Min son är annorlunda, är jag en dålig mamma för det? Ska jag straffas för att min som bär runt på många olika känslor, och hanterar dem annorlunda? Ska jag vara den som blir den dåliga mamman för det?

Alla är vi olika, alla hanterar vi olika situationer på olika sätt, alla visar vi våran ilska, glädje eller irritation på olika sätt. Jag har insett att min Melwin inte är som alla andra, men han är min Melwin. Och om ni lär er känna honom så ska ni själva få se vilken fantastisk och underbar kille han är.

Just nu, just i detta nu så har det blivit för mycket av allt. För mycket Melwin och vad han gör fel i skolan. Vi som föräldrar går på möten, vi går på varenda möte med varenda pedagog, lärare, rektor, kurator, allt som ni kan tänka er... Varenda möte går vi på och försöker få det så bra som möjligt för Melwin och alla andra på skolan. Jag vill inte att min son ska bråka och vara dum mot andra barn på skolan, jag valde inte att Melwin alltid ska hamna i konflikter med just en elev, varenda dag. Jag har heller inte valt att få mejl om vad Melwin gjort för fel idag, samtal om att Melwin idag hamnade åter igen i konflikt med samma elev. Att få dåliga vibbar när man ska hämta, att här kommer den dåliga mamman. Men vet ni? Varken jag eller min man har valt det här, det är sån här Melwin är, det är såhär han visar sina känslor. Att sen höra från sin son att han får skuld för någonting han inte gör är hjärtskärande. Om alla dessa extra resurser kan fokusera på den där andra eleven så kanske Melwin också känner sig lugnare. Jag vill att både Melwin och den där andra ska må bra. Jag vill inte nå annat än att Melwin ska fokusera på andra saker än just den här eleven.

Så nu vet ni, jag har en annorlunda pojke. Men ni kanske också ska veta en annan sak. Att den här pojken har varit en krigare från start, och nu krigar jag för honom... Jag gör allt för honom och att han ska få må bra, jag gör så gott jag kan mer kan jag inte göra. För mig är Melwin världens bästa unge, så det så!!! 💙

Karolina ❤

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Förlåt för att vi fick en energisk pojke, förlåt för att vi fick en pojke med stor frustration, förlåt om vi fick en pojke med nära till ilska, förlåt för vi fick en pojke som stammar, förlåt för att vi fick en pojke med särskilda behov, förlåt för att vi fick en pojke som kräver mycket tid i skolan, förlåt för vi fick en pojke som beter sig annorlunda, förlåt för att vi fick en pojke som ni har svårt att hantera, förlåt för att vi fick en pojke som talar för mycket, förlåt för vi fick en pojke som behöver struktur, förlåt för vi fick en pojke som är annorlunda. Förlåt!

Tack för att jag fick en pojke som visar kärlek, tack för jag fick en pojke med känslor, tack för jag fick en pojke med kunskap, tack för jag fick en pojke med skolust, tack för jag fick en pojke med humor, tack för jag fick en pojke som hjälper dem yngre, tack för jag fick en pojke som vill lära sig nya saker, tack för jag fick en pojke med stor nyfikenhet, tack för jag fick en pojke med funderingar, tack för jag fick en pojke som utvecklas, tack för jag fick en pojke med stor kreativitet. Tack!

Karolina ❤

Likes

Comments

Jag som trodde jag skulle ha tiden att skriva ner mina tankar. Pyttsan!! Just nu är vi på oändligt många möten angående Melwin, samtidigt som vi jobbar, däremellan hinna med att ge Wilmer den tid han behöver tillsammans med oss & nånstans försöker jag klämma in massor av plugg inför körkortet. Just i såna här lägen är det lätt att glömma bort sig själv, glömma det där som var viktigaste av allt. Att andas! Så länge jag har en kamrat med i laget så viker vi oss aldrig, för det är en jävla bra sån också...

Just sån här period så längtar man ju lite till semestern, men även om vi haft det tajt med att få ihop allting... Så har vi hunnit ta tillvara på solen, helgerna, & framförallt vi har fått vara tillsammans.

Karolina ❤

Likes

Comments

Alla mammor vet hur det är att oroas över minsta lilla, att kanske inte kunna vara på den plats då ens barn gör sig illa och framförallt inte kunna trösta.

För några veckor sen så fick jag ett samtal från min man, dem var på väg in till sjukhuset, för min Melwin hade börjat krampa, han var okontaktbar, han var helt enkelt inte med. Precis när dem skulle ringa 112 fick dem tillbaka honom. Jag blev tokig, rädd, ledsen, arg & framförallt så kände jag mig så otroligt maktlös. Varför var jag inte där och tröstade honom, varför var jag inte på ett närmare avstånd, varför svarade jag inte när dem ringde och skulle ha tag i mig. Massor utav frågor och tankar hann jag tänka innan vi kom fram, jag hann att få både ont i magen och var nära att spy flera gånger. Vad hade hänt med min Melwin? Min fina Melwin!
Det som hade hänt tror läkaren är ett epelektisk anfall, vi har fått en ordentlig undersökning på Melwin, vi har fått komma och gjort eeg, så nu väntar vi på svar. Sen får man utgå ifrån det. Mitt hjärta fick verkligen jobba för att inte brista totalt. Livet pågår just nu... Och just nu ligger min Melwin bredvid mig och snarkar, ibland får han ur sig nå ljud, lägger sig tillrätta och snarkar vidare.  Min Melwin, du gjorde mig så orolig, så hjälplös och så otroligt rädd. Mamma älskar dig!!

Karolina ❤

Likes

Comments

Det här året har jag bestämt mig för att klaga mindre på småsaker, att inte ta någonting för givet, att verkligen prioritera rätt... Att istället för att huset ska vara tipptopp så ska jag istället umgås mer med mina pojkar... Att tillgodose deras behov mer än mina, att lyssna mer & göra saker med dem mer istället för att planera morgondagen. För vissa saker kan det vara försent att göra, att säga & att visa. Jag har två fantastiska pojkar & en underbar man som behöver mig... Och jag behöver dem, så som det gör ont!! Jag ska leva livet detta år, jag ska leva detta året för alla som har lämnat oss tidigare. Jag ska skratta, visa tacksamhet, kramas, pussas, se mer positivt än negativt, vad jag ska leva livet! Jag ska även få mer skinn på näsan och säga ifrån när jag tycker något känns fel, när det inte känns rätt i magen. För ibland så är det inte så bra att ge och aldrig få något tillbaka. Jag vet att det är vårat år, 2017 nu börjar vi!!

Karolina ❤

Likes

Comments

En helt vanlig dörr, men en helt vanlig dörrmatta i en helt vanlig trappuppgång, där bor mormor. Min idol! Så länge jag minns så har hon bott där tillsammans med morfar. Och än idag hoppas jag att morfar sitter i soffan, kollar på trav, & i handen har han ett glas öl... Men när jag öppnar dörren så är det tomt i soffan & tv är för det mesta tyst. Men i köket däremot så sitter världens fantastiska kvinna, i sina händer håller hon i en penna & på bordet ligger dagens korsord som nästan är löst... Kaffekannan står och vilar på diskbänken och i micron har hon slängt in hela plastpåsen med bullar på full effekt... Jag trodde aldrig att man kunde se upp till en person så mycket, att morfars ord har etsat sig fast... " När jag går bort så måste du hjälpa mormor & när inte vi finns så måste du klara dig själv. " Jag försöker alltid fixa en matlåda till henne, jag försöker alltid höra av mig till henne, jag försöker alltid visa min uppskattning... För det hon har gett mig i min barndom försöker jag ge tillbaka. Hon har liksom alla superkrafter en superhjälte kan ha, under mitt 30 åriga liv, så kan jag räkna på en hand hur många gånger hon har blivit arg. För det mesta är hon alltid glad och klagar sällan på hur hennes gamla kropp börjar bråka med henne. Hon är otroligt stark & är det något jag vill få från henne så är det hennes styrka. Jag hoppas en dag att jag får lite mer av hennes syn på saker & ting. Mormor har nämnt nån gång att det finns problem och så finns det problem... Och visst gör det det mormor.  Jag är oerhört stolt över dig & evigt tacksam för att just du är min mormor, för alla saker du lärt mig & för all kärlek du ger till mig varje dag. Jag älskar dig!

Karolina ❤

Likes

Comments

Alla har vi väl bråkat med dålig självkänsla? Vissa visar det mer än andra... Och alla har vi väl blivit mobbade! Inte? Men en sak är jag nästan säker på och det är att alla har vi mobbat på ett eller annat sätt. Jag växte upp i en familj där det var rätt trassligt, men hur trassligt det än var så visste jag att morfar fanns inom räckhåll. Man behövde liksom inte förklara för honom, för han såg allt. Jag han var som jultomten, han visste allt, han såg allt & han försökte att jag skulle må så bra som möjligt. Men ungar kan vara jävliga, så otäcka när dem sätter igång att mobba. Oftast har dem problem själva som går ut över " oss " som är lite för runda, feta, äckliga ja kalla det vad ni vill. Men är det då mitt fel att mobbaren har det struligt hemma? Varför drabbas jag av mobbaren? Jag har jobbat så med min självbild, idag vet jag om att jag är faktiskt fin, ja må vara fet men jag är fin & nöjd med mig själv. Det är väl det enda som räknas att jag är nöjd med mig själv? Ibland inte, för det finns ju alltid nånting att säga så den där självbilden är på botten igen. Men det fanns en som kom in i mitt liv när jag som minst trodde på mig. Han gav mig allt!! Han sa att jag var fin, han tog mig för vad jag var, han stod ut med mig trots att jag inte gjorde det själv vissa stunder. Han gav mig utav sitt liv & jag kommer alltid att vara han evigt tacksam. För idag så försöker jag vara nöjd med hur jag ser ut, även om vissa dagar är tunga. Men jag vet att alla storlekar är fina! Jag vet att jag kommit mycket längre än dem som mobbade mig, jag vet innerst inne att jag är så mycket lyckligare nu, så mycket lyckligare än dem... Jag fick allt, medans ni ingenting! För mig är mobbning ett väldigt viktigt ämne, jag försöker förklara för mina barn att ingen ska behöva vara utanför och framförallt ingen ska mobba!! Alla ska få vara med i leken, alla ska få vara med och tycka. Och lyckas dem lyssna på mig och fullfölja det, då vet jag att jag är en förjävla bra morsa alltså... Förresten, utan honom som jag träffade en lördagkväll på hotellet så hade jag aldrig varit där jag är idag. Definitivt inte! Tack för du tror på mig älskade R...

Karolina ❤

Likes

Comments

Att fylla år är för mig inget speciellt längre, jag önskar min knappt nå & förväntar mig heller inget att få. Men som jag blivit uppvaktad av fina människor som jag har i min närhet, att dem kommer ihåg min dag gör mig varm i hjärtat. Just min födelsedag tillbringade jag tillsammans med min man i London utan mina pojkar. Dem tiden behövdes med, för som vi passade på att vara varandra nära. Som vi annars inte får för Melwin, vi är ju liksom såå pinsamma om vi sysslar med sånt. Så nu har jag ett redigt bidrag till min kommande kitchenaid... Ja att fylla år är väl ändå inte så tokigt ändå. Just nu planerar jag inför den stora festen som jag ska försöka få ihop nästa år. Tema, inbjudningar, vilka ska komma, lekar, mat och mycket mer... Som tur har jag en riktig festfixare i min närhet...

Karolina ❤

Likes

Comments

Alla vill vi ha någon mer parfym, eller nå nytt till köket eller varför inte någon snygg blus i garderoben. Eller nånting större, dyrare... Alla vill vi ha så mycket. Jag vill ha massor med saker, men det jag just nu vill ha är mer tid på dygnet... Jag vill ha tid tillsammans med min man och mina pojkar, jag vill ha tid tillsammans med min älskade mormor, få umgås en dag tillsammans med mina bröder, och göra allt det där som inte tiden räcker till för. För alla vill vi väl ha tid för våra nära och kära? Även om jag petade ner några saker som jag faktiskt önskar mig, så är väl tid det som står högst upp på listan. Att få vara tillsammans utan att man ska stressa ihjäl sig. Men jag skulle ljuga om jag sa det var det enda... För jag ser lite framför mig hur min pärlemovita kitchenaid skulle göra sig ståtlig på bänkskivan... Men just nu så suger jag in alla minuter jag får tillsammans med min familj. Min egna familj! Ta vara på tiden ni med... För jag kan lova er, att den aldrig kommer igen...

❤ Karolina

Likes

Comments