Yaaaassssss! Idag körde vi klart sista inlämningen i byggfysik. En stor sten lättade från bröstet! Hallelujah moment. Efter att ha lagt otaliga timmar på en annan inlämning i kvalitetsledningssystem, där vi blev inhyrda som konsulter för att göra ett revisionsarbete, har det inte blivit mycket tid över att fokusera på annat. Vilket är jättetråkigt då det känns extra viktigt att göra bra ifrån sig på det som man troligen kommer arbeta mer praktiskt med senare. Så det gäller att prestera 110% under lite tuffare förhållanden. Jag ska inte ljuga. Den senaste tiden har varit pain in the ass. Bokstavligt. Tror man blir förstoppad av att känna att man har såhär mycket att göra, haha! MEN.. Och detta men är väldigt viktigt. Hur jobbigt och skittråkigt och man bara vill dra av sig håret i panik det är, så är det så himla värt det i slutändan. Aldrig tidigare har jag känt en utveckling i mig själv som är lika mäktig som denna. Inte bara intellektuellt utan också för mig som person.

Jag har alltid vetat att jag vill någonstans. Lite mer. Någon annan stans. Aldrig nöjd. Aldrig riktigt tillfredsställd. Och har jag någon gång blivit det, så har det varit flyktigt och passerat ganska kvickt.
Hela tiden har jag greppat efter något som kan identifiera MIG. Men också något som jag kan identifiera mig själv med. I mitt fall var det ingenjörskonst. Detta är självklart inte för alla. Utfallet hade lika gärna kunnat bli att jag åkte till Israel och plockade apelsiner eller bakade kakor åt äldre människor som jag bjöd på eller började jobba som bananböjare. Vad som än uppfyllde mig och min person på det plan att jag kände mig hemma och lycklig i det jag gjorde. Det finns så mycket att säga om detta och jag är inte klar. Så missförstå mig rätt och ge mig tid att förklara.

Att identifiera sig själv är svårt och jag är långt ifrån färdig med min resa. Jag hoppas innerligt på att den kommer att fortsätta resten av mitt liv på jorden. Det jag upptäckt är att det finns olika steg i denna (förhoppningsvis) oändliga vandring. Jag har kommit till insikt med att ingen annan människa någonsin kommer att kunna uppfylla mig, själsligt eller mig som person. Detta är något av en paradox men ändå en relativt greppbar sådan.

En av de viktigaste sakerna och prioriteringarna i mitt liv har varit att finna en PARTNER. Märk väl: Partner. Inte bara ett förhållande. Någon som är delaktig och har en positiv inställning till mig och det jag gör för att sedan även lämna mig tillräckligt med utrymme för att göra detta och finna min egen väg i livet utan några restriktioner. Detsamma förväntar jag även av mig själv gällande kommunikationen och återkopplingen tillbaka. Enkelt formulerat: någon som jobbar med mig och jag med den på lika villkor i ett förhållande. Såklart skapar känslor irrationellt beteende och handlingar som kan försvåra. Skillnaden är att jag värderar, inte minst mig själv, annorlunda nu. Jag vet vad jag har att erbjuda och vad jag kan "bring to the table", därmed vet jag vilka krav som är rimliga att ställa. Min självkänsla är alltså bra. Det har den inte varit tidigare. Tidigare har jag haft självförtroende, och självförtroende enbart. Med detta självförtroende  menar jag att jag vet att jag kan prestera, jag vet att mina prestationer är bra. Självkänsla handlar om att jag vet att jag är bra. Som man så klyschigt brukar säga: "jag duger". Dessa två är av stor vikt att skilja mellan.

Med detta kommer också andra saker som kan misstolkas. Bara för att jag vet att jag "duger" betyder det inte att jag inte vill förbättras. Jag ser många som skriver att man "duger som man är" och fortsätter äta sina lättsaltade potatischips i soffan som ursäkt för att inte gå till gymmet. Samtidigt menar jag inte att dessa inte duger som de är. För min del får ni gärna smaska vidare. Det jag vill komma fram till är det aldrig är bra att ljuga för sig själv! Så länge du gör någonting för att du genuint tycker eller känner så - jättebra! Annars tycker jag att det är någonting du borde ta tag i och förändra. "Det är inte så lätt" säger du då. "Nej, det är det inte" säger jag då. Hade allt varit lätt hade alla gjort det.

I mitt huvud snurrar tusen tankar och för att få ett rättvist perspektiv på allt skulle jag behöva skriva en bok. Vilket jag uppenbarligen inte har tid med just nu, hehe. Hur som haver, problematiken med att ljuga för sig själv är att man faktiskt tillslut börja tro på det. Jag är innerligt upprörd och ledsen över att se så många idag som är deprimerade och "utbrända". Jag vet hur det är att vara nere, deprimerad, lida av panikångest med allt vad det innebär. Det är något jag har stor empati för. Det jag inte förstår är hur man kan försätta sig i en situation där man inte har viljan att ta sig vidare. För mig har det alltid varit en kamp. Ibland har det känts hopplöst, förvirrande och överjävligt, men jag har ändå aldrig gett någon annan tyglarna över mitt liv. Att jag haft personer med hjärtan av guld som hjälpt mig på vägen är jag självklart innerligt tacksam för, men utan drivkraft och vilja kan ingen eller någonting ta dig dit du vill.

Så som jag ser på det är majoriteten av de som är deprimerade och utbrända vid en ålder mellan 20-30 antingen understimulerade eller överpresterande. Detta är självklart en generalisering, so don´t hate on me. Jag är är inte den som har tunnelseende. Detta är egna iakttagelser och slutsatser kring frågan. Som jag upplever det är det många som tror att man ska ha hela sin framtid utstakad när man är 20år gammal. Man ska ha en bra utbildning, helst resa jorden runt. Man ska också tjäna enorma summor pengar, för det gör ju alla andra med fina saker, eller? Helst ska man ha ett långvarigt förhållande, men samtidigt är det viktigt att vara singel. Sen får man inte ligga runt för mycket, helst inte för lite heller. Man ska ha ett hus eller en svindyr lägenhet i stan som är är inrett estetiskt tilltalande. Sen måste man vara uppdaterad inom de sociala medierna. Helst ha mycket följare, många likes och visa hur bra man presterar. Det är för mycket fokus på saker som egentligen inte betyder någonting och för LITE fokus på saker som KRÄVER ditt engagemang, din vilja och hårt arbete dagligen.

Allt detta som en återkoppling till det jag nyss skrev. Antingen är du understimulerad för att du vet att du vill någonstans men inte riktigt vet vart i livet. Och vem fan gör det till 100%? Jag är helt övertygad om att på vägen dit ändrar man sig vid ett flertal tillfällen, både för att man känner att "det kanske inte är för mig" eller att man finner en väg på vägen som verkar mer tilltalande. Med detta menar jag inte heller att man inte ska ha en plan. En plan eller vision är det absolut mest vitala verktyget för att åstadkomma en förbättring, för att ha något att kämpa för. Eller så är det så att du är så överpresterande i ett försök att uppnå alla dessa ovan nämnda sakerna att du tappar det. Ja, för hur fan tror du att det ska gå ihop då? Det är en illusion. Ren illusion. Må den vara optisk eller känslorelaterad, men så är det. Du må ha bra självförtroende och du vet att du kan prestera och göra bra ifrån dig. Men gör det dig lycklig, på riktigt? Lycka är i sig en flyktig känsla men det ska genomsyra helheten enligt min mening. Och det som enligt forskare toppar listan för lycka är att faktiskt åstadkomma något för sig själv. Vi växer när vi utmanar oss själva.

Jag säger inte att jag är världens lyckligaste människa, men den största delen av min vakna tid är jag faktiskt genuint lycklig och glad över att få vara här och jag tvivlar inte på mig själv. Att få gå ut och se höstlöven falla, andas in luften och känna att jag kan ha allt jag är villig att kämpa för. Investera i dig själv! Det kommer vara det bästa du någonsin gjort.

Fortsättning följer förhoppningsvis.. Om intresse finns ;) /Julia 

Likes

Comments

Brödtext.. Det kommer ni förmodligen hitta här. Ämnen som berör, anses oviktiga, intressanta, tråkiga eller kanske perspektiv på saker du inte inte tillgetts tidigare. Vem vet? Välkomna!


Likes

Comments