Älskar att vi är inne i maj nu, som alltid varit min favoritmånad. Tack och hej till April som inneburit mycket sjukdomar, sjukhusbesök. Det bästa av allt är att det är ynka 10 veckor kvar tills vår mini är, känns som en milstolpe uppnått på denna resa och nedräkningen kan börja. En tanke som slog mig igår, fasen vad grym min kropp är som kämpar på trots jag varit så dålig som jag varit. Att baka en bebis är en spännande resa på många håll, planeringsmänniskan inom mig har fått lägga på is, man lär sig ta en dag i taget för ingen dag är sig lik.


Årets maj månad bjuder på så mycket kul.


- På lördag ska jag på årets första fest, 60 års kalas. Om detta preggo är taggad, ska bli så kul. Håller alla tummar jag har att min kropp får må bra så vi kommer iväg.


- Om någon vecka kan vi hämta ut minis vrålåk.


- Jag ska äntligen klippa mig, är mina värden bara okej så blir jag fin i barret igen. Var ett års sedan sen sist så det ska bli så skönt. Är grymt sugen på en förändring. Funderar starkt på färga håret i en kall blond nyans, klippa mig en page eller lugg. Vi får se hur det blir, men en förändring ska ske.


- Jag och J friar 8 år ihop, den 21 maj är vår dag.


- Har en del roliga möten inbokade framför mig. Får se vilka dörrrar som kommer öppnas, kanske blir fler drömmar besanna.


- Våren, värmen är på ingång. Snart kan vi gå bara barbent, något min gravida kropp suckar efter.


Välkomnar denna maj i denna klänning. Är kroppen inte piggelin så får man lura spegelbilden lite 😉

Nu är vår lillkille ca 35 cm stor, något som känns. Magen har börjat explodera igen den sista tiden. Nu jäklar är det inte långt kvar, tio veckor känns som en piss i havet efter denna resa. Heja, heja. Om jag längtar och är redo för en förlossning 😍

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Varje vecka tar denna sjukdom 30 liv, bara denna vecka så dör 30 personer tack vare detta depression monster. Jag tänker aldrig vara en av dem, låta detta depression monster ta mig som det gjorde med min älskade mamma. Jag vet att dödligheten är hög om man lever med sjukdomen bipolär och ser en stor seger i att jag inte haft ett självmordsförsök på åtta år, för jag vill leva mer än allt annat!


Förra veckan började en ny serie på Svt med Anne Lundberg och Sofia Helin som heter 30 liv i veckan som upplyser om just detta, självmord. Den finns på Svt play och visas även på Svt 1 på torsdagar klockan 21.00.


På torsdag kommer fantastiska Charlie vara med och berätta om sitt helvete, sin resa. Det är även han som startat projektet, Aldrig ensam.

Den sista tiden har psykisk ohälsa uppmärksamt väldigt mycket i media, något jag är så glad över. Den senaste i raden är Prins Williams, kungariket i England som upplyser om detta. De har startat ett projekt, där pengar samlas in för forskningen och lika kommer ett maraton hållas i London för upplysa detta.


Även London Eye lyste så fint på World Mental Health Day för upplysa detta.


Livet är upp och ner för oss alla, vissa perioder är bättre än andra. Jag är inne i en tuff period just nu, en av dem jobbigaste perioderna jag gått igenom. Jag brottas inte bara mot en graviditet med mycket komplikationer som gör mig väldigt sängliggande, isolerad. Att vara så mycket ensam, inte kunna träna, det är inte bra för min hjärna. Klara mig utan både litium och träningen har varit tuffare än jag kunde ana. Detta är ännu ett bevis på hur träningen hjälper mig, för det var när jag fick helt träningsförbud som det monster försökt leta sig in. För mig är träningen livsviktig, mitt sätt att må bra. Försöker hitta andra lösningar i istället, lägga ännu mer fokus på meditera, yoga. Fokus på ordna allt det praktiska inför lillens ankomst, fokus på målbilden när han är ute, drömma mig bort när jag sitter där på toan och spyr konstant. Här gäller det att lura hjärnan, peppa sig själv. Jag slås nu mot detta depression monster för att det inte ska lyckas ta mig. Även om jag peppar mig själv hårt så har detta depression monster försökt leta sig in och det skrämmer slaget på mig. Jag vet att jag är sjuk, att det går inte stoppa men jag vill inte ner till dem svarta hajarna.


Det sägs att ögonen speglar själen, tycker verkligen man ser på denna bild vilken kamp det är.

Idag bröt jag ihop för första gången på länge. Den sista tiden har jag varit så stark, sett framåt hela tiden. Idag hamnade jag ett litet steg tillbaka och blev så arg på detta jävla bipolär monster. Att jag är kronisk sjuk, lever med denna hjärnsjukdom. Att hur mycket jag än kämpar så kommer det alltid finnas kvar i min hjärna, att jag aldrig kommer bli frisk. Vissa dagar hatar jag detta monster, vill bara slå mig fri från denna värld!



Bryt ihop, kom sen igen är min melodi. Vet att jag besitter med en jäkla styrka någonstans, gäller att finna den igen. Detta monster ska inte få vinna och jag ska inte ner i ett skov. Framförallt ska den aldrig få ta denna lycka ifrån mig som jag känner nu över vår lillkille. Även om jag är livrädd för framtiden vissa dagar så tänker jag aldrig sluta leva för det. Att jag tar steget att bilda familj, fortsätter köra på, aldrig låt denna sjukdom vinna är ett bevis på det. Fan ta dig depression monster, du kan dra åt helvete!

Likes

Comments

Vill bara kika in, önska er en Glad Påsk och hoppas ni haft en härlig sådan 😊


Denna påsk blev inte som den brukar vara, fick fira den på sjukhuset. Har varit lite ledsen för detta, att jag inte kunnat fira fasters älskling som blir hela 1 år. Träffa min goa bror med familj som äntligen är på besök i dem småländska skogarna. Samtidigt hjälper det inte mig ett skit att jag blir ledsen, arg över situationen. Det ända jag kan göra är att se framåt och göra det bästa av situationen.


Påskharen har även hittat hit :) En saklig blandning av sött och salt är min melodi 😉


Att jag inte bloggat så mycket på sistone beror på att jag inte mår så bra. Innan jag blev gravid visste jag inte om hur mycket stryk ens kropp kan ta i samband med en graviditet, att människor blir så dåliga att dem blir helt sängliggande hela graviditeten. Att det kan vara sådan stor påfrestning för kroppen som det är. Illamående, halsbränna, foglossning har man hört talas om men inte om havandeskapsförgiftning. Jag visste knappt det var förens jag själv drabbades av en extrem hög äggvita i urinet och blev väldigt dålig.


Älskade hjärta, vår lilla krigare! Vi ska greja detta, slå ner alla dessa infektioner vi möter ❤


Det är lite tabu att säga det när man är gravid, att man inte mår bra vissa perioder för det ska vara ens bästa tid i livet. Vissa dagar är bättre än andra milt sagt. Det är en mindre bra period nu, har en kropp som mår väldigt dåligt, åker på infektion efter infektion. Det har varit mycket oroliga sjukhusbesök den sista tiden men mini kämpar på trots min kropp mår skit rent ut sagt. Jag är ingen person som mår bra heller av att vara så mycket sängliggande, isolerad som jag varit dem senaste månaderna, det tär på mitt psyke. Mår som bäst att kunna röra på mig, vara produktiv, uppleva friska luften, få träffa nära och kära. Samtidigt försöker jag se det, att min kropp bakar en bebis, att detta är bara en kort period i mitt liv. När jag tänker på vår lillkille finner jag en styrka som jag aldrig upplevt tidigare. Försöker ha den målbilden framför mig, när det känns tufft. Se bilden framför mig när vi går dessa barnvagnspromenader, när dessa infektioner är ur kroppen, när jag sitter där i solen med vänner på ett fik och kan leva som förr igen. Dem dagarna när det är mindre bra gäller det att se framåt för en dag kommer det bli bättre 💪


Nu ska jag göra det bästa av kvällen, mysa till det med levande ljus och se en film. Är grymt sugen på böner och tänkte slänga ihop en bönröra med massa grönsaker i ett tortillabröd. En av dem bästa sakerna med att vara gravid förutom vår lillkille är att mina smaklökar gått banans, allt smakar så himlens gott något jag är tacksam över för jag vet hur svårt vissa har att äta under graviditeten. Men här bor det ett riktigt matvrak 😉

Ha nu en fortsatt fin fortsättningen på helgen så hörs vi när jag mår bättre igen. Stor kram till er!

Likes

Comments

Häromdagen satte vi oss ner och försökte göra en planering inför ett år framöver, hade vårt första "familjemöte". Jag och J har varit så olika där, han är en person som har svårt att planera men insett nu att få ihop alla bitar så gäller det ha en tydlig plan. Dem perioderna vi haft det mindre bra beror på bristande kommunikation och det sägs att småbarnsåren är tuffa, blir en riktig prövning för förhållandet. Nu är jag inte orolig för det men kan man förebygga saker, genom se och prata med varandra ostört där man blir på samma våglängd, lyssnar och tar in. Märkt att det är så nyttigt för en relation. Bara tanken på allt som väntas inom kort är en sådan pirrig och förväntansfull känsla för oss ❤

För mig är det så viktigt med jämställdhet, att saker och ting delas lika. Lika är det i föräldraskapet som väntas nu runt hörnet. Vi väntar barn, inte jag, utan VI. Det är vårt barn och jag vill att det ska få samma, nära relation till oss båda. Detta är så viktigt för mig, att barnet får samma närhet till sin pappa redan från start.


När det gäller amningen så har jag tänkt väldigt mycket på detta den sista tiden. Frågan kom ganska tidigt för att jag har ätit litium innan och risken är ganska hög att jag drabbas av en förlossningsdepression. Vet att amningen kan vara en laddad fråga för vissa medan jag inte ser det som en stor grej. Det är som vissa tar det som en självklarhet att kunna amma. Man har hört om mammor som stressar upp sig, sliter hårt med det och det går så långt att de känner sig värdelösa för de inte fått till det. De kör slut på sig själva och det tänker jag undvika till varje pris.

Jag vill jätte gärna amma om det går men det viktigaste är min lillkilles mående och mitt. En glad mamma ger en glad bebis. Är det så jag drabbas av en förlossningsdepression, känner det minsta av depression monstret vill jag börja med litium igen och då funkar det inte med amningen.


Vi tänker även dela på föräldraledigheten och tanken är att jag ska börja plugga igen efter jul. Vid den tiden kommer vår kille vara lite mer än halvåret. Då tänker jag börja med 50 % så får vi se hur det går med att få ihop allt. Det som jag tycker är tråkigt är alla dessa pekpinnar som många kan ge. Föräldraskapet är en värld med mycket pekpinnar och jag vet inte hur många gånger jag fått höra, speciellt av äldre att ett litet barn behöver sin mamma. Vem säger att mamman är bättre på ta hand om sitt barn än sin partner? Varför skulle han inte ha det lika bra hos sin pappa som hos mig? Läste häromdagen ett reportage i tidningen Vi föräldrar om just detta där det var en familj som delade samma värderingar som oss. J vill vara pappaledig, något jag inte vill ta honom ifrån. Visst har det varit super mysigt att få finnas där hela tiden under första året men att barnet känner samma trygghet hos oss båda ser jag som en bonus.


Ekonomin är något som kommer ta rejält stryk, att vara sjukskriven nu innan mammaledigheten ruinerar än. Men även här handlar det om prioriteringar för få allt gå runt. Vi har sett över budgeten, förhandlat om avtal och jag har lyckas finna ett bra paketpris på alla försäkringar. Det kommer vara tufft som bara den nu en period men när man vet att en dag kommer det bli bättre, har ett tydligt mål med detta så känns allt lättare. Vi har även valt bort att inte ha bil för spara pengar. Det underlättar rejält att ha en bil, väldigt tidsparande. Samtidigt kan man slå in motion om man inte har en bil och vi har alltid gillat röra oss, vara aktiva. Åka kommunalt ser vi inte som ett problem i nuläget. Det ända kruckigt blir storhandlingen men där såg vi en lösning med stor varukorg under vagnen. På detta sätt kan vi få till ett sparande till vår kille som vi anser är en viktig del. Jag vill att han ska ha en bra buffert att stå på när han är 18.


Det är mycket att tänka på nu framöver. Jag är sådan person som måste ha tydliga planer på precis allt. Ibland önskade jag att jag kunde vara spontan som förr, ta lite allt som det kommer. I och med min sjukdom funkar inte det. Behöver undvika stress faktorer till varje pris, speciellt nu när jag ska bli mamma, är gravid är det viktigare än någonsin annars är det lätt att det bipolära kommer, att jag drabbas av ett skov.


Dagen till ära har jag lämnat mjukisarna, letat fram en jacka som passar och känner mig lite fin för första gången på länge. Ytligt kanske för någon annan men älskar den känslan när man börjar känna igen sin spegelbild 😊

Nu ska jag festa till det med att dricka ramlösa i champangeglas. Är så glad över det äntligen börjar gå åt rätt håll igen, att Infektionen börjar gå ur kroppen, att det är fredag. Det är värt att fira! Idag är en bättre dag och jag njuter av det. Bästa fredagen önskar jag dig!

Likes

Comments

Vilket mardrömsdygn det varit dem sista 48 timmarna. Jag har varit riktig dålig den sista tiden, brottas med hög feber, migrän som hållit i sig. Just det sistnämnda får jag inte äta någon medicin mot nu, något som gjort det lite tuffare. Har många gånger känt att jag vill kapa av huvudet dem senaste veckorna, ni som brottas med migrän känner igen den smärtan. I söndags blev allt värre, började svullna upp rejält, mitt urin såg ut som en Ajax flaska. När jag svullnar upp i hela kroppen som jag vore en michelline gubbe så ringer jag till 1177 för jag blir så orolig för min lillkille när fosterrörelserna minskar. Det hela går fort, blir kopplad till förlossningen och dem vill genast att jag kommer in till akuten. Bara höra ordet ambulans ger mig kalla kårar, resan till akuten har aldrig känt så långt. Nu när man inte har sig själv att tänka på blir jag så galet orolig för min lillkille när min kropp sviker. Som tur är gick allt bra och jag har bara en infektion i kroppen :)


Vad är det man säger, efter regn kommer solsken. Idag ska jag och mini bli fotade till tidningen Metro som jag ska medverka i. På fredag så kommer jag vara med i deras tidning och finnas med på deras hemsida. Lite overkligt att lilla jag ska vara med i deras tidning samtidigt ska det bli kul få se slutresultat. Hade aldrig tackat Ja om det inte vore för den super trevliga reportern. Jag är inte alls bekväm med detta, funderade länge på om jag skulle tacka Ja men sen kände jag. Denna chansen kanske kommer bara en gång, kan min historia bidra till kunskap, vara en hjälpande hand för någon så vill jag sprida det.


Finna träningskläder som passar är inte det lättaste. Jisses, visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det var ett äventyr i sig att prova mina träningskläder ;) Linnen kom inte över bysten och mina lår spräckte sönder ett par byxor. Det är tur man kan låna av J´s kläder för jag har växt på alla håll och kanter något jag alltid gillat men nu skapades det ett riktigt ilandsproblem haha. Vart så nöjd när jag äntligen fann ett par byxor som håller. Jag har inte lust att bjuda på en rumpchock ;)


Nu håller vi tummarna att min kropp inte svullnar upp under dagen så jag kommer i ett par träningsskor. Tror inte läsarna skulle vilja se mina kritvita, svullna fossingar. Annars hade det varit en klockren bild. Gravid kvinna, springer utan skor, gör ala Loreen ;) Tror ni inte jag skulle sätta en ny trend där? Haha skämt och sido. Nu ska jag ta en lång dusch, vila och ladda batterierna inför sjukhusbesök och dagens fotograferingen. Ha en fin dag och hoppas ni får en härlig sådan :)

Likes

Comments

Hej på er!

Det var inte igår, som jag har saknat att skriva här inne, kontakten med er! Så kul och se att ni fortfarande kikar in här. Som ni märker ligger bloggen inte på prioriteringslistan ett. Har kommit till det vägskälet där jag insett att tiden för skriva här inne just nu räcker inte till på samma sätt som förut. Det är så mycket annat i mitt liv som jag värderar högre än vara ute på sociala medier. Att ta en paus härifrån har gjort mig väldigt gott, fått ännu mer tid att jobba med mina projekt. Tror varenda människa skulle må bra över reflektera över hur mycket tid vi egentligen lägger på sociala medier, hur mycket tid vi förlorar i det "verkliga" livet.


Det var nästan ett halv års sedan som jag skrev sist, så mycket som hänt bara det senaste halv året. Spännande grejer som väntar runt hörnet, nya kapitel kommer skrivas och jag ser framemot hela denna resan så mycket. En av mina stora drömmar har gått i uppfyllelse, är så glad och tacksam att just jag får uppleva detta för trodde aldrig någonsin det skulle bli såhär, oddsen fanns inte på vår sida men mirakel sker ❤ Det är det jag älskar med livet, det blir aldrig som man tänkt sig men vem säger att det inte som väntas är ännu bättre? Detta är en väldigt privat sak men känner att jag vill dela med den här, även om det inte rör psykisk ohälsa så kommer det påverka denna blogg och jag funderar lite på skriva om det här framöver för det är utan tvekan det största, mest fantastiska som hänt mig.



Hela livet har jag längtat efter just dig!

Att jag skulle träffa en man som jag älskar mer än något annat, denna längtan efter dig blev inte mindre efter det.

Halva honom, halva mig, det skulle bli en slående kombination.

Att få bära halva honom, halva mig inom mig, att vi skapat vårt mirakel

är utan tvekan det största och bästa som hänt oss ❤

Vi har pratat om dig i flera år, längtat så enormt mycket efter dig.

Fått kämpa hårt, gått igenom tuffa perioder för att du ska komma till oss. Du är så efterlängtad, som vi älskar dig redan, vår lilla mini!

När du sparkar, när vi får höra dina hjärtslag, se dig där på skärmen vinka till oss så sprängs våra hjärtan över. Finns inget i hela världen som slår den känslan.



Som ni kanske kan läsa mellan raderna så är jag GRAVID.. Jag och J ska bli föräldrar till en liten L i sommar. Det som jag trodde var en utmaning mot senhösten visade sig vara något helt fantastiskt……. en graviditet <3 Den chocken när vi fick reda på det, från att höra att du kommer aldrig kunna bli gravid så bakas nu ett litet mirakel i min mage, den lyckan går inte ord att sätta ord på ❤ Bara jag tänker på den dagen blir jag alldeles varm i hela kroppen, utan tvekan den bästa dagen i hela mitt liv.


Psykiskt? Så mår jag väldigt bra. Jag slutade direkt med litium när jag fick reda på att jag var gravid och jag var livrädd för drabbas av depressioner i samband med det men jag har mått oförskämt bra där. För mig är det väldigt viktigt med en tydlig plan, en plan B i alla lägen. Har jag detta så känner jag mer trygg i mammarollen för jag vill ge allt till min lilla kille, vara den bästa vägvisaren för honom. Nu finns J även där, är väldigt glad att han inte är psykiskt sjuk. För jag vet att djupa depressioner kommer komma, det bipolära kommer aldrig försvinna och just i den frågan har jag varit livrädd för det som väntas. Jag vill aldrig mitt barn ska behöva uppleva det som jag gjorde som barn eller missa en minut av hans liv. Att inte få uppleva denna starka kärleken som jag känner, något depressionen tar mig ifrån. Just detta har skrämt slaget på mig för jag vill minnas allt, finnas där för honom varenda minut. Samtidigt har det varit viktigt för mig att gå i mot rädslor, aldrig låta denna jäkla sjukdomen vinna!

Vecka 12.

Vecka 22

Rädslan att drabbas av graviditetsdepression, förlossningsdepression har varit stor men jag har bett om mer hjälp ifrån vården i förebyggandesyfte, skaffat en plan B och varit extrem noga på sätta mig själv, min lillkille i första rum och det har gett resultat. Jobbat mycket mot rädslan och som min psykolog sa. Lovisa, du behöver aldrig bli rädd att du ska bli som din mamma, du har jobbat så mycket med dig själv och skaffat nycklar hur du ska tackla när det bipolära, ångesten kommer. Du kommer bli en helt fantastiskt mamma! Dem orden gav så mycket styrka, just stödet ifrån vården har varit helt fantastiskt i denna fråga. Nu har jag turen och fått må väldigt bra psykiskt och vad jag njuter av detta. Jag har haft lite otur med andra sjukdomar, drabbas av en hel del komplikationer under graviditeten som hade gjort vem som helst orolig men psykiskt känner jag mig stark. Jag har ett bra kontaktnät, både ifrån vården, nära och kära. Framförallt har jag och J skaffat oss en tydlig plan, tittat på alla lösningar för att förebygga så jag inte drabbas av en förlossningsdepression. Jag har verkligen tänkt på allt, planerat in allt i minsta detalj så nu känner jag mig redo för allt som väntas. Denna starka rädsla är borta och jag ser framemot förlossningen enormt mycket. Jag hoppas att min kropp återhämtar sig så pass bra att jag får föda vaginalt, bara den tanken är häftigt :) Ska även bli så kul med alla föräldrarkurser som väntas nu inom kort, för jag är en kunskapstörstande själ och vill veta allt.


Just detta ha en plan B vid stora förändringar, jobba med sig själv tror jag alla människor skulle må bra av, speciellt om du lever med en kronisk sjukdom. För mig är detta livsviktigt och jag tror det är en av mina viktigaste byggstenar att stå på mot när denna sjukdom slår till. Som ni märker så mår jag väldigt bra, har lite otur med mycket komplikationer pga graviditeten men väljer ha fokus på det psykiska härinne. Det jag trodde var en utmaningsdepression i höstas igen visade sig vara något helt fantastiskt och jag har behövt tid i att landa, ta tag i allt det praktiska för detta kom som en riktig chock för vi trodde aldrig vi skulle få uppleva detta.


Nu ska jag fortsätta vila, har en migrän som envisas just nu. Bästa dagen önskar jag dig och hur härligt är det inte är våren är på G. Våren är utan tvekan den bästa årstiden jag vet, älskar att känna solens värme nudda ansiktet. Ta hand om dig så hörs vi snart igen, tänkte börja bli mer aktiv här inne nu  :) Stor kram Lovisa.

Likes

Comments

Balans. Avgränsningar. Balans. Avgränsningar.

Orden alla pratar om, orden som ekar i huvudet på mig. Ord jag aldrig behövt reflekterat över förens jag blev sjuk. Den sista tiden har varit tufft, skulle ljuga om jag sa något annat. Även om jag har en väldigt bra sjukdomsinsikt så har jag haft svårt att hänga med, att kasta ifrån lyckans värld ner till detta oändligt mörker. Det bipolära, utmattningen dödar en del av mig, tvingas gå vägar som jag inte vill. Även privat har jag fått besked som ställt upp och ner på livet, bara ordet cancer väcker så mycket känslor. Nu får det vara nog! Vad jag hatar denna cancerjävel, ge dig inte på någon jag älskar och tycker om mer 😡

Privat är det mycket som händer men här inne är fokusen att skriva om psykisk ohälsa. Det blir lätt att man tappar tråden när man går igenom något som väcker så mycket känslor inom sig. Livet är verkligen skört mina vänner, får det bevisat om och om igen.


Jag har svårt finna denna balansen, en balans där en vilja och en kropp går hand i hand. Känslan att vara en fånge i sin egna kropp finns närvarande för det är precis så jag känner, att jag är fånge i min egna kropp. Man kämpar och kämpar, utmanar sig själv något enormt, tar små steg hela tiden så kommer detta ett steg tillbaka.

Det kan stressa mig så något enormt att leva med denna sjukdom, att tiden går och det går myrsteg framåt. Vetskapen att jag kommer kastas ner till detta mörker med självförakt, ångest, depressionens värld om och om och om igen, att det aldrig finns ett slut. Ibland kastas man ner i förtvivlan, ilskans värld. När hoppet sviker så är mitt team jag har bakom mig så viktig, lika kyrkans atmosfär. Kan känna så mycket hopp genom prata med en präst, någon som befinner sig i samma båt eller att vara ute i naturen. Naturen är så läkande i sig och det blir mycket promenader längs vattnet, i skogen för hämta nya krafter och låta hjärnan få vila ifrån allt.


Kunskap är makt, ord som jag alltid bär med mig. För förstå denna sjukdom, vad som händer i hjärnan så läser jag väldigt mycket böcker om mental hälsa, böcker som är skrivna av hjärnforskare. Gillar även självbiografiska böcker om psykisk ohälsa, den senaste var denna och den kan jag verkligen rekommendera.

Den sista tiden har jag verkligen känt vilket funktionshinder detta är. Gillar inte alls det ordtrycket men när människor inte förstår, när kroppen inte lyder mig, när jag hamnar i det läget och blir helt apatisk då blir det så tydligt. När man har så mycket vilja och kroppen kommer inte en meter, när man inte ens kommer till toan för benen lyfter inte än, man får kråla sig fram. Hjärnan kopplar inte, man får påminna sig om allt, sätta lappar överallt. Ät frukost, borsta tänderna. Att ta sig upp ifrån sängen blir sådant krig, allt man gör ruinerar än totalt på energi. I det läget man är helt apatisk avskyr jag. Du ligger där bara i sängen, kommer ingen vart. Du är i ångesten klor, mörkrets värld. Det är svårt förstå den smärtan om man själv inte varit där, i utmattningen, djupa depressioner och ångestens klor.


Jag lever verkligen som en pensionär, inget fel med det men jag kan sakna så mycket den jag en gång var, speciellt när jag träffar mina barndomsvänner, när gamla minnen kan spegla upp. Jag älskar att vara i det sociala, gå på stan, äta massa gott med fint sällskap. Ta en fika med en fin vän som är bland det bästa jag vet, mys på hög nivå! Jobba, brinner verkligen för det jobbet jag har. Har utan tvekan världens bästa kollegor och så go, förstående chef. Det har aldrig känt så bra på den platsen jag kommit till, trivs så bra där! Att bli sjukskriven igen kändes som ett bakslag, hade väldigt svårt att acceptera det. Att det ska vara så svårt finna denna balansen, vänja mig vid denna ensamhet, det lugna livet med stenhårda rutiner är inte så lätt när det slår ut människan som jag är. Just denna biten är svåraste för mig, att vara så mycket ensam, leva som jag gör nu. Jag vill verkligen finna en balans där, så det sociala behovet går ihop med det hjärnan, min kropp orkar.


Min läkare pratade om just detta, du får aldrig glömma bort att du är sjuk. Dina val i vardagen spelar så stor roll, du måste leva hårt med rutiner och struktur, investera ännu mer tid i återhämtning annars blir det såhär, att hjärnan lägger av totalt och du drabbas av ett skov.


Bryt ihop och kom sen igen är min melodi, låt inte denna sjukdom vinna. Det är tur att det bor en sådan stor dos envishet inom mig som anser att ingenting är omöjligt 💪 Se varje bakslag som en kunskap, lärdom. Har skrivit det förr men nu har jag slutit ett avtal med mig själv, att aldrig mer tappa fokusen. Jobba stenhårt på att bli bäst på ta hand om mig själv, investera mycket av min tid till återhämtningen. Nästa vecka börja kursen Vardagen i Balans på rehab, en kurs jag ser framemot. Lika ska jag ska få träffa en stresspedagog som jag hoppas ska kunna ge mig nya verktyg som jag kan använda mig av.

Jag är ju sådan tävlingsmänniska, något jag skrivit om förut. Dags att jobba efter små delmål, ta en dag i taget. Ta mig upp för sängen, vila, äta på bestämda tider. Ta en tupplur efter lunch, yoga, meditera och gå långa promenader i naturen. Stänga av allt ifrån som allt som heter intryck, ta paus ifrån sociala medier. Sortera bort all intryck som går så hjärnan får vila, återhämta sig. Hålla sig borta ifrån sociala medier, härifrån och Facebok är så jäkla svårt när rastlösheten triggar. Denna rastlöshet, vad jag önskade att den inte fanns så det gick lättare att vila. Dock märker jag att stressnivån, att komma ner i varv har blivit mycket bättre. Jag gör framsteg även om de är små.

En dag i taget var det, hoppas att all denna tid som jag investerar i återhämtning nu gör så att det vänder snart, att energin kommer tillbaka.

Likes

Comments

Detta är nog bland det bästa jag läst, så himla bra förklarat hur hjärnan funkar, som min hjärna funkar just nu. Texten nedan är INTE skriven av mig utan av Åsa Nyvall. Ni finner hennes blogg här.


Väldigt många drabbas av det som tidigare kallades för utmattningsdepression, men som idag diagnostiseras som utmattningssyndrom. En sjukdom som oftast inte syns utanpå och som vanligen drabbar högpresterande människor som kämpat på allt för länge.

När man har drabbats är det inte så lätt att förklara hur det är, eller vad man behöver. För man har fullt upp att bara orka med dagen som ligger framför. Så därför har jag satt samman sådant som jag tänker att den som hamnat i utmattning önskar att omgivningen skulle förstå.

1. Det är svårt att acceptera!

De allra flesta som drabbas av utmattningssyndrom är personer som är högpresterande och vana att kunna hantera att mycket pågår i livet. Många gånger också med en stolthet över att vara kapabla och få mycket uppmärksamhet för allt de får gjort med en sådan hög kvalitet. Men det gör också att det blir väldigt svårt att acceptera sjukdomen. Att själv komma till insikt att orken inte finns. Att kraften inte finns. Att lusten inte finns. Många kämpar på alldeles för länge och ignorerar alla signaler. För att vara duktiga. För att vara till lags. För att vara kapabel. I efterhand brukar de flesta säga sig ha kunnat se olika signaler fram till fallet – men i stunden är signalerna otydliga. De läggs åt sidan och det finns alltid yttre omständigheter. Det blir bättre sen… Så en person som drabbas av utmattningssyndrom är en person som har kämpat hårt länge. Det är inte någon som har legat på sofflocket och tagit genvägar. Det är ingen lat person som nyttjar ett system. De har slitit länge. Allt för länge.

2. Det är en sjukdom!

Det finns en diagnos. Det är ett sjukdomstillstånd. Hjärnan fungerar inte som den brukar. Det finns numera forskning som visar på förändringar i hjärnan vid utmattningssyndrom, som ger – vad man tror – permanenta förändringar på hjärnan. Det blir svårt att minnas saker. Svårt att komma ihåg saker. Man får koncentrationssvårigheter. Har svårt att bibehålls fokus. Man kan få läsa samma text flera gånger, med resultatet att innehållet ändå inte fastnar. Så har förståelse för det här och sätt inte svåra uppgifter i händerna på någon som nyligen har fått den här diagnosen. Kräv inte att personen ifråga skall kunna delta i komplexa diskussioner, finna lösningar på saker och vara med och analysera olika valmöjligheter och dess konsekvenser. Presentera istället en lösning och fråga om det är ok eller inte. Förenkla och underlätta.

3. Det syns inte på utsidan!

När du träffar en person som har utmattningssyndrom är det inte säkert att du ser det. Personen ifråga har förmodligen ansträngt sig ordentligt inför ert möte. Så troligtvis går du från er träff med känslan av att han eller hon nog är på rätt väg. Men det kan vara precis tvärtom! Som sagt var så har säkert detta möte krävt enormt mycket energi och stor ansträngning från personen ifråga. Att orka göra sig i ordning. Att orka ta sig dit. Att orka sätta på sig ett leende och hänga med i samtalen. Förmodligen krävs det sedan dagar av återhämtning efter ett sådant socialt möte. För att komma tillbaka till samma nivå som man var på innan mötet blev bestämt. En timmes träff med dig är inte representativt med resten av dygnets timmar.

4. En enkel uppgift blir som att bestiga ett berg!

Det som man tidigare gjorde utan att egentligen lägga någon tanke på, det blir vid utmattningssyndrom en enormt stor uppgift. Att till exempel gå och handla ett paket mjölk, kan ta en hel dag att få gjort. Något som man tidigare kanske bara svängde förbi macken på lunchrasten för att lösa blir nu näst intill oöverstigligt. Det skapar stress att göra sig i ordning, ta sig dit, vara beredd på att träffa någon och sedan ta sig hem igen. Så ha detta i åtanke. Be inte någon som befinner sig i utmattning att hjälpa dig med saker som du anser är enkla och lätta. För personen ifråga är det som du ser som simpelt som att bestiga ett berg, vilket kan innebära enormt mycket stress och energitapp.

5. Förändringar skapar oro och stress!

Med tanke på att enkla uppgifter och sociala möten kräver mycket energi och förberedelser för att klara av, blir det väldigt stressande när något som är bestämt förändras. Även om det i dina ögon är något som är positivt eller som inte gör någon direkt skillnad från ursprungsplanen. Så försök att hålla dig till det som är planerat. Överraska inte eller ändra inte saker i sista minut. Det kan du göra sen – men inte nu under sjukdomstiden.

6. Relationer blir krävande!

Att höra av sig och delta i olika sociala sammanhang blir kravfyllt. Och att inte klara av det skapar skuldkänslor. Det här är en person som troligtvis har varit mycket social. Bjudit in, hört av sig, varit till lags och varit mån om sina vänner och bekantas välbefinnande. Men nu blir ett samtal att ringa jobbigt. Att svara på ett sms kan ta flera dagar. Och att få besök känns inte just nu som ett härligt alternativ. Ha förståelse för detta. Ställ inga krav och var tydlig med att så är fallet. Berätta att du kommer att finnas kvar och att personen ifråga som har utmattningssyndrom nu i första hand skall prioritera sig själv och sitt tillfrisknande. Men sluta inte själv att höra av dig. Skicka ett sms då och då – tala om att du tänker på personen ifråga och finns där när han eller hon orkar ses eller prata. Men förvänta dig inget svar tillbaka. Och var medveten om att det inte har något med dig att göra. Det finns helt enkelt ingen ork.

7. Ingenting känns roligt!

Man tappar lusten att göra saker. Känner inte igen sig själv. Det som man tidigare tyckte om skänker nu ingen glädje. Många förlorar också sin sexlust. Allt som brukar vara lustfyllt blir istället kravfyllt eller ger en känsla av tomhet. Så tvinga inte den som är drabbad att göra en massa saker som han eller hon borde tycka om. Eller har tyckt om. Men inkludera och fråga om din vän vill följa med. Igen, förvänta dig inget svar. Förvänta dig inte ett rungande ja. Men ge personen ifråga chans att kunna få följa med om det är så att det just den dagen finns lite energi. Men låt det alltid finnas en bakdörr. Att få veta att det är ok att backa ut i sista sekund, eller ge besked i sista sekund.

8. Det går inte att vila bort!

Jag tror att de allra flesta som har eller har haft utmattninssyndrom har fått höra något i stil med ”Du är nog bara trött och behöver sova lite” eller ”Ta en veckas semester och åk iväg till solen och värmen, så skall du se att du får tillbaka din energi”. Men har man fått utmattningssyndrom spelar det ingen roll hur mycket du sover. Du är precis lika trött när du vaknar. Den första tiden när man har accepterat att man är sjuk brukar de allra flesta bli mer eller mindre sängliggande. Men är fortfarande lika trötta. Att vila och sova är läkande. Men det är skillnad på att vara utarbetad, där det kan hjälpa att vila eller ta semester, mot att ha blivit sjuk i utmattningssyndrom där hjärnan och hela systemet är ur funktion. Så ge inga käcka tips på vad som hjälper. Utan finns där och uppmuntra den drabbade att få vara egoistisk och för en gångs skull prioritera sig själv. Att lyssna till kroppen. Och se istället om du kan underlätta på något sätt i vardagen, så att tiden till återhämtning finns.

9. Det ger mycket skam och skuldkänslor!

En person som insjuknat brukar som sagt var ha väldigt svårt för att acceptera sin diagnos och känner ofta enorm skam över att ha blivit drabbad. De känner sig svaga och icke kapabla. Och kan också bära på en känsla av ”att jag borde vetat bättre”. Det finns rädslor för vad andra skall tycka och tänka. Rädsla för att någons skall tycka att man är lat och inte bidrar. Var medveten om det och visa tydligt att du inte skuldbelägger. Tala om att det är ok att vara sjuk. Berätta att du är stolt över din vän som nu tar det på allvar och att acceptera att man är sjuk och inte orkar är det första steget till att tillfriskna.


10. Det är lätt att trilla tillbaka!

Den kanske allra största utmaningen är när man blivit ”frisk”. Att hantera livet i den vanliga vardagen men nu med en ökad stresskänslighet. För efter utmattningssyndrom har man en ökad sårbarhet för stress än tidigare. Kroppen reagerar snabbare och man behöver vara mer rädd om sig. Fylla på energi. Vila. Eftersom många är högpresterande och vill tillbaka till sitt ”gamla jag” kan det bli tufft att inse och acceptera att förändringar behöver göras för att må bra och hantera sitt liv. Att skala av. Att sänka kraven. Att säga nej. Och många gånger trillar man tillbaka. Men det behöver inte vara farligt. Om det första fallet inte är så djupt och man ser det och kan hantera det med förståelse och en ny erfarenhet. Så som livet är. Att lära genom att leva. Att vara modig att prova, men också lyhörd och villig att ändra för att må bra. Som vän är det fint att du är lite observant. Om ni tillbringar tid tillsammans, se till att det alltid finns återhämtningsluckor. Att ert schema med aktiviteter innehåller luft. Ha respekt för att han eller hon kanske behöver lägga sig tidigare, sova längre, ha egentid för återhämtning och reflektion. Och framförallt – förvänta dig inte att han eller hon är som tidigare – innan sjukdomen. Utan omfamna din nya vän, med nyfikenhet och stolthet över det som han eller hon lärt sig.

Att jag väljer publicera och länka denna texten är för jag kunde inte sagt det bättre själv, tror att dessa ord skulle få fler människor att förstå hur det är. För se mer av hennes inlägg tryck på denna länken http://blogg.topphalsa.se/valbefinnandebloggen/2016/09/13/10-saker-du-onskar-att-andra-forstod-nar-du-drabbats-av-utmattningssyndrom/#comments

Likes

Comments

Att det ekas tomt här inne beror på att jag inte mår så bra just nu, det biopolära har greppat mig hårt. Jag har drabbas av ett skov och hur mycket jag än försökte bromsa det, dra i nödbromsen, ta extra hand om mig själv så gick det inte tillslut, depression monstret vann det slaget. Detta mörker har flåsat mig i nacken under en längre tid. Jag har försökt springa ifrån det, kämpat med alla krafter jag har, vinna den kampen men tillslut gick det inte. Stormen kom som en våg, tog mig bit för bit och dränkte mig tillslut. Varje gång jag kastas ner hit till dem svarta hajarna glömmer jag bort hur ont det kan göra. Denna smärta, gift som försöker kväva mig.


Finns bara en väg och det är framåt.

Den senaste veckan har varit sådan strid, handlat om att ta en minut i taget. Stå ut, inte låta mörkret vinna. Försöka finna ljuset, andas, gå långa promenader, kicka igång hjärnan. Sätta livet på paus, låta stormen komma, slås med alla krafter man har. Vill bara få slut på lidandet, detta tar så hårt på mina krafter, att kämpa hela tiden. Försöker påminna mig om att står jag bara ut så kommer allt bli bra igen men när man är mitt i det är det ett rent helvete.

Känner sådan ilska, frustration idag, blir så arg på den lilla jävlen, denna sjukdom. Speciellt när jag märker hur den drabbas på mina anhöriga, det gör så djävulskt ont. Jag vet att denna ilska inte hjälper ett skit, men idag bär det med mig. Den ska aldrig få ta mig in i döden, ta mig som den gjorde med mamma. Den ska aldrig få mig dit utan jag ska fortsätta kämpa, kriga mig ur detta, be om ett botemedel, be om att skovet släpper snart.

Likes

Comments


Är så ynklig som jag ser ut, man är inte på topp nu ;) Checka mina ögon, mina ögonlock är inte leka med, dem har svullnat upp rejält den sista tiden och ögonen blir bara mindre och mindre. Någon som vet vad det beror på? Ända sen jag kom hem ifrån fjällen har det suttit i, ögonen tog rejält stryk av att vandra där. Nu när herr halsfluss finns i kroppen så det blir det inte bättre. Få bli ett besök igen till husläkaren imorgon. Är livrädd för att vakna upp och inte kunna se, något som hände i fjällen. Annars har Vila, vila och åter vila stått på schemat. Jag har sovit i omgångar och druckit litervis med milkshake, plöjt serier på Netflix. Det bästa med att vara sjuk är att man kan med gott samvete dricka massor av milkshake, så gott!


Vad jobbar du med?

Har fått frågan om vad jag jobbar med. I och med det är en sådan hotbild (senaste i våras blev ett sådant ställe utsatt för en skottlossning) mot det ska jag jobba med så kan jag inte prata öppet om det. Sekretessen är väldigt hög, har skrivit på papper där jag inte får prata om detta. Kan inte mer än säga att jag är en hjälpande hand, slås för människor som hamnat i kris, i ett rejält underläge och behöver skydd, mer kan jag tyvärr inte säga. Jag kommer även hjälpa barn och ungdomar som har det svårt, vara i ett format där man hjälper dem som befinner sig i en krissituation. Kommer ha många olika roller, något som jag tror kommer bita på min rastlöshet för jag gillar att ha många bollar i luften, där man får vara flexibel, vara en form av problemlösare och en hjälpande hand.

Älskar också att det är så mycket utbildningar, att man utvecklas hela tiden, att man jobbar i ett team och är ute på skolor och föreläser. Nu kommer jag börja lite smått och trappa upp försiktigt men det ska bli så kul vara en del i detta härliga tjejgäng för alla som är där så himla goa. Finns så mycket driv, vilja för jobba för ett bättre samhälle där :)

Likes

Comments