"i'm starting to believe

that there's a god and he hates me"

Aaron West and the Roaring Twenties. The Wonder Years. Dan Campbell.

Ikväll är en sådan kväll där hans musik är bara behövs. Han har fyllt mitt liv med kvällar av You Get So Alone at Times That It Just Makes Sense eller hans egenskrivna Paper Boats or Some Poems I Wrote som jag har sparad i telefonen för nödfall.

Ikväll är det så ensamt igen. Det är bara så det är, inget mer, inget mindre. Men det är så smärtsamt. Det är smärtsamt att inte känna mig normal, även om jag är rädd för att vara för normal (här tänkte jag skriva en kommentar om pretentiousness men nope nu ska jag vara unapologetic). Sociala medier dödar mig om jag ska vara ärlig. Visst är jag helt medveten om hur deras liv inte är så roliga och simpla som deras instagramflöde indikerar, men ändå äter det upp mig. Alla är så himla mycket coolare, roligare och snyggare - och fuck det gör ont. I och för sig handlar det väl inte främst om det heller, utan min enorma rädsla att missa livet, upplevelser som andra har, roligheter. Skrattretande nog verkar mina depressioner tyda på att jag hellre inte lever alls än att inte få leva "ordentligt".

Förhoppningsvis är detta en fas. En jävligt lång en. Förhoppningsvis gör detta mig starkare, mer intressant, mer självständig. Men detta är endast om jag klarar det.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

"her green plastic watering can

for her fake chinese rubber plant

in the fake plastic earth"

Att börja varje inlägg med låttexter märker jag redan nu är tröttsamt. Ingen vet vem jag är, men ändå känns det som att någon skriker åt mig hur simpel eller pretentiös min musiksmak är. Don't get me wrong, en gång i tiden hade jag faktiskt självförtroende. Mitt i tonåren, i flera år, men till slut märkte jag att inte ens det fungerade. No pity dock.

Ibland känns livet bara sådär tomt. Jag har saker att leva för. Jag har framtiden, hoppet om resor, en karriär, ett framgångsrikt liv. Jag har till och med en källa av kärlek i nuläget, som borde räcka. Det förgyller mitt liv, det gör det, men det saknas ändå enormt mycket. Samhörighet, saker som vanliga människor gör. Och samtidigt vet jag att om jag inte hade mat och husrum skulle det här vara långt bortifrån mina tankar.

Enligt Mazlow's behovshierarki är jag fast på tredje steget, i behov av kärlek och samhörighet. Teorin är alltså att om man inte uppfyller kraven av ett steg, kommer man inte fokusera på nästa steg, utan oroar sig mer över att uppfylla behoven på stegen man är på.

Teorin är bristfällig, det är den. Den studerades på friska människor - dvs inte mig. Många anser att man kan ha behovet av flera olika steg samtidigt ändå. Men just nu vill jag bara använda denna, använda den för att förklara en liten, minimal del av allt detta.

Jag är fast på det tredje steget, och kommer inte ur. En gång i tiden var jag på det fjärde steget, trots att mina vänskapliga behov var långt borta, men nu har jag kommit till en plats där jag behöver den här samhörigheten så otroligt mycket för att kunna komma vidare i mitt liv; hence behovshierarkin.

Jag har försökt så länge känns det som. Jag ska försöka igen, det ska jag, men sommarlovet är här och jag har ingen att öva på mina sociala färdigheter med. Jag ska försöka, jag lovar, men problemet är väl kanske att jag skjuter upp det.

Till slut leder ensamheten till det jag känner nu. Allt känns otroligt, otroligt, falskt. Jag lever och lever och gör ingenting. Jag vill göra stora saker i livet, men jag gör ingenting alls. Och det försöker jag rättfärdiga med min skeva vy av det inte är värt att göra något om det inte göra rätt.

Jag känner mig bara otroligt vilsen, tom, och vet inte egentligen om livet är värt att leva alls.

Och i slutet av allt det här känner jag som vanligt att jag behöver säga förlåt. Säga förlåt för att jag skriver och skriver om meningslösa saker. Förlåt för att jag tror att jag förstår mig på en del av psykologin. Förlåt för att jag låter så jävla pretentiös. Förlåt för att jag ber om ursäkt så mycket. Men nej, jag vill inte. När jag skriver känner varenda del av mig att jag vill rättfärdiga allt, omifall någon råkar hamna på denna blogg, som egentligen är till för min egna känslohantering. Jag tror inte jag är såhär på riktigt iallafall. Tror jag.


"And if I could be who you wanted,

if I could be who you wanted,

all the time,

all the time"

Likes

Comments

"I learned the truth at seventeen

that love was meant for beauty queens

and high school girls with clear skinned smiles

who married young and then retired"


Om jag skulle beskriva mitt liv med en låt just nu, skulle det vara denna. Hela min tonår egentligen. Att vara ett outcast, ett sånt där riktigt outcast (dvs inte quirky high school elever i filmer) är minst sagt intressant. Man vet att man inte är som de andra, och att man inte skulle kunna vara det om man ville. Och nej jag menar inte att alla de är likadana, men de har samhörighet, de hör ihop.

Just det är det som skiljer mig, att jag inte har funnit samhörigheten. Och jag har aldrig haft den samhörigheten heller. I vilken grupp med vänner jag än befunnit mig i har det varit något som saknas, något jag längtar efter, något mer. De senaste 7 åren har frågor surrat i mig;

Väntar samhörigheten på mig? Eller är detta mitt öde? Hittar jag bara fel i alla? Är det fel i mig?


Jag har nyligen kommit till insikten att jag inte kan se ner på folk för att de hittat just där de passar in. När jag var 11 jag tyckte jag inte om tjejer, speciellt tjejerna med modeintresse och sminkande ansikten. Det var tydlig internaliserad misogyni, och jag skulle säga att många många tjejer gått igenom detta. När jag var 14 blev jag feminist, och insåg att det var aldrig just tjejigheten som var problemet utan att just en grupp med tjejer var dåliga människor, något som inte hade något att göra med deras modeintresse. Det blev till en generalisering. Jag var då i en ny skola, med nya tjejgrupper, men ändå hade jag kvar min bitterhet. Det jag inte märkte då var att jag var avundsjuk. De hade vänner, något jag aldrig riktigt haft. De fick killar, medans jag såg för juvenil ut. De blev bjudna till fester, något jag gärna ville pröva.

Nu lever jag med ångest (vilket jag gjorde då också, men jag var dock mer självsäker). Halvvägs in i ettan var jag helt säker på att tjejgrupperna hånade mig. Jag var säker på att de skrattade åt mitt smink, mina kläder, mina pinsamma kommentarer, allting. Jag vet fortfarande inte egentligen om det är sant,.

Och jag är fortfarande avundsjuk på dem. Jag läser deras bloggar, jag kollar deras instagram - och det är inte ovanligt att jag några minuter senare sitter med tårar rinnandes. Jag har flera gånger den senaste månaden fått så grov panik över det här att jag på riktigt velat bli något jag inte är. Jag har försökt samla ihop shopping baskets på olika onlinebutiker fyllda med kläder jag tror att de skulle ha på sig, men det går ju inte, för jag har ingen jävla aning vad jag gör. Ändå längtar en del av mig bara efter att få vara normal, få vara omtyckt.


Min pojkvän tycker jag har ett översittarkomplex. att jag tror mig vara bättre än dem. Så kanske det är i en del av mig. Men jag är helt säker på att en annan del också ser mig själv som helt värdelös i jämförelse. Titta på dem, de går på fester, har det bra, har snygga kläder som de har råd att köpa och får uppmärksamhet från det motsatta könet (och i vissa fall, samma). Och de lyckas även med skolan för det mesta.

Allt det här är väl bara ett uttryck för min längtan att vara normal. Att kunna prata med folk utan att vara nervös, att kunna kliva upp och vara självsäker, att kunna leva ett normalt liv. Men ändå, vad vet jag om deras personliga kamper?


Jag läser igenom detta inlägg och märker hur otroligt pretentiöst det är.

"Oj titta en tonårstjej som känner sig utanför, vilken chock!"

Men nu får det vara såhär. Nu ska jag för en gångs skull vara ärlig, och inte censurera som jag brukar.

Välkommen till mitt liv - min kamp mot mental ohälsa, min dagliga ensamhet, mina tankar. Välkommen till min blogg.

Likes

Comments