Efter en sommar som anställd på Kolmården åkte jag och pappa dit som gäster igår för att bara gå runt och kolla på hela parken och dess djur. Denna sommar har gett mig så otroligt mycket, framför allt genom jobbet; jag har fått träffa och lära känna många nya och underbara människor samt lärt mig otroligt mycket genom olika arbetssysslor som jag säkerligen kommer ha nytta av i framtiden. Men det är inte farväl än då jag ska jobba helg och lov under vintern och kanske kommer jag även tillbaks hit nästa sommar. Men eftersom jag flyttar till Örebro på måndag så kändes det som en kul grej att bara gå i parken en dag tillsammans med pappa innan jag åker. Jag kommer visserligen komma hem de flesta utav helgerna men majoriteten av tiden kommer jag ändå spendera på skolan som jag ska gå på (Kävesta) och dess internat. Jag är så taggad på att få påbörja ett nytt kapitel i livet!

Hur som haver, jag tog med mig kameran till djurparken då resan var ett bra tillfälle att passa på att faktiskt använda min kamera då jag sällan får tillfälle till det.

Turen var på vår sida och vi fick se lokatten riktigt nära som så ofta brukar gömma sig inne bland träden.

Björnarna - en av mina personliga favoriter.

Även snöleoparderna visade sig.

Vad vore ett besök på Kolmården utan att se delfinshowen? Under min anställning i parken har jag fått lära mig mycket om djuren och hur de tas om hand. Många utav djuren ser ut att ha det himla bra och Kolmården jobbar för att bevara arter som är sårbara eller hotade genom deras bevaringsprojekt. Dock är delfinariet något som jag fortfarande känner mig skeptisk till. På något sätt så får jag en klump i magen när jag ser delfinerna simma runt runt i deras pooler och jag vet hur pass aktiva och nyfikna de är samt hur understimulerade de kan bli i djurparker. Jag har absolut inget emot djurskötarna och man ser verkligen att de älskar delfinerna, samt att delfinerna älskar dem, men jag önskar ändå att de slapp fångenskap.

Men bäst av allt jag såg igår var ändå fågelshowen. Jag tycker den verkar så himla underskattad tråkigt nog men det kan vara bland det häftigaste jag har sett. Fåglarna är så vackra och spännande att kolla på och försöka fota.

Gibbonaporna - mitt absoluta favoritdjur i hela parken!

Hur söt är inte denna lilla krabat?!

Lilla (stora?) Namsai kommer bli så stilig när han blir vuxen med sina betar!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Denna lediga och soliga dag spenderades i Linköpings trädgårdsförening med pappa. Jag bestämde mig för att ta med mig kameran och knäppa några bilder medan vi ändå skulle dit.

Likes

Comments

Jag bloggar ju aldrig längre, och jag kan inte lova att jag kommer börja igen, men jag tänkte att jag kunde lägga upp ett urval av bilder från årets Open. I år var inte jag med p.g.a. diverse orsaker men det är alltid kul att bara vistas i boxen under open-tiden. Stämningen är oslagbar och deltagarna ger verkligen allt. Numera tränar jag på två ställen: både Crossfit Norrköping och NTC (Norrköpings träningscenter). Trivs så bra på båda ställena och de är så viktiga för mig och mitt mående. Träningen håller mig på benen.
Aja, här kommer några bilder iallafall:

Likes

Comments

Jag och kontinuerligt bloggade alltså... Sorry för dålig uppdatering! Måste försöka bättra mig 😂
... I vilket fall som helst så har jag lite bilder att dela med mig av. I lördags var jag och och tre tjejer från min klass och fotade inför ett skolarbete som vi har i historian som går ut på att skildra en händelse som skulle kunna vara med i framtida historieböcker. Vi bestämde oss för att ta upp flyktingfrågan, men vi ville göra en egen version av det. Vår frågeställning genom hela arbetet var "vad är det för skillnad på 'vi' och 'dem'?". Jag är personligen så otroligt trött på att man skiljer på människor och människor enbart beroende på hudfärg, etnicitet och religion. Skulle det vara någon skillnad om det var vi svenskar exempelvis som flydde från krig och oroligheter? Skulle omvärlden då mottaga oss annorlunda bara för att vi är svenskar? Vi alla är väl ändå i grund och botten människor, så varför ska ens dessa skillnader i förutsättningar och rättigheter existera? Jag tycker att det är en viktig frågeställning att ha i tanken. Genom att ha ett öppet sinne och se människor som enskilda individer kan vi hjälpa till att motverka rasismen och fördomarna som finns.

​Detta var ett väldigt annorlunda inlägg mot vad jag normalt sätt brukar lägga upp, men jag tycker ändå att det är viktigt och jag ville dela med mig av det. Det här med jämlikhet och allas lika värde kan låta klyschigt och uttjatat då man får höra om det jämnt och ständigt. Dock tåls det att nämnas mera då stora delar av dagens samhälle är för bekväma av sig och blundar för det som sker andra människor runt om i världen som inte har det lika bra ställt.

Likes

Comments

16.5 den sista och värsta WOD:en (om du frågar mig) för i år. Det är lite bitterljuvt att det är slut nu då jag har upplevt Open som både tufft mentalt och fysiskt, samtidigt som det har varit så himla kul att komma till boxen en gång i veckan då alla samlas och hejar på varandra. Stämningen och stödet har helt enkelt varit oslagbart! Men det är skönt att kunna lämna Open bakom sig nu och gå vidare. Jag har definitivt fått en bättre insikt i min egen träning och jag vet vart jag ska lägga mitt fokus framöver. Open har också påmint mig om hur mycket jag älskar denna sport samt att jag både har blivit inspirerad och motiverad av alla människor som också har kämpat sig igenom dessa 5 veckor.

Hur som haver, här kommer några utav bilderna från dagen:

Likes

Comments

Idag var det dags för 16.4 som var en AMRAP (As Many Reps As Possible) på 13 min bestående av 55 marklyft, 55 Wallballs, 55 kcal rodd och 55 Handstand Push-up. Jag tyckte att denna WoD var kul, men betydligt jobbigare än förväntat. Här kommer lite bilder (i omvänd ordning):

Ungefär såhär pigg kände jag mig ☝🏼

Likes

Comments

Ännu en lördag, ännu en Open-WoD. Både denna och den förra var inga höjdare för min egna del, men det är alltid kul nät alla samlas i boxen och hejar på varandra - grym stämning minst sagt! Nu återstår bara 2 veckor av Open och jag hoppas att det kommer någon WoD som passar mig bättre. Tog med mig kameran och knäppte några bilder, här är några av dem:

​Kvalitén på bilderna går ju dock att diskutera. Ljuset var inte det bästa direkt så bilderna blev lite mörka och otydliga ibland, menmen.

Likes

Comments

Stress. Ångest. Det är två känslor som jag har känt av mycket under den senaste tiden. Jag vet att det är många som skriver om detta ämnet nu för tiden men jag tänker skriva om det ändå. Dels för att det är viktigt och dels för att jag behöver skriva av mig.

Jag tycker inte om att alltid dra paralleller mellan mina nuvarande personliga problem och den tiden då jag var sjuk, men mycket av de ”problem” jag upplever idag har ett samband med den anorexi som jag en gång hade. Jag har sedan omkring 3 år tillbaka varit en perfektionist och jag har börjat sätta upp högre mål för mig själv och min framtid. Jag vill vara något, jag vill bli något, något mer än vad jag redan är. Något bättre. Det resonemanget bär jag med mig i mycket av det jag sysslar med, vare sig det gäller skola eller träning. Jag märker att jag försöker hitta sätt som kan hjälpa mig att förbättras i det jag gör, samtidigt som jag avskyr att göra saker halvhjärtat. Det är ju i och för sig bra och jag gillar att vara ambitiös, men ibland blir det för mycket.
När jag upplever att jag själv inte har presterat så bra som jag vill eller som jag känner att jag borde blir jag besviken på mig själv. Det kan tyckas löjligt att gräma sig över småsaker som egentligen kanske inte spelar en sådan stor roll i det hela, men jag har väldigt svårt att släppa saker som inte gått som jag tänkt mig.
Sedan jag började med Crossfit för snart 1 år sen så har min träningsglädje och min livsglädje verkligen fått en push. Crossfit är bland det roligaste jag vet och boxen känns ibland som ett andra hem. Samtidigt har jag upptäckt att jag nog har hittat min grej, det jag vill hålla på med och det jag vill bli bäst i. Jag har själv svårt att definiera vad jag menar med ”bäst” men jag vill helt enkelt bli så bra det bara går. Jag vill för en gång skull visa att jag kan något. Jag vill känna mig stark, självsäker och bra.
Denna vecka har träningen inte känts så där jättebra och jag har inte känt mig nöjd. Om det är något jag ogillar så är det att gå ifrån ett pass och känna att jag inte är färdig. Då gör jag det jag alltid gör och ifrågasätter mig själv. Jag får ångest över att jag inte är så bra som jag kan och vill vara, att jag inte gör tillräckligt och att jag inte känner att jag kommer någon vart. Nu låter jag jättedramatiskt som om ett dåligt träningspass skulle ärra mig för livet, och så är det självfallet inte. Normalt sätt så behöver jag bara lite tid att tjura för mig själv och gå ner i varv, sen så går jag vidare när jag inser att det är en ny dag imorgon. Men det är just denna ångest som skrämmer upp mig så för stunden. Det är samma ångest jag kände då för 2 år sedan fast då var det över maten på tallriken och inte huruvida jag presterade träningsmässigt. Grejen är att denna ångest är mitt egna verk för att jag inte tillåter mig själv att bara vara medelmåttig och kanske till och med lite dålig ibland. Jag låter ett ända dåligt träningspass definiera hela mig vilket är fel och det tär på ens självkänsla. Om jag ska vara helt ärlig så skäms jag lite nu när jag sitter och skriver detta då jag vet att det finns människor som har sätt mig när jag mår som värst och ångesten kommer över mig som en flodvåg. Och jag vill inte att folk runt omkring ska tro att jag är så svagsint, eller att jag tycker synd om mig själv och att jag därmed kräver någon sorts uppmärksamhet, för det gör jag inte. Jag mår bara dåligt ibland.
Mitt ända nyårslöfte för i år var att jag ska försöka att vara mer snäll mot mig själv och jag tycker inte att jag har lyckats värst bra hitintills. Det var lättare sagt än gjort, så att säga. Men jag måste, för min egen skull, börja släppa på all krav jag ställer på mig själv och lära mig själv att ta motgångar. Jag är ju som sagt med och tävlar i Crossfit Open i år, och de dagarna innan allt drog igång var jättejobbiga mentalt, för jag visste att jag inte skulle ha någon chans att hamna i toppen samtidigt som jag vill prestera så bra det bara går. Hur mycket jag än vill så kommer jag inte hamna där i år och det måste jag lära mig att hantera. Därför är Open nyttigt för den perfektionist som jag är, för nu utsätts jag för saker som jag vet är bortom min nuvarande förmåga och därför måste jag därmed lära mig att leva med det. Det kommer moment och övningar som inte jag behärskar, och så är det. Det är inget mer än det. Det är dags att jag börjar lära mig att gilla läget, njuta av resan och acceptera motgångar. Jag tror flera av er som läser detta kan känna igen sig i det jag skriver även om det inte gäller just träning eller skola. Jag vet att min ångest inte kommer försvinna över en natt och jag vet att jag inte kommer kunna glädjas över allt jag gör, men det är ett livsprojekt så det får ta tid.

Likes

Comments

Igår genomförde jag tillsammans med vissa andra från Crossfit Norrköping Open 16.1. Det var minst sagt 20 vidriga minuter som jag ogärna gör om igen. Det var en AMRAP på 20 min som bestod av 7,5 meter OH lunges på 30 kg, 8 barfaced burpees, 7.5 OH lunges igen och 8 chest to bar pull-ups. Man skulle alltså genomföra så många varv av ovanstående som möjligt inom 20 min. Jag är nöjd med min egna prestation trots att jag var/är förkyld och att jag dessutom gjorde mina första chest to bars i fredags (alltså en dag innan tävlingen). Jag tror nog inte att jag kommer göra om det för att försöka förbättra mitt resultat, utan jag nöjer mig nog med det jag fick. Jag har som sagt inga större förväntningar gällande mina prestationer då jag inte ens har tränat Crossfit i ett år, utan jag gör mest bara Open för att det är en kul grej samt för att se hur långt man kommer. Jag ville även passa på att vara med i år då det är sista året som jag kan vara med i 16-17 års klassen.

Här kommer lite blandade bilder från igår:

​Tack Mange som var min domare för all support!

Likes

Comments