View tracker

Hej!!

Har märkt att det här med bloggen inte blev som jag tänkt, kommer att lägga den på is ett tag för att hitta rätta motivationen att skriva.
Tack alla ni som läst!

Ha de bäst!! XOXO

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker




Likes

Comments

View tracker

Den 31/8-2013 var min sista dag som anställd på Pallco.😣Detta kändes lite overkligt trots att det var till största del var mitt beslut, har ju varit anställd i 13 år, fast dock RÄTT beslut.  Nu stod jag inför ett vägval...(vid denna tiden så var jag fortfarande sjukskriven på 50%)...vad vill jag syssla med....jobba med barn har alltid varit ett brinnande intresse och en passion ända sen skoltiden. Hade jag fortfarande samma intresse? Jag tänkte att jag måste börja nånstans....ett samtal till kommunen och visa mitt intresse. Några veckor gick, sen fick jag ett samtal från en förskola i kommunen att dom var intresserade av att testa mig på en 50% arbetsträning.(för det var de jag gjorde dom andra 50%). Wow! Vad spännande! Ja....det blev ju inte riktigt som jag hade föreställt mig....😁 jag var ju inte 20 år längre och jag hade ju dessutom själv barn nu. 2 veckor på förskolan klarade mitt psyke av sen var det dags för ett bakslag...igen....Sjukskriven igen...MEN jag skulle inte ge upp!! 

DET FINNS INGA HINDER 

BARA MÖJLIGHETER!

Detta var allt för ikväll!! Ha en underbar kväll! 💗


Likes

Comments

Dagarna gick....lite som i en dimma. Mycket av den första tiden är fortfarande väldigt diffust, minns inte allt. En biverkning oxå av denna sjukdomen. Skrev mycket dagbok första tiden av sjukskrivningen, och detta inlägg kommer att handla om när jag kom till insikt med vad jag behövde göra. Tisdag den 14/5-2013. Efter ett fåtal försök med att återgå till Pallco så blev det även denna gången ett bakslag, men denna gången tog jag ett beslut att släppa Pallco för gott. Jag hade nu fått ett mer öppet sinne om vad jag vill göra med min framtid. Ett yrke som va tillfredsställande och motiverande, kanske låter klyschigt, men jag var fast besluten om detta. Hjälpa människor på ett eller annat sätt, jobba med barn och ungdomar. Hade oxå kommit till den insikten att inget var omöjligt, så länge man e fast besluten att fixa de. Jag var heller inte rädd för det som väntade mig, det kändes bara förväntansfullt och spännande!  

Ha en trevlig kväll! 


Likes

Comments

En bok av Kay Pollak som heter "Att välja glädje" har varit en stor hjälp under min resa. Här kommer några ord ur boken 😊

*Jag är inte samma människa idag som jag var igår
*Jag påverkas av varje tanke jag tänker
*All förändring börjar med mig själv
*Som jag tänker-så blir det
*Mina tankar om andra människor är meddelande till mig-om mig själv

Likes

Comments

Hallå där!

Så vad hände sen?.....Jo jag lyckades ta mig hem efter denna skräckfyllda händelse på jobbet den dagen i september 2012. Tog mig till min vårdcentral nästa dag, fick en läkare som var under utbildning så jag upplevde de som att han inte kunde ta mig på allvar. Men hur eller hur så sjukskrev han mig i 3 veckor till att börja med. Jaha....tänkte jag...inget mer? Jag hade ju inte en susning om vad som höll på att hända mig....3 veckor gick..... minns inte så mycket av dom 3 veckorna. Återbesök på vårdcentralen och denna gången en ny läkare. Äntligen en läkare som förstod vad som höll på att hända mig, utmattningssyndrom/utmattningsdepression/utbränd, finns många namn. Antidepressiv medicin sattes in, sjukskriven en längre tid denna gången, samt en kuratorskontakt. Men jag ville ju bli bra NU direkt! Inte proppa i mig mediciner, och prata med en "hjärnskrynklare". Det tog mig VÄLDIGT lång tid att komma till insikt med vad som faktiskt hänt och att jag måste ta de på allvar. Har man levt ett liv med dom personligheterna jag har, drivande, stark, svårt att säga nej, vill va alla till lags, ställer höga krav på sig själv, så är det inte konstigt att jag har hamnat där jag är, sa min läkare. Fast vadå? Nä? Det kan inte hända mig....tänkte jag.....Nåväl, nu var det ju dags att tänka om. ändra livsstil och tankesätt, börja tänka på mig själv och dra riktigt hårt i handbromsen. Lättare sagt än gjort.....visste att det krävdes mycket jobb och att det kommer att ta tid. Men hur skulle jag hinna det? Jag hade ju en dotter att ta hand om oxå, och ett hem som skulle skötas. För det sista man vill är ju att sina barn ska må dåligt över att jag som mamma mår psykiskt dåligt. Många dagar fick jag helt enkelt bara bita ihop o försöka hålla skenet uppe, när jag egentligen bara ville försvinna nånstans, så när dottern var i skolan så kunde jag tillåta mig själv att "må dåligt".

Detta var allt för idag!!


Ha det bra!! Tjoflöjt😝

Likes

Comments

Denna text får avsluta denna kvällen 😊

Likes

Comments

Likes

Comments

Hej!

Kamilla heter jag😊

I mitt första inlägg tänkte jag dela med mig av när jag en dag på jobbet, som visade sig senare va en utmattningsdepression, tappade allt fokus på omvärlden och mig själv. Jobbade som svetsare sen 2000 på Pallco, ett yrke som än idag är väldigt mansdominerat. Men jag visste redan då när jag klev in på företaget, iklädd blåställ och bara 21 år gammal att jag hade hittat rätt😉 Anledningen till att jag valde att just bli svetsare vet jag inte riktigt än idag, förmodligen så handlade det om att det fanns ett behov på arbetsmarknaden av kvinnliga svetsare och givetvis så lät detta väldigt spännande oxå, detta var 1998. Så jag och 4 andra tjejer hoppade på denna utbildning som var på 10 månader(tror jag). Lyckan med att hitta ett jobb efter avslutad utbildning tog dock lite längre tid än jag väntat mig. MEN så en dag efter många ringda samtal och lämnade cv så får jag ett samtal från personalchefen på Pallco, dom ville träffa mig på en intervju. Tror bara att det tog några dagar sedan stod jag där i svetsbåset med dom andra "gubbarna" iförd min alldeles förstora overall😜 Tiden gick.......Så kom denna "smällen" som jag valt att kalla den. September 2013, minns denna dagen alldeles för väl, gjorde som jag gjort alla andra dagar.....men nånting kändes väldigt fel....vad höll på att hända? Rent panikslagen ringde jag min vårdcentral och fick en tid redan nästa dag. Denna känslan som uppstod är svår att sätta ord på, bara om man själv har gått igenom de så vet man hur de känns, men jag gör ändå ett försök. Hjärtat rusade, benen gick men min hjärna var ur funktion(kändes de som), förvirring, tappade ord, nära till tårar, livrädd!!


Fortsättningen kommer i del 2.....

Så vill du veta vad som händer så håll koll på min blogg.


HA EN UNDERBAR KVÄLL ALLA HÄRLIGA MÄNNISKOR DÄR UTE!! 💗

Likes

Comments