Så... Nu är min plan att inte skynda in i något. Ikväll så ska jag på en föreläsning av Janesh Vaidya som jag sett så mycket fram emot. Sen imorgon åker jag vidare till Söderhamn/Skärså och mamma. Där planerar jag att vara en stund. Njuta av att inte vara i storstaden, njuta av naturen och hösten. För att bara få vara en stund. 

Sen tänker jag höra av mig till min agentur och be de att matcha mig med en eller två nya familjer beroende på deras behov. Har jag tur, så kommer det kännas bra med de första jag träffar. Annars letar jag vidare. Lyssna på hjärtat Kajsa. Ibland är bara huvudet i vägen.


Så nu reser jag iväg från denna stressiga stad en sväng.
(Inte mot Paris - men nära nog)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

  • 59 Readers

Likes

Comments

Nu har jag landat. Det bara kom till mig nu när jag åt frukost med min syster. Allt bara föll på plats. "Det är klart att det är det här jag ska göra nu". Min syster, du är så vis. Genom att vara flamingo i din egen resa har du nu hjälpt mig att lyfta. Flamingons betydelse: "Dina egna initiativ sätter igång saker hos andra. Det du gör kommer andra att göra. Flamingons gåva är att känna motivation och att därigenom motivera andra. Flamingon visar att det den påbörjat tog sig också strax uttryck hos andra. När en flamingo lyfter från marken - strax efter lyfter också alla andra.". Anna, du är min flamingo. Vi reser inte på samma väg, men våra vägar är snarlika. När du följer ditt hjärta och dina naturliga instinkter så inspirerar du mig att göra detsamma. Ska vi ta den lätta raka vägen för att pleasa andra? Ska vi lita på oss själva och våra hjärtan trots att vägen är krokig och det mesta går emot det?

Nuså, det jag landat i är vad jag vill göra för nu. Jag skrev i förra inlägget att pengar inte är min största drivkraft. Min största drivkraft är kärlek. Låter klyschigt men det är för mig fullkomligt rätt. Jag ska fortsätta jobba med barn. Åh det är ju så självklart nu. Inte förskola, det blir inte så personligt. Hur naturligt har det inte varit för mig senaste månaden när jag jobbat med lilla tjejen. Kärleken till henne som bara faller så naturligt och hur det blir en kärlek till mig själv i slutändan. För att jag inser att jag är tillräcklig. Inte minst att jag kan göra skillnad. Jag lägger inte ens märke till den personen jag är när jag är med barnen. Vem det är? Ja men det är ju jag. Det är ju absolut det närmsta jag kommer mig själv. Det här är en sån lättnad. Jag har tänkt att jag ska jobba i butik för att jag ska tjäna mycket pengar osv osv - allt det som samhället säger har varit inpräntat i mitt huvud. Omedvetet. Men idag, nej det är inte helt rätt för mig. Jag ska jobba med barn - i mitt esse.

Fråga till Kajsa 10 år: Vad vill du bli när du blir stor?

Kajsa svarar: Frisör, skådespelare, tennisproffs.

Kajsa tänker: Mamma.


Tänk att jag gick emot allt för att hitta min väg i dimman av samhällets måsten och borden. Jag gick för att följa mitt hjärta. Utanför comfort zonen. Jag blir lite vilsen för jag står ensam i det. Men så kommer det små tecken och insikter som visar sig som skyltar på vägen. Så man vet vilken riktning man ska gå i. Är det inte fantastiskt?

Våga lita på dig själv och det ditt hjärta säger. Det DU vill.


Likes

Comments

Jag vaknade så stressad över av att vara arbetslös igen. Massor av tankar far igenom huvudet. Jag jobbade en månad, kommer kunna betala hyran för november men sen då? Även om jag söker massa jobb nu så är det väldigt liten sannolikhet att jag får jobb innan slutet av månaden. Jag vill inte be min agentur att matcha mig i en ny familj. Det är så mycket som krävs då, av mig och av dem. "Folk" säger: Ja men du kan ju ha det så länge tills du hittar något som du tycker är roligare. Men ska jag då matchas med en familj, lära känna dom och känna mig trygg med det och framförallt få barnen att känna sig trygg med mig och sen ska jag bara lämna dom efter 2 månader så de får hitta en ny barnvakt. Nej, det känns inte rätt för mig. Och DET måste "folk" acceptera. Jag är en kvinna som är ganska självmedveten och för mig skulle inte det kännas bra för i ett sånt jobb är det så mycket känslor inblandade så man kan inte bara sluta hur som helst. Och jag måste få gå efter mig själv.

Mamma och pappa, jag vill inte vara kontrollerad av er ekonomiskt. Jag vill såklart stå på egna ben ekonomiskt . Men det är inte så lätt när ni håller mig i ett koppel och bestämmer vad jag ska göra med mitt, allt. Med jobb, med framtiden, med mina pengar eller med MITT liv. Jag förstår att ni vill hjälpa mig. Men jag vill inte ha hjälp förrän krisen är framme. Jag ber bara om emotionell stöttning. Jag vet inte om jag kommer få jobb i oktober så jag kan betala hyran i december och DÅ ber jag om hjälp. Men inte nu. Jag måste få gå på mina känslor och instinkter och är det något som inte känns bra då kommer inte jag gå emot mig själv bara för pengars skull. Jag är ledsen men pengar och karriär har aldrig varit min största drivkraft. Pengar kommer aldrig vara ett förstahandsval för mig. Det är inte den jag är. Men det betyder inte att jag bara kommer tacka ja till de drömska jobben. Jag skulle lika gärna kunna jobba på en bensinmack, så länge det känns bra. Snälla, tvivla inte på min kapacitet. Jag gör så gott jag kan, alltid. Jag lär mig själv - ensam. Jag lyssnar på mig själv. Jag lyssnar på era råd. Men jag har den avgörande rösten och makten med vad jag ska göra. Försök att inte tjata. Det stressar mig mer. Och det ger mig ingen push framåt, som ni tror. Snarare en push neråt.

Jag tänker inte ta den lätta raka vägen för att pleasa andra och det praktiska. Det har jag redan gjort i alla mina 19 år och det är redan för mycket. Jag måste börja pleasa mig själv. Jag går mot det jag vill oavsett hur mycket det är som går emot det. Och oavsett om det är stora eller små betydelser för livet i stort. Jag ska pleasa mig själv.

Likes

Comments

Idag har jag och pappa varit på Taxinge slott, något som blivit en liten hösttradition för oss. De två gottegrisarna. Såklart vi hamnar på ett ställe som har det bästa bakverksutbudet.

Det var en enkel och lugn förmiddag. De flesta skulle nog syna den som tråkig. Men jag trivdes så. Och det är inte tråkigt för mig. Jag har för tillfället fastnat i ett tankesätt att jag "måste" ha ett händelserikt liv. Jag kommer på mig själv ibland att ljuga ihop vad jag gjort en helg när någon frågar bara för att jag inte vill framstå som tråkig. Och det där kan jag bli så irriterad på. Jag har inte behovet av en tempofylld helg, speciellt inte efter en jobbvecka. Så jag upplever det inte som tråkigt men ändå så kan jag inte låta bli att försöka hämma att andra tycker det verkar tråkigt. Vad sjutton ska jag göra med vad någon tycker oavsett? Det kändes ju bra för mig. Varför måste det vara bra för andra också? Jag har händelserika helger jag också och jag har ofta roligt när det inträffar. MEN, jag behöver andas och ta det lugnt efter. För jag suger in så mycket intryck och känslor som en himla tvättsvamp, det blir så ansträngande tillslut. Jag är så medveten om det. Men ändå så kan jag inte låta bli att lyssna till den där rösten i huvudet.

Så här kommer en version där jag ignorerar den rösten och litar på mina känslor:

Förmiddagen på Taxinge var precis en defekt perfektion. En lugn plats i naturen där det enda brus man hör är vattnet som kluckar mot stenar, vinden som smeker löven så det smattrar till och mina egna tankar som får rum att andas ut. En lättnad. Där har jag äntligen en chans att komma från stressen jag känner vanligtvis. Men då har jag satt ett måste i att visa att jag faktiskt gör något på min Instagram-story. Och för att jag tycker att det är roligt - för jag får så mycket respons och uppskattning när jag gör det. Men den här gången kände jag nog egentligen inte för att jag ville. Pappa tycker jag är löjlig när jag gör det så jag känner mig dömd så fort jag tar upp telefonen och filmar. Då fick jag en slags ångest för det för jag svek pappa samtidigt som jag inte borde sluta uppdatera mitt i. (Vad hade det spelat för roll?) MEN, då sa min kropp ifrån. Jag fick en mini-ångestattack så jag tappade allt fokus med yttre världen och glömde bort vad jag passerat och sett de senaste sekundrarna. Snacka om att vara i nuet dock, att vara i sin kropp just då när allt det där händer. När hjärtat börjar klappa, min syn rubbas och jag blir rädd. Jag hade ju stannat så pappa vänder sig om, kommer till mig och gör som han alltid gör, vilket är att försöka få mig på bättre tankar och skämtar om det han ser. Det hjälper. Jag skrattar. Som att jag skrattar ur mig ångestatomerna för stunden. Sen stoppar jag mobilen i fickan och tittar inte mer på den. Då försvinner också ångesten helt. Jag blir närvarande med pappa, vi skämtar, pratar historia kring slottet och är så lättsamma som bara vi kan vara. Så tacksam för att jag hade pappa där då. För ibland behöver man inte prata och överanalysera problemet för att få bort det, det räcker bara med att vara i nuet och skratta. Och det är min pappa bäst på, få en att skratta och att ha roligt här och nu.

Tänk förresten vilken liten bov telefonen är som bara snor åt sig den tiden min kropp vill spendera på naturliga instinkter. Dagens insikt var att lyssna mer på kroppen än på knoppen. 

  • 79 Readers

Likes

Comments

NU. Nu känner jag att det är dags. Dags att börja skriva igen. Dags att börja dokumentera min tankar för mig. Ärligt och en defekt perfektion. Jag vägrar att ha en blogg som är till för att läsare ska inspireras av en felfrihet som sällan existerar. Oavsett om det är någon som läser min blogg eller inte så ska jag alltid gå efter mig själv. Vill jag skriva så gör jag det, känner jag inte för att uppdatera ständigt så gör jag inte det och om jag plötsligt en dag publicerar hundrasjuttioelva inlägg så får det vara så. För det är jag och det var det jag ville göra. Det är helt enkelt SÅ enkelt. Min defekta perfektion. Välkommen.

Likes

Comments

Vi dansar runt i ett rum till den klassiska musiken. Som Elisabeth Bennet och Mark Darcy. Vi kommer närmare varandra, sätter händerna mot varandra men rör inte varandra mer än så. Dansar runt i en cirkel med ögon starkt fokuserade i den andras. Vi kommer tillbaka till originalpostitionen. Båda vänder sig om och går vidare. Runt i rummet, våra blickar möts men vi vidrör inte varandra. Vi möter en annan och gör samma procedur där. Händerna mot varandra, går i en cirkel och sen lämnar. Vi kommer tillbaka till varandra efter ännu en vandring i rummet. Händerna möts, ögonen möts, vi är nu närmare än tidigare. Jag känner dina andetag. Vi drar oss sakta tillbaka igen. Vänder oss om och går vidare. En tår faller och landar på min kind. Du möter inte min blick. Du går vidare i rummet. Jag är på andra sidan. Försöker möta din blick. Du ser ner i golvet. Vi möter en annan och utför samma procedur ännu en gång. Hjärtat knakar. Jag vill inte möta din blick. Jag går vidare i rummet. Tunga steg tar mig fram till dig. Det är nu du väljer. Du har två val. Första lyder:
Jag ser ner på våra fötter, hjärtat bultar hårt, ta mig härifrån, jag orkar inte, sluta mitt lidande. Du står stilla, andas häftigt och agerar inte. Jag håller andan. Sakta lyfter du din arm. Din hand rör lätt vid min kind. Flyttar sig till min haka och lyfter upp den och låter handen vila där. Mina rödsprängda ögon ser rätt in i dina klarblåa som sakta fäller en tår. Du ser genom dörren till min själ och fäller en tår. Jag ser dina dörrar öppnas. Jag lyfter min hand och lägger på din bröstkorg. Ditt hjärta hoppar nästan ut ur skjortan och in i min hand. Mina tårar rinner av lättnad ner för mina kinder. Jag tar ett steg framåt och lutar huvudet mot det. Ditt ivriga hjärta. Dina armar lägger sig runt mig. En hand vilar i svanken. En i mitt hår. Du borrar in näsan i mitt hår och tar djupa inandningar. Våra själar möts och dansar med varandra. De sprider eufori ut i våra kroppar. Det är bara vi. Du och jag.
Det andra valet lyder:
Jag ser ner på våra fötter, hjärtat bultar hårt, ta mig härifrån, jag orkar inte, sluta mitt lidande. Du rör inte en muskel, din andning är knapp. Jag försöker hämma min häftiga andning som nästan tar upp allt syre i rummet. Du rör dig fortfarande inte. Jag ser bara dina kropp. Jag vågar inte se på ditt ansikte. Då faller jag i bitar. Du lyfter din arm. Rör vid min högra axel lätt. Sen ser jag dina fötter lyftas tungt och vänder på sig, lämnar mitt synfält, lämnar periferin. Lämnar rummet. Lämnar mig.
Jag sjunker till golvet som om mina ben plötsligt försvann. Jag blir tom. Jag dör. Mitt hjärta dör. Det svartnar. Det som jag är blir "var". Det som du är för mig blir ett minne i en tid då jag var jag. Du har lämnat mig men tagit mig med dig. Jag är ett kolli. Jag ligger ensam på golvet, tom och övergiven.

Så, vilket val blir det?

  • 79 Readers

Likes

Comments

Det här bloggandet är lite oklart. Det drivs av så många olika saker. Man kan kanske tro att den största drivkraften är framgång i det här läget. Men det stämmer inte. Jag tror att den stora anledning varför jag helt plötsligt startade en blogg är för att klargöra vem jag är för de jag kände och för de jag känner. Jag har bara levt i 19 år men igenom de 19 åren har jag träffat många människor. Då många gånger när jag var vilse och osäker. Då jag inte vågat visa helt vem jag är på grund av rädslan att inte passa in. Då jag tvingat mig själv att vara någon annan för att pleasa resten. När konflikter uppstått på grund av den osäkerheten på mig själv och min plats bland dessa människor. Jag är inte tvärsäker idag. Men jag har ändå kommit en bra bit påväg. Det kanske inte är så konstigt egentligen, jag är ju påväg ur de osäkra tonåren.

Jag vill någonstans försonas med allt som varit och lägga det bakom mig. Det är fortfarande något som gjort mig till mig och utvecklat mig som person. Men jag behöver inte klandra mig själv och låta det göra så ont längre. Det får bara vara en del av människan jag är och har blivit.

Jag behöver skriva av mig, på det sättet styrker jag mig själv.

  • 137 Readers

Likes

Comments

Det är märkligt. Jag har alltid strävat efter det här perfekta. Eller det man trodde var perfekt. Lyxiga måltider, idealkroppen, alltid må bäst och vara glad, ha det flådigaste boendet och det är bara få exempel. Om man inte hade det så var det ett defekt liv.
Hela tiden matas man med inspirationsbilder som tar över nätet, sociala medier och tidningar. Trots att man någonstans vet att det som visas på bilderna kan vara manipulerat material på massa olika sätt och inte alls behöver vara verklighet så tror man ju på det. Och effekten som kommer blir ju precis som syftet med inlägget eller bilden är - man vill ha det så.
Det är så många gånger jag ställt mig frågan vad som är perfekt eller inte. Jämförelse med andra är ett fenomen som jag kan kräkas på. Och ändå är det ett djupt inkört spår som ändå inte vill växa igen.
Jag har aldrig fått vara perfekt för att jag bara är jag. Jag har aldrig fått vara bara jag. För det har inte varit okej. Jag har fått ha tvångströja på mig för att passa in och bli en sån där perfekt människa som håller sig inom ramarna.
Och ursprungligen kommer dessa krav från mig. På mig själv. För att jag ska pleasa andra och förväntningarna på mig. För att inte stå ut.
Någonting jävligt svenskt över det att vara lagom och undvika onödig uppmärksamhet.

Så är jag perfekt eller defekt?
Tror att svaret är förutsägbart. Ja, jag är perfekt. Men jag är inte felfri. Jag har defekter. MEN, jag har lärt mig att acceptera dem för det de är. Och stirrar man inte sig blind på sprickan i bordet utan istället ser att sprickan faktiskt är okej och som ger en slags charm i helheten. Då har man förstått att perfekt inte är felfritt. Perfekt är när man accepterar defekterna och ser det vackra i helheten.
Jag har både och. Jag är perfekt i helheten, för att jag är jag och jag kan inte ändra på det. Jag är defekt om en endast ser i detalj.

Se den här bilden. Låt cyklarna symbolisera perfekt och defekt. Den ena cykeln är perfekt och felfri medan MIN cykel har växelfel och är lite trög. Jag kan inte cykla på båda samtidigt. Dessutom kan jag inte ta någon annans cykel. Men vänta här nu? Jag cyklar ju faktiskt i Paris. Eiffeltornet tronar bakom mig och jag cyklar längs floden Seine i strålande sol. Vad gör lite växelfel och tröghet då i helheten? Plötsligt är det en bagatell som förblir en rolig detalj i en anekdot vid middagsbordet 10 år senare.

Jag är trött på att människan inte kan se sin egen perfektion. Den ska alltid kopiera någon annans. Ifall ni glömt det så är vi alla olika så varför skulle perfektion vara det samma för alla?

  • 237 Readers

Likes

Comments