertal gånger frågade jag dig om du hade dåligt samvete, hur du kunde leva såhär? Ditt svar var att den enda du kände dåligt samvete inför var mig. För att jag behövde anpassa mig och för att jag behövde vänta. Men du såg mig i ögonen och sa att allt skulle bli bra, det skulle bli vi på heltid. Det sa du även så många gånger i telefon, det var mig du ville vara med. Det var vi som skulle ha framtiden framför oss, du behövde bara tid att ordna omgivningen. Det var ändå trotsallt ett barn i bilden, en mamma till barnet som du behövde ha kontakt med för resten av ditt liv. Det behövde skötas snyggt, så du inte blev påkommen och så framtiden mellan er, dig, & mamman kunde funka som en stadigt föräldrarelation. För andra känslor än just att det är mamman till ditt barn fanns inte längre.

En kväll/natt när han jobbade fick han ett sms, där hon frågade honom. Om han träffade någon annan. Han ringde mig i panik över att jag absolut inte fick tro att han gjorde som förra gången men han var tvungen att ta bort mig överallt fall hon skulle gå igenom hans telefon. Han skickade även låten " https://youtu.be/0yW7w8F2TVA " sa att han aldrig ville låta mig gå igen, att vi aldrig skulle vara klara med varandra utan fortsätta även som spöken. Han skulle berätta för henne, men inte genom det viset.
__________________________________

Den tredje mars tog dock allt en vänding, jag hade fått nog. Jag sa åt dig att ta tag i det eller låta mig gå. Det kändes så hårt inom mig när jag varje gång anpassade mig efter dig. Som om jag tillät mig själv att förminskas och förnedras. Som om den självkänsla jag lyckades bygga upp från grunden igen bara fick läggas åt sidan. Men jag fick inte gå, du kunde inte låta mig gå. Utan du lovade att du skulle lösa det inom två veckor, du var helt säker på att det skulle vara vi.

Dagen efter blev mer drastisk än vad jag någonsin kunde ana, du ringde på morgonen & försäkrade mig om att det var som du sagt igår. Du skulle ta striden för oss. Senare skrev jag iallafall ett långt sms till dig att det var okej att säga att man inte vill trots att det blev som förra gången. Denna gång svarade du inte, du svarade inte förens sent på kvällen. Du hade glömt mobilen så hon hade sett smset. Du hade ljugit för mig hela tiden, inte om dina känslor för mig men du hade undanhållt att hon väntade ert andra barn. Ett andra barn?! Ett barn du vetat om att att hon bar redan innan du hörde av dig till mig igen.

Jag fick dig till slut att ringa mig så vi kunde prata som vuxna människor istället för att gömma oss bakom sms. Du hade gjort precis som förra gången igen, fast så mycket värre. Han smutskastade & sa att jag bara var ett ligg för hon hörde. Men när han sen klev utanför porten kom det fram att jag vara inte bara det, han ville bara ha rätten till sina barn. Det var lättare att smutskasta mig för där hade inget att förlora än att smutskasta dig genom sanningen, för då hade han barnen att förlora.

Vi fortsatte höras trots allt & jag vet varför för min del, jag kunde inte acceptera att lyckan hade byggt upp inom mig bara skulle raseras. Jag kunde inte accpetera att återigen bli lämnad med tusen frågor utan svar, precis som jag blev när min första kärlek tog sitt liv. Jag lät mig själv tryckas ner av tankar som präglat mig genom hela mitt liv. Även om allt var värre denna gång än förra, kunde vi ändå bestämma att vi skulle ses. Vi skulle ses en gång & aldrig igen. En sista gång där frågor kunde finna svar, där vi fick ett ordentligt avslut innan vi skulle vara som döda för varandra. Det var mina ord att vi skulle vara som döda, han ville fortfarande tro att vi inte var klara med varandra, att vi någon gång, kanske i framtiden kunde få våran chans.

Att vi skulle ses drog ut på tiden, men vi fortsatte prata i god ton trots allt. Fram tills den trejde april, den tredje april där även jag kissade positivt. Jag var med barn, hans barn. När det kom fram blev allt bara elaka ord & handlingar från hans sida, fram tills han gick med på att ses så vi kunde prata. Jag ville verkligen behålla, jag kände att det var rätt val i hela min kropp. För första gången kände jag med helt säker på mig själv, på min vilja, du spelade längre ingen roll. Jag ville inte ha dig som en partner, jag vill inte prata med dig för att reda ut det som varit. Jag ville ha en god relation med dig som pappan till mitt barn, jag ville inte att mitt barn skulle få en frånvarande pappa precis som jag. När vi sågs kunde vi prata sansat och det kändes som du tillät mig att behålla, kanske var det bara för att få ligga med mig återigen? Precis som vi gjorde det tre gånger vi behövde ses för att prata ut om barnet och dens framtid. Varför vi hamnade så igen det vet jag inte, jag vet bara att jag inte ville ha dig på samma sätt längre trots det. Dessutom betedde du dig så manipulativt när vi inte sågs, då skulle barnet bara bort. Det är märkligt, hur du var när vi inte sågs, hur du var när vi sågs, hur allting förändrades.

I slutändan var jag ovärd genom handlingar & psykiskmisshandel som ledde till min abort. Men i logiskt tänk var ingen värd, hon var inte heller värd utifrån honom, hon var inte värd hans trogenhet, hans sanning. Jag vet vad jag gjort genom att vara med honom, men hade jag vetat sanningen om att dom väntade ett barn hade jag aldrig fortsatt från november. Hans & min historia hade slutat från den dag han gick tillbaka till henne. Men gällande värdighet så var framför allt var inte han värd någon av oss. Han var inte värd alla extra chanser, han var inte värd att litas på. Hur fin han en må ha varit innan allt uppdagades så kan man bara försöka bilda sin egna sanning kring personen. Jag har min bild av allting, han har sin, hon får skapa sin. Enda sen aborten har jag dock försökt förstå, jag har försökt få sanningen ur honom, men han vet inte varför det blev såhär, varför han gjorde såhär imot mig. Men jag har börjat inse att en förklaring inte skulle spela någon roll för mig längre, det gör inte att jag får tillbaka mitt barn, det gör inte det han gjort till okej. Han får vara ett avslutat kapitel för mig. Och jag vet att även denna förklaring inte gör något till okej. Men det känns som om jag ger mig sjäv tillbaka ett värde, som att jag får vara jag utan att vara en lögn. Som om jag står på mig och inte spelar efter hans spel.

________________________________________

Till henne; jag vet varför jag gjort som jag gjort & tro inte att jag går ur det här samvetslös. Varje gång vi pratade om hans samvete blev slutsatsen att det var han som skulle ha dåligt samvete, för det var dig han skulle vara trogen. Men han vet likväl som jag att jag hade dåligt samvete (just för att jag inte ville att det skulle drabba det barn ni redan har) men någonstans är vi alla egoistiska. Jag gjorde det för min lyckas skull även om jag visste att det skulle splitta en familj, så var det han som skulle splitta den även om jag var anledningen. Jag vet att du får stå ovetandes trots det jag skrivit. Vi känner inte varandra & jag var hemligheten, men någonstans under allt det här så kan jag göra mitt försök till att ge dig sanningen, ge dig valet. Valet om hur din framtid ska se ut, du kan välja att ta hans lögner men då är det inte ens synd om dig. (precis som du skrev till mig, kan han ljuga för dig, kan han ljuga för mig så det finns inget synd.) Jag ville inte ens att det skulle tyckas synd om mig, jag höde av mig till dig för att ge dig sanningen för att jag själv inte fick den. Hade jag fått den från början vet han precis som jag att detta aldrig hade behövt existera. För då hade jag gjort mitt val om att avstå, jag är grundlurad in i den här efter karusellen precis som du även om det är svårt att se det eftersom att jag visste halva sanningen. Men kärleken gör en blind eller hur? Ett misstag behöver inte ske igen, du valde att förlåta hans första otrohet för varför skulle han göra det igen när han ber om att få dig tillbaka? När han verkligen försöker bevisa att han är bra för dig? (om det nu är sant att du vet om första gången) Likadant för mig. Han gjorde misstaget att lämna mig en gång, så varför skulle han göra det igen när han kommer tillbaka och säger att han ångrat sig sen han lämnade mig? Jag tror att vi alla försöker finna lyckan och ursäkter till att få känna den.


___________________________________






Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments