Header

På min blogg har jag alltid hållit distans från mina innersta känslor. Jag må vara öppen och personlig om mitt liv. Om min familj och min vardag. Men mina innersta känslor har jag alltid ventilerat med mina närmsta vänner och familj, men även i tomma dokument på datorn. Jag har en hel mapp med texter som jag skriver när livet känns trögt, som jag aldrig visat för någon. Jag skriver och skriver. Sedan stänger jag ner dokumentet och öppnar aldrig det igen. Eller inte på ett bra tag i alla fall. Jag skrev en gång en bit text om det här, (LÄNK), att ni ofta bara få se det härliga i min vardag. Jag är ofta lycklig som person. Försöker se det fina i allt och försöker alltid göra dagarna extra härliga. Jag försöker inte romantisera någonting. Det är så jag är. Men det finns så klart dåliga dagar också. Jag gråter mig också till sömns i bland och kan ligga nätterna långa och undra vad fan meningen med livet är.

Här är en text som jag skrev från Stockholm i våras. Livet var fantastiskt fint där. Men inte alla dagar.

01-05-2016 av Kajsa Svensson

" Idag är det tungt att skriva. Idag känner jag mig mer ledsen än på länge. Överväger till och med just nu om jag orkar skriva det här dokumentet. Jag är helt slut. Känner mig körd. Överkörd. Tre jobbiga grejer på en och samma helg. Plus en konstig livssituation. Morfar är dålig. Alltså väldigt dålig. Har gråtit hela dagen. Mamma sa att det nog handlar om dagar kvar. Har gråtit oavbrutet. Jag är inte bra på sådant med sorg och så har jag märkt. Eftersom jag inte har gått igenom något sådant här innan så har jag inte vetat hur jag reagerar på saker och ting. Har haft en sådan tur med alla i min familj. Alla nära och kära finns där, har liksom aldrig vågat tänka tanken hur det skulle vara utan någon av dem. Är så ledsen, mest för mormors skull, och mammas och hennes syskon såklart. Men mest mormor. Usch. Kan inte ens skriva om det. Jag ber till högre gudarna att han ska få kraft igen. Är helt tom. Utmattad. Som ett slag i magen. Om och om igen.

Allt hamnar i fel tid.
Vantrivs i Stockholm.
Vill hem till mamma.
Vill hem till mitt rum.

Och vad fan ska jag göra i höst? 

För första gången i mitt liv känner jag mig så jävla vilsen. Vilsen.

Sjukt obehaglig känsla. Vill bara att allting ska vända. Falla på sin plats.

Med mormor och morfar. Uppsatsen. Skolan. Jobb. Framtiden.
Är trött på det här nu. Hoppas livet vänder snart. Snälla."


Morfar gick bort en vecka senare. Han blev gammal, hela 91 år.
Mamma ringde mitt i natten och sa att han tagit sitt sista andetag.

Att inte kunna befinna mig på hemmaplan när allt hände var värst.
Ville bara hem och krama om honom och hela familjen.
Hade inte klarat det utan bästa Tuva och Jenny vid min sida,
som höll min hand och hjälpte mig att somna om nätterna.

För några veckor sedan var det begravning.
Min första begravning någonsin.
Grät väldigt mycket, men log också.
Morfar var en flitig, stark och stolt man.
Han har gett oss många skratt.
Och det kommer jag ta med mig.

Alltid när jag dricker fanta och äter solvarma jordgubbar
​och cornflakes i ett sådant där plastpaket kommer jag tänka på dig.

Vi ses någon gång!

Kram.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments