​Hej peeps! 

Denna bloggen är ny, med ett nytt namn, och även jag har ett nytt namn. Min förra blogg blev borttagen då de ansåg att jag skrev om saker som kunde trigga folk och att jag la upp bilder och "tips" på saker ang ätstörningar. Vilket uppenbarligen var dåligt. Så nu har jag startat denna bloggen, och hoppas på att den får vara kvar ett tag. 

På denna bloggen är jag anonym, jag har offentliga plattformer där jag skriver om mitt vardagliga liv, men denna bloggen kommer jag som ett andningshål, där jag får skriva av mig om allt som försiggår i mitt huvud, saker som jag kanske inte riktigt vågar uttrycka i verkligheten, och jag har dessutom mycket lättare för att uttrycka mig i skrift än verbalt. 

Så, vem är jag? Jo, jag är då Bambi, 22 år. Jag lever mitt liv och mina dagar hos mina hästar, när jag inte jobbar. Jag går även i terapi och behandling för mina ätstörningar, jag är diagnostiserad med Bulimia Nervosa, och har även ADD, Bipolär typ 2, ångest, självskadebeteende och lite andra svårigheter. Jag har varit sjuk i mina ätstörningar i 5,5 år och har pendlat mellan Anorexia, Bulimi och Hetsätstörning. Men sen 1 år tillbaka har jag varit sjuk i Bulimi. 

Sjuk? Ja, tydligen.  Jag har gått i behandling sen i höstas, och jag jobbar fortfarande med att inse att jag är sjuk. Detta har varit en så stor del av min vardag i så många år nu, så att jag har svårt att se mitt liv utan ätstörningen. Jag vet, pga fakta och att alla säger det till mig, att jag är sjuk. Men jag känner mig inte sjuk. Jag är inte underviktig, jag har aldrig svimmat, jag har aldrig varit inlagd osv. Och jag vet att det inte är något som krävs för att man ska vara "godkänd" ätstörd. Men däremot - jag känner mig inte sjuk. Nu är jag kräkfri sen 2,5 månad tillbaka, vilket är stort. Jag har haft något enstaka återfall. Men förut kräktes jag 6-7 gånger per dag, så det är ju ändå en förbättring. Men istället har jag nu panik över att gå upp i vikt, så nu bråkar mina spöken med mig matintagsmässigt. Jag kan inte äta, jag vill inte äta, och mat ger mig ångest. 

Jag var mobbad hela grundskolan för att jag var tjock, av både klasskompisar, andra på skolan och släkt. Så, så länge jag kan minnas, har mat och vikt varit en stor del av mina dagliga tankar. Jag anser inte att andra som är tjocka eller överviktiga är värdelösa, jag struntar i hur andra ser ut. Alla är vackra, utom jag. Det enda jag vill är att vara smal, jag vill nå min egen definition av perfektion. 

Jag vet att det är svårt att förstå om man själv inte är i det, men jag vet liksom inte hur jag ska förklara heller. Uppenbarligen mår jag inte bra, och uppenbarligen är det, jag gör, fel. Men det skadar väl ingen annan? 

Jag får väl se om jag lyckas bli frisk, om jag hittar motivationen. 

Välkommen att följa min resa! 

Likes

Comments