Det här bloggandet är lite oklart. Det drivs av så många olika saker. Man kan kanske tro att den största drivkraften är framgång i det här läget. Men det stämmer inte. Jag tror att den stora anledning varför jag helt plötsligt startade en blogg är för att klargöra vem jag är för de jag kände och för de jag känner. Jag har bara levt i 19 år men igenom de 19 åren har jag träffat många människor. Då många gånger när jag var vilse och osäker. Då jag inte vågat visa helt vem jag är på grund av rädslan att inte passa in. Då jag tvingat mig själv att vara någon annan för att pleasa resten. När konflikter uppstått på grund av den osäkerheten på mig själv och min plats bland dessa människor. Jag är inte tvärsäker idag. Men jag har ändå kommit en bra bit påväg. Det kanske inte är så konstigt egentligen, jag är ju påväg ur de osäkra tonåren.

Jag vill någonstans försonas med allt som varit och lägga det bakom mig. Det är fortfarande något som gjort mig till mig och utvecklat mig som person. Men jag behöver inte klandra mig själv och låta det göra så ont längre. Det får bara vara en del av människan jag är och har blivit.

Jag behöver skriva av mig, på det sättet styrker jag mig själv.

  • 63 readers

Likes

Comments

Det är märkligt. Jag har alltid strävat efter det här perfekta. Eller det man trodde var perfekt. Lyxiga måltider, idealkroppen, alltid må bäst och vara glad, ha det flådigaste boendet och det är bara få exempel. Om man inte hade det så var det ett defekt liv.
Hela tiden matas man med inspirationsbilder som tar över nätet, sociala medier och tidningar. Trots att man någonstans vet att det som visas på bilderna kan vara manipulerat material på massa olika sätt och inte alls behöver vara verklighet så tror man ju på det. Och effekten som kommer blir ju precis som syftet med inlägget eller bilden är - man vill ha det så.
Det är så många gånger jag ställt mig frågan vad som är perfekt eller inte. Jämförelse med andra är ett fenomen som jag kan kräkas på. Och ändå är det ett djupt inkört spår som ändå inte vill växa igen.
Jag har aldrig fått vara perfekt för att jag bara är jag. Jag har aldrig fått vara bara jag. För det har inte varit okej. Jag har fått ha tvångströja på mig för att passa in och bli en sån där perfekt människa som håller sig inom ramarna.
Och ursprungligen kommer dessa krav från mig. På mig själv. För att jag ska pleasa andra och förväntningarna på mig. För att inte stå ut.
Någonting jävligt svenskt över det att vara lagom och undvika onödig uppmärksamhet.

Så är jag perfekt eller defekt?
Tror att svaret är förutsägbart. Ja, jag är perfekt. Men jag är inte felfri. Jag har defekter. MEN, jag har lärt mig att acceptera dem för det de är. Och stirrar man inte sig blind på sprickan i bordet utan istället ser att sprickan faktiskt är okej och som ger en slags charm i helheten. Då har man förstått att perfekt inte är felfritt. Perfekt är när man accepterar defekterna och ser det vackra i helheten.
Jag har både och. Jag är perfekt i helheten, för att jag är jag och jag kan inte ändra på det. Jag är defekt om en endast ser i detalj.

Se den här bilden. Låt cyklarna symbolisera perfekt och defekt. Den ena cykeln är perfekt och felfri medan MIN cykel har växelfel och är lite trög. Jag kan inte cykla på båda samtidigt. Dessutom kan jag inte ta någon annans cykel. Men vänta här nu? Jag cyklar ju faktiskt i Paris. Eiffeltornet tronar bakom mig och jag cyklar längs floden Seine i strålande sol. Vad gör lite växelfel och tröghet då i helheten? Plötsligt är det en bagatell som förblir en rolig detalj i en anekdot vid middagsbordet 10 år senare.

Jag är trött på att människan inte kan se sin egen perfektion. Den ska alltid kopiera någon annans. Ifall ni glömt det så är vi alla olika så varför skulle perfektion vara det samma för alla?

  • 166 readers

Likes

Comments