Hej hej!
Igår gjorde jag någonting jag inte gjort på mycket länge, närmare 3 år faktiskt. Jag åt med peppning av mina kompisar på McDonalds. Ska inte ljuga, det var tufft, mycket tufft och jag höll mig inte inom middagstiden på 30 minuter som matschemat visar. Men till slut låg Chicken Nuggets, pommes och bearnaisesås i min mage. Efteråt tittade jag mig själv i spegeln och konstaterade, det här var inte så farligt, jag gick inte upp 5 kg i vikt. Fortfarande samma person som tittade tillbaka mot mig i spegeln!🍟👊🏻

Vad är er favorit av utbudet på McDonalds?❣️

Likes

Comments

Hejsan på er!
Idag fick jag permission att gå på två lektioner i min hemskola(!!!) Det var underbart och jag ville bara stanna resten av dagen. Måste bli utskriven så jag kan få ett normalt liv igen.
Något som ingår i ett normalt liv är umgänge med vänner. I nuläget är det svårt att umgås med människor eftersom jag har en strikt "skalmansklocka" som talar om när jag ska äta och sova. Ett annat problem är att man under sina ätstörning oavsiktligt stöter bort vänner och bekanta. Utan att tänka på det undviker man sammanhang som hindrar en i ens störda beteende till mat och träning. Under min ätstörning har jag fick vilka vänner som är äkta och inte. Många vänner har inte orkat med och lämnat mig när jag behövt dem som mest. Men jag är otroligt tacksam mot mina två bästa vänner Emma och Louise som från dag ett har peppat och stöttat mig även i de svåraste situationer. De har varit och hälsar på mig många gånger här på sjukhuset och alltid haft med sig motiverade citat och små presenter. Jag SKA bli frisk för jag vill leva ett liv normalt för ungdomar med kompisar och fester!

Så tacksam att jag har dem!❤️❤️

Likes

Comments

Då har jag spenderat ännu en dag på BUP- skolan. Jag måste erkänna att jag var mycket misstänksam i början. Det var ProCivitas jag vill gå på inte på en skola för barn med psykiska problem. Men jag blev definitivt positivt överraskad nu efter några dagar. Man går från efter förmiddagsfikat vid 10.00- 11.45. Tillsammans med mina vanliga lärare har lärarna där gjort upp en plan över vilka ämnen jag ska satsa på för att inte hamna efter för mycket. Lärarna är verkligen kunniga, idag fick jag hjälp att skriva en svår tyska uppsats! Men mitt mål är att i nuläget jobba på här i BUP- skolan för att så snart som möjligt komma tillbaka till min vanliga skola. Halvt nördig är jag väll som älskar skolan🤓❤️
Vad är era erfarenheter från BUP- skolan? Eller vad har ni hört om de?

Likes

Comments

Hej på er och hoppas ni alla haft en bra helg! Det har iallafall jag. Skolan har dragit igång och det är tufft för mig att se alla vänner i skolan när det känns som att mitt liv står stilla här på avdelningen. Men stilla står det faktiskt inte, jag är den som har en del av lösningen. Mitt liv går framåt, jag kommer förhoppningsvis må bättre och jag kommer få återgå till ett normalt liv. Det jag måste göra är att släppa på en del av kontrollen, inge argumentera emot eller lägga bort mat. Utan bara äta för att jag vet att det är enda sättet mot ett normalt liv.

Jag märker att i takt med att jag går upp i vikt mår jag inte bara bättre och har mer energi. Utan jag får också mer frihet som i fler permissioner. Den här räksalladen åt jag med Pappa igår till lunch. Så underbart gott efter all sjukhusmat😋

Likes

Comments

Under jullovet har akut och behandlingsavdelningen varit sammanslagna. Men nu när lovet är över har jag flyttat över till behandlingsavdelningen. Här är det mer hemtrevligt och det finns soffor och blommor för att skapa en mysigare känsla. På behandlingsavdelningen äter dessutom alla Anorexia patienter tillsammans, vilket jag ser både negativt och positivt på. Negativt eftersom det finns en risk att triggas om någon äter dåligt. Men främst positivt eftersom jag personligen motiveras av att sitta och prata med andra och samtala medan jag äter.

Hoppas ni får en trevlig helg!😽

Likes

Comments

Hej på er! Under de senaste dagarna har min uppdatering här på bloggen varit dålig. Orsaken är att jag har varit och fortfarande är sjuk. Nu ligger jag nerbäddad hör i sängen med 39.9°C feber och en hals som brinner. Ingen bra kombination för någon som ska äta enligt ett matschema och ska gå upp i vikt när man knappt kan svälja... Men som tur var kom pappa och räddade mig med en underbar smoothie och en stor kopp te till frukost. ❤️
Någon mer som har blivit smittade av alla bacillusker som finns överallt just nu?

Likes

Comments

Godkväll och hoppas alla har haft en bra start på rutinerna den hör måndagen.
Under mina tre veckor här på slutenvården har dagarna främst bestått av äta, vila och lindra ångest. Att trycka undan ångesten och hitta aktiviteter som får en att glömma sina problem är därför viktigt. Något som har hjälpt mig en hel del har varit att lyssna på podcaster. Därför har jag listat mina tre favoriter.

☘️Min absoluta favorit är podden "Anorlexia" av Carolina och Ellinor. De båda tjejerna har själva tidigare lidit av Anorexia, men är idag friska. De tar upp ämnen som ångest och träning. Podden är otroligt motiverande och har hjälpt mig en hel del under tiden här!

☘️En annan podd jag lyssnat klart på alla avsnitt som finns av är "Pillan Thelaus podcast". Även den här podden rör ämnen kring ensamhet och ångest. Pillan är en otroligt stark tjej som verkligen har bevisat att ingenting är omöjligt och att vem som helst kan bli frisk!

☘️"Säker stil" podden av Ebba Kleberg von Sydow och Emilia de Poret år en podd jag lyssnat på sedan deras första avsnitt släpptes. I podden får man råd och tips för hur man ska få en bättre garderob och självförtroende. Mycket underhållande lyssning som alltid får mig på gott humör, det är viktigt att skratta!

Någon som har ett tips på en bra podcast att lyssna på?

Likes

Comments

Anorexian har försökt att hindra mig från att äta mat jag tidigare älskat. Gjort sitt bästa för att ta bort det goda ur mitt liv. Men nu ska det bli slut på det.
När jag som vanligt kom in i köket 16.30 för middag här på slutenvården mötes jag av en doft av smält ost och på bordet stod två pizzakartonger med VESPA logo på. Min första tanke var panik. Eller nej, inte min första tanke utan Anorexians första tanke. Hur skulle den nu göra för att komma ur situationen? Ljuga om att jag var illamående, kanske? Men här kom en av mina skötare fram och sade att det var dags för en utmaning. Hon berättade att enda sättet att bli frisk från en ätstörning är att trotsa den. Bästa sättet är att göra det motsatta till vad den säger, vilket är att sätta sig ner vid bordet äta av pizzan. Vilket var precis vad jag gjorde och snart satte jag tänderna i den första biten. Behöver jag ens nämna hur underbart det var?!? Jag har inte rört en pizza på tre år och det kändes som det godaste jag ätit på länge. Det kommer definitivt bli en repris snart!🍕😻

Hoppas ni haft en bra helg och är sugna på en ny vecka!

Likes

Comments

Mamma och Pappa, så mycket jag är skyldig dem. Tänk vad de har gjort för mig, alla gånger de har tröstat mig och hållit om mig när ångesten blivit för stark. Utan deras lugnade famnar skulle panikångesten ha tagit över mig totalt.
Vad har inte Anorexin fått mig att göra mot dem. När M och P har försökt hindra mig från att skada mig själv, skrek jag att jag hatade dem. När de stoppade mig från att gå hela dagar utan att äta, var mitt enda svar att jag inte ville leva. "Min vilja" var att ut och springa, timme på timme. De visste att det var livsfarligt för mig, därför förbjöd de mig från träning. Av kärlek till mig, men inte förstod jag det. Mitt och Anorexians enda gemensamma tack till dem var att skrika, gråta och berätta hur mycket jag hatade dem. Sjukdomen tog fram sidor av mig jag inte hade en aning om att fanns. Men i mina mörkaste stunder, slog jag, sparkade och rev allt i min närhet. Tyvärr kom mina älskade M och P allt för ofta i riskzonen för Anorexians aggressiva och mest nattsvarta stunder. Ingen förälder ska behöva se sitt barn i det skicket, på väg att svälta sig själv till döds.
Därför kan jag aldrig tacka dem nog, det är på grund av dem jag lever idag. Även om det känns tufft måste jag var tacksam för att de tillslut ringde samtalet som gjorde mig inlagd. Jag förstod det inte då, men allt de har gjort har varit av kärlek till mig.
Till alla er där ute som kämpar, försök ta vara på och uppskatta all tid ni får med era föräldrar. ❤️❤️

Pappa och jag i somras i Grekland!👆

Likes

Comments

Jag går första året på ekonomiprogrammet på en privatskola i Lund som heter ProCivitas. Inför gymnasiet var mina förväntningar skyhög. Jag valde den skola jag trodde jag skola kunna leverera bäst i, få den bästa utbildningen på. Jag måste erkänna att utbildning jag får är på högsta nivå och lärarna är fantastiska. Men vad jag inte räknat med var att jag i mitten av mitt tillfrisknande från Anorexia och svåra depression skulle få det svårt socialt. Det bästa för mig i situationen borde varit att välja samma skola som mina vänner för att ha dem som trygghet och på den vägen bli frisk. Kombinationen av ny miljö, nya människor och mycket stress i skolan var det som resulterade till mitt återfall i höst. Jag är en person som älskar allt vad skolan och skolarbete heter och därför blir jag mycket oroad nu när jag måste vara sjukskriven. Eftersom jag fortfarande är inlagd på slutenvården. Vem kommer sätta mina betyg? När får jag börja skolan? Hur ska jag komma in på högskolan? Det är frågor jag inte har svaret på men en sak som är säker är att jag först måste fortsätta kämpa och gå upp i vikt. Den enda lösningen är att få mer energi till kroppen och hjärnan för att orka plugga och få börja skolan igen!

Den fantastiska skolan jag går på, samt den vackra utsikten från mitt rum hör på slutenvården!

Likes

Comments